Allt blir inte alltid som man tänkt sig

En av alla grejer jag gillar och uppskattar väldigt mycket när jag reser, och annars också förresten, är att få möjligheten att testa nya löprundor. Det kan vara en utmaning också för det är ju inte alltid helt enkelt att veta vad och var som är bäst. Att läsa om ex. en trail är en sak men hur den sen är IRL är en helt annan. Som i dag. Jag bestämde mig för att ta “fintrailen” bort till andra sidan Lions Head för att sen testa The Pipe Track trail som går på kanten av Table Mountain ovanför Camps Bay. Recensionerna jag läst var lika varierande som svenskt sommarväder så jag tänkte att jag måste helt enkelt testa själv för att verkligen veta.

Den heter “pipeline trail” helt enkelt för att den följer en pipeline.

Det fanns inga direkta skyltar mer än i början men å andra sidan var där inte så mycket att välja på så det var bara att följa stigen. Den började med skönt hårt packad sand. Lite småböljande och i kringelikrok

Sen blev den bitvis stenig blandat med en hel del rötter men det var ändå mestadels springbart för en snubblig  “icke-trailmänniska” som mig.

Och utsikten var bedårande när jag väl vågade lyfta blicken lite.

Men sen blev det värre och värre med alla stenar. De var stora och små i en enda röra och rullade runt lite hur som helst. Men du vet hur det är när man så gärna vill springa.  Man tror att “snart blir det nog bättre igen”. Men det blev det inte. Till saken hör att det var galet varmt, upp mot 30 grader, och jag hade bara en halv liter vatten med mig. jag må vara en värmetålig människa men det finns en gräns även för mig och jag var inte helt sugen på att testa exakt var den var i dag på en stenig trail hyfsat långt bort från befolkat område. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta mig ner för en “stig” jag hittade (i verkligheten var det mer som en uttorkad stenig bäck) för att komma ner till något som åtminstone liknade en väg. Den i sin tur tog mig i alla fall ut till asfalten och vägen ner mot Camps bay där jag kunde fylla på med vatten. (Tack och lov för Google maps!!!) Sen var det bara att kuta hemåt förbi fina Clifton beach.

Efter många timmar i gassande sol tror jag detta var en av de ljuvligaste spradorna jag någonsin gjort!

Hela eftermiddagen häckade vi sen tillsammans med Lena och Leif i och jämte poolen på Sea Point. Underbart! Det må vara en smula rörigt, oorganiserrat och stökigt med extremt oklara regler men jag tokdiggar stället!

Och så här fin mys-kväll har vi haft.

Kram från Ingmarie

I och över molnen

Ibland undrar jag om man skulle trott på hur dagen kommer att bli om man fått höra “framtids-storyn” redan innan. Jag hade i alla fall garanterat inte trott att denna dagen skulle bli så här om någon hade berättat om den innan.

Vi hade förvisso bestämt redan i går att vi skulle satsa på att ta oss upp till toppen av Table Mountain via Platteklip Gorge trailen. Låt dig nu inte luras av namnet “Platte” för det är allt utom platt. På ca. 2,5 km ska man ta sig upp 700 höjdmeter genom att klättra på stenblock.

Jag började dessutom med att kuta hemifrån på sealevel så det blev ytterligare ca 300 höjdmeter men det var det mer än väl värt.

Vid trailstarten mötte jag upp Anders och våra vänner Lena och Leif.

Vi hade ju inte riktigt räknat med att det skulle vara busväder à la regn på tvären och en dimma så tjock att vi såg max 50-100 meter framåt. Och bakåt. Hade det bara varit jag och Anders hade vi ställt in men dels var vi nu fyra som kunde hjälpas åt om något skulle hända, dels så är Leif en mycket van både klättrare och vandrare. och dels hade de båda gjort denna klättring en gång tidigare och visste vad som väntade.

