Tack!

Aldrig trodde jag det skulle bli så starka, stora och positiva reaktioner över mitt inlägg i går. Jag har fått massor av meddelanden, mail, kommentarer och telefonsamtal från kända och okända.

Från djupet av mitt hjärta: Tack! ❤Det som slår mig mest tror jag är, förutom all den kärlek och omtanke som finns runt omkring mig, hur oerhört många som känner igen sig och som tycker vi ska våga prata mer öppet om det som man väl kan kalla själslig smärta.

Så varför gör vi inte det? Vad är vi så rädda för? Egentligen menar jag… Kanske är det som med sorg. Man vågar inte fråga för man är rädd för att röra upp känslor och påminna den drabbade. Men vet du, man är typ världsbäst på att påminna sig själv och börjar någon gråta så är det snarare något positivt så som jag ser det även om det är “jobbigt”. Instängd gråt är ganska säkert ännu sämre oavsett tror jag…

Själen syns som bekant inte så väl på utsidan så det kan vara väldigt svårt att veta hur det står till med någon om man inte frågar. Sen gäller det förstås att den tillfrågade vågar säga som det är. Man måste inte berätta men jag tror som flera påpekat att det dels behövs och dels minskar faktiskt både skammen och mörkret när jag vågade berätta. Knasigt egentligen. Varför är det “bättre/mindre skämmigt” att ha t.ex en hjärt- och kärlsjukdom än en depression? Är man klenare eller en sämre människa bara för att själen kan bli oerhört sorgsen ibland? Jag är ju t.ex trots allt till 90% väldigt glad! På riktigt. Men så ibland tar det svarta över helt. Oftast känner jag det innan men ibland kommer det ganska oförberett. Och eftersom det inte är så ofta så blir det rejält. Det är förresten så med alla sjukdomar för mig. Jag blir liksom inte småförkyld eller är småhängig. När jag blir sjuk eller skadad snackar vi blodförgiftning med tut-tutbilen och avslitna muskler. Typ… Anders brukar gnälla över att det antingen är ingenting med mig eller så är det panik. Han är ju mer “normal” med äkta man-colds och jagärnogförtröttföratttränaidag-sjuka. 🤪

Men hur som helst. Jag vill inte älta detta till förbannelse. Jag är som sagt var någonstans på den hållbara isen nu annars hade jag inte pallat att skriva. Jag har valt bort och avbokat en massa som jag normalt sett skulle älskat att göra men det får vara så nu. Jag hinner nog det jag ska…

Kroppen har gjort oerhört ont, kanske mest p.g.a moddsliret, men i söndags märkte jag att det börjat ske en förändring när jag sprang. Det fanns liksom ett tryck i steget igen! Och energi! Jag har tränat, det är ju en av mina starkaste livlinor, men bara väldigt lågintensivt. Kanske det också vänder nu. Men jag skyndar långsamt. Det finns förresten inget alternativ där. Pressar jag mig för mycket i detta läge, fysiskt såväl som psykiskt, så kommer det bli en jättevak och då blir det ännu jobbigare att ta sig upp. Om det ens går. Jag tänker i alla fall inte testa! Nu ålar jag mig framåt här tills jag känner fast mark igen. Och det är nära för jag ser den!

Kram från Ingmarie

Den hopplösa skammen

Det här blir ett ganska långt inlägg men jag tycker det är viktigt och kanske en del t.o.m kommer att känna igen sig. Förhoppningsvis kommer även fler att förstå lite mer om detta som kallas “psykisk ohälsa”.

Jag är för det allra, allra mesta en väldigt glad människa. En sån som tycker livet är roligt, spännande och fantastiskt. Som gillar att leva, ser positivt på det mesta och som har både verktyg och knep för att göra vardagen stabil oavsett vad som händer runt omkring. Ja du vet sånt som träna, sova, meditera, yoga, äta näringstät mat, skala bort oviktiga saker, umgås med människor jag gillar o.s.v. o.s.v. Såklart jag även har skitdagar. När det mesta är skräp och tråkigt som attan. När motgångarna avlöser varandra och håret hela tiden står på ända hur jag än försöker tämja det. Men de dagarna är på något vis helt ok för jag vet att de är tillfälliga och att det väntar roliga saker runt hörnet. Saker jag ser fram emot och längtar till.

