Limits

Jag tror det är femte, eller sjätte, gången jag sett Cirkus Cirkör och ingen gång har jag blivit besviken. Det här är magi på högsta nivå och absolut omöjligt att beskriva. Man måste helt enkelt uppleva dem för att begripa.Nästan så man inte begriper ändå och Limits är inget undantag.

Starkt inspirerade av cirkusens gränsöverskridande väsen vill vi förmedla vikten av att fokusera på möjligheter istället för på risker, då vi som människor eller samhälle konfronteras med nya utmaningar.


Det här är en föreställning om de gränser vi människor sätter. Både mot andra och mot oss själva. Gränser som begränsar och gör världen, och oss människor, hårdare och räddare.



Helt ärligt tycker jag denna föreställningen, och alla deras andra också för den delen, borde vara obligatoriskt att se. Så mycket tänkvärt, inspirerande, fantasifullt, hisnande, roligt och vackert på en och samma gång är nämligen snudd på omöjligt att finna någon annanstans.

Vi sätter otroligt mycket gränser för oss själva bara genom våra tankar. Därmed inte sagt att man ska vara för våghalsig kanske. Jag vågade mig i alla fall till gymet i dag, trots restriktioner, för det går alldeles utmärkt att träna utan att toksvettas. Jag kanske inte kan göra allt (som jag vill) men jag tänker att jag kan ändå göra en himla massa. Jag tänker även att jag vill behålla rutinen och muskelminnet helt enkelt för att jag mår bra av det och för att det blir så mycket enklare sen när jag får svettas igen.?


Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2017

Just i dag är det åttonde året i rad som Löpningens dag firas. Jag blir så otroligt glad av att se alla inlägg och foto här och där på människor som firat på olika sätt och vis. Hurra för er och hurra för löpningen!

Själv är jag ju inte i springbart skick men i tanken har jag firat med er alla.? Hoppas detta var första och sista gången jag inte kunde vara med “på riktigt”…

Men det är ju så här (löpar)livet är. Upp och ner och kringelikrok. Det enda man kan göra är att acceptera, gilla läget och kämpa vidare. För (löpar)livet har ju också lärt mig att förr eller senare så vänder det.?

Nu har jag ju det ändå så bra att jag har naturen inpå knuten med mycket barmark och jag både kan och får gå. Många timmars traskande har det därför blivit och det har varit mysigt på sitt lilla vis. Dessutom helt utan både sårblödning och smärta!??


Längtar tills vi står där på verandan igen redo för swimrunträning.

Hundkonst och…

…kattkonst i Kärrtorp.?


Hur har du firat i dag?

Kram från Ingmarie.

Fokusval

Det må vara en del skrot i livet just nu men vet du, jag har ändå ett val till vad jag vill fokusera på. Och jag väljer att se allt det som är bra, och som jag är extra tacksam över, för det finns alltid något. En del grejer är t.o.m superduperbra!

Som att jag fick plats på yin yogan med världens bästa Jenny i dag. En timme mitt på dagen med härlig egenvård.?


Promenaden utmed vattnet i vår (trots allt) fina huvudstad som avslutades med en ljuvlig cappuccino på Kaffecompagniet. Inkl. trevligt sällskap! Hur lyxigt är inte det?


Eller att ha ett roligt jobb som sådana här dagar kan skötas hemifrån.?


Mest glad, rörd och tacksam är jag ändå över alla fina kommentarer, sms och telefonsamtal med krya-på-dig-hälsningar. Tänk att så många tagit sig tid att bry sig. Snudd på ofattbart! Och miljarder tack snälla, snälla Anneli för de fantastiskt vackra blommorna! Jag blev så himla glad!!! Tack!


Kram från Ingmarie

Hoppas det blir bra nu…

Jag hann vara hemma i drygt ett dygn innan sms:et kom. “Välkommen till hudläkarmottagningen den 25/1 kl 8.40. Du ska träffa dr. ..” osv osv. 

D.v.s dagen efter. Min första tanke var förstås att det var helt fel. Min andra att det kanske är ett återbesök för att läkaren ville se hur det såg ut efter operationen. Men inget av det var rätt. Provsvaret visade att alla cellförändringar inte var borta så en ny operation var nödvändig. Snarast! Men eftersom jag var i Falun kunde jag inte dagen efter så det blev en vecka senare. D.v.s i går. Så nu ser jag ännu en gång ut som om jag varit i boxningsringen.


Förra gången var en walk in the park i jämförelse med gårdagen. För att få bort allt krävdes det ett både djupare och bredare ingrepp. Känns som om hon grävt in i benet men så är det inte förstås. Dock gör det väldigt mycket ondare. Så ont att jag fick ta till starkare medikament för att ö.h.t kunna sova. Dessutom har det blött igenom hela tryckförbandet.

Förra gången hade jag ju även sjukstuge-sällskap. Men hon finns ju inte längre för att ge tröst och kraft. Det är inte bara ansiktet som gör ont. Hjärtat värker ständigt men för det finns inga piller i världen som hjälper. Men jag har hennes filt. Och en väldigt bra bok. 


