Det här blir ett ganska långt inlägg men jag tycker det är viktigt och kanske en del t.o.m kommer att känna igen sig. Förhoppningsvis kommer även fler att förstå lite mer om detta som kallas ”psykisk ohälsa”.
Jag är för det allra, allra mesta en väldigt glad människa. En sån som tycker livet är roligt, spännande och fantastiskt. Som gillar att leva, ser positivt på det mesta och som har både verktyg och knep för att göra vardagen stabil oavsett vad som händer runt omkring. Ja du vet sånt som träna, sova, meditera, yoga, äta näringstät mat, skala bort oviktiga saker, umgås med människor jag gillar o.s.v. o.s.v. Såklart jag även har skitdagar. När det mesta är skräp och tråkigt som attan. När motgångarna avlöser varandra och håret hela tiden står på ända hur jag än försöker tämja det. Men de dagarna är på något vis helt ok för jag vet att de är tillfälliga och att det väntar roliga saker runt hörnet. Saker jag ser fram emot och längtar till.
Men så finns det då den här andra sidan. Den svarta som även är så hopplöst skamlig.
Att ha verklig depression handlar inte om att vara ledsen eller tycka något är tråkigt. Det handlar inte heller om att tycka måndagar är trista för att de betyder ny jobbvecka eller att man gnäller och deppar över (oftast) småsaker. Enligt t.ex Psykologiguiden betyder depression ”sänkt, lågt belägen, dämpad”. (Från det latinska ordet depressus.)
Vidare förklaring är: ”Sänkt grundstämning, tungsinne, håglöshet. Depressivitet, deppighet” samt ”Depression i psykiatrisk mening är ett relativt varaktigt tillstånd av svaghets- och tomhetskänsla, värdelöshetskänsla, skuldkänslor, självmordstankar med mera…”
För mig är det som att hamna i ett svart hål där absolut ingenting känns varken roligt eller meningsfullt. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Spelar liksom ingen roll om jag fått alla tidigare önskningar uppfyllda plus 30 miljarder kronor. Den där meningslösheten ligger som ett fett lager över hela mig och in i varje liten cell. Det är ett mörker som är så starkt att jag gråter på dagarna för att hjärtat så envist fortsätter att slå och som på nätterna håller mig vaken för att gråten vägrar lämna mig.
Jag kan ärligt säga att om jag inte haft träningen, och verkligen både lärt mig och förstått dess oerhört positiva effekt på mig, så hade jag inte tagit mig upp ur sängen och soffan och ut överhuvudtaget nu. Jag kanske inte ens hade orkat andas. För när allt är ett mörker, när ingenting betyder något, när hela livet känns som en kamp och ångesten kryper under skinnet, då är det väldigt, väldigt lätt hänt att vilja slippa finnas. Eller som Ann Heberleins boktitel: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”
Min livslängtan är dock större än min dödslängtan och det är väl därför jag fortfarande andas och kämpar för att inte fastna i det där hålet när jag ramlat i. Grejen är ju också att jag inte bara försöker ta mig upp och ur det mörka. Jag slåss även mot skammen. För jo den finns där. Hela tiden. Trots att vi skriver år 2018 och är öppnare än någonsin när det gäller det mesta, även psykiska sjukdomar, så är det ”skämmigt”. Att vara psykiskt sårbar är inte alls lika ok som att vara benskör, ha cancer eller allergi. Kanske för att i vårt samhälle ”ska” man vara glad, pigg, energifull, produktiv, framgångsrik och nöjd mest hela tiden. Eller så ska man bara ”ta sig i kragen och rycka upp sig”. Men vet du, det är förskräckligt svårt att ta sig i kragen när man inte ens har någon krage att ta tag i!
Jag vet ju dessutom att jag vunnit högsta vinsten på livets lotteri. Jag har ju liksom egentligen ”allt” för att vara övervägande lycklig. Med andra ord borde jag skämmas som inte är det hela tiden. Vilket jag gör. Och det gör förstås inte varken hålet eller mörkret mindre…
Varför det blivit så här för just mig vet jag inte riktigt men troligtvis är det genetiskt eftersom det finns i min familj. Jag har en diagnos, men har inte velat utreda vidare för jag finner ingen riktig anledning. Jag tänker ändå inte bli min sjukdom eller ta en massa piller för att dämpa det hela. Första gången jag blev verkligt drabbad är ca 10 år sedan och för att göra en lång story väldigt kort så slutade det med en tvångssjukskrivning som varade i över ett år. Dit vill jag inte igen. Skillnaden då mot nu är att jag dels har en helt annan kunskap och dels har helt andra livlinor. Det gäller bara att jag liksom håller näsan över ytan, fortsätter andas och använder de hjälpmedel jag vet funkar för mig innan det är för sent.
Vi kan likna det vid att du trillar ner i en isvak. Får du panik och börjar kämpa, hyperventilera och fäktas är du i princip körd. Då vinner vaken. Om du däremot låter den första chocken få gå över utan att du grips av panik så kan du andas lugnt, tänka klart, göra de rätta rörelserna för att ta dig upp, försiktigt dra dig glidande över isen tills du känner dig säker och vågar ställa dig upp igen.
Just nu är jag där på isen någonstans mellan vaken precis innan jag vågar och kan ställa mig upp igen. Jag kommer klara det även denna gång, det vet jag nu. Jag ser solen och ljuset igen. Och upplever åter en verklig livslust.
Mina råd till alla drabbade och närstående är väldigt ”enkla”. Våga fråga, våga prata, våga be om hjälp, våga ta emot hjälp och våga vara du.
Själv ska jag jobba vidare med den nyfunna livsglädjen och sluta skämmas! För som sagt var, jag är i grunden en väldigt glad person som älskar livet.
Jag vill även passa på att tacka er som på något vis hört av sig, som finns där och som hjälper mig. Ni vet vilka ni är.❤🙏🏻
Kram från Ingmarie
Hoka-sulan är nämligen av någon särskild sorts gummi som greppar extra bra. Bl.a därför de är så bra för swimrun.🙏🏻 Asfalten får jag liksom bara härda ut för hur ont jag än får av den i kroppen så får jag ännu ondare både i kroppen och själen av att inte kuta.