Så vi gav oss uppåt. Ibland på alla fyra. Fascinerade, hänförda och lite tagna över naturens krafter. På ett sätt var det kanske bra att dimman låg som ett tjockt täcke för då såg jag ju liksom inte hur brant det var.

Det började med helt ok väder men vi såg ju vad som väntade bara en bit upp.

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Men vi tog oss upp! Inte snabbt men både glada och oskadda. Det blåste tokmycket även på toppen och dimman låg så tjock att vi inte såg någonting av utsikten. Det var t.o.m så illa att linbanan ner var stängd och jag vågade inte ens tänka tanken på att behöva ta mig ner samma väg. tack och lov finns det ett cafe där vi kunde gå in, dricka varma drycker, babbla och mysa. Vi hann precis lagom dricka upp så sprack det upp och vi fick se både vyer och magin av “table-cloth”. D.v.s moln som “rinner” över bergen som en bordsduk. Makalöst vackert!

Foto:Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Och linbanan gick igång igen. Skitcool! Den snurrade runt hela tiden så man fick vy från alla håll oavsett var man stod.

Det var där vi klättrade upp genom molnen.

Så himla glad för detta och för att Lena och Leif ville haka på!

Foto: Anders Gustafson

Jag hade stuckit hemifrån vid strax efter 9 och klockan var nästan 16 innan vi var tillbaka i lyan igen så det satt onekligen fint med lite mat i magen. Vet inte riktigt hur vi gjorde men helt plötsligt hade vi bestämt oss för att dra till gymet. Eller jo, jag vet ju hur det gick till att jag ville dit men att även Anders hakade på efter en strapats som i dag hör inte till vanligheterna. Men så blev det! Både gym och sim i några timmar. Bra av oss tycker jag. Mycket bra t.o.m!

Men nu är det slut på äventyr för i dag. Soffan känns alldeles för skön för något annat än att ligga kvar i den.

Kram från Ingmarie

Hemmadag

Långturerna, trapporna och alla höjdmetrarna verkar redan ha gjort mig starkare men farten på benen har blivit markant sämre. (Därmed inte sagt att de var snabba innan heller…) Men egentligen kvittar det ju såklart så länge kroppen är glad och med på alla äventyr. Och oavsett fart så räknas ju intervaller som intervaller, eller hur? Jag skulle ha sprungit den där fartleken på en stor härlig gräsplan jag spanat in i Green Point park men det sket sig för de höll på att sätta upp staket inför något framtida event. Typiskt. Men det funkade ok att köra runt, runt och fram och tillbaks på “vägarna” även om det blev väldigt mycket hårdare för benen än gräs.

Och de kanske inte blev direkt piggare av en bunt hopp&skutt-övningar på vägen hem. Som dessutom sprangs i galen motvind.

Det var faktiskt jättehärligt att inte ha långt till playan efteråt. Bara att masa sig nerför backen från huset. Vågorna var riktigt häftiga i dag!

När jag var nöjd där var det bara att gå (i medvinden) till bassängen för både poolrun och sim. Märkligt nog var det väldigt lugnt trots att det började närma sig peak-hour. Jag hade t.o.m hela den djupa poolen för mig själv! Så lyxigt!

Bara några hundra meter från bassängen ligger Mojo Market där jag mötte upp Anders. Ett jättestort ställe med hantverksbutiker, 30 (!) olika food stalls, pubar, livemusic och jag vet inte allt. Kommer du hit så får du inte missa detta Jag hittade både supergott kaffe (koffeinfritt för klockan var långt efter14) och ett veganhak med massor att välja mellan. Om vi valde det godaste vet jag inte men jag vet att det var dundergott!

Kram från Ingmarie

När flera önskningar blir sanna på samma dag

Vi har inte planerat vår resa i detalj utan tar det lite som det kommer. Däremot har vi några saker vi vill både se och göra. En av mina önskningar har varit att simma  under morgonsolen i Sea Point poolen.

I dag blev den verklighet.