För att inte helt ruttna så tog jag mig ut på en snigelpromenad under dagen för hur det än är så hjälper det att få andas frisk luft, ta del av naturens kraft och se att allting faktiskt är precis som vanligt där utanför. Och precis som så många gånger innan så lyssnar jag på det fina skyddsmantrat.?


Och detta kommer ju gå över. Och bli bra! För varje dag som går läker såret och innan jag ens fattar det så är det dax att ta bort suturerna. Det är iallafall fall vad jag intalar mig helt enkelt för att alternativet är så mycket sämre. ?Jag är också obeskrivbart tacksam över att få så bra hjälp. Det om något är verkligen ingen självklarhet.

Kram från Ingmarie

Hjärnmagi

Jag tycker det är både fascinerande och festligt hur lätt det ändå är att ställa om hjärnan. För tänk hur man från att ha tänkt och tyckt att något är skittrist, eller t.o.m otänkbart, ändra sig och tycka samma sak är superskoj och kanske även en självklarhet!

För bara några månader kunde jag inte ens tänka tanken att behöva cykla. Framförallt inte inomhus i ett mörkt rum svettandes på en spinningcykel. Men se hur det blivit. När diskbråcket tog kommandot så blev allt vad cykling heter plötsligt min bästa vän. Jag blev ännu en gång påmind om hur skört allting är och hur viktigt det är att ha (minst) ett alternativ och en plan B.  Oavsett vad det gäller faktiskt. Så nu kollar jag racercyklar och jublade högt för att jag fick plats på D.H:s grymma 2- timmarspass tillsammans med bästa Fredda.



Samma Fredda som direkt efter bjöd mig på lunch på Reload superfood. (Han trodde jag fyllt jämt och jag lät honom tro så en stund.?) Megagott! Carola hakade också på och det slutade med att lunchen blev lika långt som spinningpasset. Snacka om balans!


Men tillbaka till ämnet. Skallen. Jag minns med, mest för att det inte alls är särskilt längesedan, att simning var först otänkbart och sen skittrist bara för det var så galet svårt. Jag säger inte att det alltid är så enkelt nu heller men jag älskar det verkligen och badkläderna är nästan alltid med i väskan. Blev ett riktigt härligt pass på vägen hem. Inklusive skön bastu. 


Så visst är det konstigt att man inte lär sig det där att aldrig säga aldrig. Faktum är att jag inte längre skulle bli förvånad om jag anmäler mig till ett triathlon. Eller börjar knyppla.

Sen finns det förstås grejer som man inte säger någonting om utan bara gör för att nyfikenheten är så stor. Som man kommer på redan efter första gången att man vill göra om. Helst redan nästa dag. Mitt första riktiga gongbad gjorde jag ju sent i höstas och jag har verkligen längtat till nummer två som blev i dag.

Vilken grej det där är! Obeskrivbart. Rekommenderar det verkligen! Extra bonus är det att ha allt på cykelavstånd och att det är Pee som är “gongaren”.?


Kram från Ingmarie

Ett år till!

Jag älskar att fylla år! Att ha en alldeles egen specialdag att fira mitt liv på. Visst är det både häftigt och fantastiskt?

Det kändes superlyxigt att få vakna på hotell och bara kunna släntra ner till gymmet och cykla mig svettig igen.?


Och sen hotellfrukost på det! Vansinnigt lyxigt!




Och kolla hur fin utsikt jag hade på jobbet! Fina, fina Falun och Runn.


Och efter jobbet lyxade jag med en skön tågresa. Har jag sagt att jag älskar åka tåg??


Hann precis lagom till ett (som vanligt) underbart yin yoga-pass med bästa Jenny. Hon hade t.o.m köpt blommor till mig! Vilken lärare och vilken vän! Jag blev ju alldeles tårögd.? Och såklart jätteglad!


Hela dagen har jag blivit grattad på olika vis och hemma väntade världens bästa sambo och jättefina paket! 


Vilken dag! Min dag!?

Tack alla som tagit sig tid att tänka på mig och gratulerat på ett eller annat vis.❤️

Kram från Ingmarie

Det är inte alltid att lämna som är det svåraste…

30 timmar tog resan dörr till dörr. Inklusive många timmar ihoppackade i luften, nästan lika många timmars väntande/fraktandes på land och både kaffe och mat på helt galna tider. No wonder hjärnan är mos. Men det flöt på bra och både vi och väskorna är tillbaka i 08a land igen. Sånt ska man vara glad över! 




Men för att komma in i rutinerna gäller det att under några dagar inte helt lyssna på kroppen utan lite kämpa emot den. Du vet, hålla den vaken när den vill sova och inte låta hungern styra helt för det kan betyda precis vilken galenskap som helst. ? Så det var bara att packa upp, kolla posten, tvätta, handla, packa om för i morgon väntar ny resa, fylla på SL-kortet, trotsa kylan och inta Eriksdalsbadet igen.




