Vädersnurr

Det är väl egentligen en smula trist att skriva om väder men ibland är det bara så makalöst snurrigt att man liksom måste.

I går förmiddags när jag kutade här uppe vid berget blåste det minst sagt friskt. Turligt nog från väster för det betyder motvind nerför och medvind uppför. Betydligt värre, och jobbigare när det är tvärtom.🤪 Vinden tilltog mer och mer under dagen och “warning for winterstorm” dök upp både på stora blinkande vägskyltar, i radion och på väderkanalerna. Jodå, det finns skyltar och media-kanaler för det mesta. 😳 När jag senare på kvällen, strax efter kl 18 om man ska vara petig, kom ut från gymet efter vattenlöpning och ett yogapass hade hela Albuquerque förvandlats till en stor massiv vit snöhög! Under alla de gånger jag varit här har jag aldrig varit med om något liknande. Det var crazy! Så där så jag funderade på om jag skulle bli tvungen att sova över på gymet… Snön vräkte ner samtidigt som den hysteriskt yrde runt åt precis alla tänkbara håll. Att försöka få bilen ren från snön var lönlöst. Två sekunder efter ett bortstdrag och det var genast ett nytt tjockt lager. För en gång skull körde folk i krypfart (bilkörandet är annars oftast under all kritik här) och det låg bilar huller om buller på vägarna. Det var faktiskt lite läskigt för när Moder jord sätter in sin kraft har vi små ynka människoknytt ingenting att säga till om.

Men jag kom hem. Utan en skråma på varken mig eller bilen. Det går inte att visa med bilder hur det var men den lilla gången jag skottade fram försvann på några minuter. Snacka om meningslöst jobb.

I morse hade allt lugnat sig. Vinden hade mojnat, snön slutat falla och solen sken. Här uppe vid Foothills var vägarna helt isbeklädda och snön låg tung. Även på den glada, lekande flickan.

Jag gav mig på skottandet igen men struntade i att ta hela uppfarten. Solen sken som en strålkastare och när den är på det humöret då händer det nämligen grejer även med tjock is och tung snö. Och jag ville ju inte jobba i onödan en gång till. Även om det på sitt vis nog är bra träning.😄

Jag körde ner till floden, de stora vägarna var snustorra redan då, och sprang på stigarna där. De flesta var redan helt torrlagda och snöfria!

Vackert, eller hur? Mötte många andra löpare/hikare och ett gulligt litet ekipage på tre hjul.

Sprang även förbi (häst)gårdar så stora att jag nog hade gått vilse redan på uppfarten!

Frånsett att benen var som gjuten och förstelnad sirap så blev det en jättefin tur. Bara det att ha bergen som kuliss borde ju göra vem som helst lycklig! 😍

Och solen såklart!

När jag var tillbaka vid huset strax efter lunch var all is borta från vägarna överallt och uppfarten såg ut så här. Snacka om solkraft!

Och i utebassängen är det alltid sommar! Visst har jag sagt att jag älskar den?

Detta skiftande, och “dåliga”, väder som det varit sen jag kom hit kan jag inte minnas att det någonsin varit. Klimatet har helt klart påverkats och förändrats oavsett vad Åkesson, Trump och deras gelikar påstår. Och om man ska tro på väderprognoserna så blir det halvsommar och mer “vanligt” från måndag. Det tycker jag däremot låter väldans bra!

Så här ser det förresten ut nu i kväll.😍😍

Kram från Ingmarie

När ena halvan är piggare än den andra

Man vet att det blåser friskt när det är lika jobbigt att springa nerför i motvind som uppför i medvind. Men det var säkert bra! Blev ju liksom bra träning hela tiden och snudd på omöjligt att maska. Men benen var megasega och proppfulla av bly, t.o.m på vattenlöpningen, så mesta krutet denna dag la jag på den övre halvan av kroppen. Den var nämligen desto piggare!

Och inte vet jag vad det säger om mig men när det finns en boxsäck, plus handskar, så går jag bananas direkt! Jag bangar på så svetten stänker och både hjärta och lungor kämpar som när jag kör löpintervaller. Säkert bra det också!