Foto: Anders Gustafson

Bra gick det också! Simningen känns oerhört lätt just nu!

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

En annan önskan både jag och Anders haft var att besöka Cape of Good Hope Nature reserve. D.v.s den yttre delen av Kaphalvön. Själva Kaphalvön är en bergig, ca 50 km lång halvö som möter land vid Muizenberg, Taffelberget och Kapstaden, och den yttersta spetsen är  Kapudden och Godahoppsudden. Vi åkte slingervägar med utsikter, vackra hus och söta byar som är omöjliga att beskriva ens med bilder. Vi stannade även vid (turist)stället  Boulders Beach för att kolla in de vilda pingvinerna som bor och lever där. Helt fria annars hade jag aldrig åkt dit. Vi betalade dock inte för att gå in i själva nationalparken, inte ens för att gå ner till stranden där man kan bada med pingvinerna, men vi fick se massor av dem ändå och jösses så söta!

Godahoppsudden är Sydafrikas mest sydvästligaste udde. Dvs inte den mest sydliga. Den ska vi besöka senare. Det är med andra ord inte här den Indiska Oceanen möter Atlantens vatten men däremot möts strömmar från Indiska Oceanen med Atlanten där vilket tydligen bidrar till ett spännande marint liv. En sak vet jag i alla fall. Det är makalöst vackert där! Efter att ha åkt igenom själva gaten var det mest bara en massa “ååååh” och “aaaaah.”

 

Vi fick även se vilda babianer, strutsar, ödlor, vackra fåglar och en unik växtlighet.

Vi tog oss (såklart) även upp till fyren och ut på Cape point. Jag älskar höjder så länge jag har fast mark under fötterna och jag har verkligen inga som helst problem med att kolla hundratals meter ner för att se vågorna slå mot klippväggarna.

 

På köpet fick vi bra träning för det var både många höjdmeter och steg att gå. Och tur ingen av oss har peruk…

 

Där borta ligger Sydpolen!

Hemvägen blev delvis en helt annan men vi åkte ännu en gång förbi vackra Noordhoek och tog Chapmans Drive åt andra hållet. Det var om möjligt ännu vackrare och häftigare än i går.

Dock har en stor brand spritt sig i Noordhoek, vi såg den redan i går men i mycket mindre omfattning, och bl.a helikoptrar jobbade med att forsla vattenbomber över eldarna. Jag lider med alla de djur och människor som bor där nere för även där vi stod långt bort stack röken i både i ögon och lungor. Den skymde solen och hade t.o.m spritt sig ända till Hout Bay och bort mot vår del av udden. (Doc k ingen som helst fara för oss.) Förskräckligt! Jag kan bara ana hur det är i Australien…

Vi hade tänkt att vår lilla tur kanske skulle ta ca. 4 timmar. Vi var hemma efter 7. Så bra kan det gå när man inte har något riktig plan! Får du chansen att uppleva Godahoppsudden så tveka inte en sekund!

Kram från Ingmarie

Grattis till mig!

I dag har jag fyllt 54 år! Det är inte alla som får bli det och det är absolut inte alla som kan och får fira som jag gjort. (Eller kanske ens vill..🤪)

Efter födelsedags-frukost (som var typ som den alltid brukar) sprang jag upp till Lions Head trailen ännu en gång och tog samma varv som i går. Det är en brutal start , vi snackar Hammarbybacken x flera direkt från start, men den är så värd det!

När jag kom över till andra sidan av berget tog jag asfaltsvägen ner till Camps Bay (här snackar vi verkligen om att “rulla nerför”) och sen söderut vidare hela vägen till Hout Bay där Anders mötte upp med bilen. Jag är ju ingen stor fan av asfaltslöpning nu för tiden men det finns undantag! Sega, jättelånga backar som jag älskar och med vyer så jag nästan tappade andan! Blev i princip inga fotostop för jag var helt in the flow.

Det fanns småavstickare från asfalten.

