Vi kämpar på här. En dag i taget. Väntar och hoppas. Önskar och ber.
Det är Elviras öga som spökar igen. När hon blev svårt sjuk i sköldkörteln för några år sedan, och rekordsnabbt gick ner så mycket i vikt, vände sig ögonlocket ut och in. Tydligen vanligt men samtidigt mycket allvarligt. De opererade henne, hon låg inlagd i omgångar och vi trodde inte hon skulle greja det men till allas förvåning gjorde hon det. ❤️ Efter detta har det varit lite till och från men med särskilda ögondroppar har det hållit sig ok. Tills nu. Ögonlocket har åter vänt sig ut och in och det har även blivit en infektion. Vi medicinerar för fullt med droppar och smärtstillande vilket inte är helt enkelt. Det vet alla som försökt göra något med en motsträvig kissekatt.? Hur sjuka de än är så finns det krafter kvar när deras integritet hotas. Om inte detta funkar är det kört. Någon mer operation grejar hon inte och vi vill heller inte utsätta henne för det.
Många tårar har fällts och troligtvis blir det många fler. Att ha ett djur i familjen innebär så otroligt mycket glädje och kärlek. Det är en ära att få leva tillsammans med en sån som Elvira. Dessa stunder, när de små liven blir sjuka och gamla, är dock baksidan. Men de ingår. Har man en gång öppnat sitt hjärta för någon/något finns alltid risken att bli sårad och ledsen. Vi kan välja om det är värt det. Jag tycker det. Den dag Elvira inte längre finns i mitt liv kommer vara en av mina värsta. Men tanken på att hon inte kommit till mig överhuvudtaget är ännu smärtsammare. Jag försöker påminna mig om att ljuset finns alltid där någonstans även om det för stunden är mörkt och jag befinner mig i (en upplevd) ständig skugga.
När det gäller min rygg får jag återkomma och berätta hela den helt galna storyn. Den som inte ens är slut ännu…
Men jag lyder de jag litar på. Som guru-Danne och min kiropraktor. Kloka, kunniga och ömsinta människor. Ingen löpning nu. Men svettas kan man ändå. Två timmar spinning och en timme Hot vinyasa flow direkt efter. Sen fanns all min svett i denna högen.
I kväll var jag på en skitcool grej. Gongbad! Berättar mer om det sen men det var verkligen precis vad mina sorgsna celler behövde.
Kram från Ingmarie
Åh, blir alldeles tårögd… Vet så väl hur det är när man inser att de faktiskt inte kommer leva för alltid, de älskade djuren. Kram!
Visst är det konstigt att man aldrig varken lär sig eller riktigt förstår… Stor kram tillbaks!
Håller tummarna för att det löser sig med Elviras öga! Kram!
Tack!
Åh 🙁 Ja först när man verkligen låter sig känna och älska kan man bli riktigt ledsen. Fy!
Och jag vete fasen hur man bäst får en MR i denna staden nuförtiden. Förutom privat försäkring… suck!
Så är det… MR fixad! Kommer snart berätta hur!???
Åh hoppas verkligen det går bra för Elvira! Det är så tungt när ens djur blir sjuka eller försvinner, fasar redan för dagen då vi inte kan ha Rut kvar längre. Kram.
ja det är förskräckligt… tack för omtanken!