Som sommar

Det blev plötsligt sommar. Eller åtminstone svensk sommar för somrarna här är betydligt varmare än 22 grader i skuggan. Jag toknjuter så länge det varar för precis som hemma kan våren svänga rejält.

Min plan var en lugn 50-minuters runda efter gårdagen och när jag sprang iväg på hyfsat stela ben så kändes det som en perfekt plan. När jag kom till en korsning så bestämde jag mig för att ta höger och se vart den stigen skulle ta mig och alltså, vilket bra val för den var makalöst fin!

De där 50 minutrarna försvann och jag hamnade på ytterligare en högersvängs-stig. En som jag trodde jag visste vart den gick men det var visst inbillning. Jag kom längre och längre bort från hemmet och hade jag haft vatten med mig så hade jag fortsatt för förr eller senare binds trailsen ihop. Jag visste bara inte hur långt bort och även om fågelvägen kan vara kort så kan kringelikrokarna göra det mycket, mycket längre.

Så jag vände. Kände mig väldigt förståndig och klok men om det är något jag har extremt stor respekt för så är det vätskebrist och tro mig, det kan komma vansinnigt snabbt på höghöjd. Även för oss som tror vi är kameler…
Man vill absolut inte få det här där man dels kan ha långt till närmsta range-station och dels kan vara där ytterst få passerar under en dag. Det är en sak att larma om det händer en olycka men att behöva göra det för att man skippat att ta med vatten vore oerhört pinsamt..

Nästan 300 höjdmeter på 95 minuter blev det och när jag kollade på Garminappen så såg jag klart och tydligt vart jag skulle ha kommit ut på för trail. Summan av kardemumma-kilometerna hade nog blivit ungefär samma men jag väljer att tänka att jag ändå valde rätt som vände. Nu har jag den rundan kvar att göra!

För första gången, kanske någonsin, så frös jag inte en enda sekund i bassängen. Jag brukar nämligen bli lite sval i slutet på passen men inte i dag. Då är det verkligen varmt och som jag älskar det!

Varenda träd med blommor blommar nu och det börjar komma små gröna blad på vissa andra. Visst är det en härlig tid? Har jag tur får jag uppleva det en gång till när jag är hemma igen.

Kunde stå ute och måla till sent på kvällen och det är verkligen obeskrivbart härligt och rogivande.

Jag har förresten hittat en sjukt god cashew-kokos yoghurt. Det finns tydligen i Sverige med och den är svindyr där men jag vågar nog påstå att det kan vara värt det om den är lika god som denna!

Kram från Ingmarie

Intervaller och firat Equinox

I dag är det Equinox här. Dvs dagjämning när dagen är exakt lika lång som natten. det är därmed en startpunkt för våren och sånt ska förstås firas. Jag gjorde det bl.a med att testa “Silent yoga” som min favvo-instruktör hade. Det kostade en extra slant men oj vad det var värt det!

Yoga har ju gjort i alla dess möjliga och omöjliga former förut men aldrig så här! Man har hörlurar på sig och det enda jag hörde var Yaels röst och musiken. Inga hostningar eller harklingar, inga bilar som tutar utanför, inget skrap, inget slurpande från en vattenflaska och inga magkurr. Som ett ljudisolerat rum men ändå inte. Jag tycker det var jättehärligt och supermysigt!

T o m fönstren var mörklagda för att skapa mys

Passet var lugnt vilket passade mig finfint efter förmiddagens svettpass och vi avslutade med en lång härlig meditation.
Efteråt kände jag mig både pigg och avslappnad. Hoopas jag får möjlighet att uppleva detta igen någon gång!

Egentligen kändes det mer som sommar i dag för solen har verkligen skinit starkt på oss. Underbart!

Mina svettpass började vid floden med intervaller. Jag var där tidigt men höll ändå nästan på att törsta ihjäl innan jag var klar. Fast jag måste erkänna att jag på något vis gillar det. Precis som jag på något konstigt vis gillar intervaller.

6 x 5 minuter med 1 minuts vila. Enkelt men effektivt.

