Du får förlåta mig för gnället och samma tragglande men det är så här mitt liv är just nu. I princip allt handlar om att slippa krampa och att fixa det praktiska med lösningar, behandlingar och jobb.
Det där gamla talesättet ”man måste vara frisk för att vara sjuk” stämmer tyvärr alldeles för ofta… När jag blev utskriven i fredags var allt jag fick ett recept till en påse med piller. Ingen ordentlig förklaring till vad som hänt. (Inte ens en teori.) Inga rekommendationer. Inga förhållningsorder. Ingenting! Bara bye bye liksom. De borde verkligen ha fattat att jag var för korkad för att ens fråga efter den där cocktailen jag hade fått. Själv var jag totalt osmart och helt befriad från allt vad sunt förnuft heter… Dessutom led jag ju av akut sömnbrist.
I natt kom samma kramper igen och trots högsta doserna av tabletterna jag fått släppte det inte. Ringde åter 1177 med råd om att avvakta någon timme till. Detta var efter ett par timmars krampande och jag grät av smärta. Efter ca 30 min tog jag en annan slags värktablett. Då släppte det äntligen! I ca 5-6 timmar. Sen började det igen. Konstant smärta är en sak, och något jag kan klara av ganska bra ett tag, men dessa stötliknande spasmer är för mig vidriga. De är omöjliga att andas igenom eftersom de är oberäkneliga och hugger som elstötar helt utan förvarning.
I dag har jag försökt få tag på den/de läkare som hade hand om mig (försökte även i helgen men då var t o m växeln stängd på Norrtäljes sjukhus) men icke! Enda chansen är på telefontiden i morgon mellan 7.45-09. För att ytterligare spä på det hela fick jag ett brev (ett sånt där vanligt via snigelposten) om att min husläkare ville jag skulle boka telefontid eftersom mina sköldkörtelprover var koko. Men gissa vad? Han är ledig hela veckan och sen fanns ingen telefontid förrän det ändå var dax för ny provtagning och återbesök.
Alltså jag baxnar!
Svensk akutsjukvård må vara bra men resten vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt. Och jag är ju ändå både van, kunnig med systemet och ”driven”. Tänk alla de som inte orkar tjata och/eller leta andra vägar. Sjukvården är banne mig sjuk!
Nu har jag ju tack och lov mina livlinor. Micke har jag varit hos redan i dag och ska dit i morgon igen. Även om behandlingen var förbenat oskön så känns det bra att ha fått ”handgriplig” hjälp.
Den andra är såklart Guru-Danne. Är det inte bättre tills på onsdag har jag tid hos honom också. Både hans och Mickes teori är att all denna (jobb)stress som varit sista tiden, plus någon slags snedvridning (antagligen också jobbrelaterad), plus någon ev överbelastning (på jobbet eller på träningen) har utlöst allt detta. När en nerv kommer i kläm i en stressad kropp/muskel kan det i sällsynta fall tydligen bli så här illa.
Kroppen slår helt enkelt i både hand- och fotbroms. Jag tror jag har läst allt som finns om detta och tro mig, jag jobbar stenhårt för att bli bra. Vi snackar behandlingar, andningsövningar, extra med mineraler, lätt yoga, ispåsar, värme, Tens och jag vet inte allt. Det har tyvärr inte skett några underverk ännu men det är å andra sidan inte heller värre… Kroppen är smart som attan men jag är tacksam om den kan sluta krampa nu när jag lyssnar och verkligen intensiv-chillar! Vara helt stilla är dock (nästan) aldrig bra men jag ägnar mig inte åt något mer ansträngande än att gå det långsammaste jag kan. Och jag kan gå väldigt långsamt! Tror faktiskt jag skulle kunna vinna någon slags pris på min långsamhets-gång. Så ”bra” är den! För att se något positivt i detta så väljer jag att tänka att jag skulle missat detta om måndagen hade blivit som den var planerad.
Kram från Ingmarie