Löpning

Första på länge och om livets dynamik

Vi har väl alla saker som vi behöver jobba med för att bli och må bättre och bli mer ”hel” som den unika människa vi är. Det är lätt att man faller in i ett mönster så som det alltid varit och/ eller som (man tror) förväntas av en både från de närmsta och från samhället i stort. Vissa saker kan vara ganska enkla att liksom fixa till. T ex  börja använda tandtråd varje dag, minska social media-tiden eller shoppa mindre. Andra är betydligt svårare. Som t ex att byta jobb, bryta dåliga förhållanden eller förändra sin livssituation över huvudtaget.

Jag är absolut inget undantag! Jag har massor av grejer jag jobbar med för att bli mitt bästa jag. En del har jag kommit ganska långt med. T ex att släppa taget när det inte blir exakt som jag tänkt att min plan ska vara. Kontroll-freaken i mig har börjat ta ledigt men passar jag mig inte så är jag fast i dess järngrepp direkt. 😱 Samma med ”det svarta hålet”. Jag har svårt för stress även om jag gillar när det så att säga går undan. Gränsen kan vara hårfin men passa en massa klocktider är en typiskt dålig grej för mig. När det gäller träning har jag sällan problem med motivationen men jag jobbar (fortfarande) med att acceptera att jag aldrig mer kommer kunna prestera det jag gjort. Åldern påverkar oavsett vad man vill och tycker om den. Fatta mig rätt, jag är obeskrivligt tacksam, och stolt, för allt jag presterat hittills. Det bra med åldern är dock att jag numera även vet att det alltid går att bli bättre på något. Simning är ett exempel. Jag t o m längtar ju efter den nu och jag kan plättlätt hitta på egna pass och jag har inga problem vare sig att simma solo eller i grupp längre. För mig visar det att jag (fortsatt) utvecklats jättemycket de sista 2-3 åren!

Löpmässigt är mina bästa tider gjorda för längesedan men det betyder ju inte att jag vill lägga ner eller sluta förbättra mig. Jag gnetar på helt enkelt för att jag vill hålla mig så snabb jag kan så länge det går med den kropp jag har. Sen tycker jag ju faktiskt det är himla kul med vilket såklart underlättar.😀

Gjorde första intervall-passet sen det där loppet 1/2 på Löpningens dag.Inget märkvärdigt pass men jag blev skönt trött! 25 x 60-30 där det var motvind och uppför ena hållet och nerför och medvind andra. Styrka ena hållet, fart andra. Väldigt bra kombo! 🥳

Livet går inte att planera till fullo och sen tro att det ska bli exakt så. Livet händer helt enkelt. Jag tror heller inte man ska tro att man blir ”klar” med sin egen utveckling, dvs fulländad, utan hela tiden jobba vidare med det man vill förändra för att må så bra, och bli så lycklig, som det är möjligt. Vi är dessutom dynamiska och förändras. Det som var viktigt för ett år sedan kanske helt saknar betydelse nu. Och vice versa. Framförallt ska vi nog inte tro att ”alla andra” lever perfekta och alltid lyckliga liv. Vad jag vet så finns inga sådana…

Hur tänker du?

Kram från Ingmarie

Redan kär

Jag vet redan att jag gillar och har blivit kär i  ”Pletten”..

Hur jag vet det?

Av många anledningar.

Det första är havet! Jag kan sitta och bara titta på det hur länge som helst. Så vilt och vackert! Det spelar ingen roll vad vi människor gör, eller hur vi än försöker, havet gör ändå precis som det vill. Det är omöjligt att tämja.

Det andra är lugnet. Det är tyst och liksom långsamt här. Inte på ett slött sätt utan mer på ett harmoniskt vis.

Det tredje är att jag redan hittat bra löprundor.Mycket gräs och stigar att springa på trots asfalt och både platt och kuperat.

Jag sprang bl. a bort till Robberg Nature Reserve men vände vid grinden för jag tänkte att Anders vill nog med dit. Utsikten är bedårande redan på ”utsidan”.