Efter den sista var jag verkligen så trött som jag ser ut att vara.

Men det kändes bra och efter nedjogg fortsatte jag på Riverpoint-gymet. Fokus ben och tunga lyft. Jag tror minsann de där backarna gjort mig starkare för jag fick lassa på rejält!

Kram från Ingmarie

Sommardofter i mars

Jag var ute tidigt i dag för jag skulle hinna tillbaka till “jobbet”. Det är inte så avancerat som det låter men hur som helst hade jag en tid att passa innan jag var fri igen.

Redan då var det alldeles ljummet i luften! Tröjan åkte av innan jag tagit mig 2 minuter bort. jag verkar som sagt var fortfarande inte ha lärt mig att är solen framme och det inte blåser hej vilt så är det för varmt för en massa kläder när man kutar.

Det är fortfarande kallt på nätterna, faktum är att jag hart frost på rutan nästan varje morgon innan solen tinat den, och dofterna som blir när allt värms upp är oslagbar!
Solvarm jord, gräs, doften från enarna och en slags höliknande doft från det torra gräset. Som en svensk sommardag + lite till. Tänk om man hade kunnat lagra det på burk!

När jag var klar drog jag till gymet. Först styrka och sen sim. behöver kanske inte skriva att båda var roliga och härliga på olika vis.

I morgon ska jag testa något jag aldrig gjort förut och jag ser verkligen fram emot det för det är min favvoinstruktör som håller i det hela.

Kram från Ingmarie

Jakten på höjdmetrar

För någon vecka sedan fick jag ett infall och anmälde mig i, för mig, god tid till ett lopp. Cedro Peak trail run 26 km den 20/4 kommer bli ett av mina största utmaningar ever.

Dels är det på höghöjd där lägsta nivån är runt 1700 m ö h , dels är det minst 470 höjdmeter som ska avverkas och dels är den emellanåt väldigt teknisk.

Men vad vore livet utan utmaningar och det värsta som kan hända är att jag inte tar mig runt.

Oavsett vilka trails man väljer vid Sandia-berget så får man höjdmetrar. I dag blev det nog dessutom ett slags rekord för mig tror jag… I alla fall på 2000-talet

Jag började med välkända stigar och det var så där perfekt väder att jag minsann fick lite glädjetårar i ögonen!

Sen kom jag till denna skylten och plötsligt var jag (oplanerat) på den där stigen som verkar gå rakt upp i himlen.

I början är den hyfsat lättsprungen men ju högre upp ju knepigare underlag. Man passerar roliga stenformationer, en slags vindskydd och strax efter kommer en söt liten bäck med ett litet vattenfall.

Jag fortsatte och fortsatte men till slut var det så mekkigt att ta sig fram att jag vände trots att en jag mötte sa det skulle gå att ta sig runt.
Utsikten på nedvägen var minst sagt hisnande!

Efter det där kände jag att det fick vara nog med äbventyrandet och valde välkända trails igen.

Jag höll på i nästan 3 timmar men sprang inte mer än i 2.10. När jag går/pausar stänger jag (såklart) av klockan annars blir det ju väldigt konstigt. haha
500 höjdmeter blev det i alla fall!

“Knorren” är min lilla avstickare som jag sen såg inte alls går runt utan till en dead end.

Det var riktigt, riktigt skönt med poolrun eoch jaccuzzi efter det där!

Och just det ja, i morse hade vi besök av dessa fina! De var inte blyga utan både drack ur fontänen och kollade på oss.

Kram från Ingmarie

Rädsla (?) och sånt som är trevligt

Många undrar om jag inte är rädd för allt våld och kriminalitet när jag är här. “I USA skjuter de ju hej vilt hur som helst”.
Faktum är att jag fick samma fråga när jag bodde i Stockholm för där var ju “folk tokiga”.

Det är troligtvis mer våld både här och hemma och de flesta skolor här har numera helt låsta områden så ingen kan komma in. Tyvärr tror jag det bara är en tidsfråga innan det blir samma i Sverige.

