Happy life

Lite från dåtiden

Jag antar att ju längre man lever ju mer förundrad och, förhoppningsvis i alla fall, ödmjuk blir man över allt livet ger. När vi hade vår ”kollapågamlafoto-kväll” i lördags så slog det mig verkligen hur mycket jag gjort, fått uppleva och varit med om. Jag kan nästan bli helt vimmelkantig när jag tänker på det. Och en smula gråtmild. För det är inte alla förunnat att få växa upp bland hästar, hundar och katter. Eller ha klarat av flera olika utbildningar, rest över hela världen x flera, ha en extrastor underbar familj, gift sig, skiljt sig och fått uppleva hur det är att leva som elitidrottare och vinna stora segrar.

Men också djup sorg och saknad när älskade människor och djur lämnat jordelivet, elitidrottens baksida med skador och enorma prestationskrav, arbetslöshet, bostadslöshet och brist på livslust.

På 50 år hinner det hända en hel del förstås. Men vissa saker verkar jag ha gillat sen jag var miniliten. Som hästar, skogen, sol och bad.

Här är ett pyttelitet urval av alla bilderna för den som vill se.?

Mina stiliga föräldrar! Mamma var 17 och pappa 20 när jag kom till världen.

Tydligen har jag varit blondin också!


Jag till vänster…


Simskola var standard varje sommar. Men jag lärde mig inte crawla förrän jag var nästan 50. ? Här är det mormor, jag, lillebror Lasse och på bänken morfar. Mormor och morfar har lämnat oss och Lasse har jag tyvärr ingen kontakt alls med..

Morfar. Han var ständigt före sin tid. Han startade t.ex en hälsokostaffär på 60-talet! Tänk bara! Gissa om han ansågs en smula ding-ding. Men i dag vet vi hur rätt han hade. Indirekt var det även tack vare honom jag valde vego-liv.


Vissa bilder är dock snudd på läge att preskribera. Hur tänkte fotografen här??


En av några få familjesemestrar. På den tiden var det inte så vanligt som i dag.

Och kunde ingen sagt till mig att jag inte såg ett skvatt cool ut?

img_7130.jpg

Legitimerad sjuksköterska grattad av pappa. Och farmor som visst vänt ryggen till.

student
Anders, lillebror Daniel och mamma. En av de första gångerna Anders träffade en del av min familj förresten. Bara hoppas han inte ångrar sig. ?


Min (tror jag) andra SM-medalj. 2:a på halvmaran.


Dubbelseger på terräng-SM. Först 4 km. Någon timme senare 8 km. På den tiden tyckte jag den där overallen var skitsnygg!


Tipsguldet. I värsta skummaste frissan. Fick även bl.a en gigantisk t-shirt som jag fortfarande har kvar. Som pyjamas.


Med mamma på en av många Pride-festivaler.


VM -95.


Nu ska jag fortsätta leva mina nästa 50 år. ?

Kram från Ingmarie.

Havet & värmen

Av rubriken att döma skulle man kunna tro att jag är vid havet i något varmt land men tyvärr. Inte ännu i alla fall.? Men vet du, i Halmstad kan man få båda de där grejerna trots att almanackan säger oktober. Inte riktigt på samma gång men nästan.

För havet är aldrig långt borta här. I dag valde jag att ta mig till Östra stranden. Fina sommardagar är där packat med folk och alla de söta  små stugorna är bebodda. Nu är allt öde. Stranden var tom sånär som på några fåglar, en människa och två hundar. Strandstugorna är låsta och igenbommade. Kioskerna, serveringarna och mingolfbanorna likaså. Men jag tycker det är härligt på sitt lilla vis.



Jag tror förresten att vi alla borde göra som naturen när hösten och vintern kommer. Tagga ner. Lugna oss. Skapa tid för vila, återhämtning och reflektion. Verkligheten verkar dock vara en helt annan för de flesta. Många stressar och jobbar som galningar och det verkar som att nästa paus blir först till jul. Men bara en kort period för sen är det ju nytt år och då ska det nystartas som bara den. Det är ju helt crazy när man tänker efter! ?