I morgon hopas jag dock att båda halvorna är pigga samtidigt för 100% är trots allt bättre än 50. 😄

Kram från Ingmarie

Solo

Nu har Anders åkt hem till 08a land. Eller mer korrekt, han är i skrivande stund på väg. Det är i princip alltid tomt när han inte är i närheten men det blir såklart extra tomt när man hängt ihop 24/7 i över 4 veckor. Så länge som vi ska vara ifrån varandra nu har vi nog aldrig varit. Inte ens när vi träffades för över 17 (!!!) år sedan och bodde på olika orter. Men som jag skrev i går så tror jag det är bra både att längta och att få “klara sig själv” ett tag. Eller vad tror du? Jag är verkligen obeskrivbart tacksam över att få och ha möjligheten att få vara här igen och jag har en hyfsad, om än flexibel, plan med vad jag ska hitta på medan jag är här, Träna är (förstås) en grej. Det gör jag ju förstås hemma också men här är både höghöjd och moddfritt med en (nästan) alltid blå himmel. Skitväder varar liksom aldrig länge. Allt jag behöver finns på smidigt avstånd och jag behöver inte stressa varken före eller efter. Därmed inte sagt att jag sölar.🤪

Styrka (i finskorna) och vattenlöpning först i dag.

Och “athletic yoga” lite senare. Det var riktigt svettigt och bra! Dessutom var det min favvo-instruktör som hade det plus att vi blev bjudna på fin och smarrig Valentine-chocolate efteråt!

På tal om träning så är här lite bilder från i söndags. 🤩 (Tagna av Runfit.) Grabben som jagade mig kom aldrig förbi.😄

Vad det är mer jag ska pyssla med här kommer det mer om sen.😍

Kram från Ingmarie

Årets första race

Vi bestämde oss så sent som i går eftermiddag för att kuta NM Sweetheart run i dag.Typ en timme innan löpar-butiken där man kunde efteranmäla sig stängde. (Och man inte var sugen på förhöjd startavgift på tävlingsdagen vill säga.) Spontan-grejer brukar bli bra! Även om man inte laddat ett skvatt inför 5 km full sula med mjölksyra. För även om 5 km inte är “långt” så kan det vara nog så tufft och utmanande. Kanske t o m mer än längre distanser just för att man liksom inte har tid att komma in i loppet. Det är bara att tuta och köra från start.

Vi kom dit i perfekt tid. Frös gjorde vi också för solen hade inte vaknat ännu.

Men du vet hur det är. När man börjar kuta blir man varm och när även solen kom blev det alldeles jättelagom temperatur!

Banan gick lite på asfalt men mestadels på trail med inslag av djup sand. Jädrans vad det kan suga musten ur benen. En stor skillnad med att kuta på höghöjd mot sealevel är att när man tar slut så tar man verkligen tvärslut. Särskilt lätt hänt är det på första loppet. Innan man så att säga blivit påmind igen. Jag fick slita riktigt duktigt den sista kilometern med pipande lungor och mjölksyrestinna ben. Men i mål kom jag. Sexa totalt och tvåa i min age-group så jag är jättenöjd!

Pris fick jag också!!

Liksom Anders! Det märks att hans (tränings)flit börjar ge frukt! Så glad för hans skull!

Träffade även min vän, och super-woman, Dorota. Hon vann (inte oväntat) 10 km-klassen med god marginal. Grym böna!

Vi var hemma igen redan vid lunch-tid och har hunnit med att duscha/käka, vinka av våra vänner, städa, tvätta, nyttja våra vunna rabatter på att shoppa (sånt vi behövde), köpa mat och ett poolrun-pass plus jacuzzi. Det sistnämnda var dock bara jag som gjorde.

Hoppas du också haft en bra dag!

Kram från Ingmarie

Höghöjdshög

Jag vet inte riktigt vad det är med kroppen men trots att jag sprungit kuperat på höghöjd sju dagar på raken så var den sugen på intervaller i dag.😳 Det kanske är höghöjden? Oavsett så vill jag ju liksom inte varken förbise, nonchalera eller trycka undan en sån grej. Så jag körde! På platten nere vid floden vid fina Alameda open space park. Det är så himla bra där, förutom att man undviker i princip allt som kallas backar om man är på det humöret, för man kan springa asfalt/grus på spikraka cykelvägar alt. på slingriga trails. Jag körde båda. Upp-och nedjogg på trailsen och intervaller på rakan. Intervaller på platten med pigg kropp betyder dock inte varken att det går fort eller är “enkelt”. Intervaller är fortfarande intervaller, höghöjd fortfarande höghöjd och jag är ju inte 50 längre.🤪

Avrundade med ett gymbesök. Eller förresten. Det blev två besök. Styrka ena och vattenlöpning andra.

Och såklart vi ätit. Flying Star är inget “riktigt” vegohak men det de har är mjumma och de fixar till så man får det precis som man vill ha det. Kallar jag bra service!

