Lekdag med inslag av idioter

En ledig dag innan en sju (7!!!!) dagars arbetsvecka, då gäller det att både leka och rasta av sig! (Och dit räknas inte de där “måstegrejerna” som städa, tvätta, handla, laga mat som jag också gjort denna ynka dag…)

Sprang bl.a 12-km slingan vid Hellas.. Jättefin och rolig. Precis lagom mycket mekkig trail. (Typ 20%)

Med extrasvängar till och från blev det totalt två timmars löpning till slut plus sprada. Ungarna som lekte på ängen jämte tyckte det var skitskoj att jag skulle i och undrade om det inte var kallt. När de kände på vattnet så skrek de! Jag vill mer säga att det var svalt. Tror faktiskt det fortfarande är två-siffrigt.


En härlig timme på gymet blev det också.

Enda “skiten” denna dagen har väl egentligen varit hemresan från gymet. Den råkade bli exakt samtidigt som de där idioterna som kallas ”fotbolls-fans” (läs vuxna män som gör saker tillsammans), levde rövare. Om jag fick bestämma skulle fotboll förbjudas alt så skulle klubbarna köra publikfritt. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till sån här skit!  Särskilt inte med tanke på hur ex. sjukvården och vi som sliter där går på knäna. Och jo, det är ett fotbolls-problem. Sånt här, där polisinsatserna är massiva och man (jag) riskerar bli (och har blivit) knuffad och nedslagen händer i princip aldrig vid andra event oavsett sort. Förlåt min svenska men fy fan! Sånt här gör mig arg på riktigt!

Jag var tokilsk där och då men nu är jag lugn igen. Och förhoppningsvis så laddad som det går inför nästa vecka.

Kram från Ingmarie

Tiden

Tiden den går verkligen. Nästan så den försvinner ibland. Nutid blir till dåtid. I dag blir till  i går blir till förra månaden blir till för flera år sedan. Och allt utan att vi egentligen reflekterar så mycket över det.

Men vissa dagar är och förblir fastetsade i hjärnans minne för all tid och evighet. De finns där och hur många år det än har gått så är det som att varje minut och sekund just den dagen nästan går att uppleva om och om igen. Visst är det märkligt?

Just denna dagen, den första oktober för 28 år sedan, upplevde jag den största chocken och sorgen hittills i mitt liv. Kanske även den största förändringen. Men jag minns den. I detalj. Det var den dagen min dåvarande pojkvän försvann i havets djup och hans allt för korta liv hastigt tog slut. Det var den dagen tre veckors ovisshet började. Tre veckor då jag slets mellan hopp och förtvivlan innan han till slut flöt upp på land. Då visste jag, allt hopp försvann för evigt och den verkliga sorgen slog till med all sin kraft.

Det är svårt, till och med omöjligt, att beskriva den smärta som sorg ger oavsett anledning. Den är obarmhärtig och hur mycket man än vill och försöker så finns det ingen lindring. Mer än just tiden. Sorg går aldrig riktigt över men tiden gör att den ändrar både intensitet och form.

För mig innebär denna dagen framför allt en påminnelse om livets enorma skörhet. Hur snabbt allt kan förändras och ta slut.

Kanske är det därför denna dagen på något  märkligt vis alltid känns lite extra viktig och är en av anledningarna till att det jag väljer att göra känts extra roligt, betydelsefullt och viktigt? För hur det än är så ser jag livet som en ovärderlig gåva där varje andetag och varje hjärtslag bidrar till att jag får vara med här på jorden en dag till. Det är banne mig ofattbart när man tänker efter lite.