Tanken var egentligen att jag skulle hoppat in i bilen långt innan men när jag väl gnetat mig upp för den sista överlånga backen ville jag minsann även njuta av den sista biten ner till stranden i Hout Bay och Anders hade parkerat helt perfekt!

Bara att gå rakt ner!

Det enda egentligen  “dåliga” denna dag har varit att det var så galet mycket med folk överallt att det var omöjligt hitta en vettig parkering så vi kunde fixa mat på vegohaket jag siktat in mig på.

Vi letade som tokar efter något ätbart och det slutade på ett café som var ok men väldigt dyrt och inte alls den typ av mat jag gillar och mår väl av. Bara för att det är vego betyder ju liksom inte att det är superbra… Men den gav i alla fall ny energi efter de många timmarna springandes.

Vegoburgare och vegobowl som vi delade på. Och bubbelvatten. 🙂

Vi for sen vidare på en av de vackraste vägarna i detta land, kanske t.o.m i världen, enligt diverse “tävlingar” och jag kan förstå det! Chapmans Peakdrive är verkligen något utöver det vanliga! Cirka 40 spänn kostar det att åka igenom och det är lätt värt varenda öre!

Vi tog “stora” vägen tillbaka till Capetown, otroligt vacker den med men på ett annat vis, inklusive en vända inne i stan innan vi hamnade på gymet.  Fyller man år får man ju träna precis hur mycket man vill, eller hur?
Blev ett bra gympass plus ett minst lika bra simpass.

Nu har denna 54-åriga kropp även fått i sig en rejäl dos både bra och god vegomat (under salladsberget finns bl.a tofu, hummus, quinoa, kikärtor, kål, morötter och falafel) så förhoppningsvis fortsätter den vara glad och stark och tuffa på ännu lite till. Oavsett är jag tacksam för allt både den och livet gett mig hittills.

Kram från Ingmarie

Gym och bad

Jag är nog en av de mest lättroade människor som finns. Får jag bara träna är jag glad hela dagen och får jag springa en ny runda och/eller testa ett nytt gym/bassäng är jag i ett lyckorus.

Virgin Active är, som jag förstått det, ett av de flådigaste gymkedjorna i denna del av världen. Där finns (i princip) allt man kan önska sig. Förutom gym (som för övrigt är extremt välutrustat) och en stor cardio-avdelning så finns där tennisbanor, beachvolleyboll-plan, utegym, simbassäng, squash-banor och flera olika salar för yoga, spinning och gruppträning.

Omklädningsrummen var enorma (i alla fall damernas) och det var makalöst rent! Både jag och Anders roade oss utan problem i flera timmar. Jag härjade först runt där inne och sen där ute. Jag älskar ju den där släden men den är om möjligt ännu roligare att göra ute!

Avslutade med ett bra simpass. På egen bana. Fint som attan! (Även om det var inomhus.)

Vi traskade både dit och hem (ca 8 km.) så det där tog sin lilla tid, men solen är lika härlig oavsett tidpunkt så länge den värmer. På vår lilla strand var det dessutom någon slags filminspelning vilket f.ö verkar vara väldigt vanligt här. Det står film- och fototeam lite var stans så vem vet, jag kanske agerat statist utan att veta om det.

Planen var sen att avsluta dagen med poolrun men p.g.a “oskrivna regler” (det finns en hel del sådana här har jag redan kommit på) fick jag inte vara i den djupa utepoolen så det blev i stället så här. Helt ok det också.

Kram från Ingmarie

Framme!

Egentligen är resan till Kapstaden kortare än den till t.ex Albuquerque men den kändes längre. Till viss del tror jag det beror på att i och med att det bara är en timmes tidsskillnad så vet man liksom direkt hur lång tid det tar. Det låter ju onekligen kortare om man åker klockan 07 och är framme på eftermiddagen ( fastän det är 7 timmars tidsskillnad) kontra åka kl 21 och vara framme kl 14 dagen efter.😱

Men fram kom vi! Turligt nog hade vi exit-plats på båda flygen!

