Livet

När en förlorad livsande återvänder 

Foto och bilder av alla de slag är fantastiska uppfinningar och utan dem vore vi väldigt mycket upplevelse-fattigare. En bild kan verkligen säga mer än 1000 ord. Men ibland räcker de ändå inte till. Ibland kan ingenting beskriva varken det man ser eller känner helt enkelt för att det är obeskrivbart.

Just så upplever jag det nu. Att oavsett vad jag skriver eller vilka bilder jag än lägger upp här så blir det bara pluttigt i jämförelse med verkligheten. För när  livsanden äntligen kommer tillbaka är det som att få livet tillbaka igen. Bättre förklaring än så kan jag inte ge…

Det är inte bara det att jag redan kan springa mer än jag trodde jag ens skulle kunna göra i slutet av denna vistelse. Du som haft ofrivilligt löpuppehåll vet. Du som inte haft det får försöka föreställa dig hur det känns att längta efter att göra något som man älskar. Att sen dessutom få kuta runt i coola Kings park tillsammans med Anders gör ju inte det hela sämre.










Eller att jag har min yoga-,stretch- och rehabstund på en gräsyta större än hela Drottningholmsparken. Eller i alla fall dess parkering…


Den ligger förresten precis vid vårt lilla hus.


Inte ens det faktum att jag kört vattenlöpning i havet igen kan helt förklara vad som hänt inombords.



Nej det är solen och värmen som har, som alltid får jag väl tillägga, gjort underverk både med min kropp och knopp. När det väl händer så händer det fort!

Jag älskar verkligen att slippa lager på lager av kläder för att inte frysa och jag njuter av att kunna sitta ute och käka oavsett tidpunkt.


Liksom att hitta ännu en magiskt härlig utomhusbassäng som man kan vara i länge, länge utan att frysa sig halvt fördärvad. 10 st. 50-metersbanor varav en enbart för vattenlöpning. Ja du fattar va? Kubiklycka!


Och havet! Detta magiska, otämjbara element. Jag  älskar det samtidigt som jag har oerhört stor respekt för det. Det ger och det tar lika enkelt. Men jag tror bestämt att det mest ger. Anders är som en delfin bland vågorna och vill nästan inte komma upp.



Port beach är ännu en av Perths magiskt vackra stränder med sand så där vit att den bländar du vet.

Och man nästan inte kan välja var man ska lägga handduken för det är för mycket plats att välja på.?


Det känns fantastiskt att jag åter igen kan känna glädje och full livslust. För en vecka sedan trodde jag på fullt allvar att det skulle dröja ofattbart länge. Ibland är det skönt att ha fel.?


Kram från Ingmarie

Hur man snabbast får upp 100-tals badande trots 30 gradig värme

Scarborough beach. Kilometer efter kilometer med kritvit sand. Vågorna i Indiska oceanen är perfekta både för att bodysurfa och svalka sig med i den 30-gradiga värmen. Jag och Anders tumlar runt som fjäderlätta skumgummibollar och skrattar så vi nästan dör skrattdöden.



Efter ett tag tar vi paus och käkar maten i våra lunchlådor. 


Anders tar skydd under nya hatten medan jag nöjer mig med solbrillorna. 


Sen slappar vi duktigt. Siesta är extra fint efter bra gympass. Ett sånt där hela kroppen fått bli trött du vet.



När vi så ligger där och precis tänkt masa oss upp för ännu en badlekstund så börjar sirenerna tjuta. Högt! Livräddarna tar ner ”badflaggorna” och sätter i stället upp såna här:


På mindre än 10 sekunder är havet folktomt. Ingen doppar ens tårna.


Livräddarbilen kör fram och tillbaka på stranden och informerar om att helikopterspanaren sett en tre meter lång haj en bit ut i havet och den är på väg från söder till norr. D.v.s mot ”vår”strand. Men eftersom man aldrig helt kan veta dels vart den är på väg, eller dels om där är fler, så blev det badförbud på hela stranden. De hänger ihop så det var alltså inte bara där vi höll till. 


