Tips

Rutiner

De flesta människor mår bra av rutiner tror jag. För att skapa stabilitet både i kroppen, knoppen och livet. De behöver och ska inte vara huggna i sten såklart och jag tror absolut man ska röra till det lite emellanåt. Och ändra på dem. Om inte annat för att testa om det är dax för en ny rutin. Vi ändras och förändras med tiden och därmed borde ju våra rutiner också göra det tänker jag. Eller vad tror du?

För många år sedan kunde jag t.ex ganska enkelt träna direkt på morgonen utan frukost. Vad som helst. Intervaller, långpass, hoppa hopprep. Allt funkade. Jag gjorde det i många år tills jag en dag märkte att det inte alls funkade längre. Kroppen bara ville inte! Det var alltid trögt oavsett vad jag gjorde för aktivitet. Jag mådde illa och fick ont både i magen och kroppen efteråt. Jag var trött hela dagen och allt det påverkade naturligtvis även psyket negativt.

Så jag slutade. Helt!

Sen började jag yoga och meditera på morgonen. Bara lätt! Det var, och är, varken länge eller hårt. Men jag märkte att jag mådde bra av det och än i dag gör jag det 99% av alla morgnar. Om jag inte gör det så känns det ungefär som när man inte borstat tänderna.

För något år sedan började de där snortidiga simträningarna och för att slippa gå upp mitt i natten testade jag att köra före frukost. Den första gången kändes mest skit men jag testade en gång till och det kändes bättre! Numera kan jag enkelt simma före frukost. Hela detta året har jag en gång/vecka, ibland t o m två, tränat före frukost. Löpning, simning, styrka, vattenlöpning och yoga. Visst kan känslan variera, men det gör den ju oavsett 🤪, det viktiga är att jag inte mår dåligt av det.  Men jag kan inte tänka mig köra något hårt. Dvs hårt som i pulshöjande mjölksyrestinna intervaller. (Undantag simning faktiskt. 🙄)

Svettig är däremot ok. Som morgonens styrka och Athletic yoga var. Min favvo-yogainstruktör här, Yael , är en av de bästa jag någonsin haft. Alltid en perfekt blandning av utmaningar och lugn. Så tacksam hon fortfarande är kvar på S&W efter alla dessa år. Och att jag hittat Cochiti-gänget, coach Jenny och min simkompis John här är guld värt. Det är lite annorlunda sim-träning på passen mot vad jag är van vid men nu har jag kommit in i även denna rutinen och älskar den!

Så summa kardemumma. Det jag vill säga att jag tror man med jämna mellanrum ska utmana sina rutiner och se om de fortfarande är hållbara eller om det kanske finns någon som är ännu bättre för där man befinner sig i livet just nu. För du vet ju. Inget varar för evigt. Inte ens bra rutiner för bra rutiner kan bli dåliga om de är vid fel tillfälle och tidpunkt.

Hur gör du? Testar du nya rutiner eller kör du på gamla invanda?

Kram från Ingmarie

Det tar sig!

Ännu en gång var jag uppe före både solen och tuppen för att åka med mina vänner till Cochiti lake. Bara att åka dit tar en timme och jag är ju som bekant inte överförtjust i att sitta inklämd i en plåtburk. Men just denna turen är så värt det!

I dag var vi dessutom fyra. Jag, Erin, Lorraine och Walter.

Solen sken, vinden var stilla, vattnet magiskt vackert och med två-siffrig temperatur!

Det var väl därför jag grejade simma i hela 21 minuter. Inte lika länge som de andra, Walter var i 34 minuter, men det tar sig! Det värsta är nog faktiskt att gå upp och så snabbt som möjligt få av baddräkten och på med kläderna för när skaket kommer då jädrans skakas det! Shivering de max!

För mig är det inte en fråga om om utan mer om hur mycket och hur länge jag shivrar. Massor av kläder, hett kaffe och (Sverige-köpt Marabou)choklad hjälper i alla fall garanterat en hel del för att man ska tina upp.