Sprang även på stranden och det var så varmt att jag välkomnade motvinden lite extra mycket.

Inte ens jag kan nämligen frysa i 33 grader…

Vår (kalla) badtunna satt som en smäck när jag var hemma igen! Vilken lyx!

En fjärde grej jag gillar här är vårt hus. Verandan är guld värd! Observera regnbågen! Det kom en liten, liten (tropisk) skur för en stund sedan och då bjöds vi på bågens vackra färg-palett.🤩

Jag har fler bra ”Plett-ess” men de får komma sen.😍

Och Anders han fortsätter att krya på sig! Det är såklart det bästa av allt! ❤️

Kram från Ingmarie

Knysna – Plettenberg

För att förstå hur branta backarna är i t.ex Knysna Heights måste man nog själv uppleva dem men de är branta. Och ofta långa. Tänk dig San Fransisco-backarna x flera. Men jag har blivit stark av dem för det tar lika lång tid ner som upp nu. Kutade till och från gymet nere i stan en sista gång i dag.

Nu har vi lämnat Knysna. Det är ett vackert ställe men jag vill inte dit igen. Inte bara för att det har varit som det har utan helt enkelt för att det inte är “min plats”. Vi klickade inte. Däremot tror jag att Plettenberg och jag kommer att klicka!

 

 

Och tänk att för bara en vecka sedan hade Anders precis kommit från operations-bordet och var sjuk som attan. Nu är han här och går omkring. Långsamt och bara korta stunder men ändå. Visst är det amazing!?

Och här ska vi bo närmsta tiden. Tror det är ett perfekt ställe för att vila upp sig och samla kraft på!

 

Kram från Ingmarie

Alla Hjärtans dag 2020

Man kan fira Alla hjärtans dag, om man nu vill fira överhuvudtaget alltså, på en himla massa olika sätt och vis. Med tanke på hur vi haft det senaste tiden så tycker jag vi lyckades ruskigt bra!
Förutom en löptur (för mig), och ett mycket positivt återbesök hos läkaren, har vi mest chillat.

Först med en liten enkel picknick vid vattnet där jag tillbringat en del tid mellan sjukhusbesöken. Det blev som en slags “tack för hjälpen” till den platsen för den har verkligen varit ett stöd genom sin skönhet och sitt lugn.

Vi har legat vid poolen och kollat på ett gäng fåglar som roade sig med att dyka i och bada. Jädra vad kul de hade! Ja vi med. Det var en ynnest att få se dem leka så där.

Bara några kilometer från där vi bor finns The red bridge. En liten otippad oas och det var sjukt coolt att se kidsen hoppa rakt ner i vattnet. Själv fick jag svindel bara av att titta ner…

På hemvägen åkte vi inom  Farmers Market som är varje fredag. Vårt underbara värdfolk på Guadelope har, förutom boende och universums största gästfrihet, även en slags mat-kock-utbildning- catering-verksamhet. Väldigt smart allting. Der ordnar t.ex “we cook and you look” varje onsdag och de har kurser, är på marknader och jag vet inte allt. Maten är outstanding! Allt de bjudit mig på har varit 10 poängare! Liksom kakorna.. Förödande goda! Det var jättemysigt att sitta ute bland alla andra som var där, käka och lyssna på live-music i kvälls-solen.

Finaste Jenny!

 

Sist men inte minst blev vi bjudna på detta.

Hoppas du också haft en fin (Alla hjärtans)dag!

Kram från Ingmarie

När livet plötsligt svajar

Jag undrar ändå om det inte finns en mening med det allra mesta som sker. Åtminstone när man ser på det i efterhand då man så att säga är på “rätt” sida igen…. Eller så är det bara ett fåfängt försök till att försöka förstå när hemskheter sker…