Visst, det kan verka läskigt men faktum är att det är, vad jag vet, inte ens 10 personer som blivit dödade av haj under de senaste 100 åren. Det är betydligt farligare att sitta i en bil. Det är faktiskt större risk att du får en kokosnöt i skallen.

Jag känner mig inte ett dugg orolig. Mycket handlar om sunt förnuft och att följa reglerna. 


Ska jag vara helt ärlig tycker jag det var ruskigt spännande och jag hade gärna velat se hajen. Det hade varit en ära!

Simningen och vattenlöpningen får förpassas till poolen men man kan ju faktiskt roa sig drottninglikt på stranden utan att bada.?


Kram från Ingmarie

John Forrest och ett annat paradis 

Inte nog med att det finns fantastiska stränder, hav och stadsparker där vi befinner oss. Bara ett par mil från city hittar man stora nationalparker med vandrings-, cykel- och löpstigar, urskogar, picknickställen, historiska platser, vingårdar, berg, dalar och vilda djur. Vi besökte den äldsta nationalparken, John Forrest, i dag. Tror varken jag eller Anders ens i vår vildaste fantasi hade kunnat föreställa oss varken hur bedårande vackert det skulle vara eller hur otroligt hjälpsamma de Park Rangers som jobbade där skulle vara. (Ö.h.t är australiensarna enormt snälla och gästvänliga vilket jag minns väl från förr.)

Vi fick fina tips på rundor och flera kartor så vi inte skulle komma vilse. Inte för att det någonsin var någon egentlig fara, det var ordentligt välmarkerat, men du vet hur halvblind man kan bli när man uppslukas av naturens skönhet!


Upp mot 30 grader, då behöver t.o.m jag både solbrillor, solskydd och massor av vatten. Anders gjorde sin egen solhatt.


 

När jag åkte hit tänkte jag att jag skulle vara glad om jag kunde gå lite trails och kanske småjogga några minuter då och då. Om jag inte helt räknat fel så höll jag på i 80 min i dag utan att känna av ryggen mer än några sekunder och då var max 15-20 min gång! Hur ofattbart är inte det? Oavsett hur det blir sen är jag jättetacksam över i dag!


Lunchlådorna käkade vi i skuggan av de stora träden. Efter att vi smygfotat familjen känguru!

Förutom tips på var vi kunde kuta så fick vi karta och vägvisning till  Lake Leschenaultia. (Nej, jag kan inte heller uttala det…) Visste inte ens att den fanns så vilken tur att de såg hur badsugen jag var! (Hade i och för sig hintat när jag frågade om det gick att bada i de halvtorra dammarna i parken…) Sjön är en oas och en ljuvlig pärla mitt ute i (nästan) ingenstans. Den måste ha blivit gjord för vattenlöpnings- och simnördar som mig. Och Anders fick jag nästan inte upp.?

 

Kram från Ingmarie

Lekdag

Staden Perth grundades officiellt 1829 av Captain James Stirling men Ehadjuk Noongar folket har enl. forskning bott här i 38 000 år. Så att påstå att Australien är ett ungt land är bara korkat. Urbefolkningen, Aboriginals, är egentligen värt ett inlägg i sig. Jag nöjer mig just nu med att säga att de har, och har  haft det fruktansvärt tufft sedan européerna kom hit. Vilket ju tyvärr inte är förstå gången i historien… Här bor ca. 2. miljoner människor på en yta av ca. 64 kvadratkilometer. Genom stan ringlar Swan River och överallt finns det parker av olika modell och storlek. En del är stora med massor av träd, planteringar, lekparker (för barn), dammar, bänkar och gång/löp/cykel-vägar. Andra är bara en gräsyta med några buskar och så små att det tar max 2 minuter att gå igenom dem. Vissa har olika idrottsanläggningar och vissa har även ett helt center med sportaktiviteter. Beatty Park är ett sånt exempel. Här finns ett stort fint gym, gruppträningssalar, simbassänger i olika längder både ute och inne, lekbad, café och shop. Superfräscht, trevligt och förstås vansinnigt skoj!