Och det där gör också att jag verkligen kunde och ville känna att jag lever i dag. Så där på riktigt och så som jag vill.
De var inte många, det var inte superhårt och det var garanterat varken tjusigt eller snabbt men äntligen kunde jag köra ett ”organiserat” intervallpass igen. Så det här gott folk, det är ett ansikte på en väldigt glad och tacksam person! Ett ansikte på en kropp som kutat, gymat och yogat ute. Som andats frisk höstluft, svettats, känt både solstrålar och vinden  i ansiktet, som fått bli så där härligt trött och som levt till fullo både på in- och utsidan även resten av dagen! 😍🙏🏻💪🏻🏃🏻‍♀️

 

Kram från Ingmarie

Typiskt jättebra måndag

Jag älskar verkligen  mina (till 90%) lediga måndagar. Särskilt när de är som i dag. 😍

I 08a land har det varit i princip helt vindstilla hela dagen och jag märker direkt hur mycket bättre jag mår. Det kan låta och verka löjligt men det är någonting i blåsten som rör till det i mig. På ett negativt sätt. Det kanske är för att jag redan är så rörig så den kanske gör att jag blir över-rörig. 🤪 Vem vet liksom?

”Min” skog  är som en sagobok nu.

Och Söderbysjön! O lalalaaaa! 

Så hur skulle jag kunna motstå?

Den “riktiga” simningen “fuskade” jag dock med inomhus. Coach Ulf hade snickrat ihop ett bra och utmanande pass som jag gnetade av. Fick dock skippa fenorna för när det var dax för dem hade det hunnit bli knökfullt i bassängen och jag ville fortsätta behålla gruppsämjan.. Man får nämligen inte vara oflexibel när man simmar under rusningstid på E-badet om man inte vill få ovänner för livet. Ja annars också förresten. Gruppdynamik och gruppsämja är viktiga grejer och samsas på simbana är nog det mest perfekta stället för att lära sig sånt på. 😄

Men jag undrar ändå om det allra bästa i dag ändå inte var besöket hos Guru-Danne. Den mannen alltså. Jag vet på riktigt ingen som är så kunnig, sympatisk, professionell, inkännande och galet inspirerande på en och samma gång som han är. Det är omöjligt att sammanfatta allt han hjälpt mig med genom åren men en sak är säker, det är väldigt mycket och jag är honom evigt tacksam. ❤️🙏🏻

Samma i dag. Pusselbit efter pusselbit föll på plats och jäklar vad det kommer att bli bra! 💪🏻 Det som står på tavlan är det nog bara han och jag som förstår men det räcker ju.

Kram från Ingmarie

Den började åtminstone bra

Efter gårdagens härliga flow bestämde jag att det var ok att jobba igen. På mitt jobb kan man ju liksom inte vara ”halvfrisk” utan man behöver känna att man är helt återställd för man kan verkligen inte räkna med att kunna vila hur mycket man än behöver.

Dagen började bra i alla fall. Så där lagom slö innan jag kutade iväg för att möta upp bästa Fredrik för en springtur tillsammans.

Härligt höstväder på alla sätt och vis. Ljummet och lite smådimmigt med en sol som ibland tittade fram.

Vi fick en fantastisk tur ihop. Mycket snack och mycket (skogs)syre in i lungorna!

Så kom vi till Hellas-sjön. Så vacker och så inbjudande att det bara fanns en greja att göra.

Precis!

Sprada!

Kanske stämde förra veckans temperatur, kanske inte, men en sak är tvärsäker. Det var ljuvligt!

Och jobbet? Tja. Jag nötte inte stolen om jag säger så och början av dagen var typ 38 miljarder gånger bättre än slutet. Det var väldans skönt att få stämpla ut när nattpersonalen tagit över.

Kram från Ingmarie

Black River Run 2019

Naturligtvis hade jag allra, allra helst velat swimrunna  i Finland tillsammans med Ulrika men nu blev det som det blev och för mig blev det väldigt bra ändå. Värre för stackars Ulrika som inte fått göra något skoj över huvudtaget.😢 Men en förkylning går över och vi tar nya tag!

