Livet

A Giant day

Man kan hinna mycket på en dag om man vill men fastän vi verkligen gör det, och har både sett och upplevt massor bara på denna resan, så har vi ändå bara besökt en pluttdel av western Australia. För att inte tala om vilken ännu mindre pluttdel av hela landet vi avverkat. (Jag har i och för sig varit runt i hela landet men det var a long time ago.)

Hur som haver har vi verkligen haft en sån där upplevelsedag jag aldrig kommer glömma. Om inte en ev. senilitet suddar ut den vill säga.

The Valley of the Giants Tree Top Walk ligger i The Walpole wilderness. Där finns flera unika växter, djur och träd. Man kan välja att se allt både från marken och luften. Anders valde båda men jag valde enbart marken. Det var så maxat att jag inte ville ha mer upplevelse just där och då. Ibland är det liksom bara fullt i känslo- och upplevelsehjärtat.😍

Men det fanns plats för mer. Vi åkte en svindlande vacker tur längre in i parken med hisnande utsikter.

Djupt där inne ligger The Giant Tingle tree.

Där finns unika Tingle-träd typ såna man tror bara finns i tecknade sagoböcker. But they are real!

Faktum är att t.o.m Anders har varit ”liten” denna Giant-dag! 😄

Och såklart det finns trails att kuta på i dessa skogar! Oräkneliga! Men eftersom min största rädsla just nu är att trilla så valde jag en garanterat snubbelfri Heritage Rail trail. Axeln och ryggen ömmar, är pinnstela och hela jag är ramsne men det är ändå så mycket bättre! Och benen funkar!

Kram från Ingmarie

Happy Birthday to Me!

I dag är det 52 år sedan jag föddes. Härligt, fantastiskt och svindlande på något vis. 52 år är ju inte särskilt länge om man tänker rent historiskt men för en del är det mer än ett helt liv. Just därför älskar jag att fylla år! För att jag fått fortsätta vara med i det som kallas livet ännu lite till. Tänk vilket privilegium det är!

Nu blev dagen inte riktigt som jag tänkt för bara två dagar sedan. Om inte vågvurpan hänt hade jag som sagt var kört ett Australian day-lopp och sen hängt på stranden och simmat i havet.

Men det blev nästan så och väldigt, väldigt bra ändå.

Lugn och fin jogg runt på Greens pool-stranden, en bit på Bibbulmun, upp på Tower hill och avslut vid Elephant rocks. Vansinnigt fint!!!

Anders gick så jag sprang fram och tillbaka både för min egen skull, om jag skulle snubbla och axeln hoppa fel igen så ville jag ju ha min superhjälte i närheten, och för superhjältens skull för när det gäller smala stigar och spindelnät är han inte så modig men he faced his fear and won!💪🏻

Jag var såklart jätteglad över att kunna jogga även om det var lugnt och ”kort”. Så länge jag inte svänger för mycket med armen är det helt ok även om jag känner att det blir lite ”stelt” och att jag är en smula ramsne. Lyfta den är dock inte att tänka på. Men vet du, jag tror på det där världsrekordet i axel-luxationsrehab!

Precis som i går så simmade Anders medan jag vattenlöpte.

Badade gjorde vi såklart också.

Och hemma väntade en liten söt och fin tårta från vår hyresvärd! Hur snällt var inte det?🙏🏻

Och ett riktigt Aussie-memory.😍

Kram från Ingmarie

En-axlad

Det är på något vis lite nyttigt att vara (fysiskt) begränsad ett tag för om inte förr så är det då man inser hur viktig varje liten del av kroppen är. Och jag ska ärligt säga att jag inte ägnat just höger axel någon särskild tanke innan gårdagens händelse. Kanske inte ens någon omtanke!

Förrän nu…

Jag inbillar mig att dit tanken går går också kraften så jag tänker extra många snälla, ömma och vårdande tankar om den just nu. Gullar med den som aldrig förr. Oavsett gör det ju absolut inte någon som helst skada tänker jag. Jag har också bestämt att ta all hjälp och alla råd jag kan få men ffa lita på min känsla för vad som är rätt och fel. Det brukar bli bäst då. Därför har jag t.ex lagt av mig mitellan. Tyckte den gjorde att jag fick mer ont.

