Jag har varit på väg flera gånger att kuta Bjäre trail men det har alltid varit något som sabbat den planen. Tills i dag.
Så här beskriver de själva loppet;
Bjäre trail – ett terränglopp utöver det vanliga
Vågar du anmäla dig till ett trail-lopp som erbjuder det mesta och lite till … Banan är VÄLDIGT kuperad! Ni springer upp och ner längs Hallandsåsens norrsida, ni kommer springa genom Sinarpsdalen, närmare Astrid Lindgrens ”Körsbärsdalen” kommer man inte i verkligheten (enda skillnaden är att körsbärsträden inte blommar i juli). Ni springer genom täta bokskogar med forsande vattenfall, beteshagar med betande djur, nedlagd skidbacke, nedlagd järnväg.
Många har sagt -”aldrig igen” när de har gått i mål, men alltid återvänt året efter! Det utlovas förutom massor av mjölksyra i benen en otaliga tillfällen till leenden och sagolik utsikt som slår det mesta. Välkomna med din anmälan!
Så jag visste dels av denna text och dels av historier från löpare som kutat det att det är t-u-f-f-t men helt klart hade jag ändå inte fattat…
Trots att det står VÄLDIGT kuperat med STORA bokstäver.
Det finns flera klasser att välja mellan och jag valde 17 km. Med facit i hand är jag glad jag inte var tokig nog att välja det dubbla.
Starttiderna var utspridda även inom klasserna och först tyckte jag det var lite konstigt men nu vet jag att det var jättesmart! Det blev i princip aldrig någon kö ens på de allra smalaste partierna, det fanns alltid någon att följa och det blev en utspridd målgång vilket också gjorde att det var gott om plats.
Före start gick arrangörer Sven (Nilensjö – tvillingbror till välkända BG som bl a gör super-tidningen SPRING) igenom banan och prick på starttiden fick vi springa i väg.
Vi kan väl säga som så här. Framförallt de första 6 km var väääääldigt mycket utanför min comfort-zone. Faktum är att jag undrade om jag skulle tvingas bryta när skulle kravla mig över en bäck med hala stenar och sen vidare upp för en backe med absolut noll fäste och noll grejer att hålla sig i. Det var första stället jag är glad att ingen filmade just där. Det blev många fler där jag tänkte samma sak men det visste jag ju inte då. Jag vågade inte ens ta fram telefonen för att skapa bildbevis.
Efter ca 5,5 km kunde man välja ”enkla långa” eller ”korta svåra”. Jag behövde inte ens fundera. Mitt adrenalin var redan förbrukat men det finns tydligen en reserv för det skulle visa sig att den ”riktiga trailen”, som en medlöpare sa, inte ens hade börjat. Det var också där jag messade Anders och skrev att det här kommer att ta tid.
Vattenfallen var i alla fall magiskt vackra!
Att ”ladda” med först ett halvakut tandläkarbesök på 2,5 timmar, sent jobb och sen en sen konsert-kväll som genererade i 5-6 timmars sömn var högst troligt inte den bästa. Benen var som klumpar och eftersom jag är klumpigare än klumpig när det blir allt för mycket bröte i form av stockar, stenar, stängsel och stegar så blev kilometer-tiderna därefter. Jag krälade på alla fyra så många gånger att jag inte kunde hålla koll på antalet till slut. Tack och lov att det var torrt för hade det regnat hade det varit stor risk att jag hade fått ( i bästa fall) åka tut-tut bilen.
Att lida av svindel som jag på en sån här bana där man emellanåt springer på skrå utmed stup och ska upp och ned för tokbranta backar är verkligen att utmana sin comfort-zone. Jag var på riktigt ruskigt rädd mer än 7 gånger.
Som sagt var, Skåne är inte platt om nu någon tror det. Satan i gatan vilka backar det var men utsikten alltså!
O lallaaaa!
Mitt första mål var att komma mål med armar och ben i behåll. Check på den men jag såg desto fler som for i backen och som efteråt fick tvätta blod och gå med is-påsar. De var också en smula smidigare och snabbare än mig om jag säger så.. Jag mesade rejält och tappade en massa tid bara för det men helt ärligt, vem bryr sig?
Jag hade ett hemligt tidsmål men när de första 6 km tog nästan en timme så insåg jag att det kunde jag fet-glömma. Nu blev det dock långa perioder av riktigt springvänliga stigar och vägar så de resterande 11 km gick betydligt snabbare men med bly-ben hjälpte inte det.
Kom i alla fall långt ifrån sist och jag tror jag var 3a i min ”mogna damer-klass”.
Sven och BG har verkligen gjort ett kanon-lopp och efteråt fick man både banan, bulle, en påse med en massa grejer och en sån där härligt tjär-doftande medalj! Jag sniffade nästan ihjäl mig! Är det bara jag som blir så? Älskar att stå vid järnvägsspår och jag blir även lika sniff-benägen i ex källare och trappuppgångar som luktar cement. Undra just vad det är för brist jag har..
Efteråt var det bara en sak, näst efter att dricka mig otörstig, jag ville och det blev i gulliga Magnarps hamn.
Och efter det kom hungern. Det är märkligt det där men när man inte har behov av mat verkar det finnas caféer och restauranger i varenda hörna men när man vill ha då finns typ inget på flera mils avstånd. Vi chansade till slut på Baguetteria utanför Ängelholm och fick två riktigt smarriga baguetter som stillade hungern en stund.
Nu är vi hemma igen och det är så himla mysigt att komma hem till de där två fyrbenta. De verkar dock inte ha saknat oss lika mycket som vi dem och är mest intresserade av tvättmaskinen…
Kram från Ingmarie