Jag somnade före 22 i går och sov non-stop tills klockan ringde strax efter 06. Så skönt! Och välbehövligt. Eftersom frukosten inte öppnade förrän kl 8 hade den extremt service-minded tjejen i repan på hotellet fixat en frukostbag till mig så efter morgonyogan och meditationsstunden gick jag loss på innehållet. Mumsigt värre!

Så himla gulligt! Inte konstigt att jag kände mig lite extra glad! 😍

Inte nog med detta. Hon fixade så jag fick ha rummet extra länge vilket gjorde att jag bara behövde ta med mig en liten bag med ombyte till loppet.. Jättelyxigt! Den tjejen hade verkligen hamnat på rätt plats!

Bussen, inklusive en kort promenad,  till starten tog bara 15-20 min. Jag fick trevligt sällskap av en Australiensk stockholmare som skulle springa 50 miles. Jag insåg ganska snart vilket blåbär jag är i dessa ultrasammanhang. 20 miles är typ ingenting för dessa tuffingar som körde (och kör för en del håller i skrivande stund fortfarande på ) 50 eller 100 miles. Tre varv hade jag gärna kört men 5 eller 10 finns liksom inte ens i min fantasi. Men jag vet också att man aldrig ska säga aldrig… Kanske det en dag blir att även jag har en sån där låda vid varvningen..

Före start var det obligatorisk genomgång av regler och banan.

Varje varv var 10 miles, dvs drygt 16 kilometer,  och det enda jag egentligen kom ihåg av den där genomgången var att det var en del teknisk trail framförallt i början på varvet, att det fanns tre vätskekontroller inkl. den vid varvningen, vi skulle förbi ett koloniområde, att det var en stor väg som skulle korsas och något om en backe på slutet. Att jag skulle kuta två varv hade jag faktiskt koll på.

Kanske kan tyckas som jag kom i håg mycket men det visade sig inte vara tillräckligt för mig ändå.

Starten var på ett brett och fint elljusspår. Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lugnt och bara se detta som ett väldigt bra långpass. Faktum är att jag ju inte kutat så här sammanhållande långt sen Dackefejden. Eller i alla fall sen så långt tillbaka att jag glömt när det var. Hålla på länge kan jag men det är ju liksom helt annorlunda när jag får “fuskvila” med simning då och då. Efter bara någon kilometer bar det in i skogen över rötter och stenar. När vi väl var ute på fast mark igen kände jag sån lättnad, och njöt så mycket av att få springa på grusstigen, att jag helt glömde bort att titta ordentligt efter snitslar. Så där kom första felspringnigen. Några schyssta killar visslade dock tillbaka mig så det blev ingen jätteomväg. In i skogen igen. Lera, spång, rötter och sten. Hade fullt sjå med att hålla mig upprätt men jag lyckades! På båda varven till och med! Sen blev det härliga grusvägar igen fram till första vätskekontrollen, över den där stora vägen innan (visade det sig) banans bästa del. Hårt packad stig, medvind, sol och platt. Där fick t.o.m mina ben bra fart!

Vid slutet kom en liten backe och vid det omnämnda koloniområdet kom dagens andra felspring. Istället för att ta höger ner på en nästan (nåja) osynlig stig fortsatte jag rakt fram men sen såg jag några längre fram kuta på andra sidan staketet. Bara att vända, göra om och göra rätt. Efter ytterligare några kilometer blev det några partier med asfalt, grusvägar och sista vätskestationen innan den sista biten till varvning. Där kom den där “riktiga” backen. Som jag lyckades springa förbi och fick springa tillbaka till (tredje felspringningen) och som visade sig vara både brant, innehålla trappor och aldrig riktigt ta slut för det kom nya hela tiden! Nedförsbackarna efter varje uppför kändes märkligt nog betydligt kortare. 🙄 Sista 100 m bestod av gyttja sen började allt om igen.

Jag är jättenöjd över min 5:e plats! Inklusive fyra felspringningar på första varvet (jag lyckades även ta fel och missa vätskestationen vid varvningen), två kisspauser, avtag av tröja och skifta nummerlappen från tröjan till kjolen. Det var nämligen ett riktigt Ingmarie-väder! ☀️😍 Blev alldeles för varmt med långärmad tröja. Benen höll ihop helt ok och enda gången jag egentligen tryckte på var på den där ljuvliga sträckan och sista kilometrarna till mål.

Jag hängde kvar en bra stund efteråt och njöt av solen, drack mängder av vatten och blåbärssoppa, mumsade i mig lite godsaker och hejade på de ”riktiga” hjältarna. Några av de riktigt vassa varvade mig fastän det startat 30 min. senare. Lite knäckande… Men min tröja kommer jag bära med stolthet även om jag är ett blåbär!

Tog åter bussen in till stan, duschade på hotellet och traskade sen till tåget. Unnade mig en riktigt god vego-bowl och vilken härlig känsla att kunna avnjuta den ute i solen! Har jag sagt att jag gillar den? Solen alltså? Och värme. Annars vet du nu. 🤩

Tja, sen var det bara hemfärden kvar. Och upp-packning. Smidigt som attan att ta sig hem och i skrivande stund sitter jag nöjd och belåten i favvo-fåtöljen i mitt målar-rum. Nya äventyrs-planer är redan på gång.

Black River Run är ett jättefint lopp och jag har mest bara positiva grejer att säga.

  • Fin bana
  • Välorganiserat
  • Trevligt och bra stämning
  • Bra med energi vid varvningen
  • Bra med omklädning
  • Massage efter för den som ville
  • Hade önskat någon mer vätskestation utmed banan med tanke på vädret som blev i dag.
  • Lite fler funktionärer vid första varvet (alt fler snitslar/pilar) för virrpannor som mig. Och jag var inte ensam om att ta fel väg(ar)..
  • Maten efteråt var en besvikelse. Jag betalade 700 kr i efteranmälningsavgift (500 kr annars) men det fanns inte ens en vegokorv för oss som inte vill äta döda djur. Dock serverades det vego senare i kväll men då är det ju så dags… Kasst!
  • Om man är ute efter ett digert prisbord så är inte detta rätt lopp

Jag kan absolut tänka mig att kuta igen men då får det nog allt bli fem varv. Så jag får riktig (vego)mat och kan vara en av de där med låda. 😄

Kram från Ingmarie

Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie

Bacillusker och laddning

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Min stackars kompis Ulrika som jag ju ska köra Solvalla swimrun med på lördag har haft det jättekörigt så för ett tag sedan bytte vi till den något “enklare” klassen Endurance. Den är drygt 12-13 km kortare än den vi skulle köra men lätt är den inte. Det vet jag sen jag och Peter körde för två år sedan..  25-26 km konstant upp och ner (utom när vi simmar) kommer göra åtminstone mig rejält trött. Dessutom kommer det bli max 10 grader i luften, regn och 12-14 grader i vattnet. Inget Ingmarie-väder precis… Dock slipper vi den mest tekniska delen!  Om bara Ulrika kryar på sig vill säga. Som så många andra just nu är hon nämligen lite krasslig.😱 Men hon är stark och jag är en obotlig optimist så jag kör på som planerat. Sista spradan gjord i dag. Friskt och jätte-härligt i sjön nu!

Körde även ett lätt gympass för att hålla axlar och vänsterbenet smidiga och glada. Men mest var jag där för att ha mitt yinyoga-pass. Full sal och hög mysfaktor!

Håll gärna tummar och tår tillsammans med mig för att Ulrika ska bli frisk och kry fort som attan (och att inte jag blir bacillusk-attackerad) så vi kommer iväg på vårt lilla äventyr!

Kram från Ingmarie

CC igen och höstens fördel

Alla som känner mig vet att jag föredrar att ha träningskläder på mig alla veckans dagar (finns ju liksom inga skönare kläder) men i sommarväder och vid särskilda tillfälle svirar jag gärna om till mitt nästbästa plagg. Klänning! Jag älskar ha det på mig och i dag var ett perfekt tillfälle! En annan av Anders födelsedagspresenter var nämligen Cirkus Cirkörs ”Bloom”.

 

“I Cirkus Cirkörs nya föreställning bjuds du in till en värld full av blommor, klassisk musik och enastående cirkus. Ensemblen består av fem internationella multitalanger som vill göra världen till en gladare plats genom att sammanföra glädje, rädsla och risker med grundliga förberedelser.

Vår vardag är full av stress och rädsla. Vi känner oss pressade att inte sticka ut och att ens försöka vara annorlunda ses som det första steget mot att misslyckas. Vi äger fler saker än någonsin förr och vi ser perfekta ut på alla foton, men gör det oss verkligen lyckliga?

I Bloom omfamnar artisterna vardagens krav och ängslan. Med kreativitet och cirkuskonster desarmeras de negativa känslorna och rädslorna blir till poesi.”

Vi har kollat i princip alla deras föreställningar de senaste 15 åren och inte varit besvikna en enda gång. Inte i dag heller.

S-å-h-i-m-l-a-b-r-a!

Om du bor/är i Stockholm nu så är det snudd på kriminellt att inte kolla på dem. (Om det finns biljetter kvar vill säga…)

Träningskläderna har dock också använts. Jag har ju varit ledig hela dagen! Så jag passade på att njuta av vackra  Flatenskogen. Det märks att det börjar bli höst nu och även om jag är en 100% sommarmänniska så gillar jag färgerna, lukterna och lugnet som kommer nu.

Vinden var stark i dag och det var riktiga vågor på sjön.

Med hösten kommer även starten för den bästa och (enligt mig) “riktiga” sprada-säsongen. jMen ännu är vattnet ljummet och absolut ljuvligt att sprada i!

På gymetr var det knökfullt och svettigt som attan. Men passet gick bra och jag blir alltid glad av att vara där. Styrka + yoga =  fin kombo, eller hur?

Hoppas du också haft en fin-fin söndag!

Kram från Ingmarie

 

Halmstad dag 5

I princip allt jag gillar och behöver finns i min hemstad men det är faktiskt en sak som inte finns här som jag gillar. (Om man inte åker en bit utanför stan som jag t.ex gjorde  i lördags.)

Det som saknas är en Hammarbybacke!

Galgbergets spår må ha sina utmaningar men de är i jämförelse ganska milda. Men Galgberget har däremot något varken Hammarbybacken, eller mina närområden i 08a land, har. Nämligen trappor! Många dessutom som sitter tätt och som därmed tvingar benen till en hög frekvens. Förutom den sista sektionen som är mer lik en rulltrappas steg och mördande jobbiga när man hållit på ett tag. Man kan såklart ta dubbla steg men jag behöver öva och öka frekvens så varenda ett av de 183 stegen ska beträdas. Väl uppe fortsätter jag till höger på asfalten, höger igen ner på en stig som tar mig till asfaltsvägen förbi Hallandsgården och ner till starten igen. Varje varv är runt 600-700 meter och tar mig nu för tiden ca 4.30 min. Inte så snabbt men efter 13 varv (utan vila) är åtminstone mina ben rejält trötta.

Första sektionen

Obs! Det är inte min naturliga speed om nu någon tror det…

Sprang dessutom en extrarunda både dit och hem så det blev över två timmar till slut. Bra tycker jag! Det vackra får man på köpet.

Sen hade jag det så himla bra och lyxigt att jag blev serverad mat direkt efter hemma hos mamma och Ulf. Krämig linsgryta med potatis, bröd, hummus och grönsaker. Så gott! Och mysigt!

Men sen var det hemstads-mysiga, roliga och lyxiga slut för denna gången. Nu är jag tillbaka i 08a land för i morgon är det jobb igen men jag har roliga grejer att se fram emot redan när jag slutat för dagen. Och om bara en dryg vecka åker jag och Ulrika på vårt lilla Finlands-äventyr. Lite modifierat pga att livet kom emellan för Ulrika men det kommer bli en utmaning som heter duga oavsett! Jag har ju kört den en gång innan med Peter så jag vet till 100% att det inte blir en walk in the park. Men ruskigt skoj!

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 4

Man kan verkligen inte besöka Halmstad utan att kuta på Prins Bertils stig. Det vore faktiskt snudd på kriminellt. 🤪 (Och kan man inte kuta kan man gå/cykla. Det finns t.o.m vissa delar som funkar för rullstol!)

Stigen är totalt ca 18 km one-way till Möllegård och börjar egentligen vid slottet inne i stan men jag började hos “mig” några kilometer bort.

Sen är det bara att följa vattnet och de blå träpålarna till Tylösand. Just i dag var det i princip ingen vind alls, soldis och en luftfuktighet som måste varit så nära 100% det kan utan att det börjar regna. Varmt och skönt var det också så jag var väldigt snabbt plaskblöt av både svett och fukt. Sånt tycker jag är jättehärligt! Varför jag hade en jacka på mig när jag startade kan jag dock inte förklara. Den åkte av redan under den första kilometern.

I Tylösand var det folktomt på stranden men i vattnet var det fullt av livräddare. Jag förstod ju att de övade men jag fick lite dåliga vibbar och en klump i magen. Det där påminner mig nämligen alltid om den 1/10 1991 då ett ungt liv tog slut och mitt förändrades för evigt. Det var ju dessutom precis där det hände. Tiden läker inte alla sår, eller tar bort sorg, men tiden gör däremot att formerna av det som gör ont förändras och man lär sig att leva med det.  Det svarta blir lite mindre svart och det smärtsamma lite mindre smärtsamt. Men det går aldrig över. Så tror i alla fall jag utifrån de erfarenheter livet hittills gett mig….

Efter Tylösand fortsätter man utmed havet en bit innan man tar höger in i det jag kallar den halländska regnskogen. Det är som att komma till en helt ny plats! Vilket det ju i och för sig är men du fattar nog vad jag menar.

Stigen tar slut vid Möllegård och då blir det lite asfaltspring antingen in till stan eller ner mot havet igen. Jag tog mig mot det sistnämnda.  Efter två timmar (inklusive en omväg) var jag tillbaka  vid stugan igen. Glad, nöjd och totalt genomblöt.

Stod kvar en bra stund vid havet för att bara njuta av utsikten, flyttfåglarnas svävande och värmen. Och det där ljuset alltså! Bedövande magiskt!

Sen har jag sån tur att mina fina vänner Sara och Karin hade både tid och lust att hänga med mig en stund så det blev lunch på Cortado  i dag också minsann! Some girls har det väldans bra!

Solen sken men jag hade bestämt mig för att gyma så då blev det så. (P)rehaben måste skötas oavsett så att jag (förhoppningsvis) kan fortsätta slippa ha ont och kunna njuta av att kuta.

I princip lika svettigt där som ute och jag blev duktigt trött. Kanske gårdagen spelar en viss roll också…

Körde även extra rörlighet och extra vila efter. Det är såna extra-grejer man kan lyxa med när man har ledigt!

Det blötaste hade dock inte kommit ännu. Det kom nu i kväll. Jag och bästa Micke gick en lång runda ner mot havet från hans fina hus för att verkligen hinna snacka av oss. Jättevackert, varmt och sol-disigt. Men vi såg inte vad som hände bakom oss.. Inte förrän vi vände för att gå tillbaka. Gigantiska kolsvarta moln välde över oss, åskan började dundra och sen kom regnet.

D-e-t regnet. Du vet ösregnet. Men som vi konstaterade. Det är ju bara vatten.

Kram från Ingmarie