Och i dag har jag tagit det mega-lugnt. Har helt enkelt velat det! Testat försiktigt, försiktigt hur mycket axeln klarar och var smärtgränsen är just nu. Och so far är det inte mycket. Prova under en dag, eller bara en timme, att inte använda din högeraxel så fattar du, liksom jag, hur vansinnigt betydelsefull den är! Det mesta klarar jag av med lite lirkande och hjälp av vänster. Du vet sånt där vardagligt som att ta på och av sig kläderna, laga mat, tvätta håret (och torka det), blogga, borsta tänderna och äta. Men det finns två saker jag absolut inte klarar hur jag än klurat. Förutom rent uppenbara grejer som t.ex att göra ” hunden”, cykla, axelpress, ta ner något från en hylla med höger arm eller stå på händer. Fast just det ja. Kunde inte stå på händer innan heller.😜

Den ena grejen är att ligga på mage och läsa.

Den andra, som jag vet Anna haft samma bekymmer med, är att sätta upp håret. Helt omöjligt!

Om någon har någon lösning så please tell me!

Förutom de där två små dilemmana så mår jag ok. Mörbultad och omskakad men hoppfull. Det som grämer mig, nu när jag har livet i behåll, är att jag hade tänkt kuta ett lopp i morgon på Australian Day men det är bara att glömma. Liksom Busselton jetty swim. Skittramsigt såklart men det är så det känns just nu och kanske det är så vi människor funkar. Glömmer fort…

För att rasta mig lite, och testa axeln, har vi gått en lång härlig runda.

Det gick finfint men du förstår kanske hur det gick när rundan blev så här…

Jag var ju bara tvungen att testa springa lite! Det vore kriminellt att inte göra det. Inte långt, bara korta snuttar, och inte fort men vet du? Det funkade! Ja på så vis att det inte gjorde mer ont.

Några vågiga hav har jag såklart inte utmanat. Kanske aldrig mer hur mycket jag än mediterar och jobbar med hjärnan om det vill sig illa. Men man får börja med det lilla och precis som man ska upp på hästen så fort som möjligt igen när man druttat av så tänkte jag att jag måste i plurret a.s.a.p. Tror inte jag kunde valt ett vackrare och lugnare ställe än Emu Point .

Med hjälte-sällskapet.😍

Och när Anders testade simbanorna testade jag vattenlöpning. Lugnt, försiktigt och superkort men även det funkade!

Nu återstår att se reaktionen av dagens tester. En dag i taget. Med tålamod och kärlek.

Och tack från djupet av mitt hjärta till alla som peppat och hjälpt på något vis! Är övertygad om att det gör axeln gott!

Kram från Ingmarie

Det kunde slutat så väldigt mycket värre…

Australien har några av jordens farligaste djur så jag hade tänkt skriva några rader om det här med att vara rädd eftersom många verkar undra hur jag vågar allt. Framförallt springa i skogen, simma och bada. Sen ska jag berätta om det som verkligen kan vara farligt och hur illa det kunde gått för mig i dag..

Jag är mycket väl medveten om att det finns både risker och faror. Dödliga sådana. Ormar, spindlar, krokodiler och hajar är väl det man främst tänker på. Och ja de är alla farliga! Men helt ärligt är det mycket, mycket farligare att sitta i bilen, ligga i soffan för länge eller t.o.m duscha.

Kollade lite statistik och enl den var det förra året 1225 personer som dog i trafikolyckor i Australien. I Sverige var siffran 263 st under 2016. Mellan 1979 och 1998 var det totalt 53 st som dog pga ormbett i Australien. Sedan dess har det stadigt minskat för varje år. Mellan 2000 och 2016 var det totalt 35 st och då hände 50% av de olyckorna i personens hem. Så det gäller väl att ha perspektiv och vara rädd för ”rätt” saker tänker jag… Och att ha respekt för vilda djur såklart men det är ytterst, ytterst sällan (kanske aldrig?) de går till ”attack” utan det de gör är att försvara sig mot det farligaste djuret av alla. Människan.

