Vattenlöpning

Underdelen är i alla fall bra

För bara några dagar sen var det ju den där kryobehandlingen x 2 i ansiktet. Jag märker egentligen inte direkt av det förutom när jag kollar mig i spegeln, påminns om att jag inte får simma och när det kliar… I dag spenderade jag även över en timme hos min tandis för att fixa den spruckna framtanden. (Och det var bara första besöket…. ) Men det är tur han finns och är så himla bra.

Så det ovan halsen känns kite skruttigt just nu men underdelen funkar tack och lov finfint!

En timme på gymet med lite ny-gamla övningar. Har som mål att kunna göra det där “vägg-springet” riktigt snabbt innan nyår.

Och även om jag inte får simma så kan jag ju nyttja bassängen. I vattenlöpning är det ju just överdelen som inte är under vatten och blir blöt. Lite stänk gör inget men jag bör liksom inte ligga med nunan i klorvatten i onödan…

Det här är såklart inga “verkliga bekymmer” utan rejäla lyxproblem. Om man nu ens kan kalla det problem? Jag är inte allvarligt sjuk, jag mår bra, jag har det bra och jag fick uppleva ännu en magisk hemmels-vy.

Kram från Ingmarie

Det jobbigaste av allt

Utbildningsdag på jobbet = sitta, sitta, sitta, lyssna, lyssna, lyssna.
Förutom den timmen jag själv höll föreläsning vill säga för då passade jag minsann på att både stå och babbla. D.v.s en sån dag jag tycker är snorjobbig och får kämpa mot både trötthet och värk i kroppen. Det är typ en miljard gånger enklare att jobba “vanligt” trots stress och många steg och triljoner gånger enklare att träna lika många timmar. Någon kontorsnissa kommer jag då aldrig att bli…

Det har såklart varit en jättekul och lärorik dag med ämnen som donation, sår, mätvärden, EEG och om hur man kan ta hjälp av ultraljud för att sätta infarter i kärl.

Det mesta har varit i en och samma sal men även i en med dagsljusutsikt. Typ det enda i dag förresten.

Det är ju så mörkt att ögonen nästan inte vill vara öppna. Tur det är bra med lysrör inne på Eriksdalsbadet för annars hade jag garanterat somnat där…

Det är också tur att träningen finns för annars vet i sjuttsingen hur jag skulle överlevt de närmsta månaderna. Någon mer än jag som längtar efter ljuset? Och värmen?

Kram från Ingmarie

Coach eller inte (?)

Min plan, och önskan, var att köra med TS-gänget i morse men jag insåg redan i går kväll att det skulle vara väldigt osmart. Efter jobb-kvällen skulle det helt enkelt bli alldeles för få sovtimmar för att det skulle vara sunt för mig. Så här i efterhand känner jag mig väldigt klok och förnuftig men i morse när jag mötte de lyckliga som kört och var på väg därifrån kändes det si så där.
Vem gillar liksom att komma när kalaset är slut? Men själva kakan var ju faktiskt kvar! Bassängen är det ingen som (hittills) tagit med sig hem och jag hade egen bana nästan hela tiden. Bara att bre ut sig och leka precis hur mycket jag ville utan att varken vara i vägen eller ha någon i vägen. Det blev faktiskt ett skitbra pass! Kryddade allt med lite extra vattenlöpning.

Sen var planen att jag skulle köra ett PT-pass med Rafael  igen men han behövde boka om så än en gång fick jag roa mig själv. Och än en gång gjorde jag det ruskigt bra! Så bra att jag började fundera på om det här med coach och PT kanske bara är överdrivet?

Men nej, det vet jag ju att det inte är. Utan alla de som hjälpt mig genom åren med löpning, styrka, yoga, simning, hjärnspöke, kropps-skavanker, näringslära och jag vet inte allt så hade jag ju aldrig klarat av en dag som denna. Då hade jag kanske suttit kvar i soffan hemma, ätit kakor och känt mig ledsen. Eller gått på något pass som säkert varit bra men som kanske inte varit så utvecklande för mig rent personligen. Jag kanske rent av hade levt på en söderhavsö, legat i en hängmatta under en palm och läst dikter.. Vem vet, vem vet.

Har du någon coach och/eller PT?

Kram från Ingmarie

Smart drag

Egentligen hade jag tänkt kuta intervaller i dag men jag tänkte om. Inte för att jag varken har ont eller kände mig omotiverad utan för att jag tänkte att jag skulle vara lite smart. Och visa att jag trots allt har lärt mig lite av mina misstag. 🤪

Anledningarna var i stället flera andra men nog så viktiga för att jag skulle ändra mina planer.  Dels har jag kutat ganska många dagar på rad nu. Dels har det varit tuffa dagar på jobbet och särskilt i går kväll när jag både fick klen rast och jobba över. Somnade därför sent och missade de viktigaste sovtimmarna mitt på natten när kroppen reparerar sig som bäst. Dels så hade jag också chans att få extra fint sällskap i bassängen.🥳

Så jag valde först Stadion-gymet. Det är helt ok men det tillhör nog inte ens ett av mina topp-10 favvisar.

