När rätt plan blir fel men ändå rätt

Tyckte jag hade en idiotsäker plan för i dag.Ta det lite easy med ett gympass och åka till Busselton för att slöa på stranden och plaska i vattnet innan mina vanliga duties.

På sätt och vis blev det så men ändå inte.

Jag var på gymet. Blev ett bra pass men utan att jag tog ut mig. Jag gillar förvisso att bli trött men jag gillar också att slöa och jag vet också att kroppen behöver återhämtning. Allt behöver och ska  liksom inte vara hårt och toksvettigt. Särskilt inte för axeln.😍

Och jag åkte till Busselton. Minns första gången jag och Anders kom dit och hur vansinnigt fint vi tyckte det var. Jag tycker fortfarande att det är minst lika fint och det var verkligen magiskt i dag. Varmt (34 grader), disigt och absolut vindstilla.

Vattnet kändes nära på ljummet och var så klart att jag kunde se tånaglarna! De som finns kvar vill säga…

Somnade minsann en stund efter lunchen. Visst har jag sagt att jag älskar power-naps? Och att jag tror det är superbra på alla sätt och vis? Läste, badade och läste lite till. Sen började det blåsa och plötsligt kändes det “kallt”. Jag tror jag börjar bli klen för “kallt” visade sig vara 28 grader… 😳😱 Så kom jag på att det fanns en bassäng jag inte testat, Busseltons Aquatic center, så jag drog dit. Och vilken hit! Jag kom precis när ett skolevent var slut och hade hela ute-härligheten för mig själv. (Finns inne-bassäng med men vem vill vara i den när man kan vara ute…? )

Två meter djup all around. Som gjort för vattenlöpning! Men du förstår va? Jag kunde ju absolut inte låta bli…

Vilken lycka! Faktiskt samma känsla som när jag kunnat springa efter att inte ha kunnat på ett tag. Du som vet vet vad jag menar. Jag lipade nästan där jag gled fram. Bara långsamt och bara 10 minuter. Men ändå. Jag simmade! Utan smärta!

När sen grannen kom in med en gigantisk korg med härliga grönsaker och himlen var en enda rosa färgexplosion då var dagen liksom maxad! Trots att den inte blev riktigt så som jag planerat.

Det är sådana här dagar som gör att jag är övertygad om att bara man vågar och kan vara lite flexibel and go with the flow så kan det hända magiska saker.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Axel-värme-vatten-tjat. Och ett party

Jag vet att jag upprepar mig som en hackig gammal LP-skiva (du som är under 25 får googla vad det är) om min axel och jag ber om ursäkt. Fast ändå inte för den är fantastisk! När jag kollade lite extra på en av de där planscherna hos Chiropractor-David är jag ännu mer förvånad över att den är så duktig som den är. Och tacksam såklart! Det finns ruskigt många grejer som skulle kunnat gå sönder.

Jag vet ju att jag haft tur som attan (till stor del tack vare min superhjälte), att den återhämtat sig unikt snabbt och att jag gör “rätt” övningar men ändå är det på något vis skönt att få bekräftat och att få både tips och restriktioner. Nu kan jag t.ex även klia mig på ryggen! 15 minuter simning är dock vad den max vill och jag lyssnar såklart. Stressa och forcera är det sämsta jag kan göra.

Men det blev väldigt mycket längre tid i plurret. Över 30 grader i skuggan i dag så då är det tur man kan svalka sig och har lite leksaker att roa sig med under tiden.

Och jo såklart det är varmt att kuta när det är sådana temperaturer men det är som alltid. Man får anpassa sig och gilla läget i stället för att stressa upp sig. Det hjälper ju absolut ingenting. Svårare än så är det faktiskt inte. Även Amber begriper det.😍

Och det är trots allt lite svalare på morgonen.

I kväll hade jag även äran att få vara med Erikssons dinnerparty för att fira Amahlies 9-årsdag. Jag älskar hänga med dem! Alltid så lättsamt och mysigt. Supersmarrig (vego)Thai-mat med sting blev det också så för en gångs skull var jag lite glad över den där AC:n.😜

Ensam kan visst vara stark

Att träna med andra är oftast det bästa sättet för att ge det där lilla extra och ta i lite mer än man hade gjort med bara sitt eget sällskap.

Oftast.

Det kan ju också bli så illa att man spänner sig och får punka bara för att energin går åt till att vara orolig över alla möjliga och omöjliga saker istället för att hålla kroppen pigg.