Under all den sammanlagda tid jag tillbringat i detta land, och det är långt över ett år sammanlagt nu, så har jag sett max 3-4 giftiga ormar, 1-2 hajar far away och kanske 1-2 spindlar man inte vill ha på sig.

Om jag varit allt för ängslig hade jag t.ex missat dagens lugna fina löptur utmed Kalgan River.

Stigen var smal och bitvis tuff med backar och bröte men jag tog det lugnt. Och njöt!

Anders sprang annan runda (läs bred väg) och njöt på sitt lilla vis.

Faktum är att det jag är mest orolig över är att jag ska trilla och slå mig. Det räcker med den gången när jag var i Canberra på läger inför en OS-satsning. Lyckades trampa på en sten i en nedförsbacke, flyga flera meter och spräcka knät så det blev tut-tut bil till hospitalet, stålskrubb och x antal stygn. (Så nej, det blev inget OS. Bara jäkligt mycket smärta och förlorade satsade pengar…)

Jag är mycket, mycket mer rädd för att någon i min närhet ska bli sjuk eller dö, för clownen Trump & Co, för oansvariga bilister, drogpåverkade tokar, att jag själv får en obotlig sjukdom, för att bli inlåst i ett trångt utrymme typ kista/garderob (ja jag vet att det är tokigt tänkt), för att mista någon viktig livsfunktion, för att jorden håller på att förstöras, för utanförskap och för att jag inte ska ”hinna” allt jag vill i livet.

Men olyckor sker dagligen på de mest oväntade ställen och situationer. Har man tur blir det bara ett litet ärr i själen, och kanske på kroppen. Har man otur är livet slut.

Jag hade en väldig tur i dag. Det kunde lika väl varit att jag inte ens hunnit bli 52 år…

Vi for till en av WA absolut vackraste beacher. Little beach. Den ligger i Two peoples bay nature reserve som är ett stort naturreservat ca 30 min från Albany.

Det var många som badade och jag var ju både skitig och svettig så såklart jag hoppade i. Vågorna kändes snälla och jag guppade lyckligt med.

Men sen skulle jag ju upp och utan att jag riktigt fattade hur ligger jag plötsligt under en våg och vet inte varken vad som är upp eller ner. Det enda jag tänker på är att jag måste upp. Men har du någonsin varit ”fel” i suget så vet du att det är omöjligt. Jag tumlades runt som i en tvättmaskin, Anders såg allt från stranden, men kommer på något mirakulöst vis upp till slut. Jag kände direkt att min högra axel gjorde vansinnigt ont och när jag tittade på den ser jag att den sitter helt fel. Anders hjälpte mig upp på stranden och han frågade de som var närmast om någon kanske var läkare och kan hjälpa. But no such luck. Märkligt nog var jag helt lugn. Fokuserade helt på att andas. Inte hur vanställd axeln var. Jag försökte instruera utifrån känsla hur armen skulle dras för att hamna rätt och med Anders, och en okänd kvinnas, hjälp gick det! Den ploppade i hålet igen! På mindre än 3 minuter!

Men såklart det gjorde ont som fasen. Jag kände mig både illamående och svimfärdig. Tankarna for som blixtsnabba pilar i huvudet. Tänk om jag hade hamnat på huvudet. Tänk om jag brutit nacken. Tänk om…

Naturens krafter är verkligen starkare än något annat.

Så det blev ett besök på sjukan. Undersökning, röntgen och hela biddevitten. Lika proffsigt som jag minns det från förra gången.(No pics tillåtna.)

Så nu sitter jag här med armen i mitella. Inget brutet. Axeln sitter där den ska. Fysiologi bokad. No ”normal” training. 4-6 veckors rehab. Min form lär dala och simningen gå i viloläge. Det är surt som fasen såklart. Just nu är jag inte särskilt glad men det är som alltid. Bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Det kunde ju som sagt var slutat så mycket sämre….