Utanför Walmart står det alltid tungt beväpnade vakter och vissa supermarkets har det också men inte utanför ex caféer, andra butiker, gym eller teatern vi var i för några veckor sedan. Jag vet inte riktigt hur man resonerar men jag antar att det handlar om någon slags statistik på var det har/kan hända något.

En sak som man dock inte bryr sig så mycket om är trafiken. Albuquerque-borna är ökända för hur de kör och jag förstår verkligen varför. Hastigheten hålls ytterst sällan, man åker zickzack utan att blinka och genar gärna p-r-e-c-i-s innan en avfart. (!!!) Skitläskigt!
Det är förbjudet att prata i mobil utan handsfree och att ö h t pilla med den medan man kör men jag ser var och varannan göra det ändå. Vid “Stopp-märket” bromsar man bara in och köra mot rött är inte alls ovanligt. Polisen bryr sig helt enkelt inte enl de som bor här och det är ju helt galet! Helt ofattbart att det inte händer mer olyckor men kanske de har mer koll än det verkar?

Det som dock är bra är att de flesta är mycket hänsynsfulla och släpper fram en om man t ex är i fel fil och man får alltid svänga höger även om det är rött. Sjukt bra!

En annan väldigt hänsynsfull sak jag upplever många amerikaner i allmänhet och här i synnerhet är att ursäkta sig om man t ex ska gå förbi någon, råkar gå för nära eller bara allmänt “är i vägen”. “Excuse me” är lika vanligt som “thank you” och jag tycker det är både trevligt och liksom respektfullt.

När jag springer på trailsen så hejar 90% av alla och man lämnar plats för varandra oavsett om man går, springer eller cyklar. På gymet blir man alltid välkomnad och önskas en fin dag när man lämnar vilket också är trevligt och något jag vet många gym tagit efter i Sverige. Det är så små saker som gör att man kan känna sig sedd och glad så det är något som de flesta kanske borde tänka på.
Eller vad tycker du?

Så för att sammanfatta det jag började med, om jag är rädd, så är svaret nej. Inte för att jag inte tror att det kan hända något utan för att jag vägrar låta mig skrämmas av en förhållandevis liten grupp galna människor. De flesta är trots allt godhjärtade och vill väl. Sen tänket jag att man naturligtvis inte ska utsätta sig för risker men att det faktiskt kan hända otäcka saker precis var som helst. Även i små hålor i Sverige.

Löpturen vid berget var helt odramatisk. Träffade två par som var ute och gick och två gäng mountinebikers. Resten var det bara jag, solen och den där magiska utsikten.

Kiropraktorbesöket, Athletic yogan, projektjobbet och pluggandet var lika odramatiskt men däremot trevligt, härligt, roligt och lärorikt.

Kanske allt handlar om vad man fokuserar på? Om jag hade letat efter elände hade jag helt klart hittat det men vad skulle det göra för gott?

Hur tänker du?

Kram från Ingmarie

Shamrock Shuffle

I dag är det St Patricks day och fastän det är en irländsk tradition så firar man dagen även här med en massa olika slags aktiviteter, parader, shamrock-kostymer och jippon. The Shamrock, treklövern, är en symbol för vårens återkomst och i det forna Irland var det även en symbol för deras stolthet över sitt arv, sin kultur och ogillandet av att engelsmännen försökte ta över deras land på 1600-talet.
Irländarna som flyttade hit tog med sig traditionen och som med så mycket annat har amerikanarna gjort det till en festlighet med allt vad det innebär. Den största paraden är på Manhattan men det finns nog inte en enda liten håla som inte firar på något vis.
Jag tycker sånt är skoj fastän jag såklart fattar att det även blivit en kommersiell grej precis som jul,  mors/fars dag, hallowen osv osv.Man får se till att inte dras med i köphysterin bara utan fira för firandets skull tänker jag

Hur som helst, jag spontananmälde mig till ett Shamrock lopp i går trots att jag visste vilka jobbiga backar det skulle innebära. Senast jag sprang det var för 5 år sedan så jag borde väl ha glömt men vissa grejer biter sig tydligen fast lite mer än andra. Haha!

