Den som söker finner

Det känns som flera evigheter sedan jag gjorde någon slags löp-intervaller. Förutom de där trapporna på Galgberget och några tuffa styrkepass är det mest bara en massa (slirig) distans just nu. Det gör mig egentligen inget men jag behöver lite variation för att inte dö tråkdöden i vintermörkret.

I dag ville jag verkligen känna lite fartvind. Så mycket det nu blir och går när det är modd, is och lite barmark i en salig blandning. Det finns en liten runda vid ett sommarstugeområde några kilometer härifrån som är ok så där körde jag runt, runt, runt. Bytte varv efter halva tiden för att inte bli helt snurrig.

30 x 30-30  sek + upp och nedjogg. Lagom och bra!

Efter ett låååångt tandläkarbesök, det är tur jag har hittat en sån toppenkvinna för annars hade det varit ännu jobbigare, så drog jag direkt till gymet. Är man ledig så är man och det där tyckte jag var en fin första belöning till mig själv.

Den andra belöningen var den bästa ever. Äntligen har jag hittat ett badställe. Det var inte helt besvärsfritt att ta sig dit för hela stranden är som om den är sprut-spritzad med isig snö. Väldigt vackert men också väldigt svårframkomligt.

Jag vet att det kan låta märkligt och kanske snudd på ofattbart men detta gjorde mig så oerhört lycklig! Det är som om precis allt jag inte behöver rinner av mig, sinnet stillas, kroppen blir lugn samtidigt som den blir pigg och hjärtat slår volter av glädje när jag får komma i det kalla vattnet.
Du som vet vet. Du som inte vet kan jag bara säga stackars dig till.

Så nu är jag extra glad igen och det var så enkelt som det här.

 

Kram från Ingmarie

Bara fint att titta på

Visst var det coola färger i dag! Makalöst vackert faktiskt!

Men det är nog också det enda. Om du frågar mig så blir precis allt krångligare med snö, kyla och is. Vart jag än ska är det ett stort projekt. Särskilt till jobbet för det är omöjligt att cykla till busshållsplatsen så i stället får jag gå hela vägen. Dvs jag måste börja tidigare och jag kommer hem ännu senare.

Löpmässigt är det pyton. Förutom några partier med plogat, ffa på skjutfältet, så är det skare, slir eller djupsnö. Tack och lov var fötterna gladare i dag så jag åtminstone slapp ha ont och det var tur jag tog mig upp i tid för det är verkligen inga snabba rundor jag får till nu.

Men nu är det som det är och jag får lov att acceptera det även om min själ gråter. ja, jag ogillar vintern JÄTTEmycket. Särskilt när jag inte kan bada… Det är ju liksom det enda bra med vintern och det som får mig glad.
Om en dryg månad flyr jag landet till dit jag längtar mest i hela världen.

Och det är skönt att få gnälla lite.

Kram från Ingmarie

SL 6 Åhus-Kristianstad

Förra gången jag sprang Skåneleden norrut var det juli och sommarfint. I dag var det förvisso fint på sina ställen men kallt, tonvis med snö och motvind. Anders skulle med tåget och ställde bilen vid stationen i Kristianstad och jag tyckte det var en mycket bättre ide att springa in för att hämta den mot att bara åka fram och tillbaka och sen försöka hitta på en runda här.

Så jag tog mig till “starten” och började följa den. Att det skulle bli tungsprunget emellanåt fattade jag. Ännu har snögränsen inte flyttat norrut för evigt även om meterologer och andra varnat för det i en väldig massa år…

Första delen var i djupsnö och på hårda, knöliga traktorspår.

Det syns nog inte riktigt men mitt på en av dessa traktorvägar tog spåren slut och det blev bara en stor vall följt av meterdjup snö. Vi kan ju säga som så att efter det frös jag inte mer…

Fördelen med denna sträcka är att dels går den mycket på små fina grusvägar (dock stenhårda nu) och dels kan man på ett ställe välja om man vill in i vattenriket eller följa cykelbanan. Den första är absolut finare men den är i princip oframkomlig som det är nu så det fick bli cykelbanan. Bitvis var det som att försöka ta sig fram på en skridskobana men bitvis var det perfekt underlag så det jämnade ut sig. Hela sträckan är också väldigt välmarkerad. Sånt gillar jag!

Det är en hel del långa rakor med bara åkrar och ängar vid sidorna så man absolut inte kan undvika (mot)vinden men sen dyker det upp pyttesmå byar med hus så söta att man glömmer de där isvindarna. Man ser ganska enkelt från vilket håll det brukar blåsa.

Vid Ekenabben tar de stora fina träden vid och det är väldigt vackert utmed vattnet.

19 km senare kom jag fram till bilen, bytte om och körde hem. Så det var absolut en bra idé det här! Förutom för mina fötter… De gillar inte alls det här knöliga, kalla och hårda som är nu. Varje steg gör ont men jag vet att det inte är farligt och det onda håller sig liksom på en konstant nivå. Resten av kroppen känns bra så jag får bara härda ut och hoppas att de är glada snart igen.

Sen ville jag ju bada också…. Men så var det ju den där stormen som kom i veckan, den som inte ens fick ett namn trots att den ställde till med så mycket oreda! Plus kylan! Åhusbryggan är delvis sönder igen men stegen fanns kvar. Obrukbar för den var helt täckt av is. Bastubryggan, som jag var på i tisdags, är paj och helt obrukbar. Igen Stranden är full av tång och snö och i princip omöjligt att ta sig igen för att komma till vattnet. Kanske verkar det tramsigt men jag blev riktigt ledsen. Det har blivit så förstört och kommunen verkar inte bry sig.

Men så kom jag på att det finns ju de som har äönnu sämre möjlighet till bad och därför använder sig av snön! Jag hade aldrig testat det heller så det fanns ju inget att tveka på!

Hur det var?

Långt ifrån detsamma som att bada på riktigt men det var ett bra substitut som gjorde mig glad!

Kram från Ingmarie

Låtsaslopp

I november förra året avslutade Emilia Brangefält sitt liv. Hon blev bara 21 år gammal. För att hedra henne och uppmärksamma psykisk ohälsa har Idre Fjällmarathon i dag haft ett virtuellt lopp i samarbete med Suicide Zero. Man lägger valfri summa som anmälningsavgift och springer valfri sträcka i valfri fart.

Självklart ville jag vara med på det. Det är oerhört viktigt att detta uppmärksammas och tas på allvar.

Varje år tar nära 1 500 personer i Sverige sina liv, och cirka 10 gånger så många personer gör självmordsförsök. De som tar sina liv lämnar närstående i livslång sorg som i sin tur kan leda till depressioner, sjukskrivningar och förlorad livslust. Men självmord kan förebyggas. Suicide Zero arbetar hårt för att visa på hur. Det är ett långsiktigt arbete och varje gåva är betydelsefull. Eftersom det finns mycket tabu, okunskap, rädsla och stigma kring självmord och psykisk ohälsa arbetar vi för att öka kunskapen hos politiker, journalister och allmänheten. Det gör vi genom lobbying, debattartiklar i Sveriges största nyhetsmedier, utbildningar och föreläsningar för olika yrkesgrupper.

På mitt jobb ser vi tyvärr dessa försök alldeles för ofta. En del går att rädda men långt ifrån alla. Det handlar inte heller enbart om unga människor utan det är även äldre. Jag har själv haft långa perioder med svår depression men tack vare stöd, träning och terapi av olika slag vågar jag nu sen lång tid tillbaka tro att jag kommit över på “rätt sida” det svarta hålet för alltid.

Men man vet aldrig. Livet har också lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Vi förändras och jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Att hamna i en situation där livet känns totalt meningslöst kan drabba vem som helst. På så vis är det “rättvist” men också något ingen ska behöva göra. Det finns hjälp att få. Vet du t ex att man t o m kan ringa 112 för att få prata med någon om det är akut kris? Det kan vara bra att veta…

Jag hade ingen plan alls varken på runda eller längd. Farten blir som den blir i – 12 grader med ömsom djupsnö, barmark, upptrampade knöliga spår och ännu knöligare traktorspår. och sol! Som du vet är jag ingen vinter-människa men när det är så här då älskar jag vintern. (Minus det knöliga…)

Lite över en timme blev det innan jag behövde hem för att hinna till jobbet.

 

Helt ärligt så trodde jag aldrig det skulle se ut så här på vår lilla uppfart när vi flyttade hit. Man ska som sagt var aldrig säga aldrig…

Kram från Ingmarie

 

Många tillsammans

Du vet vad det heter; “The more the merrier.”
Oftast stämmer det. Men långt i från alltid! (Jag vill ju t ex inte vinter-bada tillsammans med en drös andra eller trängas i en kö.)

I dag var det i alla fall klockrent!

På något vis lyckades jag, Maria och Eeva få till ett slags lunchpass ihop. Jag gillar ju det där trapp-passet i vanliga fall även om det är snorjobbigt, men det blev ännu roligare när jag hade sällskap för även om vi inte sprang samma varken fart, varv eller antal var vi där och slet tillsammans. Sånt gör mig glad och pepp.

Eeva fick springa tillbaka lite tidigare än oss andra två (det var hennes lunch vi använde oss av) och efter mina 8 varv blev det även ett bonusvarv för vi ville såklart ha en bild uppifrån toppen också.

Fika med mamma och Ulf är alltid mysigt och något jag alltid ser fram emot. Jag ör också obeskrivbart tacksam över att de vill och kan.  Vi sågs på stan så jag drog direkt till gymet efteråt och var därför i god tid innan mina klasser så jag hann med både lite extra styrka och egen-yoga.

Det har tagit många år men nu för tiden kan jag komma i yoga- och meditationsmode i princip var som helst. Det blir såklart inte riktigt samma som ett “riktigt pass”, vad nu det är, men det blir bra nog!

På tal om klasser så märks det extra tydligt på både mina och de andras pass att träna i grupp verkligen kan höja både energin och ambitionerna. Det var fullt ös i dag på löpningen! Så himla skoj!

På Yin-yogan är det dock precis tvärtom. Där handlar det snarare om att helt gå in i sin egen lilla bubbla, släppa taget, acceptera och bara vara. Något som ibland kan vara svårare än att lyfta tungt…

Kram från Ingmarie

Håller mig glad och pepp i stormvindarna

Det har varit friskt ute i dag om jag säger så och ännu friskare hemma i Åhus så jag hoppas verkligen bryggorna ligger kvar! Det enklaste är märkligt nog när det är rak motvind för då är det liksom bara att bita i. Värre med stark medvind och/eller sidovindar för flyger mina ben nästan bort. Lägg till lite förrädiska isfläckar så är det nästan så man funderar på att inte gå ut ö h t. Men bara nästan. Jag vet ju att det är värst att sitta inne och titta ut och att jag aldrig ångrar ett träningspass även om jag nära på både blåser bort och fryser bort näsan.
Vägen till och från Galgberget var ett litet äventyr (läs livsfarlig hårdfläktande isbana) men väl framme var det helt ok. Med Marias fina sällskap blev det absolut toppenbra!

Cykla kändes inte som ett alternativ i dag, lite självbevarelsedrift hart jag trots allt, så det blev promenad till och från stan där finsällskapet utökades med Eeva. Att ses så här och smida planer är ett ypperligt sätt att bli påmind om att det kommer bli vår och sommar igen även om det känns extremt avlägset just nu.

Lunchmaten på Cortados var fräsch men alldeles för liten. Tyvärr har de inte blivit bättre. Snarare tvärtom. Tråkigt….


Det blev även en slags löptur till Sats på kvällen. Jag skriver “en slags” för jag tycker mest jag halkade och flög omkring. Men inne blev det desto svettigare. Det var garanterat ingen som frös efter Marinas hårdkörare. Men alltså, det är så roligt och jobbigt att jag genast längtar till nästa pass! Haha. Så galet va?

Sen gillar jag verkligen att vara där.. Det är en härlig energi, folk är snälla och glada och det är liksom trevlig stämning.
Är du i krokarna så passa på att komma inom och testa!

Kram från Ingmarie

Ribban lagd?

Jag hade tänkt cykla (inne) i dag men så kollade jag väderprognosen och ändrade till i morgon då jag högst troligt kommer tycka det är ganska skönt att sitta inne och trampa. I alla fall om väder-appen stämmer.

Oavsett hur vädergudarna bestämmer om. morgondagen så är jag glad jag sprang i dag för det var oväntat mycket studs i benen.

Om löpningen kommer kännas så här mestadels av 2024 kommer det bli ett bra löp-år so let´s hope!

Första jobbdagen är också avklarad och även den gick bra så 2024 har åtminstone börjat på bästa sätt!

Hur har din första dag på 2024 varit?

Kram från Ingmarie

Gott slut!