Men egentligen är varken jetlag, smutstvätt, vardag, gråväder, kyla och frusenhet det jobbigaste med att komma tillbaka. Inte ens att behöva lämna allt det fina och alla härliga människor down under. Eller behöva ha vanliga skor och långbrallor igen efter veckor barbent och (nästan) ständigt traskandes i flipflops.
Nej, det allra, allra värsta är att komma tillbaka, öppna ytterdörren och veta att jag aldrig någonsin mer kommer mötas av lilla Elvira. Aldrig. Det gör ont. Så in i helvetes jäkla ont…


Kram från Ingmarie

Allt har ett slut

Det känns helt ofattbart att vår tid här är slut för denna gången men så är det. I kväll väntar resan tillbaka till Sverige igen. Det känns inte skoj någonstans men jag är samtidigt såklart oerhört tacksam för denna tiden. And I’ll be back! 

Började dagen med två riktigt härliga pass. 

 



Förhoppningsvis hjälper de mig att härda ut 27-timmars resan.?

Kram från Ingmarie

Hej och hej då

Livet är fullt av hej och hej då. Båda kan vara bra och mindre bra. En del är sorgliga, slitsamma, ångestfulla och  tråkiga medan andra är roliga, lustfyllda, spännande och efterlängtade.

I dag har det varit allt av båda. Hjärtat är sorgset samtidigt som det är glädjefyllt. Låt mig förklara. I dag sa vi hej då till Bunbury. För denna gången i alla fall. Lika mycket som vi kommer sakna lilla Dorothy kommer vi sakna fina Amber. Dessa djur. Som alltid, alltid berör mig så djupt in i hjärtat och stjäl en plats i det för alltid.



Jag kommer sakna alla härliga människor jag träffat, cykla under en varm sol, ljudet från syrsorna och fåglarna, yoga ute i trädgården och kaffet från Erikssons kaffemaskin. SÅ gott!


Jag kommer sakna närheten till Koombana beach och  sim/vattenlöpnings-passen där.


Jag kommer sakna att kunna sitta ute och äta varenda måltid och jag kommer t.om sakna att sitta svettas på hojen i garaget. Jag såg därför till att göra det lite extra ordentligt i dag.?



Men allt har ett slut och jag är så himla glad och tacksam för dessa underbara veckor. Och allt är inte elände för vi har sagt hej till ett annat litet paradis. Mandurah. Det är inte utan att vi blivit blixtförälskade båda två. Hittills är allt the top of the top. Hade egentligen räckt med lägenheten vi hittat och utsikten från den.


Men här finns det mesta av det bästa. Som t.ex ett sprillans nytt Sportcenter! Med allt man kan tänka sig vilja ha och behöva. Jag är helt säker på att jag aldrig simmat i en så ny bassäng och hur fjantigt det än kan verka så var det så himla härligt! Varenda linje syntes till fullo och det fanns inte en endaste liten fläck på det vita kaklet. Magic!



Det här är förstås inte allt. There will be more!

Kram från Ingmarie

Tålamod

Tålamod är ett bra ord att både förstå och kunna. De allra flesta saker och händelser i livet kräver nämligen det. Vissa mer, vissa mindre. Har du det inte så ger du upp och det blir inget av någonting.

Jag tror vi alla har olika tålamod beroende på vad det gäller. Själv har jag t.ex noll tålamod när det gäller att lära mig sy eller korrekturläsa. Antagligen för jag tycker det är tråkigt. Däremot verkar jag ha oändligt tålamod med löpning för gudarna ska veta att jag har haft oräkneliga chanser och tillfällen att ge upp. Diskbråck är en perfekt “ursäkt” till att säga att det inte funkar att kuta mer. Men jag gnetar envist på. Helt säker på att även detta kommer bli bra. Some day…

Eftersom jag fått så många olika råd om hur jag bör göra är det inte helt lätt. Särskilt inte när smärtan varierar. Antagligen hade det varit allra bäst för läkningsprocessen om jag släppte löpningen helt ett tag. Och jag ska det men innan vi är tillbaka i Sverige kommer jag troligtvis fuska lite. Som i dag. Det är liksom inte helt enkelt att låta bli att testa när det är så här…




Kiropraktorn säger i alla fall att det går framåt och jag litar på honom. Han är ganska tuff men han vet vad han snackar om.


Så jag jobbar vidare på gymet. Typ varannan dag blir det. Sånt kräver stort tålamod av mig för helst vill jag ju bara vara ute och att kroppen ska funka utan enbenshopp och statiska coreövningar. Har fått många bra övningar som jag kör plus att jag ju har en himla massa i min egen övningsbank. Så tråkigt blir det egentligen aldrig.


Planen var att köra vattenlöpning i Busseltons fina havsvatten men plötsligt hade de sugande vågorna tagit över så det blev inte mycket med det. Men med solen på himlen, mat i magen och härligt sällskap av små och stora så går det ju ingen större nöd på någon. I alla fall inte mig.



Sol och värme – det är det jag behöver för att må riktigt bra. Ganska fascinerande egentligen hur lite som behövs för att åtminstone mitt tålamod ska växa. Fast det där med att lära mig sy struntar jag i. ? Finns andra som kan och gör det mycket bättre utan att tålamodsprövas. ?


Kram från Ingmarie