Jag har ju varit här förr. I ”alternativ-träsket”. När jag inte kan springa utan får hitta på andra sätt för att få den dagliga endorfin-dosen.
På något vis har jag ändå lyckats glömma hur snor-jobbigt det är. Kanske för att det var så längesedan sist.
Dels tar det längre tid med allt. Springa är ju liksom bland det enklaste och smidigaste man kan göra. På med kläder och skor och sen ut.
Nu är det grejer som ska packas och sen behöver jag ta mig antingen till simhallen eller gymet. Inte för att det är särskilt långt till något av ställena, särskilt inte gymmet, men du fattar nog vad jag menar.
Sen måste jag även göra så mycket mer för att bli nöjd. Både tidsmässigt och ansträngningsmässigt. Passar jag mig inte så blir det intervaller av något slag varje dag och det är ju inte så smart…
I går blev det vattenlöpnings-intervaller. 70 minuter med ökningar på varje långsida.
I dag air-biken. 26 x 60-30 sekunder. För dig som inte vet kan jag berätta att det är sjuuuuuukt jobbigt.
Förresten, visst är jag matchig?
Kram från Ingmarie