Jag har i princip aldrig några problem med att träna tillsammans med andra om lusten är där och känslan är den rätta. För helt ärligt är det ju inte lattjolajbans om man själv är i usel form och alla andra är Bolt-snabba. Ibland har jag ingen lust oavsett form och då finner jag heller ingen mening med det. För mig är målet med träning framförallt känslan och blir det en uppåtgående utvecklingskurva på köpet så är det förstås ett extra plus. Alla (tränings)år har dock lärt mig att den där kurvan ständigt går upp och ner. Faktum är att allas kurvor gör det vare sig det gäller träning eller livet som sådant. Och tur är väl det. Vem vill liksom leva ett linjal-liv? 😱

Hur som helst. Jag hade egentligen velat köra intervaller med ett Bunbury-gäng här i dag men de kör igång redan kl 06! Finns inte på världskartan att min kropp ens vill jogga då och absolut inte köra tuffa intervaller. Så jag körde ensam och ska jag vara lite skrytsam så är jag faktiskt ruskigt bra på att bli toktrött på egen hand.

En stor bunt 1-minutare och 30-sekundare fram och tillbaka på den fina “röda vägen”.

Återhämtning är en extremt viktig grej, oavsett om man är Bolt-snabb eller håller Skalman-fart, och jag tillbringade min här med mat, lite yoga, vattenlöpning och läsning. Absolut oslagbart!

Kram från Ingmarie

30 grader i februari

Att vara här är som att leva i en riktigt skön dröm förutom att den är verklighet. När jag går och lägger mig längtar jag till morgonen och när jag vaknar tänker jag verkligen JA! Morgon igen!

Varje dag!

Då är man väl verkligen “rätt” på alla sätt och vis? Och det är oerhört lätt att både känna tacksamhet och livsglädje.

Att slippa ha en massa klocktider att hålla reda på och anpassa sig till är oerhört skönt. Särskilt för mig som har någon slags “klockallergi”. (Det var en av mina terapeuter som satte den “diagnosen” på mig för många år sedan när jag var i det svarta hålet och den stämmer fortfarande…) Så när kroppen var pigg fortsatte jag kuta dit näsan pekade trots att det blev längre än planerat. Underbar runda inkl. Maidens utmanande backar.

Nästan 2 timmar i +30 grader tar dock på krafterna även för mig som är hyfsat värmetålig. Det är varmt men man får anpassa farten, dricka ordentligt och helt enkelt acceptera. En del gillar ha keps, solbrillor och/eller solskyddskläder men jag grejar inget av det. Behöver liksom vara “fri”. 😍 Men jag har alltid vatten med mig (plus att det finns en hel del påfyllnadsställe), telefon och en rejäl elastisk linda i kjolfickan in case någon orm/spindel/bröte kommer i vägen. 😜

Och hur varmt det än är så svalkar havet. Alltid! Man kan ligga och bara guppa runt som de här tre t.ex. Vattnet är toksalt så man sjunker inte även om man försöker.

Mattias fick förresten en riktig tri-bränna i går men han är nästan oförskämt pigg. Jag hade nog inte ens kommit i flipflopsen.😳

Vattenlöpning är verkligen guld både för svalka och “extra” träning. Och simma såklart! 10+15 min i dag och jag hade lätt kunnat göra mer men ibland är t.o.m jag riktigt självklok.😍

Kram från Ingmarie

Kiropraktor, Maidens och lite tänke-tankar

Jag var hos “min” kiropraktor David i dag. Egentligen kände jag inget behov men dels tänkte jag att det kanske betyder otur att avboka för tätt inpå (skittramsigt- jag vet) och dels tänkte jag att det nog är bra att få fortsatt fys-hjälp med axeln.

När jag dragit hela historien, berättat och visat vad jag klarar och David kollat min axel så var han minst sagt förvånad. Rent teoretiskt borde jag ha mycket mer problem med både smärta och rörlighet. Så ja, någon slags “rehab-snabbhetsrekord” har jag helt klart åstadkommit! 😍

David är grymt duktig så det känns ju extra bra att han var så positiv. Bara att fortsätta som jag gör men vara väldigt försiktig med simningen även om det känns ok. Vilket jag ju är!

Hurra hurra hurra!

Tänk så enkelt det ändå är att vara tacksam även för till synes “små” saker. En luxerad axel är t.ex typ miljarder gånger bättre än en bruten nacke. Och ännu fler miljoner bättre än att dö… Tänker vi bara till lite så är det ett mirakel att vakna varje morgon, gå på toa, känna smaken av mat, kunna ta på/av sig sina kläder, ha ett jobb, kunna se och höra, ha ett hem och vänner/familj utan att behöva vara varken beroende av ständig hjälp eller ständig rädsla för överfall av något slag. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Varje dag! Så jag aldrig tar varken något eller någon för givet.

