Hoppas det blir bra nu…

Jag hann vara hemma i drygt ett dygn innan sms:et kom. “Välkommen till hudläkarmottagningen den 25/1 kl 8.40. Du ska träffa dr. ..” osv osv. 

D.v.s dagen efter. Min första tanke var förstås att det var helt fel. Min andra att det kanske är ett återbesök för att läkaren ville se hur det såg ut efter operationen. Men inget av det var rätt. Provsvaret visade att alla cellförändringar inte var borta så en ny operation var nödvändig. Snarast! Men eftersom jag var i Falun kunde jag inte dagen efter så det blev en vecka senare. D.v.s i går. Så nu ser jag ännu en gång ut som om jag varit i boxningsringen.

Förra gången var en walk in the park i jämförelse med gårdagen. För att få bort allt krävdes det ett både djupare och bredare ingrepp. Känns som om hon grävt in i benet men så är det inte förstås. Dock gör det väldigt mycket ondare. Så ont att jag fick ta till starkare medikament för att ö.h.t kunna sova. Dessutom har det blött igenom hela tryckförbandet.

Förra gången hade jag ju även sjukstuge-sällskap. Men hon finns ju inte längre för att ge tröst och kraft. Det är inte bara ansiktet som gör ont. Hjärtat värker ständigt men för det finns inga piller i världen som hjälper. Men jag har hennes filt. Och en väldigt bra bok. 

För att inte helt ruttna så tog jag mig ut på en snigelpromenad under dagen för hur det än är så hjälper det att få andas frisk luft, ta del av naturens kraft och se att allting faktiskt är precis som vanligt där utanför. Och precis som så många gånger innan så lyssnar jag på det fina skyddsmantrat.?

Och detta kommer ju gå över. Och bli bra! För varje dag som går läker såret och innan jag ens fattar det så är det dax att ta bort suturerna. Det är iallafall fall vad jag intalar mig helt enkelt för att alternativet är så mycket sämre. ?Jag är också obeskrivbart tacksam över att få så bra hjälp. Det om något är verkligen ingen självklarhet.

Kram från Ingmarie