För att avsluta detta år hade jag tänkt festa till det lite med ett sista crosstraining-pass på gymet med bästa avslutningen efteråt.

Det jag dock hade glömt var att när det är väntelista måste man måste vara där i god tid för att inte någon annan ska få ens biljett. Tror aldrig jag kutat dit så snabbt! Skorna hängde nästan inte med. Haha! Och jag hann! Passet var superskoj och precis så där härligt jobbigt  att man tror att man nästan inte ska orka.

Varje nyår har man “Nyårsdoppet” här i Åhus men precis som förra året missade (läs skippade) jag det och gjorde mitt eget. Jag vet inte riktigt varför men det är något i mig som liksom går emot tanken på att göra det som ett jippo. Egentligen vet jag inte hur det är för jag har aldrig provat men just i dag hade jag ingen lust att ens testa. Jag tror att det är för att för mig är dessa bad ett sätt att varva ner, komma i balans, finna harmoni och få ny energi. Tjo&tjim känns liksom inte helt rätt då men jag kan såklart ha fel för jag har ju som sagt var aldrig provat.

Nu var jag ändå inte ensam på “bastubryggan” men det var lugnt och sansat så som jag (helst) vill ha det.

Och resten av eftermiddagen/kvällen har jag tillbringat på jobbet. Ännu en afton som landstingsägd men det var helt ok.

Jag kom hem i tid för att fira in 2024 och därmed säger jag tack till 2023. Det har varit ett svajigt år på flera plan och inte ett år som jag kommer tänka tillbaka på som ett av mina bästa. Jag vet redan nu att 2024 kommer innebära många nya utmaningar och äventyr och jag ser verkligen fram emot dem!

Hur har ditt 2023 varit?

Kram från Ingmarie

 

 

En slags omstart

Inte visste jag att det var sånt här nu! Vilka stackars djur kan inte få känna sig lugna ens nu precis innan nyår?

Grinden in till skjutfältet där skylten stod var dock öppen vilket = man får vara där så jag fortsatte min löptur in på området. Jag är så naiv att jag tror jägare kan se skillnad på mig och en älg/kanin/rådjur/fasan eller vad det nu är de så gärna vill döda… (Ja, jag har mycket svårt att fatta tjusningen med jakt och dödande.)

Tack och lov såg jag bara en enda jägare men däremot många som var ute och gick både med och utan sina fyrbenta vänner. (Dvs hundar.) Antingen hade jag tur eller så var det inbillning men det kändes som jag hade medvind minst 85% av passet och minst lika mycket sol. Underbart!

Helt ärligt tycker jag att jag var värd det där. Dels för att kroppen var ganska seg och dels för att knoppen är så full av elände från jobbet att den behöver lite extra pepp just nu. Detta hjälpte massor!

När jag ätit, slöat och målat en stund tog jag mig ännu en gång till havet.

Det var (som vanligt) bara jag där. Pannlampan är guld att ha för annars hade det blivit en smula knepigare både att hitta och veta vad jag egentligen håller på med. Haha!

Vattnet var stilla, kallt, mörkt och oslagbart härligt. Dessa stunder är min absolut bästa återställare för hela kroppen och knoppen. Som en slags omstart av hela systemet. Det går liksom inte att tänka på något annat än här och nu och att andas. Eller hålla andan när jag doppar huvudet.

Kram från Ingmarie

Snart det sista

Friska vindar och regn från alla håll men du vet vad man säger; det finns inget dåligt väder bara bla bla bla🤪

Sen vet jag efter många års erfarenhet att det i princip alltid är värst att sitta inne och titta ut. När man väl kommit genom ytterdörren så är det sällan så illa som det verkar. Men det finns absolut några undantag!

Jag kom på ganska snabbt att det var mycket varmare än det såg ut men också mycket blötare.😅

Hade bra flyt på gymet men är inne i en period då mitt blodtryck är extra lågt. Ingen vet riktigt varför det blir så och det försvinner ungefär lika fort som det kommer. Det var förresten bl a därför jag valde att bli IVA-sjuksköterska istället för operation för jag hade aldrig klarat att stå rakt upp och ner i mer än 45 sekunder och så snabb är ingen kirurg 😄

Ett jobbpass kvar detta året sen börjar min nedräkning på riktigt mot både det ena och det andra!

Kram från Ingmarie