I dag tog det tre timmar innan jag kände mig varm igen. Först under alla lager kläder i en värmemaxad bil och sen under Albuquerques stekande sol. Och ja, jag fattar om du undrar varför jag gör detta. En anledning är att jag tror och hoppas det kommer hjälpa mig vid swimrun. Förhoppningsvis får jag mer brunt fett och blir allmänt varmare av mig samt mer och mer vänjer mig vid hur det känns att tokfrysa och hur jag ska hantera det. Sen är det som sagt var en helt galen endorfin- och hormonkick. Jag behöver det väl helt enkelt. Faktum är att jag tror de allra flesta skulle må bra av att åtminstone kallbada. Men visst, det är inte utan även jag undrar vad som händer när jag gör något jag egentligen tycker är skitjobbigt (frysa) men mest är jag ändå fascinerad och tacksam för det är häftigt!

En annan fördel är att bassäng-vattnet känns extra ljummet. Nu är i och för sig solskenspoolen alltid behagligt tempererad men i dag var den perfekt-perfekt! Bra gick det också! Coach Jenny justerade ytterligare några grejer i min teknik så även där går det framåt. Snyggmössan funkar även bassäng såklart.

Och kolla Magnolia-träden! Man dör nästan vackerhets-döden, eller hur?

Kram från Ingmarie

Jemez Springs & surroundings, bad-bad och bisons

Minns du att jag fick ändra utflyktsplaner för ett tag sedan? Det blev ju väldigt bra ändå men den tänkta utflykten ville jag ju göra oavsett och i dag kändes som en perfekt dag för det! Både vädermässigt och för att jag skulle hålla mig (fysiskt) lugn.

Så jag drog iväg. Norrut. Jag hade egentligen bara som mål att återuppliva lite gamla minnen från när jag och Anders var här för flera evigheter sedan samt för att testa något jag aldrig gjort förut. 🤩

Jag hade helt glömt hur vacker vägen mot Jemez springs är. Och hur mycket mer tid det tar när man ideligen “måste” stanna för att föreviga underverken.

På vägen passerar man även Walatowa Pueblo of Jemez. Det är som att åka in i en sagovärld! Utsikten, de röda bergen och vidderna tar fullkomligt andan ur en!

Denna Pueblo verkar väldigt välmående om jag jämför med många av de andra jag åkt förbi i dag och tidigare. Tyvärr ser många eländiga ut pga allt skräp som verkar slängas överallt och för att mycket liksom inte sköts om. Troligtvis pga av den fattigdom som oftast är. Varje Pueblo är sin egen och man får oftast besöka dem dagtid. Viktigt är dock att då alltid följa de regler som finns. En är att man måste ha tillstånd för att fotografera. Därför som jag inte har med några bilder.

Jemez springs är framför allt känt för sina naturliga hot springs. Det finns en hel del sådana där och naturen är hisnande vart man än vänder blicken.

För att inte tala om hur gulligt det är! En kul grej här är att oavsett hur litet ett ställe är så finns det i princip alltid en kyrka, en mack och ett bibliotek!

Det var här jag skulle testa något jag aldrig gjort förut. Bada i badhus! Alltså ett riktigt BADhus. Enligt historien så är Jemez springs bath house det första badhuset som byggdes där. Det byggdes 1876 runt en hot spring som rasat och det är än i dag den källans vatten som används.

Vattnet från källan är mellan 154-186 grader Farenheit (ca 68-86 grader C) och en del vatten hålls i tankar för att kylas ner. Så man slipper bli kokt för det varma vattnet är verkligen varmt! Och det kalla kallt.

Man kan välja om man bara vill bada och/eller även ta någon av alla de behandlingar som erbjuds. Jag nöjde mig med ett bad. Man får sin egen lilla hytt och i 30 ljuva minuter låg jag här och njöt av värmen, lugnet, dofterna och den softa musiken. Magiskt!

Efteråt var jag både pigg och skönt avslappnad. Strosade omkring lite i “byn” (det gick fort om jag säger så) innan jag tog samma fina väg tillbaka. När man någon timme senare är i norra delen av Albuquerque kan man se dessa vackra djur på riktigt nära håll! Jag blir lika förtrollad varje gång!