Totalt dörr till dörr tog det ca 22 timmar. Inklusive tre timmar paus i Addis Ababa.

Efter de tre b:na (bagage, bil, boende) kunde vi äntligen både andas ut, sträcka ut och börja installera oss. Vår lya visade sig vara en riktig guldklimp! 🤩

Innan vi helt säckade ihop tog vi oss ner till havet (5 min. slöpromenad) och alltså! Detta! Jag må älska iceswim men jag är inte någon vintermänniska. Det är detta som är mitt element till 100%. Sol. värme och havsbris.❤️

Tror jag sov nästan 10 timmar sen. Jag var nog trött… 🤪 Och det gjorde helt klart susen för i morse var den där efterflyg-klumpkänslan (du som vet vet) borta och jag var redo för att ta mig an vad  dagen skulle erbjuda. Faktum är att vi hade inga som helst planer mer än att vi skulle vara ute. Då kan det bli som så här att man tar sig först backarna upp till trailstarten mot Lions Head.  Som man f.ö inte alls riktigt fattat vad det är och innebär mer än att det är ett högt berg.

Sen liksom fortsätter man på den där trailen tills den blir brantare och brantare, stenigare ,svårare och svindeln värre och värre. Till slut blir det liksom överjäkligt. Om det finns något jag är rädd för på riktigt så är det nämligen höjder. Ta mig 600 höjdmeter upp var egentligen inte problemet utan det var terrängen. Jag har inte ens några riktiga bildbevis för jag var tvungen att helt koncentrera mig på att andas lugnt och inte gripas av panik. Ja, så illa var det.

Det var efter denna som jag inte ens vågade ta fram mobilen för att fota…

När jag var nästan uppe på toppen, jag såg den och det var max 100m rakt upp innan jag hade varit där, så kände jag att jag inte ville mer. Det var liksom inte värt obehaget. Upp är ju en sak men jag visste ju att jag skulle vara tvungen att ta mig ner också. Dessutom var jag ganska ensam för även om det var några till där hade jag ingen lust att be dem hjälpa mig ner… Jag känner fortfarande att det var helt rätt beslut och jag kommer högst troligt aldrig mer ens försöka ta mig upp.

Men visst, utsikten var bedårande,  när jag väl vågade kolla igen vill säga, och jag såg några väldigt söta “murmeldjur”.

Och jag kom ju ner som du förstår. För att coola ner min stackars skalle promenerade jag bort till Sea Point swimmingpool.

För knappt 25 spänn får man tillgång till allt detta!

50-metersbana med saltvatten. Om jag njöt? Gissa. 😍

Sista delen av denna första underbara dag tillbringade vi med några härliga vänner på Oczt market. Ungefär som Bondens marknad plus lite till och där man även kan käka en massa gott!

Tror jag kommer sova gott även i natt.

Kram från Ingmarie

På väg!

7.30 var jag på plats vid bassängkanten för ännu ett grymt bra simpass med  Team Snabbare och coach Ulf. Det var ju även det sista på ett bra tag framöver.


Typiskt bra start på dagen och sen har det rullat på med lite fix av olika saker hemma, den där anställningsintervjun (f.ö den andra på kort tid), packa färdigt, ta sig till Arlanda, checka in och nu vänta.

Bara hoppas vi inte helt storknar av träsmak under evighetsfärden söderut.Men vi har klarat längre resor än den här så det ska nog gå bra denna gången också!

Kram från Ingmarie

 

 

Fler pärlor

Min hemstad är proppfull av vackra pärlor i olika former, färger och storlekar. I går berättade jag om några. Nu kommer några till.