Det ligger dock väldigt nära  GIH-badet som öppnat igen efter en lång renoverings-stängning. Hoppas det håller sig så här fint och fräscht länge! Och att jag och bästa Lisa kan få till många, många fler  poolrun-pass där framöver!

Nu för tiden kan jag ju i princip inte vara i en bassäng utan att även simma. I synnerhet inte i en ny fin med gott om plats. Det vore ju en dödssynd! Den funkade för övrigt fantastiskt bra att både simma och bli trött i.🤩

 

Löpintervallerna finns kvar och ännu är inte veckan slut även om jag ska knega min tredje (!!!) helg i rad. Alldeles för många, jag vet, men belöningen kommer!

Kram från Ingmarie

Bra start!

En dag i taget och att plocka fram varenda liten godbit som serveras får bli denna tokveckas motto. Och den har åtminstone börjat bättre än bra! Morgonens simträning (kryddad med lite vattenlöpning) var lika skoj, bra, utmanande  och jobbig som alltid.

Liksom att Coachen  var precis lika pigg, glad och trevlig som alltid. Och han smittar!

På jobbet var det ovanligt lugnt. Fick både lunchrast, fikapauser (observera plural) och gå hem en kvart tidigare! Plötsligt händer det liksom. Även på sjukan.  Fortsätter det så här kommer det bli en kalasvecka!

Kram från Ingmarie

Baksidan

För många år sedan, minst 12-13 när vi bodde i Falun, opererade jag en tå och var tvungen att vara i stillhet i en himla massa dagar. Med facit i hand skulle jag aldrig opererat den där tån ö.h.t men det är en annan historia. Det som hände var att jag efter ett par dagars inaktivitet fick mer och mer ont på hela baksidan från ländryggen ner till vristerna. Värst var baksida lår. Det var som kramp och mjölksyra på samma gång. Till slut hjälpte ingenting. Jag minns hur jag låg på mage i soffan med benen böjda för att det skulle sträcka så lite som möjligt i musklerna.
Det blev besök på akuten och inlagd p.g.a misstänkta blodproppar. Många undersökningar blev det. Och många skallar som funderade. Slutsatsen var att mina muskler hamnade i någon slags chocktillstånd och helt enkelt blev inflammerade av inaktiviteten.

Efter mina 48 timmars extrema inaktivitet de senaste dagarna hände samma grej i gen. I går kväll hade jag så sjuhelsikes ont att jag till slut var tvungen ta en painkiller. Fördelen denna gången var att jag visste vad det var och att det måste hävas så fort det är möjligt. Det går liksom inte över av sig själv. I alla fall om man inte kan ut och kuta direkt och det är ju sällan man kan det när man är inaktiv pga skada/sjukdom..

I morse kände jag mig både hungrig och pigg och tänkte att nu har det vänt. Och det har det väl men helt kry är jag då inte. Efter en kort cykeltur för att lämna lite grejer till Coach Ulf i “grannbyn” däckade jag helt i soffan. Somnade på en millisekund och sov i över en timme. Sen tvingade jag mig faktiskt upp och ut. Två gånger. Först för ett litet sim- och vattenlöpningspass (somnade direkt efter) och sen för att möta upp Anders vid tuben. Mitt aktivets-kämpande verkar ha fått bort värsta smärtan i alla fall  så nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till åtminstone kl 21. Och fortsätta hoppas att i morgon, då är allt som vanligt igen.

I brist på annat så blir det en bild från bron vid Skanstull direkt efter broöppningen. Spännande va? 🤪

Kram från Ingmarie

Bästa återhämtnings-vilan

Förutom lite stram baksida, särskilt i vänsterbenet, så känns det ungefär som vanligt i kroppen. Men jag har lärt mig att inte låta mig luras. Såklart kroppen är en smula tröttare efter en större utmaning än en helt vanlig träningsdag. Dessutom är jag ju inte 50 längre. Det tar längre tid att återhämta sig när man passerat det sträcket vare sig man vill eller ej.

Så jag har chillat i dag. Därmed inte sagt att jag legat i soffan. Då skulle jag få latmask-utslag. Eller något annat svårbotat. Aktiv vila är det bästa om du frågar mig. Städa må vara tråkigt men nödvändigt och man rör åtminstone på sig så det har jag gjort. Plus cyklat ute en kort runda, vattenlöpt en timme och kört ett hot vinyasa pass lika länge. Hur skönt som helst!