Det blev ju som sagt var bråttom i fredags. I lördags morse blev Anders opererad och som läkaren sa “You really had a problem there. This was very needed.”  Det var en stor abcess (böld) runt blindtarmen som högst sannolikt funnits där ett bra tag och som nu höll på att spricka. Dvs inte en helt “vanlig” blindtarmsinflammation som man kan ta bort med titthål. Det här blev en öppen operation plus ett drän. Hade den verkligen spruckit hade det högst sannolikt inte slutat som det gjort. Utan att gå in för mycket på detaljer så det som sker när man gör ett sånt här ingrepp är att det blir en infektion i hela buken och allting där stannar i princip av. Förutom smärta, feber och kallsvettningar så är kräkningar vanligt. Har man otur klarar inte kroppen av det trots mediciner.  Anders genomgick allt det där. I söndags var han så sjuk att jag trodde han inte skulle greja det. Det var längesedan jag var så rädd och jag kände mig så vansinnigt ensam och maktlös. Spelade ju liksom ingen roll vad jag ville eller vad jag gjorde. Utgången berodde ändå helt på hur hans kropp skulle klara det och om antibiotikan var den rätta. Läkaren, dr Bruwer, var där flera gånger/dag och jag har haft kontakt med både SOS international och ett flertal olika läkare i Sverige. Alla har varit fantastiskt hjälpsamma och ett otroligt stöd för mig. Liksom min familj och många vänner förstås. (TACK!)

I måndags var han något bättre och i tisdags vände det! Jag tror banne mig jag var gladare än honom när han fick sin första riktiga mat. Förvisso en mosad sådan i miniformat men ändock. Det var mat!

I dag blev han utskriven och även om det inte precis blev någon fest så både känns och är det festligt!

Stackarn är förstås trött och “klen”, han har gått ner 5 (!!!) kilo, men nu kan det bara bli bättre och bättre.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det ska bli skönt att slippa vara styrd av besökstiderna tre ggr/dag. De har varit den fasta rutinen och trots att all motivation saknats har jag ändå tränat en gång/dag. Jag vet ju att det hjälper mig. På så vis har jag liksom “kommit i gång”, jag har fått en liten endorfinkick och jag har sett att allt rullar på som vanligt “där ute” trots det här.

Jag har sprungit uppför, och nedför, långa branta backar med hisnande utsikt.

Och genom kåkstäder där djuren gått fritt, skolbarnens rastgård är inhängnad med taggtråd och uppfinningsrikedomen hur man överlever varit obegränsad. Sånt ger perspektiv…

Jag har gymat på ett av “stadens” gym.

Och på ett golfresortsgym. Den utsikten alltså!

Där hittade jag även äntligen en bassäng så jag kunde simma lite. Den var dock så varm att det kändes som om jag brände mig. Men fin var den och härligt var det!

Jag testade ute-varianten också. Det blev många vändningar om jag säger så.

I väntan på nästa besökstid har jag även njutit av utsikten från balkongen och varit på Leisure Island där jag fascinerats över hur tidvattnet förändrar landskapet totalt. Vilken grej!

I dag testade jag några grusvägar och trails (hurra!) jämte golfresortet som jag var vid i går och förutom att jag var obeskrivligt trött och seg (antagligen en efter-reaktion på allt som hänt) var det makalöst vackert! Och, som alltid, kuperat.

Det kommer säkert bli bra det här och jag tror det på något vis var bra att det blev som det blev för tänk om Anders blivit sjuk när vi satt i bilen långt från hjälp. Eller på flyget. Jag varken kan, vill eller vågar tänka tanken klart…

Livet är skört och inget man någonsin kan ta för givet. Så lev väl.

Kram från Ingmarie

Första steget

Det blev lite bråttom i går kväll. När den svenska läkaren ( via SOS International) sett alla röntgensvar fick vi inte ens åka till Kapstaden 5,5 timme bort och läkaren här ville att Anders skulle komma redan på kvällen så det var bara att lyda.

Att vara patient är såklart alltid värst men det är inte helt enkelt att vara anhörig heller. Det är både bra och dåligt att ha den kunskapen jag har just nu. … Det här är ingen ”vanlig” blindtarmsinflammation så på något vis är jag ändå oerhört tacksam för att läkarna fortsatte utredningen. Utan den hade detta missats och kunnat sluta oerhört mycket sämre. Eller rättare sagt, det hade det. Det var mer en fråga om “när”…

Allt känns egentligen tryggt för så som jag fattat det, och utifrån vad jag ser, så är de oerhört kompetenta! Men såklart vi är oroliga! Det här kommer att ta tid och frågan är om vi måste tillbaka till Sverige för fortsatt vård. Men nu ligger allt detta utom vår kontroll så det är bara att gilla läget och låta andra styra. Inget blir dock direkt bättre av att jag sitter kvar inne och gråter så jag sprang en liten sightseeing-runda för att stilla tankar och oro i morse. Inte de roligaste omgivningarna precis men jag fick se hur de fångar ostron/musslor eller vad det nu var, lite flådiga båtar, och vattenpolo!

Och passande nog den här…

Bäst på hela rundan var den långa backen upp till dit jag bor. De är så snälla här att jag blir alldeles tårögd. Ger mig presenter och ser till att jag mår bra och får den hjälp jag behöver. Makalöst! Jag har nu verkligen förstått vad den unika Sydafrikanska gästvänligheten är!

Jag har även promenerat en sväng inne i själva centrum. Går man långsamt så tar det typ 30 min. och då tittar man ordentligt på allt. Knysna är ingen metropol om jag säger så…

Mest har jag ändå hängt vid sjukan och hos Anders. De är strikta med besökstiderna, vilket såklart är bra, så det blir många turer dit.

Stackars Anders är inlåst och får bara dricka sparsamt. Jag får iallafall vara ute och äta precis vad jag vill! Dessutom har jag en väldigt fin (“mat”)vy! Så nej, det är inte synd om mig. Bara oroligt.

Kram från Ingmarie

 

Annorlunda (Knysna-)äventyr…

Efter (för) mycket asfaltsnötande så kände jag att hela jag ville ut i skogen. Efter en hel del velande eftersom Anders fortfarande är krasslig åkte jag till Goldfield State Forest och “The circles in the forest”.. Det jag läst om stället verkade lovande. En halvtimme tog det att ta sig dit (med bil) på mindre och mindre vägar. Sista biten var verkligen ”a rouge road”. Här är det oftast olika pris för inträde oavsett vad det är beroende på om man är local eller turist och det är alltid mångdubbelt dyrare för de sistnämnda. Hade jag vetat innan hade jag högst troligt inte betalat de ca 140kr ( per person!!!) det kostade men nu gjorde jag det.

Vägen från parkeringen till själv starten  började med en rejäl uppförsbacke. Tog mig över en kvart uppförsgnetande bara att komma till själva info-skylten. Jag hade siktat in mig på en 9- km trail och tänkte att jag kunde kanske ev köra den två varv alt. ta 3:an också. Redan efter 500 m började jag tvivla. Stigen var belamrad av (hala) rötter och spång. Efter en km. (det var välmarkerat var 500-ade meter) funderade jag på att vända men du vet det där med ”hoppet är det sista…” Efter 1,5 km hade jag bestämt mig för att bara ta 3:an och sen fortsätta på den vanliga grusvägen istället. Därmed missade jag både vattenfall och bad för det var på 9:an det fanns.

Har ingen aning om vad detta är men färgen är fin!

Att jag tog mig igenom utan att vurpa är ett mirakel i sig! Sån t här underlag är inte min grej. Jag tycker inte ens det är kul. faktum är att jag blir uttråkad ganska snabbt. Dessutom tyckte jag att springa solo i en regnskog långt bort i ett främmande land fick räcka som äventyr…

Grusvägen var helt ok och backarna både många och härligt långa men till slut vände jag för även den blev för knölig för att jag skulle tycka det var kul.

Jag sprang tillbaka till starten och påbörjade istället ”cykelvarvet”. Jättefint!

Jag tror det hade gått väldigt mycket snabbare att kuta det 22 km varvet än de dryga 18 jag gnetade ihop.