Vi “råkade” även åka inom Sport Systems. Ett ställe man inte bara ska “åka inom och kolla lite” i. Det slutar nämligen alltid likadant…

Till mitt försvar så är hälften Anders, vi behövde dem och det var rea.🤩

Kram från Ingmarie

Colorado Springs dag 3

För det allra mesta gillar jag intervall-träning. Undantag är väl egentligen bara de gånger kroppen inte alls vill det huvudet vill. Men en sak är stensäker. Det är väldigt mycket roligare och enklare när det är så här!

Det var inget märkvärdigt pass, 30 x 30-30, men det kändes riktigt bra!

Jag avslutade det hela med att springa hela långa backen upp till huset så det blev ett riktigt bra pass!

Liksom sim-och vattenlöpningspasset.

Att det sista gick så himla bra kan bero på att vi varit på OTC. Colorado Springs Olympic Trainingcenter.

Blir man inte inspirerad där blir man det aldrig!

Tack vare Trish fick vi även äta i atleternas matsal. Wow alltså! Förutom att (vego-)maten var excellent så var det lite småunikt eftersom det inte är öppet för allmänheten. Coolt va?

Vi fick även en fantastisk guidad rundtur där jag lärde mig massor av nya grejer om bl.a skytte, brottning och hur simträningen kan gå till. De har även kök för matlagningskurser och ett altitude-room där man kan ändra allt från altitude till temperatur och luftfuktighet beroende på vad atleterna behöver anpassa sig till. Och såklart alla möjliga olika slags tränare, terapeuter, tester, mätningar, maskiner, specialutrustningar och bostäder.

Det som nästan alltid slår mig när jag är här är hur extremt stolta amerikanerna är över sina idrottare och hur hyllade de är. Samtidigt är skyddsnätet när karriären är över inte särskilt utvecklat. Faktum är att det är i princip obefintligt. Liksom i många andra länder. I Sverige är det inte heller bra men ändå väldigt mycket bättre.

Som sagt var enormt inspirerande och intressant så är man det minsta sport-intresserad och har vägarna förbi så är OTC ett måste!

Kram från Ingmarie

Colorado Springs dag 1

Innan vi kom hit till Colorado Springs i går trodde jag, av någon oförklarlig anledning, att det mest var en skidort. Vi kan väl säga som så här. Jag hade helt fel! Det här är (ytterligare) ett löparparadis med så många trails att springa på att jag tror att jag aldrig skulle bli klar med dem även om jag springer varje dag resten av mitt liv. Ja du fattar va? Det är många!

Så vi får försöka välja ut några av guldbirarna medan vi är här.

I dag blev det Red Rock open space park. Mellan de stora röda klipporna slingar sig trails fram och tillbaka upp och ner för backarna. Det blev många höjdmeter, många “ååååh”, många “aaaah”, många fotostop och många härliga löpsteg.

Direkt efter for vi till lyxiga Boulder Country Club för att simma och vattenlöpa i en i princip helt ny simbassäng som dessutom hade riktigt varmt vatten! Inte ens om jag bara legat still hade jag frusit!

Anders testade även att simma med fenor för första gången. Han kallas numera raketen….

Det allra, allra lyxigaste denna dag, jag menar lyxigt som i lyxigt, har ändå varit middagen på Broadmoor tillsammans med Trish och James. Faktum är att jag nog aldrig ätit på något så fint ställe. Nu är det väl egentligen ingen vidare referens för jag är väl kanske inte direkt känd för att käka på fancy restaurants, men helt novis är jag inte.

Sen är det förstås jättelyxigt att ha en Theo som morgon-yoga kompis. Som jag saknat honom! Och jag tror faktiskt han saknat mig lite också trots att det är tre år sedan sist.😍

Kram från Ingmarie

Boulder dag 4

Om du googlar Boulder + running så kommer du garanterat få upp Mesa trail på varenda topp-tre lista. Den är numera även på min topp-tre av alla spring-turer jag gjort och det säger en hel del med tanke på att jag kutat i över 30 år på jordens alla hörn.

Det här är magi och runner´s high från början till slut mina vänner! Och ja, fastän det är snö och jag är en sommarmänniska. Men kolla solen! Den värmde så jag kokade! Och kolla ljuset! Dessutom gjorde snön att vi slapp geggan som annars hade varit om allt varit blöt barmark.

Om man tar en liten avstickare “rakt upp i himlen” kommer man till en lite sten-soffgrupp med en utsikt att dö för!

Mamma Mia!

I Boulder har man även instiftat #snowga. Dvs man gör yoga(positioner) i snö. Såklart jag ville vara med på det!

Något man däremot inte hittar så lätt även om man googlar är The Carousel of happiness. En äkta Merry go round som ligger i Nederland ca 40 min från Boulder efter att man kört ännu en magiskt vacker slingerväg.