Starten var redan kl 9 och på andra sidan stan så det var tidig uppgång. Hade jag inte varit anmäld vet i sjuttsingen om jag ens hade kommit upp!

RunFit är en av de största arrangörerna av lopp här och som alltid är det ordning och reda. De är proffs!
Det fanns 4 miles (ca 6,5 km) , 10 km och 10 miles (16 km)  att välja på. Jag valde den första.

Målet var att ha en bra känsla och inte tokdö mitt i eller på slutet och jag tycker jag lyckades riktigt bra.  Visst blev jag ruskigt trött i uppförsbackarna, särskilt den sista som är 1 km in i mål, men jag höll liksom ihop! Morgonen var sval men jag frös inte när loppet väl var i gång. Tvärtom!

Etta i min age-group och 7a totalt. Några minuter sämre än för 5 år sedan men det är ok! Jag kanske är jättetöntig men jag tycker faktiskt det är jätteskoj att vinna min AG och få medalj! faktum är att jag tror det skulle locka många fler (ffa äldre) att våga springa i ex Sverige om man hade det oftare.

Hängde med lite kompisar efteråt, åt lunch, körde poolrun och chillade i jaccuzzin innan jag for hem för att plugga, måla och jobba lite. Man hinner mycket på en dag när man går upp i snorottan men jag vet också en som kommer somna ovanligt tidigt så summan av kardemumman blir antagligen ändå densamma.

Kram från Ingmarie

 

STORM

Tro det eller ej men det kan vara dåligt väder här också. “The windy season“, dvs den som är nu, kan bjuda på riktigt hätiga svängningar. Från att ha svettats i solen så var det bara för mig att packa på mig varenda värmande plagg innan jag vågade öppna ytterdörren. Utan luvan hade mössan flugit av så ja, du fattar kanske styrkan på vindarna!

Att springa i hård vind är aldrig enkelt, inte ens när det är medvind, och det är definitivt inte enklare när motvinden är i uppförsbackarna på 1900 m ö h. Helt ärligt gick jag en hel del för att vara säker på att inte få benen vindkastade precis vid några stenar. Dessutom var mina ben sjukt trötta sen i går och jag hade en träningsvärk på ställen jag knappt visste jag hade efter den där Barre-yogan. Så det var lite dubbelt utmanande att ta sig an kastvindarna och hagelskurarna om jag säger så.

Samtidigt så gillade jag det! Det var en häftig känsla och upplevelse och jag var aldrig rädd. Faktum är att jag nog är mer ängslig för flygande saker hemma än här eftersom det som ev kommer flygande oftast bara är lätta grenar. (Det skedde dock inte i dag)

Tack och lov varar detta som sagt var aldrig länge. Efter vattenlöpning senare på dagen njöt jag av solen i jacuzzin.

Och kolla regnbågen! Jag vill påstå att jag just nu bor precis under dess port!

Kram från Ingmarie

När en dröm blir sann!

Du som känner mig och/eller har följt mig här ett tag vet ju att jag älskar Newton-skorna och att jag haft dem i en väldig massa år.
Främsta anledningen är att de är de enda skor mina knöliga fötter tolererar. Jag har verkligen, verkligen försökt med andra modeller men de funkar aldrig. De kan kännas bra i butiken och första passet men sen kommer smärtan igen. Det finns inte en enda läkare, fysioterapeut eller människa som sett mina fötter som inte undrar hur jag springa ö h t med tanke på hur fossingarna ser ut och hade det inte varit för att jag hittat dem tack vare min vän Daniel så hade jag antagligen inte kunnat det heller.

Det jag gillar med dem förutom att de har en uppbyggd framfot och därmed passar mitt löpsteg perfekt är att de inte har några hårda sömmar som skaver in på mina fötters alla knölar.
Jag gillar också att de är färgglada, att det finns flera olika modeller att välja mellan och att de liksom studsar fram. Sätrskilt när de är nya! Jag behöver heller aldrig gå/springa in dem utan kan direkt ut och kuta. (Är man helt ovan vid dem rekommenderas dock en försiktig tillvänjning.)