Som du säkert vet blev Bison oxarna mer eller mindre utrotade då européerna kom till Nordamerika och även om de är fler nu så finns de allra flesta i olika slags naturreservat. Må de få fortsätta leva i det fria. Det är förresten tydligen de tillsammans med bl.a rådjuren som trampat upp många av de stigar vi tvåfotade människoknytt springer på i dag!😍

Det har verkligen varit en härlig chillar-dag! Men jag är tacksam över simpasset i morse. Annars hade rumpskavet garanterat varit ännu värre. Dessutom gick det riktigt bra!

Kram från Ingmarie

Det är verkligen enkelt..

…att älska livet och (backig trail-)löpning när man har detta inpå husknuten!

Lägg till äventyr, superbra gym, extremt bra yogainstruktör, solskens-bassängen, bagels, solljus, underbara människor, höghöjd, stressfritt, upptäckter, värme, massor av bra vegomat, coffee, kultur och tid för att bara vara så kan du ju ana varför jag trivs så bra här. 😍

Kram från Ingmarie

Olustigt som blev lustigt

När jag vaknade i morse hade jag någon slags märklig olustkänsla i mig. Jag tror det var för att jag drömt så konstigt. Fråga mig inte om vad för det lilla jag kommer ihåg är helt obegripbart och obeskrivbart. Det var inga mardrömmar utan mer just olustiga och konstiga drömmar. Så där så man vill somna om, drömma om något skoj och sen vakna med en glad-känsla.

Men dels kunde jag inte somna om och dels hade jag liksom inte tid. Det är skönt och viktigt att sova men jag vill ju inte ödsla för mycket tid på det.🤪

Så jag masade mig upp. Gjorde det jag brukar göra och sakta släppte den där känslan. När jag stack iväg på uppvärmnings-joggen kändes det helt ok och när intervallerna var igång mådde jag som en (Running-)Queen!

För att inte tala om när de där 6 x (3-2-1) minuters-intervallerna var klara! Då var varendaste liten cell i min kropp gladare än glada. Och jo, trötta också såklart.

Och ännu tröttare och gladare var hela jag efter ett 40 min hårt, kul och bra gym-pass. 💪🏻

Även simningen gick bra! Teknik + distans i solskens-poolen. Begriper inte hur det funnits en tid när jag inte gillade det här. 😳

Det är härligt att vara och känna sig glad och stark! Motsatsen behöver såklart även finnas annars blir ju det härliga aldrig härligt. Oavsett vad jag gör eller hur jag mår behöver jag tystnad och stillhet. En liten stund varje dag räcker. I dag hittade jag ännu ett perfekt ställe för det. Albuquerque Open Space Visitor Center. Det ligger på västra sida floden och förutom att gå/springa på alla trails som finns kan man vandra omkring i de fina små trädgårdarna, lära sig om stadens historia inne i själva centret, se coola konstverk, få hjälp av de trevliga och kunniga volontärerna, beskåda utsikten och djurlivet.

Framförallt kan man bara vara där. Kravlöst och stilla. Återhämtning de luxe!

Kram från Ingmarie

Grått och blått

Jag hade planerat in en lite längre utflykt i dag men väderprognosen sa regn hela dagen med åska och hård vind fram på eftermiddagen. Dock skulle det vara hyfsat varmt men dra iväg och det blir storm lät ju si så där smart.

Morgonen bjöd mycket riktigt på regn(skurar). Och feta blygråa moln. Nu är ett av de tillfälle jag önskar jag kunde få med lukter via cybervärlden för milde himmel vilka dofter Moder jord bjöd på! Du vet så där så man bara vill andas in, in, in! Och även om jag är en solmänniska så får jag lov att säga att det var en extrem grå magi jag bjöds på. (Som aldrig kan bli helt rättvis på bild…) Grått kan verkligen, verkligen vara vackert!😍

Så jag ställde in långturen och åkte i stället till Botaniska trädgården.Tänkte att promenera där går ju fint även om det regnar lite. Har dessutom (märkligt nog) aldrig varit där. 😳 Tror att det är för att det tyvärr även finns ett zoo som jag aldrig skulle sätta ens min lilltå i. Men trädgården är gratis att gå omkring i och det finns inga instängda djur! Och jösses vilken pärla det är! Det är ju fortfarande “vinter” men det spelade ingen roll. Det var ljuvligt att se all fin natur, de olika trädgårdarna, den coola mini-järnvägen, konstverken och åter igen de där dofterna! Jag var helt lyrisk! Det måste vara bedövande vackert när allt grönskar.😍

Inte en regndroppe kom och ganska snart kom solen igen och himlen blev då där blå som den alltid blir inom kort här.