Jag har äntligen också tagit mig tid att fixa färdigt några målar-dukar som ska spännas upp.

Sen fortsatte jag på ett gammalt projekt. Mitt absoluta favvo-ställe för att finna lugn och ro, bli inspirerad och kreativ är som du kanske vet Skaparladan. Jag tokälskar att vara där. Hela stället andas kärlek och omtanke och Peppe, Jonna och Weronica som driver det är några av de mest fantastiska människor jag känner. (Och nej, jag är inte sponsrad.) Men jag kan ju liksom inte vara där hela tiden, faktiskt inte ens så ofta som jag vill och önskar, så för ett drygt år sedan skapade jag helt enkelt min egen lilla skaparlada. Eller snarare hörna…

Jag har(som vanligt) inte en susning om var just detta målarprojekt ska sluta och det är precis så jag vill det ska vara. Kravlöst, spännande och helt styrt av nyfikenhet och stundens ingivelse. Vad andra tycker bryr jag mig inte om ett skvatt. Det är mina tavlor och mitt måleri. Men för den som vill kolla finns några tavlor (5 stycken) hos Kiropraktorkompaniet vid Hötorget och inom en inte allt för lång framtid kommer det bli någon slags liten utställning för den som vill se mer. Och ja, de flesta tavlorna är till salu.

Kram från Ingmarie

Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie

I stället för att vara med på festen…

Det där att säga ja eller nej till grejer är inte alltid helt enkelt. Ibland är, känns och blir det rätt hela vägen. Ibland inte. Ibland säger man ja men önskar sen att man sagt nej och vice versa. Det är som bekant alltid lätt att vara efterklok. Kanske t o m det enklaste som finns…?🙄

När jag tackade nej till att köra ÖtillÖ med Micke, trots att det var andra gången vi vann en plats, var jag slutkörd pga hög arbetsbelastning och mitt vänsterben fortfarande så ledset att jag inte ens kunde fundera på att kuta 15 km. Ännu mindre 65.

Simningen var lustigt nog det jag var minst orolig över…

Bara någon vecka efter beslutet började det vända. Långsamt men ändå. Det ljusnade. Jag var ledig några dagar och fick vilsamma dagar i Norge. Både kroppen och knoppen började vakna till liv igen och jag sprang timtals utan större problem än att jag blev galet stel efteråt.

I dagsläget känner jag mig hyfsat stark och uthållig. Särskilt i simningen. Jag är löjligt långsam löpmässigt men i den här typen av lopp har man i princip ingen nytta av att vara sprintersnabb. Åtminstone inte om man inte siktar på topp-placeringar.

Så istället för att vara på äventyr i skärgården har jag jobbat extra på sjukan. En ruskigt dålig “ersättning” men det känns ändå bättre än att ha suttit hemma och grämt mig…

Lite har jag ju roat mig förstås. På fina utegymet.

Och i fina  Söderbysjön. Måste vara ett av de vackraste vattenlöpningsställena på jorden!

Inte i närheten av det stora festen såklart men bättre än inget. Jag får istället se fram emot kalaset jag ska vara med på om mindre än tre veckor. 😍

Kram från Ingmarie

Plötsligt händer det!

Det är inte utan att det känns som om jag behöver nypa mig själv för att riktigt fatta. På något mirakulöst sätt har jag nämligen två helt lediga dagar på raken samtidigt som sommar-värmen och Ingmarie-vädret gjorde come back.Snacka om lyckoträff!!☀️

Det gick riktigt bra att kuta i dag. Blev någon slags fartlek vilket inte betyder att det gick snabbt. Det betyder helt enkelt bara att jag då och då kunde trycka på lite mer och få upp en fart som åtminstone var snabbare än jogg. Nej jag skojar inte. Men det räcker fint för att jag ska känna mig lycklig och glad! Simningen och vattenlöpningen gick som tjohejsan. Vinden gjorde att det blev roliga små vågor på Flaten-sjön.

Det är vid Flatensjön jag hängt i och runt mestadels av dagen. Käkat, läst, lyssnat på Adam Pålssons ”Sommar” (mycket bra!), skrivit ner både ett projekt som börjar ta form och en plan A, B och C för hur jag ska forma mitt liv närmsta tiden.

Det känns pirrigt, spännande, läskigt som attan, utmanande och roligt blandat med en rejäl portion av både hybris-varning och självförtroende-svikt. Allt på en och samma gång! Men det värsta som kan hända är att det inte blir som jag tänkt och det är miljoners miljarder gånger bättre än att inte prova alls. Eller hur?

Kram från Ingmarie