Att få simma ute under solen på självaste Lucia, på en i princip tom bana, det är lycka för mig! T.o.m Anders härjade runt där.


Vi sparade dock gymet till senare. Mest av ren snålhet, det kostade nämligen 8 AUD extra/person, för jag hade lyckats få två gratis 5-dagarspass till Goodlife Health club. Hur bra som helst ju!


Mellan det här lekandet har vi hängt på Cottesloe beach. Här kan man välja att ligga på gräset eller på den kritvita stranden. Eller så väljer man inte utan kör båda.?


Anders badade inte i dag heller trots värmen och ljummet vatten. Ibland begriper jag mig verkligen inte på honom. Doppa fötterna räknas inte. Och absolut inte att skölja av dem i rinnande vatten hur nära havet det än är.


Men jag vet hur det blir, när han sen väl kommer i får man nästan inte upp honom. Då är han som en barnunge som precis fattat hur häftigt det är att bada i havet.?

Det här är så vansinnigt skönt! Jag känner verkligen hur solens energi går in i varendaste liten cell i min kropp och gör den glad igen. Det är bara att konstatera ännu en gång. Det är på dessa breddgrader jag hör hemma…


Kram från Ingmarie

Kings Park and some beaches

100 steg, eller kanske 150, från vår lya ligger Kings Park. En oas med massor av fina mjuka stigar för klena diskbråcksryggar. Och även andra ryggar såklart. ?

Förvisso är jag långsam som attan just nu, särskilt när jag går, men trots att vi höll på i över en timme men hann ändå bara med en liten flugskit på kartan. Underbart för det betyder ju att vi har massor av mer att se och upptäcka i denna pärla. Inte för att vara taskig men Central Park kan slänga sig i väggen. ?




Eftersom det varit molnigt en stor del av dagen, det har t.o.m regnat, så passade vi på att reka runt lite. Regndagar är nämligen sällsynta och jag vill undvika sitta instängd i en bil så mycket det bara är möjligt. Särskilt på soldagar.
Så vi drog först in mot stan och kollade in en Running-shop (utan att göra av med en enda cent) och käkade på Raw + more. Helt galet gott! Och så himla mysigt att kunna sitta ute för även om det är mulet är det inte kallt. 


Hur det blev när vi kom ut till havet i mysiga Fremantle kan du nog därför gissa…


Tänk att ha ett helt hav för vattenlöpning och simning! Med vatten så klart att jag såg ända ner till botten. Jag dog nästan lyckodöden.


Anders nöjde dig dock med att doppa fossingarna. I alla fall i dag.


Och det där är inte enda stranden. Här finns mil efter mil med kritvit sand, turkost vatten och vikar som kan användas för allt från stilla plaskande i ryggläge till fartfylld kite-surfing. Många har även full service med (gratis) toaletter, duschar och omklädningsrum. Hur bra är inte det? Vår närmsta strand ligger i Cottesloe bara en kort bit från lyan.


 Där ska vi bl.a hänga i morgon. Efter  att vi lekt av oss på en av de största lekplatser jag besökt. You´ll see tomorrow. ?

Vet du, jag känner på mig att det här är bästa medicinen alla kategorier för sorgsna själar och kroppar. Känner redan hur livsandarna har börjat vakna till liv igen. Faktum är att jag tror det är snudd på omöjligt att inte känna lycka här…


 Kram från Ingmarie

 

So long!

Nu drar vi. Långt bort. Till sol, värme och sand mellan tårna.

Jag hoppas och tror det kommer göra gott för både min kropp och själ.?


Kram från Ingmarie

Upplivning

Att ha diskbråck är inte kul någonstans kan jag berätta. Jag har haft mitt länge egentligen. ”Problemet” är att det nu blivit kraftigt sämre och att det svullnat så mycket runt det. Men det är som det är och jag vet innerst inne varför. För mycket av det mesta under för lång tid helt enkelt och sånt gör ingen kropp glad. Särskilt inte min. Sköra delar blir ännu skörare och protesterar till slut skrikande högt för att man ska begripa. Vi människor anses som det smartaste djuret men jag undrar jag…

Hur mycket yogi jag än är så är det klart att jag tycker det här är skittrist. Ingen vill väl heller ha så ont att det är svårt att sova. Det jag tror yogan däremot har lärt mig är att liksom stiga ur mig själv och se allt utifrån. För mig blir det då enklare att acceptera, se det för vad det är  och jobba vidare utifrån situationen. Jag kommer ju inte dö och det kunde varit enormt mycket värre!