Men men. Jag fick rasta av mig i skogen och jag fick se Dalene Matthee Big Tree & Memorial. Trädet är (ca) 800+ år gammalt och över 40 m. högt. Författaren Dalene Matthee dog oväntat av en hjärtattack 2005 och eftersom hon älskade detta ställe fick trädet hennes namn.

Resten av dagen har vi fått erfara både hur sjukvården och polisen funkar.

Det första var för jag tyckte Anders inte blivit mycket bättre. Via SOS international fick vi snabb och effektiv hjälp.

Polisen gick vi till pga de stulna navkapslarna. Det var som att hamna i en väldigt gammal (och dålig) film. I över en timme var vi där för att förklara, skriva alla uppgifter såsom adresser, vem som parkerat, yrke, tidpunkt o.s.v som polisen sen i sin tur skrev för hand på (minst) 10 olika papper, plus dubbletter. Efter att allt lästs igenom och signerats lades de i en slags mapp som vikts typ 8 gånger efter särskilda linjer från att ha varit ett gigantiskt ark. Något ärendenummer fick vi inte för det skulle någon annan snubbe göra ”sen”. Allt detta ska sedan skickas till Kapstaden via snigelposten. Det är nästan så jag tror de skojade med oss…

När vi äntligen var tillbaka i lyan så hade strömmen gått igen. Det börjar tydligen bli mer och mer vanligt i Sydafrika med något de kallar för “loadshedding” vilket betyder att all ström (med några samhällsviktiga) undantag) stängs av för att de ffa akut behöver restaurera vissa kraftstationer. Så under flera timmar, ibland flera gånger/dygn) är hela stan nedsläckt. Det har hänt oavsett var vi varit och gäller tydligen i hela landet.   Som det stod i vår info-bok här i lägenheten:  “giving the term ”Darkest Africa” way more meaning….”

Kram från Ingmarie

Mosselbay – Knysna

Det blev ingen trailrun på St Blaizei dag av den enkla anledningen att man avråder från det när det regnar/är blött. Klippor och lera blir extra hala då och just den trailen är inte den man vill halka på. I synnerhet inte en snubbel- och klumpmaja som mig. Så jag sprang till ett gym jag letat upp. Ett bra val! För ynka 45 kr kan man vara där hela dagen om man vill! Jag nöjde mig med en timme.

Anders mådde så pass bra att vi kunde åka vidare som planerat. men stackarn har inte fått se mer av Mosselbay än det lilla man ser när man åker in och ut ur byn. Vi får hoppas det blir bättre här i Knysna.. (Uttalas “najsna”.) Han har i alla fall orkat åka med ut till otroligt vackra Knysna Heads.

Där nere finns en “safe” simvik jag hoppas kunna testa.

Vi var också en sväng på turistbyrån som gav en massa bra tips och kollat några gym. Sånt finns det ganska gott om hur litet stället än är verkar det som. Värre med ställe att simma på. Inomhus vill säga. Förutom den 9-metersbassäng som finns här där vi bor så har jag bara hittat en 15-meters. Oavsett så blir det vääääldigt många vändningar. Abstinensen börjar bli en smula svår men en sak är säker, jag kommer få galet mycket backträning här! Vi har hittat ett fantastiskt self-catering boende högt upp på berget med utsikt över vattnet.

Det finns i alla fall ingen risk för solsting, snarare simhud,  om man ska tro på väderprognosen de närmsta dagarna. Men det är tack och lov varmt!

(P.s. Sandra, om du läser detta så ge oss gärna dina bästa tips!)

Kram från Ingmarie

Mosselbay

Stackars Anders har haft en riktigt tuff natt. Matförgiftning är verkligen inte att leka med! Vi tror det var en pasta-röra han köpte i en salladsbuffé eftersom vi f.ö käkat i princip samma saker. Hur som helst är han lite bättre men jag har fått roa mig på egen hand. Något jag är ruskigt bra på som du vet.

Jag började min dag som jag brukar men morgonyoga och meditation är onekligen en smula härligare ute!

Frukosten avnjöt jag även ute. Sen var det bara att snöra på skorna och bege sig ut på upptäcktsfärd.

Började norrut men vände efter knappt en halvtimme för det var ganska tråkigt faktiskt. På kartan hade det sett ut som en strandpromenad men i verkligheten var det en nedlagd asfalterad väg utmed en lika nedlagd järnväg. Men diset var coolt! Låt dig inte luras och tro att det var kallt för det var det inte. Luftfuktigheten var dessutom minst 90% så jag svettades floder. Eller i alla fall mindre bäckar.

Jag var egentligen sugen på The Blaize trail men i går när jag såg början på den blev jag väldigt tveksam för den var minst sagt både knölig och teknisk. När jag nu sett den mer från ovan, jag var nämligen uppe vid fyren för att kolla,  så såg jag att den såg riktigt fin ut! Kanske jag vågar mig på den i morgon i stället.

Där nedanför går förresten världens längsta Ocean zipline.

Inget jag är sugen på men de som for fram verkade tycka det var kul!

Resten av dagen tillbringade jag på Santos beach. Vilket ställe! Stor fin strand, lugnt utan att vara de, bra faciliteter och ett hav så ljuvligt att det inte går att beskriva. De har hägnat in en jättestor del (av säkerhetsskäl antar jag) så jag körde vattenlöpning två gånger.

Fantastiskt bra sätt att förena träning med avsvalkning!

Och på tal om yoga/meditation ute… Såklart jag passade på!

 

Kram från Ingmarie

Arniston – Mosselbay

Om vi hade bott lite annorlunda så hade nog vårt första intryck av Arniston varit ett helt annat. Vår lilla lya och hela komplexet såg fint ut på utsidan men inuti var det inte mycket att hurra för plus att det låg flera kilometer utanför själva byn. Sen var det ju det där med spök-känslan och no wi-Fi.

Frukosten var ungefär som jag trodde så jag är glad vi hade egen med oss… Vem mår liksom bra av sånt här oavsett tidpunkt?

Nåväl. Strax efter kl 9 gav jag mig ut och redan då var det kokande hett. För mig är det inga problem mer än att det plaskar förskräckligt mycket om mig efter ett tag. Så tur det var så folktomt. Många säger det är högsäsong här nu men det låter helt ofattbart med tanke på hur öde det både är och ser ut överallt. I Arniston bor inte ens 100 människor permanent om jag fattat rätt och de flesta husen verkar gå att hyra som semesterboende. Fint är där i alla fall! Husen påminner om en kombination av Grekland och England.

Jag sprang ett varv runt “byn” och tog sen vägen ut mot grottan. Jag vågade mig inte ner i den men jag fick en löptur som var magiskt vacker!

 

På vägen hem kunde jag inte låta bli att ta denna bilden. Så är det nämligen här. T.o.m när det är 120 km/h så går folk utmed vägkanten!

Avslutade med ett litet bassäng-dopp eftersom havet var en smula för vilt.

Sen for vi vidare. 30-35 mil (cirka) kanske inte låter så mycket på en dag men jag tycker det är skitjobbigt att sitta still så länge. Vi gjorde några små korta stopp såklart men det blir ändå segt. Vägarna är bra men snudd på oändliga ibland!

Termometern visade dessutom upp till 35 grader så det där att vara ute för att “piggna till” funkade inte så bra. Tack och lov för AC! Och tack och lov för att bilen håller ihop!

Nu har vi i alla fall stannat i Mossel bay och bor i en urgullig liten lägenhet. Det är tydligen en svensk som räddat stället från att helt förfalla så därav namnet Asgard Valhalla.

Stackars Anders verkar ha blivit matförgiftad så jag har fått roa mig själv.

Gick en runda runt piren och in mot stan igen. En dimma har lagt sig som ett blött täcke (luftfuktigheten är 92% just nu) så jag såg inte så mycket men det jag sett gillar jag!
Det är lagom stort och känns liksom mysigt!

Murmeldjuren igen!

Jag gör mitt bästa nu för att kurera Anders. Mina hemkok brukar funka på mig så det är bara att hoppas de funkar även på honom…

Kram från Ingmarie