Kunna kuta är banne mig ingen självklarhet, eller ens en rättighet, så när Maidens backar nära på tog andan av mig tänkte jag på just det. Att jag minsann skulle vara glad att jag kunde. Helt klart hjälpte det!

Fördelen med backar är ju också att när det blir platt så känns det plötsligt väldans lätt!

Havet kommer alltid ha min största respekt men jag känner att för varje gång jag är i så släpper rädslan mer och mer. Innerst inne älskar jag ju the ocean på något märkligt vis… Och jag vägrar låta rädslan styra och begränsa mitt liv så det är bara att jobba vidare mot hjärnspökena.

Kram från Ingmarie

Världsrekord? Eller kanske det bara är Bunbury-luften…?

En av alla bra grejer här är att jag hittar bra och har massor av bra löprundor oavsett vad jag vill hitta på för pass. Som den runt Big swamp. Körde ju 3 varv (2,2 km) på julafton så tyckte det var dax igen. Jobbigt (såklart) men de gick minsann 20 sekunder snabbare/varv i dag så något har hänt! Amber var inte med men jaga och leka med pinnar är nog minst lika jobbigt. Vet inte vem av oss som var tröttast.😜 Men vi hade garanterat lika skoj!

En annan väldans bra grej här är Koombana beach. Särskilt nu när det är extra lugnt där. Februari här är lite som augusti hemma. Sommaren är kvar (det var 30 grader i dag) men semestersäsongen är liksom över och därmed blir folks rutiner annorlunda. Med andra ord ännu mer gott om plats även om bl.a simskolorna fortfarande pågår. Dessutom är vattnet nästan alltid lugnt där eftersom det är en stor vik. Och hajfritt! Perfekt för vattenlöpning!

I dag är det förresten exakt två veckor sedan olyckan då axeln bakåtluxerade. Värsta sorten som tydligen bara händer 5% av alla drabbade. Läkaren sa 6-8 veckor innan jag skulle bli bra nog för att ens fundera på att simma. Han ville helst inte jag skulle träna alls och uppmanade stackars Anders att hålla mig lugn. Hade jag varit en överviktig soffsittare hade “ordinationen” troligtvis blivit helt annorlunda… Läkaren ville säkert mitt bästa men även om jag kanske är galen så är jag inte dum. Att göra som jag gjorde i mina yngre år, pressa mig genom smärta tills det absolut inte gick längre, har jag slutat med för längesedan. Jag har lärt mig den hårda vägen att det i princip aldrig funkar… I stället litar jag numera på min känsla både när det gäller träning, meditationer, yoga, mat och kosttillskott. Har bl.a tagit både särskild gurkmeja och Bromelain för att hjälpa axeln läka. Och eftersom sjukgymnasten jag besökte fortfarande inte skickat några övningar (!!!) så har jag även där gått på känsla + råd från några jag litar på. (Tack! Ni vet vilka ni är!😍🙏🏻)

Och inte vet jag om det är allt tillsammans eller bara en av grejerna men i dag simmade jag 10 minuter i havet. Två gånger!

Sjukt långsamt och sjukt kort men ändå! Jag simmade “på riktigt”! Och det bästa är att det kändes bäst andra gången.

Eller så beror både PB-rundorna och simningen helt enkelt på Bunbury-luften. Vem vet…?🙄

Ännu är jag inte varken helt hel eller säker så jag jobbar långsamt vidare men jag undrar ändå om det inte är någon slags världsrekord i snabbt tillfrisknande. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Tillbaka!

Visst gillar jag storstadsliv i allmänhet och Perth i synnerhet men bara i små doser. Sen känner jag mig helt skruvad och uppspeedad. För att inte tala om trött i huvudet. Men jag antar att är man född lantlolla så är man. Ränderna går liksom inte ur. Därför jag har valt att bo vid skogskanten i 08a land och antagligen därför det känns extra skönt att vara tillbaka i mysiga Bunbury. Inte för att det är så litet här egentligen men det är liksom lugnt. Och tyst! Jättehärligt!

Mitt nya uppdrag är inte så nytt utan mer en repris från förra vintern. Minus min superhjälte… Det är väldigt tomt utan honom men fyrbenta Amber är en sötnos som får alla hjärtan glada igen! Hon är inte bara vansinnigt söt hon är även vansinnigt rolig!

Och jag älskar huset! Det lär bli mer om det sen.