Jag har märkt att värme hjälper massor! Tur för mig då att jag snart, snart är på varma breddgrader, att det finns Hot vinyasa yoga och att jag ”måste” träna.? I dag simmade jag för första gången sen den där ansiktsoperationen. Tungt och kantigt men oj så härligt!

Plåstertejpen satt som fastklistrad (?) och lossnade inte trots att jag låg i med nunan ganska länge.


Och när man ändå är där så kan man ju passa på att stilla löpintervall-längtan med lite vattenlöp-intervaller. Inte samma sak förstås men så nära man kan komma tror jag.


Eftersom jag ska hänga mycket i vattnet framöver, plus att jag faktiskt tycker lite synd om mig själv, så gjorde jag ett besök i min favvobutik. 


De har en ny (livsfarlig) hörna med urtjusiga träningskläder för cykling, löpning och simning från Powerwoman.


Sen finns det ju massor av andra skojiga saker i resten av butiken så som vanligt hade jag plötsligt en fin hög med grejer jag inte visste att jag behövde.Som det kan bli…?


 Prylar är bara substitut och en högst tillfällig tröst, det vet jag mer än väl, men ibland får man ta till såna här banala fejklösningar för att ta sig upp ur gyttjan.


Kram från Ingmarie

Ljus i mörkret

Upplever du som jag att det känns som mitt i natten varje morgon när klockan ringer bara för att det är så mörkt ute? Och att man tror det är läggdags vid kl. 16 av samma anledning. Det är t.o.m så mörkt att lamporna vid närmsta motionspåren var på denna morgon trots att klockan var efter 9.

Inte konstigt egentligen att jag känner mig dubbelt låg. Trots extra D-vitamin. (Utan dem hade det garanterat varit nattsvart dygnet runt.) Försöker njuta så mycket det går av de korta joggturer min stackars rygg klarar av och det faktum att jag ju får styrketräna, simma, vattenlöpa och yoga (nästan) precis hur mycket jag vill. Ljusen vi tänder hemma, eller de i yogasalen, hjälper förstås också en del mot mörkret både ute och i min sorgsna själ.


Men snart vänder det! För mig vänder det förhoppningsvis en hel del redan på söndag för då är jag i ett sommarland väldigt, väldigt långt härifrån. Känns skönt att veta. Kanske mina dystra tankar kan mjukas upp och bli ljusa där.❤️

Kram från Ingmarie

Stillat lite längtan 

Att få vara ute, traska långt, småjogga, upptäcka nya vägar samtidigt som man får umgås med en av sina finaste vänner är bra fint ändå. Jag och Jenny hade inte setts IRL på (känns det som) 15 evigheter och jag hade verkligen längtat som en tok. Dessutom fick jag träffa en nästan helt ny liten människa! För bara några veckor sen blev nämligen Jenny mamma till lilla Lilly. Så söt att jag dog sötdöden flera gånger om.❤️


Suturerna i ansiktets togs bort i dag och det har läkt superfint. Behöver bara ha en liten tejp som skydd nu. Förvisso i typ ett år men det kan jag lätt stå ut med för nu får jag svettas hur mycket jag vill! Så det första jag gjorde var att köra ett Hot Mojo-pass. Fatta känslan av att äntligen få svettas igen! Så där så det stänker! Begriper verkligen inte hur folk som lever svettfria liv står ut.?Jag känner mig liksom förgiftad inifrån.


Längtan kan vara lång men den går att stilla. Saknaden är däremot evig och gör mest bara ont. Så man får inte längta för länge för då finns risken att den blir till saknad…

Kram från Ingmarie

Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip ”måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie