The race of the races
Så sent som i våras så tänkte jag att det där racet ÖtillÖ var något jag aldrig skulle ens fundera på att göra. Totalt 75 km varav 10 simning. Från Sandhamn till Utö. Det är galet långt! Och tufft. Det var där hela den här swimrungrejen startade och anses i dag som ett inofficiellt VM. För att ens komma med måste man kvala.
Men du vet hur det är. Man ändras och förändras. Dagens sanning är inte alltid morgondagens sanning och vice versa. I dag har loppet gått och jag som aldrig brukar vara förtjust i att kolla när andra sportar har tokglott på livesändningen varje möjlig sekund.
När jag inte glott har jag ändå varit där med tanken. När jag simmade och vattenlöpte tänkte jag på hur många timmar alla där ute på loppet nött i bassängen och att alla där en gång varit nybörjare de med.
När jag höll mitt Indoor Running pass påminde jag både mig själv och deltagarna om att det finns de som har det mycket tuffare och är mycket tröttare just då. Vet förstås inte om det hjälpte. De kanske bara tyckte det var en tramsig jämförelse. Men de verkade ialla fall nöjda och jag hade lika kul som alltid.
Vid varje målgång jag sett har känslorna svämmar över och jag har lipat en skvätt. Ja sån är jag. Men fatta vilken grej det är! Två och två kämpar man timme in och timme ut genom hav och land. Snacka om teamwork och snacka om att vara ett med naturen.
De första i mål, Lelle Moberg och Daniel Hansson, satte ett nytt fantastiskt banrekord. Sub 8 timmar! (7.59.04) Damernas vinnare, Kristin Larsson och Annika Ericson, förbättrade rekordet med 50 (!) minuter. 9.32.03 timmar lyder det. Mixklassen vanns av Eva Nyström och Adriel Young på 8.49.58. Tror även det var nytt banrekord. Men oavsett så är varje lag som klarade cut off-tiderna och kom i mål superkämpar! Swimrun ÄR tufft på ett annat vis än att ”bara” kuta eller simma men som en av kommentatorerna sa: ”har man en gång börjat är man fast”.
Någonstans djupt där inne inser jag att jag också vill vara med. Och ska. Innan jag fyller 55. Det kommer krävas jäkligt mycket jobb, svett och högst troligt även tårar. Plus att jag måste hitta någon som är tokig nog att vilja köra med mig. Vi pratar ju många timmar tillsammans här då man dessutom kommer bli sjukt trött. Och det vet vi ju alla att trötthet har en viss tendens att plocka fram mindre smickrande sidor av oss själva.? Men så tänker jag att om andra kan så måste väl jag också kunna?
Mål och drömmar är viktiga men man får ta ett steg i taget. Jag har massor av saker jag behöver förbättra och jag har en plan! Funkar inte den får jag helt enkelt tänka om och hitta en plan B, C, D eller vad som nu krävs. För jag tror att om man verkligen vill något innerst inne så har man också kraften att förverkliga det. Vill man inte på riktigt, tja då blir det heller inget. Eller vad tror du?
Kram från Ingmarie.
Det här är verkligen inget superstort lopp (ännu) men insatserna och glädjen snålades det minsann inte på!