I dag sprang jag några timmar österut förbi bl.a Sperlingsholm. Där bodde min farmor och farfar i en statar-bostad (om du inte vet vad en statare är får du googla) en gång i tiden och slet för godsherren. Statarna är (tack och lov) borta men både det vackra godset och dess kraftverk i Nissan finns fortfarande kvar. I tider som dessa med gott om vatten forsar det på rackarns bra!


Jag fortsatte via gamla järnvägs-leden till Skedala-skogen där mossan och de höga träden gör att det känns som att springa i en sagoskog. Det är förresten en sagoskog!


Det är också där fina, fina Torvsjön finns och eftersom min älskade lilla mamma kom dit för att hämta upp mig behövde jag inte ens tveka på om det skulle funka med min favorit after-run. (Förresten favorit oavsett tidpunkt.)


 

Jag var faktiskt inte ensam om att vilja och gilla att vara i. Morgan som är av samma åsikt tog sig ett dopp han med. ❤️ Han frös dock kortare tid men var blöt längre. 🤪

Tror jag ändå vant mig lite vid kylan för 3.9 grader kändes inte särskilt (is)kallt. Men visst fryser jag fortfarande efteråt… Länge.

Men även om jag huttrade flera timmar efteråt så är mitt minne kortare än kort. Bara några timmar senare var jag nämligen i igen. Dock inomhus och med betydligt högre fart, längre tid och fler att samsas med. Jag var lite extra modig i dag och gästtränade med Halmstad Triathleterna. Riktigt, riktigt skoj, bra och trevligt!

Tre banor och här är vi i “min” bana.

Kram från Ingmarie

 

Sport +kultur = sant

Att gilla att sporta ensam är nog en förutsättning om man ska hålla på med t.ex löpning. Jag gillar att ha sällskap med andra men jag gillar lika mycket, kanske t.o.m mer, att kuta tillsammans med bara mig själv. Särskilt en dag som i dag när kroppen bara ville såsa runt i sitt eget tempo och tankarna var både överallt och ingenstans. 80 minuter egentid utan något mer mål än att ta mig framåt, inte blåsa bort i vinden eller halka i någon lerpöl.

Vattenbristen är sen länge över och vatten-nivån i Nissan är numera rekord-hög! Faktum är att ibland var t.o.m stigen dränkt! (Och nej, jag hoppade inte i.)

Vattnet i bassängen är dock konstant och i dag hade jag turen både att få sällskap av bästa Karin plus hitta ett av Halmstad Triathleternas simpass. Inplastat och klart! Bara att köra. Jag är inte i närheten av Karins farter, hon är liksom pro, men det spelar ingen roll. I en bassäng är man ändå nära!

Bara några stenkast från simhallen ligger Hallands konstmuseum. Så länge jag kan minnas har det varit en trist och intetsägande byggnad som jag besökt max en gång under mitt liv. Tills nu. Under flera år har den nu byggts om och restaurerats, bland annat av ovan nämnda Karin för hon är förutom en rackare på sport även en väldigt duktig arkitekt, och i oktober 2019 öppnades den på nytt.

Just i dag var det en föreläsning av konstnären Maria Stigsdotter Drott som berättade om sitt arbete med trädgården runt museet (där även Karin varit inblandad) och konstnären Mikael Ericsson som berättade om ljuskonstverket på den nya fasaden. Superspännande! Jag hade gärna velat följa med i Mikaels hjärna under en dag! Han var galet rolig och intressant att lyssna på. Maria hade jag velat följa för att framförallt lära mig mer och inspireras.

Förutom olika utställningar så finns det även en fin liten butik.

Och ett Café men så god mat att både jag och Karin höll på att dö mums-döden! Dessutom enormt service-minded. Rekommenderas!!!!

Men jag undrar ändå om inte toaletterna var bland det coolaste på hela stället. T.o.m bland det coolaste någonstans! Här hade jag kunnat sitta både länge och väl.

Så om du bor eller besöker Halmstad, missa inte denna pärla! Till sommaren kommer det bli en ännu större pärla. Jag lovar!

Kram från Ingmarie