Sen 2021, när jag först såg att det gick att söka, så har jag försökt bli ambassadör för dem men utan att bli utvald.

Tills nu!

Jag är en Newton-ambassadör och en del av deras team!

Det är nästan så jag fortfarande tror det är en dröm men det är faktiskt sant så grattis till mig!

Det extra bra är att jag kan erbjuda dig rabatt på skorna också! Om du använder koden FAMILYANDFRIENDS så får du 20% rabatt. Du hittar hemsidan här.  I april kommer de även ha carbonskor för den som är sugen på det!

Jag firade detta med en fin runda nere vid floden i The Bosque.

Och simning under solen. Egentligen hade jag tänkt yoga i dag igen men vem vill gå in när det är så här?

Kram från Ingmarie

Åt andra hållet

Som du kanske märkt brukar mina rundor vid bergsfoten börja uppåt. På så vis har jag ju liksom det lätta på slutet.

I dag gjorde jag tvärtom.

Om du frågar mig så är detta mycket jobbigare. I alla fall på höghöjd.Benen vänjer sig snabbt vid att rulla nedför och både de, hjärta, lungor och skalle hamnar i någon slags chocktillstånd när det sen blir uppför. Det gick inte snabbt om jag säger så, ibland hade jag knappt styrfart,  även om det ansträngningsmässigt kändes som jag sprintade.

Jag gillar dock denna rundan som går ner till John B. Robert Dam och när chocken väl lagt sig så är det bara att gneta på.

Trots att jag trodde jag hade gnetat på flera evigheter så fick jag springa extra-loopar för att få ihop de där 2 timmarna jag hade bestämt. Det syns väldigt tydligt på Garmin-appen var det var upp och ner. haha

Yaels yoga kändes extra härlig i kväll även om den emellanåt är rejält utmanande. Hon är verkligen outstandig bra!

I morgon ska jag berätta en jätterolig grej för dig!

Kram från Ingmarie

 

Sommartid

I natt hoppade klockan fram en timme och precis som i Sverige verkar de flesta tycka att allt detta klockändrande mest bara är onödigt och förvirrande. Själv hade jag röstat för sommartid året runt!

Hittills har telefonen alltid ställt om sig automatiskt men för att vara på den säkra sidan ställde jag två alarm, ett för den nya och ett för dem gamla tiden,  plus timer.

Jag vaknade ändå t o m före klockan trots att det var innan min vanliga “gåupp-tid”. Verkligen intressant!

Tidig morgon här är det ofta ganska svalt, t o m riktigt svalt, men så fort solen klättrat över bergskrönet blir det så där perfekt varmt och skönt. Denna morgon var inget undantag och det var så vackert att jag tappade andan. (Ja förutom av uppförsbackarna vill säga…)

Med en sån start kan det i princip inte gå fel resten av dagen.

I lagom tid för att jag inte skulle hungra ihjäl mötte jag Erin på Flying Star café.för en brunch. Från början var det tänkt att det skulle bli en frukost men vi var smarta nog att tänka om för varför gå upp så tidigt att man måste springa i mörker? Särskilt för Erin som slavar dagtidspass på sjukan.
Egentligen hade jag velat kuta med henne men hon är en sån där racersnabb rackare och dessutom uthållig som få. Har man kutat 100 miles (16 mil) är man det. För mig är det så långt att det är ogreppbart!

Vi chattar näst intill dagligen men ändå kunde vi prata i timtals i dag. Så himla härligt att kunna sitta ute så här och njuta av solen utan stress! Och ja, maten var också god!

Helg betyder också lugnt både på gymet och i bassängen. Märkligt nog. Kanske är det som min vän Marcus skojade att alla är nog i kyrkan på söndagar? Sånt är viktigt här som du kanske vet. Folk stressar dit och stressar därifrån. Många har dessutom ett vapen i undangömt i bilen. Ännu mer märkligt…

Jag njöt i alla fall av egen bana i sommarvärmen. Har jag sagt att jag älskar denna bassängen? Det bästa är att det finns en ännu bättre som öppnar i april!

Kram från Ingmarie