Men så finns det då den här andra sidan. Den svarta som även är så hopplöst skamlig.

Att ha verklig depression handlar inte om att vara ledsen eller tycka något är tråkigt. Det handlar inte heller om att tycka måndagar är trista för att de betyder ny jobbvecka eller att man gnäller och deppar över (oftast) småsaker. Enligt t.ex Psykologiguiden betyder depression “sänkt, lågt belägen, dämpad”. (Från det latinska ordet depressus.)

Vidare förklaring är: “Sänkt grundstämning, tungsinne, håglöshet. Depressivitet, deppighet” samt “Depression i psykiatrisk mening är ett relativt varaktigt tillstånd av svaghets- och tomhetskänsla, värdelöshetskänsla, skuldkänslor, självmordstankar med mera…”

För mig är det som att hamna i ett svart hål där absolut ingenting känns varken roligt eller meningsfullt. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Spelar liksom ingen roll om jag fått alla tidigare önskningar uppfyllda plus 30 miljarder kronor. Den där meningslösheten ligger som ett fett lager över hela mig och in i varje liten cell. Det är ett mörker som är så starkt att jag gråter på dagarna för att hjärtat så envist fortsätter att slå och som på nätterna håller mig vaken för att gråten vägrar lämna mig.

Jag kan ärligt säga att om jag inte haft träningen, och verkligen både lärt mig och förstått dess oerhört positiva effekt på mig, så hade jag inte tagit mig upp ur sängen och soffan och ut överhuvudtaget nu. Jag kanske inte ens hade orkat andas. För när allt är ett mörker, när ingenting betyder något, när hela livet känns som en kamp och ångesten kryper under skinnet, då är det väldigt, väldigt lätt hänt att vilja slippa finnas. Eller som Ann Heberleins boktitel:Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”

Min livslängtan är dock större än min dödslängtan och det är väl därför jag fortfarande andas och kämpar för att inte fastna i det där hålet när jag ramlat i. Grejen är ju också att jag inte bara försöker ta mig upp och ur det mörka. Jag slåss även mot skammen. För jo den finns där. Hela tiden. Trots att vi skriver år 2018 och är öppnare än någonsin när det gäller det mesta, även psykiska sjukdomar, så är det “skämmigt“. Att vara psykiskt sårbar är inte alls lika ok som att vara benskör, ha cancer eller allergi. Kanske för att i vårt samhälle “ska” man vara glad, pigg, energifull, produktiv, framgångsrik och nöjd mest hela tiden. Eller så ska man bara “ta sig i kragen och rycka upp sig”. Men vet du, det är förskräckligt svårt att ta sig i kragen när man inte ens har någon krage att ta tag i!

Jag vet ju dessutom att jag vunnit högsta vinsten på livets lotteri. Jag har ju liksom egentligen “allt” för att vara övervägande lycklig. Med andra ord borde jag skämmas som inte är det hela tiden. Vilket jag gör. Och det gör förstås inte varken hålet eller mörkret mindre…

 

Varför det blivit så här för just mig vet jag inte riktigt men troligtvis är det genetiskt eftersom det finns i min familj. Jag har en diagnos, men har inte velat utreda vidare för jag finner ingen riktig anledning. Jag tänker ändå inte bli min sjukdom eller ta en massa piller för att dämpa det hela. Första gången jag blev verkligt drabbad är ca 10 år sedan och för att göra en lång story väldigt kort så slutade det med en tvångssjukskrivning som varade i över ett år. Dit vill jag inte igen. Skillnaden då mot nu är att jag dels har en helt annan kunskap och dels har helt andra livlinor. Det gäller bara att jag liksom håller näsan över ytan, fortsätter andas och använder de hjälpmedel jag vet funkar för mig innan det är för sent.

Vi kan likna det vid att du trillar ner i en isvak. Får du panik och börjar kämpa, hyperventilera och fäktas är du i princip körd. Då vinner vaken. Om du däremot låter den första chocken få gå över utan att du grips av panik så kan du andas lugnt, tänka klart, göra de rätta rörelserna för att ta dig upp, försiktigt dra dig glidande över isen tills du känner dig säker och vågar ställa dig upp igen.