För att palla sitta i bilen i två timmar passade jag på att inviga vatten-polo poolen i Beatty park. De är inte helt vana vid vattenlöpare någonstans har jag märkt för varje gång jag frågar om det finns plats att vara på så beskriver de “the walking lane”vilket alltså betyder att man går/springer tills det blir för djupt. Jag gör ju liksom tvärtom. Springer på tills det blir för grunt. Men det behövdes inte i polo-delen för där är det djupt all over. Gott om plats också! Och sol.😍 Gillar inte solbrillor i vanliga fall men ibland “måste” man om man inte vill bli helt förblindad.😜

Och för att rasta mig efter den där bilturen stack jag en sväng till bästa gymet här. Vågade mig på en del “nya” grejer med axeln men jag skyndar långsamt. (Mot det där världsrekordet i snabb rehabilitering av axel-luxation…) Och kolla! Den är inte så tjusig och “perfekt” kanske men jag tror den här hunden är ungefär så “bra” jag brukar kunna göra den oavsett.

Kram från Ingmarie

Bokmal, torrsim och Gottgotteligottgott

Minns du när jag grävde ner mig i SJ Watsons andra bok Second Life? Och att jag sen hittade bok nr 1? Det tog två dagar, sen var jag klar med den boken också.

Inte ens det förresten utan snarare två eftermiddagar. I går och i dag. Med andra ord så när (inte om) du börjar läsa någon av dem, se till att du har gott om tid för de är snudd på omöjliga att lägga ifrån sig!

Men jag har faktiskt gjort lite annat också. T.ex sprungit i fina Kings Park.

Och pysslat lite med axeln/ryggen.

Den är så duktig! Och även om den inte riktigt är med på att crawla i vattnet ännu så funkar det finfint på land!

Jag tror förresten banne mig jag både vattenlöpt och simmat i alla Perths utebassänger nu. Undra om det finns någon annan som gjort det?😄

Jag har även hunnit med en vansinnigt god mysmiddag tillsammans med Hanna och hennes goa vänner.

Festligt det här. Jag har bara träffat Hanna en gång förut i Stockholm men redan två gånger här Down under! Men det kommer bli många fler gånger nu om jag får bestämma. En människa som henne vill man liksom inte vara utan.😍🙏🏻

I morgon lämnar jag Perth för ett nytt uppdrag och jag toklängtar!

Kram från Ingmarie

Skenet kan bedra

Visst ser det fridfullt och stillsamt ut så här på håll?

Men verkligheten är en smula annorlunda. Fanns inte en chans att jag vågade mig i vattnet i dag heller…

Inte heller fick jag se någon orm på min löprunda trots oräkneliga sådana här skyltar.

Men jag såg ju faktiskt en förra gången jag sprang där och jag antar det är bättre med för många än för få skyltar när det gäller en sån här grej. Fint var det i alla fall!

Minns du förresten när vi var och kollade på den ännu ej öppnade makalösa poolen i december? Well, now it’s open och här bedrar inte skenet för den här poolen är lika fantastisk i verkligheten som på bild! Ska erkänna att jag inte kunde låta bli att ta några crawltag men nej, axeln är inte redo ännu…

Och jag älskar verkligen Australienarnas sinne för ordning och reda. Och att de fattat grejen med poolrun!

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2018 med guldkanter

Jag fick som jag ville och önskade. En svettig Löpningens dag med extra guldkanter.

Men vi börjar med springandet som blev en bunt intervaller vid Lake Monger.

Jag ljuger om jag säger att det var lätt men det kunde å andra sidan varit väldigt mycket tyngre också. Och hur det än är så är man i princip alltid nöjd efter ett intervallpass oavsett hur det varit, eller hur?

För att fira dubbelt blev det även poolrun i fina Claremont pool.

Inklusive 100 meter simning. Förvisso bröstsim men ändå! Fatta lyckan! Heja axeln!

Men jag har mer, och tuffare grejer, att jobba med än den rent fysiska efter vågvurpan.

Skallen.

Jag har åkt tusentals steg tillbaka när det gäller min open water rädsla. Den jag trodde jag liksom kommit igenom…

Inte ens när min vän Hanna var jämte mig vågade jag mig ner i vågorna i dag. De var inte “stora” men tillräckligt kraftfulla för att jag skulle balla ur…

Men jag får ge det tid och ta det i små steg. Är det lugnt som i torsdags så funkar det ju faktiskt… Och vi fick i alla fall en riktigt härlig dag med massor av sol och babbel om allt och inget. Tack Hanna om du läser detta! You made my day extra nice! ❤️ Och det finns duschar att svalka sig i…

Anders har förresten kommit lyckligt hem. Det är ingen walk in the park den där resan. Faktum är att den är tuffare än alla maror jag kutat trots att man “bara” sitter still. Eller kanske just därför… Tur det är ett bra tag kvar tills jag ska ta mig igenom den tortyren.😜

Kram från Ingmarie