För en enda liten dollar får man åka karusellen och vara med om magin!

Det var så vansinnigt skoj att vi åkte två gånger! Jag skrattade så jag nästan tappade mobilen när jag filmade. (Filmen kommer finnas på Insta.)

Och det var så vackert! Det tog Vietnam-veteranen Scott Harrison över 26 år att för hand tillverka de 56 djuren och hela karusellen är en unik blandning av gammalt och nytt. Du kan läsa hela den fantastiska storyn om karusellen här. Åk hit om du kan!

När vi åkte hem tog vi en liten annan väg ännu högre upp i bergen. Nästan så jag blev lite höghöjdssjuk. Det brukar börjar vid 3000m.

Avslutade denna fantastiska dag med ett skönt poolrun-pass i en i princip tom bassäng + bubbelpool. Lyxigt värre!

Kram från Ingmarie

Halkfritt

Wohooo! Jag hittade så mycket barmark att jag minsann fick ihop 75 min löpning i dag utan att halka. Faktum är att jag kunde gjort turen mycket, mycket längre men det här med att kuta på enbart asfalt är inte min kropps favvo-grej. Inte ens när den är is- och grusfri. Det funkar men den gnäller liksom. Kroppen alltså. Dessutom vill och behöver jag skogen för själen och den lilla extraknorren jag gjorde bland Skogskyrkogårdens träd var lite klen. Men bättre än inget. Och jag fick jättefint sällskap av bästa Lisa när jag kompletterade med ett ännu längre poolrun-pass. Halkfritt även det. Och bra för både kropp & själ! 😍 Det finns inte ett enda bildbevis på något av detta men däremot på första portionen mat jag klämde i mig efteråt. F.ö en av mina julklappar från världens bästa sambo.❤️

En extra bra grej med Chutney, förutom den makalöst goda vegomaten, de obegränsade portionerna och mysmiljön, är att det ligger bara några stenkast från Medis och biografen där. Perfekt avslut på söndagen! (Och ja! Jag gillade filmen jätte-jätte-jättemycket!)

Kram från Ingmarie

Hemstaden dag 2

Det är som att tiden går extra fort när jag är hemma i hemstaden. Hinner ju knappt vakna innan det är dax att lägga sig igen. Märkligt va? Fast i ärlighetens namn är det så mest varje dag tycker jag. Att tiden går så rasande fort att jag inte riktigt hinner med. Utom när jag är hos tandläkaren. Eller väntar på tuben efter jobbet.

Så vad hittar man på en hel dag när man är ledig och solen går ner innan den ens har gått upp utan att ens bli det minsta sovtrött?
Mitt recept är superenkelt. Man ser till att ha kul förstås! Sen vad som är “kul” är förstås relativt och högst individuellt. Att kuta i grådis tycker en del är pest. Jag tycker det är ljuvligt! Särskilt när det är barmark.

Det är t.o.m kul att gå till kiropraktorn när man har stans absolut bästa. Hans har hjälpt mig fler gånger än jag kan räkna till och i dag var inget undantag. Ingen stor grej som behövde fixas men tillräckligt störig för att jag ville göra något åt det. (Sitta på tåg efter slirlöp är nämligen inte min ryggs favoritgrej…)

Mamma och Ulf är lite klena (läs förkylda) just nu och det är såklart inte kul. Men med en hel påse vegomat från Spis & Deli inkl. mitt sällskap så är jag säker på att de är piggelin i morgon igen! Vi åt med så god aptit att jag minsann glömde fota… Men jag kom i alla fall ihåg det när jag och bästa Karin traskade en fin runda runt Slottsmöllan. Det är en unik miljö och jag älskar verkligen de gamla tegel- och yllefabrikshusen som ligger så vackert utmed Nissan. Hade faktiskt väldigt gärna bott där om det hade funnits boende. (Det är ännu så länge bara företag som håller till där.)

I går körde jag ju ett mini-superheropass med några klubbisar och i dag blev det ett mini-superheropass med bara mig själv. I praktiken innebar det att jag gjorde så många teknikövningar jag bara kunde komma på under 45 minuter och jag får nog lov att säga att jag lyckades ruskigt bra! Om man hade kunnat få medalj för påhittighet och kom-i-håg hade jag fått 8 st. på en gång! Avrundade med en halvtimmes poolrun när jag ändå var där och det var gott om plats. Sånt ska inte slarvas bort för vem vet när det sker nästa gång?

Vet du? Det känns skönt att sitta med fossingarna i högläge nu. Och fundera på hur fort dagen “försvann”.

Kram från Ingmarie