Just nu är jag där på isen någonstans mellan vaken precis innan jag vågar och kan ställa mig upp igen. Jag kommer klara det även denna gång, det vet jag nu. Jag ser solen och ljuset igen. Och upplever åter en verklig livslust.

Mina råd till alla drabbade och närstående är väldigt “enkla”. Våga fråga, våga prata, våga be om hjälp, våga ta emot hjälp och våga vara du.

Själv ska jag jobba vidare med den nyfunna livsglädjen och sluta skämmas! För som sagt var, jag är i grunden en väldigt glad person som älskar livet.

Jag vill även passa på att tacka er som på något vis hört av sig, som finns där och som hjälper mig. Ni vet vilka ni är.❤🙏🏻

Kram från Ingmarie

Mörker

Jag vet att jag kan hamna i svackor. Svarta sådana. Särskilt efter långresor och/eller när kylan och mörkret får tag i mig. Det är “min andra”, mörka, sida som är minst lika stark som min ljusa.

Men denna gången är det överjävligt. Inget verkar hjälpa och tro mig, jag har en hel arsenal av “knep”. Känslan av meningslöshet hänger ändå som en tung, blöt filt över mig. Även när jag springer. Eller har egen simbana.

Så kanske jag pausar här en stund. Och hoppas både ljuset och vårvärmen väldigt snart kommer tillbaka. För det gör det. Någon gång.

Kram från Ingmarie

Kyrkogård, sol och frysgym

Det kanske är lite perverst på något vis men jag gillar verkligen kyrkogårdar! Det är alltid så fridfullt och lugnt och de påminner mig alltid om livets skörhet och skönhet.

Skogskyrkogården är extra fin och fantastisk tycker jag. Inte bara för att det är ett Världsarv utan även för att den är jättefin att springa i.

Kanske särskilt i förmiddags när solen gjorde allt lite extra vackert. Jag älskar verkligen solen! Djupt och innerligt.

Jag tar det dock väldigt easy. Kroppen och huvudet är trötta efter hela denna omställning med väder och tidsskillnad känner jag. Så där så jag faktiskt får kämpa för att ta mig upp ur sängen på morgonen och sen inte fastna i soffan. Dvs inte riktigt jag. Men det vänder säkerligen så småningom. Gympasset gick i alla fall oväntat bra. Trots att det var lite “Aussi-AC” varning för värmepumpen hade visst gått sönder. Värst var det såklart för de i repan som måste stå still. Vi som tränade höll ju oss åtminstone hyfsat varma. Och axeln kämpar väl!

Fast jag får ju lov att säga att jag var extra tacksam att jag hade tagit på mig min Dryrobe. Jösses vad den värmer gött! Och jag är även väldigt tacksam över att det är dagsljus fastän klockan passerat 17.

Kram från Ingmarie

Tillbaka till vad det nu kan kallas och ska bli

Jag är i grunden en positiv människa men att komma från +30 till -14… Jag är skeptisk.I alla fall är det jäkligt svårt för mig att se vad som skulle vara bra med detta..

Jag gillar det inte. Inte någonstans. Men nu är det som det är och det är bara att acceptera och gilla läget. Jag är tacksam för allt jag fått vara med om. Det är inte det. Men jag liksom dör en smula inuti av kylan och nej, jag tycker inte snö är vackert. För mig är det bara kallt, hårt och ovänligt. Dessutom tycker jag det är besvärligt med alla kläder.I grunden är jag nämligen en lat rackare.  Livet är betydligt mycket enklare med bara klänning och flip flops. T.o.m betydligt enklare.

Tack och och lov har jag ju mina knep och rutiner som funkar för att jag ska ta mig igenom även såna här “lyxproblem” utan att åter falla ner i det där hemska svarta hålet. För ja, så illa blir det om jag inte bryter en negativ tankespiral i tid. Depression är osynligt men inte desto mindre plågsamt. Har man någon gång varit där så gör man (nästan) vad som helst för att slippa det.