Så att vara vid havet är verkligen lugnande för själen. Och kroppen. Det går liksom inte att stressa där.



Samma sak i skogen. Det fina är att här hänger de i princip alltid ihop så på hemvägen sprang jag på fina stigar som slingrade sig mellan träd och små stugor.


Och värmen?

Den hittar man här.


Jag vet att jag sagt det triljoner gånger innan men det här är ett av de bästa yogahak jag någonsin varit på. Och de har hunnit bli en del.?

Så nu är jag samtidigt både  energiboostad och lugn in i själen. Och härligt varm. Trots kalla höstvindar.

Kram från Ingmarie.

Hemmakontor

Det här med hemmakontor är inte så flådigt som det låter. Inte om man tänker flådigt=tjusigt. På mitt hemmakontor finns inga panoramafönster med utsikt över takåsarna eller glittriga vatten. Inga vackra ljuskronor, ingen gratis fika-vagn, ingen cool kaffeautomat med 19 olika kaffesorter, ingen kollega att snicksnacka med IRL  eller något höj- och sänkbart bord. Faktum är att det inte ens finns ett skrivbord. Det är köksbordet som gäller. Med utsikt (genom skitiga fönster) mot grannhusets fasad. 


Å andra sidan kan jag sitta i pyjamas eller svettiga löparkläder utan att någon bryr sig ett skvatt. Jag kan sörpla hur mycket jag vill på kaffet (dock bara en sort), sprida ut mig hur mycket jag vill, sjunga högt och knapra på både knäckebröd och morötter utan att få argablicken på mig.

Undra just om detta inte är bästa kontoret ändå. Måste bara putsa fönstren så jag kan se ut lite bättre. Det kanske händer superspännande grejer på gatan som jag missar p.g.a smutsränderna. ? Och vem vill egentligen ha 19 olika kaffesorter att välja mellan? Det luktar ju beslutsångest lång väg.?

Kram från Ingmarie

Gör jag det omöjliga?

Vet inte hur många gånger jag har hört kommentarer som att ”man kan och ska inte springa efter man fyllt 40”, ”det går inte att träna hårt när man blir äldre” eller ”det går absolut inte att träna varje dag”.

Var de här människorna har fått de där påståendena från vet jag inte. Jag vet många som långt efter pensionen kör hårdare än de flesta 25-åringar och lika många som sprungit varje dag  i massor av år och gör fortfarande.

Jo förresten. En gång hörde jag att någons läkare sagt att det är farligt för kvinnor över 40 år att springa. Knäna ”kunde gå sönder”. ? Var den läkaren fått det ifrån skulle jag bra gärna vilja veta för hittills finns det ingen varken forskning eller studie som visar något sådant vad jag vet. Tvärtom!

Det vi däremot vet är att sitta still är snudd på livsfarligt. Liksom röka, äta för mycket, äta näringsfattig mat, miljögifter, stressa och sova för lite. Och om påståendena ovan stämmer gör jag något man inte kan och ska mest varje dag. Undra vad kvinnorna som jag hörde säga att det inte är möjligt att träna varje dag, det var f-a-r-l-i-g-t och t-r-å-k-i-g-t, skulle säga om de hörde att jag tränar minst en gång om dagen i princip året runt och springer snudd på varje dag. Och har gjort i himla massa år nu. Utan ens en sekunds smärta i knäna. ( Peppar peppar…)

Jag säger inte att det är vanligt, eller ens ”normalt”, men omöjligt eller farligt är det inte så länge man inte tokkör för ofta, är sjuk eller gör något som gör ont-ont.

Dessutom tycker jag faktiskt det är skoj nästan alltid!


Kram från Ingmarie.

Alltid lär man sig något

Lyssna på föreläsningar är i princip aldrig fel. Inte ens när det är dåligt faktiskt. Det är ju då man kan komma på hur man inte vill tänka/ vara och hur smart man själv är.?

