Happy life

Swimrun är väl egentligen inte så “enkelt”, särskilt inte för någon som inte haft simning som en del av livet mer än en fnjuttbit av sin tid på jorden, men det är skitskoj och plötsligt så händer det!
Att allt klaffar och man liksom bara hänger med utan att man (nästan) ens behöver anstränga sig.

Just så där har jag haft det i dag på 50-turen. 23 km (cirka) ren och skär lycka och glädje på en fantastisk bana med start och mål vid mysiga Brotorpsstugan.
Det här är inget stort lopp, runt 60 startande, men superfint arrangerat av Skogsluffarnas OK.. I stället för att tävla i par så körde man här solo och man kunde välja mellan ett och två varv och med eller utan hjälpmedel. Jag körde två varv “med” för jag gillar min dolme och tycker jag simmar bättre med den helt enkelt.

Både löpningen och simningen kändes lätt, vattnet och luften var perfekt tempererat, banan gudavacker, sträckorna exakt “lagom” långa, energin höll sig jämn och stabil hela tiden och absolut inget frysande. I dag tog jag nämligen på min extratröja trots att många sa det skulle bli för varmt. De vet ju inte att i min värld ska det väldans mycket till för att det ska bli för varmt. Men jag har börjat lära mig hur min kropp funkar och vad den pallar när den ska upp och ner i kylande vatten. Jag skippade dock dubbla badmössor och vantar.:-)

I stället för nummerlapp så hade man en “orienteringsstämpel” som alla fick “blippa” vid varje nedgång i och uppgång ur vattnet. En vattentät karta fick man med men banan var supervälmarkerad så tack och lov behövde jag inte använda den. Orientering är verkligen inte min starkaste gren. Särskilt inte om jag blir trött. Det bra med detta var också att efteråt fick man direkt utskrivet alla sträcktiderna. D.v.s svart på vitt var jag såsat. Eller, som jag väljer att tänka, svart på vitt var jag har min utvecklingspotential.

Tänk så totalt olikt detta var mot förra helgen, som förvisso var superskoj men då jag frös som en tok mest hela tiden och undrade hur i all sin dar jag skulle överleva. I dag var jag så otroligt tacksam över att jag inte valt att köra “bara” ett varv och jag hade lätt kunnat köra ett tredje om det funnits tid.

Enda lilla incidenten, förutom att jag halkade runt som en upphettad smörklick på de mossbeklädda, våta snorhala stenarna emellanåt, var väl egentligen att jag var tvungen att stanna och tömma ena skon på en bunt bark. Och att “efterfesten”, med massor av härliga människor att tjabba med och go mat att käka, tog slut.

Jag hade dock en annan “fest” att åka till.
För ett tag sedan blev jag tillfrågad av Annelie om jag ville vara med på Swimrunpodden som hon och ovan nämnda Jonas driver. Först trodde jag faktiskt att hon skojade. Hittills har det nämligen bara varit med en massa snabba proffs som verkar vara födda till swimrunners. Du vet ungefär så där som att: “jag sprang och simmade lite, ställde upp i en swimruntävling och vann. Sen fortsatte jag och vann ännu fler race.”
Typ så i alla fall. Hur som helst så långt ifrån “min” värld som det nära på bara går. Den där jag sliter som en galning med simningen och verkligen inte begriper hur något som ser så vansinnigt enkelt ut kan vara så förbenat svårt.
Men Annelie skojade alltså inte.
Snacka om att känna sig som en Ardenner bland alla fullblodshästar. Men kul var det och kanske jag kan inspirera på mitt lilla vis? Allt handlar ju trots allt inte om att prestera, vara bäst eller ens särskilt bra på något här i livet. Man kan ju göra saker bara för att det är så jäkla kul också!
Du får väl lyssna och se vad du tycker när den släpps på tisdag. 🙂

Kram från Ingmarie.