Nästa gång ska jag förresten testa några av alla de trails som ligger precis jämte trädgården.

Nästan lite plågsamt att se dem men dels hade jag inte spring-grejer med mig och dels hade jag bestämt mig för att inte kuta i dag. Kroppen känns hur bra som helst men just därför bromsar jag. Man ska absolut spänna bågen och utmana sig själv men är man oförsiktig kan man spänna för hårt just när det känns som bäst. Dumt att chansa tänker jag… Men jag har tränat. Ett bra styrkepass och ett extra långt underbart yoga-pass. Hel träningsvila har jag sällan behov av. Plus att det ju är skittråkigt. 🤪

Så det blev en fin utflykt ändå och den andra har jag ju kvar!😍

Kram från Ingmarie

Dagen efter-chill

Jag må vara galen och knäpp i någras (mångas?) ögon men jag är inte (helt) korkad.🤪 Kroppen och kroppen känns jättebra i dag men jag vet att den är sliten. Det här är ett klassiskt “dagenefter-tillstånd” och det är förrädiskt som fasen. I ärlighetens namn maxade jag ju inte direkt i går men jag maskade inte direkt heller. Och även om backarna och sanden sög så sliter det mindre på mig än om jag hade hamrat samma sträcka på platt asfalt. Jag fick inte ens en enda liten blåsa trots att mina skor innehöll en halv sandlåda när jag väl var klar. Det är märkligt!

Så även om energin är på topp har jag sansat mig. Har bl a hängt på Indian Pueblo cultural center. Jag missade tyvärr dans-uppträdandet men bara att vara där, läsa om deras kultur och kolla alla fina grejer räcker långt! Kommer man hit är detta ett måste-besök!

Personligen tycker jag det är bäst att kuta lite dagen efter ett lopp och sen hellre löpvila dag 2 eller 3. På mig verkar nämligen den ev stelheten vara värst efter 48 timmar så då är det skönt att inte behöva tvinga igång benen till någon “stötig” aktivitet.🤪 Så dagens lilla tur blev på platten nere vid floden. Vem som helst blir väl springsugen av detta?

Det går inte att varken sprada, bada eller simma i Rio Grande (too risky) men det är perfekt att yoga och meditera vid dess kant.

Simmade gjorde jag ändå. I sol-bassängen. Armarna behövde ju inte vila.

Kram från Ingmarie

Man kan (kall)bada utan att sprada

Det var av en turlig händelse som jag fick vetskap om Cochiti lake. En Insta-bild visade en stor fin sjö som ligger bara 50 min norr om Albuquerque och bilden visade även en riktig vinter-simmare. Såklart jag ville dit! Och i. Trots att det var många timmar efter dagens löp-och gympass.

Dvs det blev ingen sprada utan ett helt vanligt bad. Utan upp-och eftervärmning.

Två-tre grader i vattnet och sex-sju i luften. Well, det var uppfriskande om jag säger så. 😍Och så härligt att jag var i två gånger!

Hur min Insta-vän klarat av att simma 1000 m i baddräkt så sent som i går är och förblir en gåta för mig. Trots att hon är en vinter-simmare. Men övning ger färdighet så kanske jag kommer kunna klara 10 meter innan det blir för varmt.🤪

På hemvägen valde vi en annan väg som gick genom flera Pueblos. Helt ärligt var det ganska deprimerande. Fattigt, skitigt, magra djur, extremt skräpigt och med kulhål i varenda vägskylt. Nej, jag skojar inte. Indianerna må ha fått land att leva på, och Casino att driva, men det känns helt klart som att det skulle behövts mer insatser för att förbättra deras situation… Man får inte fota i själva byarna så det blir bara några från utkanterna.