I går kväll var jag dock på en hyfsat bra. Min favvobutik ordnade en helt gratis (bara det liksom) föreläsning med Fredrik Spring snabbare Zillen. Temat var ”löpteknik” och även om mycket var gammal skåpmat så var det även en hel del aha-upplevelser. Kort sammanfattat så kan man väl säga att det finns inte ett svar eller en sanning utan ”det beror på”. Som med det mesta i livet.?


Han är i alla fall rolig och lättsam att lyssna på och som xtra plus bjöd Trispot på supersmarriga drinkar, wraps och rabatter! Snacka om party en helt vanlig måndagskväll.(Och nej, jag shoppade inget. Ännu…?)

En annan som alltid, alltid, alltid (sa jag alltid?) är både intressant att lyssna på och som är superbäst är Guru-Danne. Varje gång jag är hos honom lär jag mig minst tre nya grejer om mig själv, om kroppar i största allmänhet och om livet. Alla borde verkligen ha en egen Guru-Danne. Både för förebygga, behålla och återbygga oavsett vad det gäller. Är säker på att det skulle göra att världen blev ännu lite bättre då. ❤️


Kram från Ingmarie.

Fredagsrutinen

Det gäller att ha (vardags)rutiner som man gillar annars kommer de snart antingen att försvinna eller göra livet trist tänker jag. Bryta och byta rutiner kan och ska man nog göra emellanåt men göra livet trist känns ju inte som någon särskilt bra ide’…

Jag älskar t.ex mina nuvarande fredagsrutiner. Strax efter lunch loggar jag ut från allt vad jobb heter, gör matlåda,  packar träningstrunken och cyklar till Eriksdalsbadet för att träna. Vid den tidpunkten är det oftast gott om space och lugn atmosfär. Så himla skönt!

Coach Nicolas har skickat nytt program som på pappret såg ganska ”behagligt” ut men visade sig vara ett groteskt tufft pass. ? De där ”hypoxic” övningarna är inte att leka med. Här snackar vi cräjsy syreskuld!

Men som du förstår överlevde jag det med så jag kunde njuta av både bastun och innehållet i matlådan.?

 Sen trampar jag vidare till Sats Sjöstaden för ett Hot Vinyasa pass med bästa Sami. Du vet han som utför magi. 


Sen hojjar jag hem över Hammarbybacken, pussar på två-och  fyrbent, packar upp, gör mat och ser till att soffan nöts.? (Elvira brukar ha värmt upp den till oss två-benta.?)


Hur ser din bästa (rutin)dag ut?

Kram från Ingmarie.

Två ggr/vecka är lagom

Och då menar jag inte träningstillfällen/vecka för där behövs det betydligt mer om man vill bibehålla en god fysik. Och ännu mer om man vill förbättras förstås. Det där är ingen rocket science precis och det finns massor av forskning och studier på hur viktigt det är att hålla igång. Ordentligt! Det här är en bra artikel t.ex som visar att det krävs väldigt mycket mer än vad de flesta tror.

Men nu kom jag visst bort från ämnet. Igen. Inte lätt att ha en spretig hjärnaktivitet.?

Nej det jag tycker är lagom två ggr/v. är att ta på ”vanliga” civilkläder. Du vet. Typ jeans.


Och jobba med sånt som  inte har med träning att göra. I alla fall inte direkt. Indirekt har ju kost och näring extremt mycket med träning att göra. Kanske är det omöjligt för mig att bli helt ”träningsfri”.?

Det är absolut inget fel på varken civilkläder eller osvettigt jobb men allra bäst trivs jag ändå som i morse när jag får springa (och svettas) i någon fin löparkjol.


Eller som i kväll när jag klev i ett par sköna tajts för ett långt härligt Yin yoga pass.


Ja så tycker jag. ? Vad tycker du är bästa kläderna?

Kram från Ingmarie.

Gladpacks-dag

Jag har förstått att en del människor inte gillar intervallträning. Eller att träna över huvudtaget. Och om de ändå tar sig till någon slags fysik aktivitet är det högst ofrivilligt. Obegripligt i mitt huvud men vi är ju olika tack och lov. När jag håller pass för andra så är jag dock ganska säker på att de gillar både att bli trötta och svettas. Annars ser jag till att de gör det! Hur det än är så är det ju bara träning. Inte ett spel på liv och död. Träning är lyx och ett privilegium tänker jag. En del får ju dessutom göra det på arbetstid. ? Man gör så gott man kan efter de förutsättningar man har för dagen. Mer än så går ju faktiskt inte. Smile and keep it simple.


Just i dag verkar ingen på mina pass haft brist på varken motivation eller lust utan kört järnet hela tiden! Ute såväl som inne! Förhoppningsvis kom de dit frivilligt också.?

Jag var glad och pigg redan när jag vaknade men positiv energi sprids som du vet lika lätt som den tunnaste fjädern i vinden. Så glad blir gladare ich blir piggare. Enkel matematik!

Jag har (oftast) inga som helst problem med att varken ta mig till träningen, svettas eller bli trött. Känns det motigt så tänker jag helt enkelt på

hur det känns när jag väl är igång och hur det är efteråt. Intervaller är jobbigt, det är ju liksom en del av grejen, men känslan efter – den är outstanding! Även när man får ta lite hjälp av ett träd för att stå upprätt.
Eller duscha med darriga armar efter gymet.


Men kroppen är easy to please för det mesta. En braklunch inkl. en riktigt rivig ingefärashot på  ett av mina vego favvohak och det går nästan att känna hur energin sipprar tillbaks in i minsta cell.


Kram från Ingmarie.

Swimrunsöndag med guldkant

Livet snurrar på i en raslig fart för de flesta av oss. Det ska pusslas, trixas och fixas för att få ihop jobb, hemmaliv, vila och träning. Om man sen dessutom vill göra saker tillsammans med andra så krävs det verkligen att man tänker till. Träna tillsammans är ett perfekt sätt att få den delen tillgodosedd samtidigt som man är social. Jag har märkligt nog mest träningskompisar så på så vis är det väldans enkelt. ”Problemet” är att alla oftast inte vill/kan göra samma sak samtidigt. En del vill inte ens göra allt. Jag är inget undantag där heller även om jag älskar att träna. Kanske för att jag ännu inte har någon längtan efter, eller ens fattat grejen med, t.ex klättring, hinderbana och kampsport. Men framförallt tror jag det är för att jag helt enkelt inte har tid med hur mycket som helst. För hur det än är så vill man ju känna någon slags utveckling med det man gör så kör man ständigt nya aktiviteter kommer det inte hända så mycket med just den delen. Dock kommer Cv:t för ”har provat på” bli extremlångt. 😉

Jag har inte träffat Karin på 18 evigheter, kanske t.o.m fler, p.g.a just det där livspusslet. Våra liv är liksom helt osynkade. När hon kan så kan inte jag och vice versa. Men i dag fick vi äntligen till det. I alla fall en stund och en stund är bättre än noll stunder, eller hur? 🙂 Vi har en stor gemensam (tränings)nämnare, löpningen, men sen tar det tvärslut på just den biten. Det går dock att klura ihop ett halvgemensamt pass ändå. Jag och Lars ville köra swimrun medan Karin och Ingemar av någon anledning inte alls var sugna på det. Så istället för att alla körde var och en på sitt håll möttes vi upp och kutade 4-5 km. tillsammans innan vi delade på oss och fortsatte våra olika sportlekar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tror Karin och Ingemar fick en härlig tur på slingorna. Svårt att inte gilla dem även om de bitvis är en smula kuperat. Jag och Lars körde två varv på en redan markerad swimrunbana. Ja så bra är det vid Hellas! Två hyfsat långa simsträckor mellan mestadels ganska tuff trail. Lars är en grym simmare men trots att jag fortfarande är långt efter honom så märkte vi båda att jag inte var lika långt efter som när vi körde ihop innan sommaren. Om han nu inte slöade allt för mycket för att vara snäll mot mig vill säga…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är ju inte så rask på trail heller så det tog sin lilla tid. Karin och Ingemar hade fått vänta på oss vid mötespunkten men de såg glada ut ändå. 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men jag är seg, och envis, så när de andra fortsatte hemåt fortsatte jag med mer swimrun. Totalt tre timmar blev det igen och det är jag både glad och tacksam över för helt enkelt var det inte. Gårdagen satt helt klart kvar i kroppen. Vore väl kanske rent konstigt annars. 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Men sen är det ju så himla bra om du minns att jag går en mini-yogakurs. Två nya fantastiskt sköna timmar med bästa Jenny. Nu är jag som ny igen!
img_6641

Kram från Ingmarie.

Det stora i det stora

Alltså, vilka dagar vi har! Det är ju rena sommarfeelingen. Vem hade kunnat tro att september skulle bjuda på detta kalasväder? Mer än en gång de senaste dagarna har det också slagit mig vilken otrolig tur jag har som lever i detta land. Inga krig. Inga konflikter. Ingen diktatur. Jag får röra mig i princip helt fritt liksom att jag får tänka, tycka och skriva fritt så länge det inte skadar någon. Vårt lands natur är både varierande och vacker. Vi är förskonade från allt för hemsk miljöförstörelse och de allra, allra flesta är skyddade av ett socialt nätverk.

Det är stort. Och fint. Och långt ifrån en självklarhet.

Sånt tänker jag ofta på när det svider i ögonen av svett, lungorna piper efter syre och benen nästan viker sig av trötthet under intervallträning. För egentligen gör jag ju det av fri vilja och för att jag både kan och får. Då ska man banne mig inte gnälla. 🙂

Åsa och Annika som jag körde med i dag, två supergirls som jag träffat via swimrunträningen faktiskt, är ruskigt snabba. Jag kunde ju ha valt att inte ens frågat dem om de ville köra med mig för att på så vis slippa bli avhängd. Men jag tänker som så här, och det är ganska ego egentligen, att om jag kutar med vassare löpare så borde jag ju med bli vassare.

5 x (3+2+1) min. blev det. På en ickeplatt runda i skogen. Kul som attan även om jag var långsammast. Jag bet i vad benen klarade. Fanns inte en chans att jag kunde maska för då hade jag blivit lämnad ensam och grejen var ju att vi skulle köra tillsammans.

img_6622

Det positiva är att även om jag inte är så snabb (allt är relativt-jag vet) så känner jag mig fortsatt stark och min återhämtning är ruskigt snabb. Eller som Åsa sa i en av pauserna: ”Du pratar för snabbt efter intervallen!”

Kul att vara lite extra bra på något även om just det där aldrig kommer ge mig något pris.

Himla mysigt var det i alla fall och nu har det plötsligt blivit lite nya planer. Det blir ju lätt så när man pratar med likasinnade du vet. Mer om det framöver. 🙂

Mysigt var det även att cykla till Flaten och käka lunch med världens bästa sambo.Har jag sagt att jag älskar det där stället?

img_6628

Och bada lite.

img_6624

Sen somnade jag i solen. Bästa powernapen om du frågar mig. Plötsligt hörde jag Anders säga att han skulle kuta runt sjön. Kuta? Själv orkade jag bara rulla över på magen och slappa vidare. Du ser, jag är väldigt bra på att slöa också. 🙂 I alla fall en stund för när han var tillbaks, varm och badsugen, var jag snabbt uppe och ännu snabbare redo för att simma. Utan våtdräkt! Magiskt! Och nej, jag frös inte en sekund! Makalöst!

 

img_6632

img_6634

img_6630

img_6636

Torka i solen är bland det bästa jag vet. Ja vara i den överhuvudtaget. Kan riktigt känna hur solens energi liksom går rakt in i varenda en av mina pyttesmå celler. Så när vi cyklade hem, och ”råkade” rulla förbi ett av områdets finaste utegym, kunde jag ju inte låta bli. Ett helt gym för sig själv! Snacka om lyx!

img_6640

Kommer fortsätta att suga allt detta gottiga ur sommarvärmen och solens strålar så mycket jag bara kan och förmår. Och fortsätta vara tacksam för allt det jag har och får. Livet kan vara hårt, brutalt och skitjobbigt men i det stora hela är det ändå fantastiskt. Troligtvis den största gåvan vi fått.

img_6612

img_6613

Kram från Ingmarie.