Och det finns tack och lov painkillers så jag kan sova.

Hur som helst är detta dagens absoluta hjälte! What a hero! Särskilt när jag vet att han är bland de blödigaste som går i ett par skor. Men när det väl gäller då är han Superman himself! Alltid!

Kram från Ingmarie

Som en äkta svensk sommardag

Dvs 20 grader och regn. Hela dagen. Non stop. But that’s Perthlife har jag förstått. Det kan svänga snabbare än slänggungorna på Liseberg.

Men regnet behövs! Både för naturen och för att bilen behövde bli ren.😜 Röklukten har även lagt sig och jag tror de har kontroll på branden från i går. Skönt!

Dessutom är regnväder ett superbra tillfälle att svettas inomhus. Nytt gym. Ny cykel. Nya intervaller. Ny svett. Men samma goa efteråtkänsla. Och alltid alltid ett yes och ett tack kroppen efteråt. Alltid!

< strong>Vad kan sen bli bättre än att testa ett vegohak i närheten?

Veggie Mama hade förvisso fått högsta betyg på alla (!!!) recensioner men du vet hur det är. Folk kan hitta på. Eller överdriva. Eller skriva fel siffra. Men i detta fallet stämde det till 100%! Alltså detta var bland det smarrigaste jag ätit ever! Vego såklart!😍

Tur jag inte jobbar där eller i närheten, eller bor typ jämte. Skulle bli både övergödd och pank.😜

Regndagar är också fantastiska simdagar. Vattnet blir ännu ljuvligare och det är (oftast) massor av plats i bassängen.Blöt blir man ju liksom oavsett.

Men tro inte på allt du läser. Särskilt inte sånt som står på en simmössa.😜

Jag hittade den här.

Att jag skulle åka omvägar för enbart detta är lika ofattbart för mig som för Anders. Och kanske dig. Men så kan det bli när man följer sin inre flow.😍 Och har världens bästa sambo.

Kram från Ingmarie

Rottnest Island

Det finns vissa saker som vi förstått att man mer eller mindre ”måste” göra när man besöker Perth. Som t.ex att åka ut till Rottnest Island.

Ön är inte bara en ö. Den är unik i sitt slag på många vis. Man tror att ön separerades från fastlandet för över 7000 år sedan. Den är numera den största ön av en rad andra öar som uppkom på samma vis när havsvattnet steg. Samtliga öar är formade av kalksten med ett tunt lager av sand och både växtligheten och djurlivet är helt anpassat efter det.

De första européerna kom dit ungefär samtidigt som de bosatte sig runt Swan River, d.v.s runt 1830-talet, och man delade upp områden, bosatte sig och lyckades skapa framgångsrika liv genom bl.a olika slags odlingar.

Innan ön blev en ö var det dock aboriginerna som bodde där. Man har funnit rester som man tror är över 50 000 år gamla! Aboriginerna är dock inte kända som några sjöfarare så det är troligtvis därför de sedan aldrig bosatte sig på själva ön. Däremot användes det som fängelse för aboriginer mellan 1838-1904 och man tror så många som 3700 aboriginer varit fängslade där varav 369 rapporterats döda innan de blev fria. Det är även de som under denna tiden byggt de flesta av alla byggnaderna som är på ön. Vill du läsa mer om hela öns historia kan du t.ex kolla här.

Rottnest ligger ca 20 km från Fremantle och man tar sig dit med båt på drygt 30 min. Bästa sättet för att ta sig runt där är att cykla. Det finns även guidade bussturer alt. öns egen lokalbuss men vem vill sitta stilla inne när man kan vara ute och få röra på sig? Även om Anders hyr-hoj inte riktigt var anpassad till hans storlek så funkade det superbra för de 3 milen vi trampade under dagen. Vägarna var jättefina och det finns inga motordrivna fordon, mer än de där bussarna och några ”tjänstebilar”, så det kändes väldigt tryggt och säkert att susa (nåja) fram.

Hela ön är omringad av korallrev och vrakdelar så det är ett mekka för snorklare och dykare. Liksom båtägare, simmare och solbadare förstås för det finns över 60 sandstränder att välja. Snacka om att det kunde blivit svår beslutsångest där men vi klarade det riktigt bra. Kanske just för att det var så många godbitar att välja mellan. 🙂

Hela ön är ett naturreservat och allt är fridlyst. En av de unika invånarna är Quokka, eller kortsvansvallaby som den också kallas. Det är ett pungdjur i familjen kängurudjur och den enda arten i sitt släkte. De finns bara i västra Australien. Så söta!

Vi trodde ön skulle vara pannkaksplatt med linjalräta vägar men ack vad fel vi hade. Det var backar och serpentinvägar, roliga träd, öppna fält, skogar, sjöar och vindar från både här och där. Med utsikter så man nästan vurpade.

Vi pausade såklart. Och badade. Och simmade. Och solade. Och käkade. Jag var så salt till slut att jag nog hade kunnat fylla största saltburken ever bara genom att skrapa lite på huden.

På en strand hade vi sällskap av en massa roliga kolsvarta ödlor.

Ja du förstår säkert vilken magiskt fin dag detta varit! Ca 1400 kr för båda inkl hojar, och en lunch, vilket det var mer än väl värt!

Dessutom blev båtturen hem av den extra skumpiga sorten så det var som att få en berg-och dalbanatur på köpet. 😉

Kram från Ingmarie

En sån dag…

Some days alltså.

Du vet de där när det bara flyter. När man har feeling hela dagen och energin verkar helt omöjlig att få slut på hur man än anstränger sig.

Precis en sån dag har jag haft i dag och den har varit exakt så härlig som de alltid är. Och jag har njutit varenda sekund trots en massa svett och mjölksyra (eller kanske just därför) för vem vet när en liknande kommer nästa gång? De är ju luriga de här unika dagarna för de dyker upp när man minst anar och begriper typ ingenting. Ungefär som med de där motsatta segdagarna.

Hur som haver så blev det intervaller i parken i morse. 16 st 2- minutare för att vara exakt. Plus hopp&skutt-övningarna. Sen var jag ruskigt nöjd!

På gymet gick jag all in på typ allt. Särskilt box-säcken. Vet inte vad det är mellan mig och den för det blir ju samma story vareviga gång. Jag går bananaz!

Gymet hittade vi i ett ställe som väldigt passande heter Success för gymet var verkligen en success. Tyckte Anders med! (Ja han har piggnat till sig igen.😄)

Vi hittade en ny beach som också var en success. Coogee beach. Kritvit strand, friska vindar och härliga vågor!

Vi skippade dock att ligga på stranden, även om sandblästring må vara bra för huden, utan valde gräset. I lä. Så rackarns skönt! 😍

Och jag har läst klart boken! Läs den! Men se till att ha tid för du kommer inte vilja lägga ifrån dig den. Nästan inte ens när den är slut…

Få se hur mycket feeling, energi och flow jag har i morgon eller om jag lyckades förbruka allt i dag. Men strunt samma. Det var kul så länge det varade och snart kommer det en ny liknande igen oavsett. Det gör det alltid. 😍

Kram från Ingmarie

Livets om

Tänk hur livet kan bli av alla dessa ”om”. Om man gjort si eller så, eller om man inte gjort si eller så, då hade…. Visst är det coolt?!

För om jag inte nappat på Mattias erbjudande förr-förra hösten om hus-och kattpassning så hade vi garanterat inte varit här igen och hängt på just denna beachen i dag.

Inte heller hade vi passat just detta huset och katten Billy som gärna både Yogar och mediterar med mig på morgonen.

Och jag hade garanterat inte kört ett snorjobbigt simpass i morse i en av de finaste simanläggningarna jag besökt hittills.

Och på tal om bra anläggningar. Kolla in denna ännu inte helt färdiga!

Alltså det måste vara en av universums finaste och jag vet (minst) en som ska dit när portarna öppnats!

Kram från Ingmarie

Munda Biddi, skogspool, rumpskav och ny huskompis

Bara här i sydvästra Australien finns flera riktigt långa trails. En är ju Cape to cape som vi testade lite på nyårsdagen.. En annan är Munda biddi trail. Den startar utanför Perth och slutar i Albany. Eller vice versa såklart. Totalt är den ca 1000 km och räknas som en av världens längsta off-road cykelleder i världen! Naturligtvis kan man både springa och gå på den också. Vi tog oss till fina lilla Nannup och hoppade på trailen där. Makalöst fint!

Jag fick super-feeling och körde intervaller så svetten stänkte. (Vilket i och för sig inte är så svårt när det är över 30 grader…)

Anders körde lite andra vägar, han tyckte nämligen trailen var för smal på sina ställen och att det var för mycket prassel i buskarna.😜

Jag hörde också prasslet men de enda djur jag såg var 2 kängurur som skuttade i väg när jag kom flåsande.

I Nannup finns det även en perfekt gräsplan för hopp&skutt-övningar. Sen var jag tokslut!

Det finns även fint ordnat med duschar där men vem vill ödsla tid på sånt när det finns en helt perfekt liten Barrabup-sjö bara några mil in i skogen. Så underbart!

Och ett perfekt ställe för picknick!

Sen har vi kört en vansinnigt massa mil genom ändlösa skogar med unika träd, genom böljande vidder, förbi vingårdar och stora äppelodlingar, på raksträckor som aldrig verkade vilja ta slut och genom både välmående byar och ställen som Gud verkar ha glömt. Men även i de minsta små hålor finns det glass!

Lite närmre Perth roade vi oss på gymet i Mandurah en stund. Det där med att sitta still i timmar är ju liksom inte riktigt min grej…

Att vi nästan var framme vid vårt nästa uppdrag spelade ingen som helst roll För att orka sista biten så krävdes det lite gofika.

Och nu är vi i Perth igen! För att bo hos Billy ett tag.😍

Kram från Ingmarie

Och en grandios start!

Det finns de som skriver årssammanfattningar på det gångna året och har klara, utstakade mål för det nya. Jag är inte en av dem… Visst gillar jag minnen och att tänka tillbaka på allt som hänt men jag finner liksom ingen mening med att återupprepa det här.( Eller så är jag bara lat. Skillnaden är hårfin…😜) Och visst har jag planer och mål med nästa år. En del är t.o.m riktigt seriösa. Jag ska bl.a börja ett nytt jobb, måla mer, simma för coach mer och satsa ordentligt på vissa Swimrun-race. Vill det sig väl kommer det även bli långlöpning- och openwater-race! Men allt det där kommer du ju märka efter hand. 😄

I dag är hur som helst första dagen på 2018 och precis som 2017 avslutades i storstil så börjar detta nya år i samma stil!

Bara i denna lilla del av detta gigantiska land så finns det flera riktigt långa vandrings- och cykelleder. En är Cape to cape som går mellan fyrtornet utanför Albany som vi besökte i går och Cape Naturaliste Lighthouse norr om Dunsborough och Busselton där vi är just nu.

Hela leden är ca 14 mil lång så jag har inte kutat den i dag. Jag skulle verkligen vilja men jag är nöjd med den lilla snutten jag fick till i dag inkl några trails uppe runt fyren. Anders sprang också en sväng och trots att han är den som är mest rädd för ormar, spindlar och jag vet inte allt, medan jag är tvärtom, så var det han som fick se både en orm och en ödla. Eller så var det just därför. Borde kanske oroa mig mer…

Inte långt därifrån ligger Meelup beach och jag fick samma overklighetskänsla denna gången som förra gången. Det är nämligen så osannolikt vackert!

Vattenlöpa, bada och simma i det vattnet är obeskrivbart! Brydde mig inte om den där våtdräkten i dag.

Tack 2017 för alla ups and downs. Jag är på riktigt tacksam och glad över allt. Och välkommen 2018! Jag är så redo för allt som väntar!

Kram från Ingmarie