Vägarna var fruktansvärda. Som en flera kilometer lång och hård tvättbräda.😱

Känslan att få se asfalt efter att ha skumpat fram i 15-20 km/h i 38 evigheter var minst sagt befriande!

Men vyerna var magiska!

Kram från Ingmarie

Sandia Peak och långlivad passion

Sandia Peak Tramway är en av de coolaste sätten att få uppleva vyer, höjder, rejäl höghöjd och lite pirr i magen. Linbanan var länge världens längsta, över 4 km, och jag tror den fortfarande är topp tre.

Det är galet coolt att åka den! Hisnande och storslaget till max! Åt båda hållen.

Själva toppen är på över 3000 m ö h och där finns bl a en restaurang som är under renovering på obestämd tid samt skidbackar av olika längder och svårighetsgrader. Jag är tokimponerad av alla som susar nerför på skidor, brädor och allt vad det nu är. Själv skulle inget få mig att testa igen. Jodå, jag har ägnat en hel vecka en gång i tiden till att försöka gilla det men nej. Det är inte min grej.

Däremot är det kul att kolla på de som inte är lika mesiga som jag men bäst är ändå utsikten där uppifrån.

Denna gången klarade jag mig dessutom från att få någon större släng av höghöjdssjukan. Den är väldigt omysig kan jag berätta. Men påverkad blir jag. Särskilt när vi gick i trapporna. De var inte många men de räckte för att få både yrsel, andnöd och magont.😱 Så det var extra skönt med lite paus i solen. Bara vara funkar ändå för det mesta.

Min höghöjdstolerans verkar vara vid max 2500 m ö h. Nere hos oss är det “bara” mellan 1600-2000 m ö h. Där mår jag snuskigt bra och har inga som helst problem. Eller alltså det är jobbigt med intervaller och backar, måendet är ju också en smula mer förklarligt. Fartleken i min favvopark Academy. gick finfint. Där är i princip alltid minst två gäng med blixtsnabba kenyaner som susar fram. Albuquerque drar många elitlöpare.  Det var även så jag hamnade här en gång för längesedan.När benen blev långsammare var mitt hjärta fortfarande kvar här. När jag ser snabbisarna brukar jag därför tänka att jag också var hyfsat blixtsnabb en gång i tiden och att även de kommer bli långsamma en daf. Om de har tur. Att hålla glöden och passionen vid liv i några år är ju liksom en sak. I över 30 år en helt annan! Och jag är stolt över att jag kunnat! Det är faktiskt få förunnat oavsett vad det gäller… Hur det än är får man kämpa en del för att den inte ska slockna.

När jag kom hem i kväll efter ett härligt Restorative yoga-pass hittade jag dessa två söta softisar.😍 Restorative det också!

Kram från Ingmarie

Olika slags trails

På “baksidan” av Sandia mountains går det en historisk och scenic väg som kallas Turquoise trail.

Det är ingen egentlig “trail” men för “längesedan”, vi snackar 1800-talet, så var den antagligen mest en enda lång dirt-trail. Området kom till liv tack vare dess geologiska rikedom. Bl.a turkoser. Därav namnet antar jag. Indianerna var förstås först där men du vet säkert hur det blev med det när européerna kom…

När “ruschen” var över förvandlades det mesta till riktiga ghost-towns. En del är förresten fortfarande det…

Andra, som t.ex Golden och ffa Madrid, har blommat upp och blivit mysiga små (läs pyttesmå) ställen med fokus på konst och sin historia. Det är så pluttinuttigt och fint att man nära på dör gullighets-döden.

Vägen är hisnande. Vi åkte den för över 10 år sedan och jag tror banne mig vi stannade på exakt samma ställe igen för att fota! Man kan antingen tycka att vi har dålig fantasi eller att vi har öga för det coola. 🤩

I stället för att sen åka hela vägen till Santa Fe så tog vi en “genväg” till I25. Här kan vi snacka riktig dirt-road! Med publik.😍

Och vi har även kutat på de “riktiga” trailsen på bergets “framsida”. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte få spring i benen här. Trots höghöjden.

Och man vet att det är exeptionellt bra när t.o.m Anders tar extrasvängar, är ute i flera timmar och kommer tillbaka med Universums bredaste smile!

Kram från Ingmarie