Meditation är ett “knep”. Hur det än är så är det ju i hjärnan det mesta startar så det gäller liksom att träna den så att den tänker “rätt”. Helst varje dag. For ever and ever and ever and ever.

Ett besök på Eriksdalsbadet med vattenlöpning, simning och bastu (vilken fantastisk uppfinning det är!) är en annan idiotsäker grej. Funkar alltid!

Påskliljor är heller aldrig fel. A-l-d-r-g!

Sen hade jag sån himla tur att hamna jämte en helt ofattbart intressant och trevlig amerikan på flyget mellan Singapore och Stockholm inklusive den där tekniska mellanlandningen i Moskva igen. (Den mellan Perth och Singapore innehöll mest tårar och snor. Så pass mycket att flygvärden blev lite orolig…)  Eller om det kanske var ödet för jag lyckades “uppgradera” mig bara ett par minuter innan boarding. Aldrig har en långflygning känts så kort! Vi babblade konstant om allt mellan kloster och vegoliv till resor, döden och bästa kaffet. Förutom de 5-6 timmar vi lyckades sova. (Något som heller i princip aldrig händer.) He made my day!

Nu tar jag en dag i taget. Redan om tre veckor väntar två nya resor. En kort och en lång. Jag ska även börja nytt jobb, börja en målarkurs och jag ska simcoachas. Och snart blir det säkert vår igen även om det känns en smula overkligt just nu…

 

Kram från Ingmarie

Don’t cry because it’s over Ingmarie…

…Smile because it happened.

Tro mig. Jag försöker. Men det är med stor sorg i hjärtat jag lämnar Bunbury och västra Australien i dag. Jag kommer sakna allt och alla. Finns liksom inget här jag inte gillar. Landskapet, människorna, vädret, maten, lukterna och den avslappnade stämningen. Allt ! Älskar det!

Innan jag ska de 20 milen till flygplatsen i Perth, och sen den halva evighetsresan till 08a land, har jag i alla fall hunnit med att yoga, promenad med Amber, altanfrukost och ännu en löptur i solen.

Gjorde mitt bästa för att bunkra som attan för jag vet ju vilket busväder som väntar i 08a-land. Helt ärligt begriper jag inte hur min stackars kropp ska klara den Sibirienkyla som verkat dra in när den är van vid detta!

Jag vet att jag inte ska gnälla, och jag är obeskrivbart tacksam för denna tiden, men ibland gråter även mitt hjärta.

Så från djupet av detta (sorgsna) hjärta säger jag tack, tack, tack till Bunbury, västra Australien, alla människor och alla djur jag lärt känna. Jag kommer sakna er innerligt! ❤ Särskilt Amber…

Kram från Ingmarie

Söndagslycka!😍

Eller snarare vilkendagsomhelst-lycka!

I skrivande stund sitter jag på altanen för att fira och belöna mig med en sån här!

Och med tanke på att jag dricker öl, eller alkohol ö.h.t, max ena handens fingrar plus ena fotens tår i antal/år så förstår du att det varit en sån dag.

En superduperfilliduper-dag!

Nej jag har inte vunnit något lopp eller pengar så jag kan stanna här forever. Jag har inte fått något gratis (förutom läskande gott vatten och ruskigt gott kaffe hos Erikssons) eller ens blivit erbjuden sponsring av öronpetare. Men man kan vara förbenat glad, lycklig och tacksam ändå!

Det började tidigt. Strax efter 8 hämtade jag upp Mattias för en löptur. Vi gjorde det enkelt för oss och sprang utmed havet, runt piren i stan och sen tillbaka. Jag fullkomligt älskar dessa vyer!

Det var så härligt att jag fortsatte en extrarunda med Maidens backar. Kände mig stark och pigg hela vägen och den coola himlen bara förstärkte allt ännu mer.

Lite över två timmar med pigg kropp hela tiden blev det till slut vilket jag är supernöjd med!

Hängde en stund hos Erikssons, fixade i “min” trädgård, myste med Amber, åt lunch och hann med en liten powernap. Jag trodde jag var The Queen of powernaps men Amber slår mig utan tvekan med godstågs-längder alla veckans dagar.

Sen blev det gymet. När jag är där kör jag. Tre-fyra övningar för olika kroppsdelar per runda utan vila. Efter tre set/övning hittar jag på tre-fyra nya och sen tre-fyra nya o.s.v o.s.v. På 40 min. hinner man mycket när man inte håller på och vilar en massa. Och kolla här! We’re down on the floor!💪🏻

De där molnen på förmiddagen blev det inget av. Himlen blev åter klarblå och havet var så där vackert att man får ögonont.

Det visade sig dessutom att “någon” visst lagt våtdräkten i bilen. Wonder who…🙄🤪 Och en våtdräkt gör ju att man inte behöver sluta simma för att man fryser så… Tja… Du fattar va? Det var bara nödvändigt att få testa om axeln ville. Och kunde.

Den både ville och kunde! Fram och tillbaka till Dolphin Discovery center (ca 1000m) men sen “vågade” jag faktiskt inte mer. Behöver ju liksom inte spänna bågen för hårt och man ska sluta när det fortfarande känns bra tänker jag. För det gjorde det! Så där så jag nästan var lite förvånad själv!

Hela helgen har det varit ett stort party-event med mat, öl och häftig musik på Koombana beach så min lilla yogastund blev till cool och medryckande pop-music.

Trodde egentligen inte det var möjligt men jag kommer somna extra lycklig och tacksam i kväll. 😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Enkelt och bra

Jag har så himla svårt att begripa hur varje dag här kan gå så vansinnigt fort när jag liksom inte “gör” något. Sure, jag har ju mina duties med Amber, huset och trädgården men det är varken betungande eller tar särskilt lång tid. Dessemellan leker, slöar och läser jag ju mest.

Som t.ex kuta hemmasnickrade intervaller runt the swamp. Jag vet att många är seriösa och kör efter strikt program inför ett mål. Jag kör i princip enbart på känsla. Dels för att jag inte har något riktigt “mål”, har ju kommit på att spontananmälan verkar vara min grej, och dels har jag helt enkelt inte lust att vara för styrd just nu. Men vem vet. Jag kanske blir med coach någon gång igen. När jag blir trött på mina egna pass eller behöver ny inspiration. Som det är nu så tycker jag dock jag lyckas bra med båda.😍 Hopp&skutt-övningarna blir dessutom extra skojiga (och jobbiga) med Amber som sällskap för hon vill att jag samtidigt ska kasta pinnar och leka med henne. Vilket jag såklart gärna gör!

Vet inte hur många böcker jag plöjt igenom här men tror jag är inne på minst den 10e nu. Jag älskar det! Bara grotta in sig och liksom få vara i två världar samtidigt. Men jag rör på mig emellanåt för att inte helt försoffas eller koka bort. 😜☀

Livet är enkelt och bra helt enkelt! Precis som det ska vara för det mesta, eller hur?

Kram från Ingmarie

Bara vara-tid

Vi lever i en på många sätt och viss fantastisk tidsera. Vi håller oss friska och levande längre, det finns högteknologiska saker som löser problem vi tidigare både kämpade mot och dog av. Vi kan färdas över jorden och ut i rymden. På några sekunder kan vi ta reda på nya saker, få vägbeskrivningar och kommunicera med människor oavsett var de befinner sig. Vi kan handla, gå i kyrkan, boka evenemang, se magiska platser och höra ny musik utan att ens lämna hemmet. Det finns ljus och ljud dygnet runt och vissa ställen sover inte över huvudtaget.

På sätt och vis är det ju även en smula galet för vi vet ju också att vi människoknytt inte riktigt har hängt med i den här hisnande snabba utvecklingen. Vi behöver fortfarande sova, röra på oss, umgås, få tid för återhämtning, ha tråkigt, uppleva mörker och tystnad.

Därför tror jag på det här med att bara vara och att vara med bara sig själv i stillhet är livsviktigt. Att träna kan absolut vara en bra stund med sig själv men den bedrivs i rörelse. Framåt, bakåt, åt sidan, upp eller ner. Vi behöver även vara i orörelse. När tankar får landa och kroppen vila. När vi inte är på väg utan stannar kvar. När vi är i stunden på ett och samma ställe. Det ena behöver och ska förstås inte utesluta det andra. Som alltid handlar det ju om den där bekanta balansen. Yin och yang.

Det är t.ex därför jag tar mig tid till yoga och meditation varje morgon men i princip spelar det såklart ingen roll när eller vad man gör. Bara det blir något på något vis. För tid finns. Jag tar mig tid. Om jag hade haft problem med att hitta 10 minuter för stillhet och egentid på ett helt dygn hade jag tagit mig en allvarlig funderare på hur i all sin dar jag prioriterar min tid. Och mitt liv.

För nej, det är inte egoistiskt att ta tid till sig själv som jag ser det. Det handlar snarare om att vara självsnäll och på så vis även (förhoppningsvis) bli en friskare och gladare (med)människa.

Det är också därför jag t.ex valt att inte vara ständigt uppkopplad. Vi måste inte vara nåbara 24-7 eller kolla uppdateringar var 5e minut. Här har jag dessutom bara wi-fi när jag är “hemma” men aldrig annars. Och det är jätteskönt!

Hur gör och tänker du med bara vara-tid?

Kram från Ingmarie

Väljer att vara nöjd

Först vill jag tacka alla som kommenterat och delat med sig av sina egna erfarenhet efter gårdagens inlägg. TACK! Blir så glad över allt engagemang och alla snälla ord!
Jag vill även påpeka att jag inte på något vis är unik när det gäller det här med att “hålla i” trots motgångar. Världen är full av människor som strävar på dag ut och dag in med alla möjliga och omöjliga saker. Mitt är ju en ren lyxgrej vilket jag är väl medveten om.

Kloka Karen skrev en så klockren grej och som på något vis nog är vad det mångt och mycket ändå handlar om. Att kunna vara nöjd.

Det betyder inte att man nöjer sig med “vad som helst” eller ger upp utan mer om att man är nöjd med det man för tillfället har, accepterar hur det är för stunden och utgår från det. Ingen kan få eller uppnå allt alltid. Inte ens om man är multimiljardär.
Ta t.ex löpningen. När jag inte kunnat kuta har jag tjurat och ibland lipat några liter tårar ett (kort) tag men sen har jag vänt på det hela och tänkt att det säkerligen är någon mening med det också. Antagligen för att alternativet bara gör mig ännu mer illa. Ofta har jag lärt mig någon ny annan träningsform/övning och varje gång har jag absolut kommit på att det är själva löpningen jag suktar efter och behöver. Inte rekord, vinster eller ett visst antal kilometer.

Det där tänket har jag med mig i det mesta tror jag. Jobb t.ex. När jag blivit utan av någon anledning, som i vintras, så tänker jag att “vad bra! Nu kan jag hitta något nytt”. Hittills har det alltid funkat. Självklart finns det situationer när det där tänket inte hjälper eller funkar särskilt bra. Eller ens alls. Döden är ett sånt.

Simningen som ju funkade så bra innan axel-olyckan är ju si så där just nu. Jag har ingen talang i någonting faktiskt, om man bortser från att kunna babbla en massa, utan det är hårt arbete som gäller om jag ska komma framåt. Frågan är förresten om någon har “talang” för när man kollar framgångsrika människor så har i princip samtliga jobbat stenhårt för det de uppnått. Men hur som helst. Som jag ser det har jag då två val. Ge upp simningen för att slippa uppleva detta hiskeligt tråkiga trögtillstånd eller fortsätta kämpa på. Eftersom jag verkligen från djupet av mitt hjärta vill simma så är ju valet enkelt. Såklart jag harvar på. Jag har en plan för hur jag ska ta mig ur detta träsk, förutom att rehaba axeln vill säga, och det kommer att vända för det gör det alltid. Jag vet bara inte när. Det var i alla fall ljuvligt i vattnet i dag! Och jag kan ju simma även om det är mini-lite och superslow..

Löppasset var också underbart! Minst em gång/vecka tar jag “Maiden-rundan” Är helt säker på att alla de där galenbackarna gör mig ännu starkare. Och om inte så vet jag i alla fall att miljön gör mig löjligt lycklig och glad.

Träffade på denne lille filur också.😍

På tal om starkare och på tal om axeln. Nu är vi snart nere på golvet igen! 💪🏻

Kram från Ingmarie