Löpning

Två säsongspremiärer

Det (enda?) bra med höst, vinter och kyla är två saker som drar igång ”på riktigt”.

1: Sprada! Det är förvisso nog fortfarande två-siffrigt i vattnet men det är nu den börjar. The real Sprada-season. ( För dig som inte vet så är Sprada mitt egenpåhittade ord för springa + bada.)

2: Indoor Running! Jag vet att det är de som gör tvärtom. D,v.s springer inne på sommaren och resten av året ute. Det finns t.o.m finns de som alltid springer inne! 😱Men för mig börjar mina IR-klasser först nu och varar fram till våren. Sen kör jag bara på bandet i absoluta nöd- och krisläge. För även om det är fasligt skoj så är ju ute bäst. Åtminstone så länge snö, is och modd håller sig borta.🤪

Vad har du för höst/vinter-säsongspremiärer?

Kram från Ingmarie

Den där speciella dagen…

Trots att det är 27 år sedan är och förblir den 1:a oktober en mörk dag för mig med en stark påminnelse om livets oerhörda sårbarhet och ändlighet. Jag hade såklart helst velat slippa att ha behövt gå igenom och uppleva allt det där fruktansvärda men samtidigt kan jag känna en slags märklig tacksamhet. Tacksamhet över att jag lever, över allt jag har, allt jag får vara med om och att jag är frisk. Mitt jobb påminner mig ju också i princip dagligen om hur allt det vi har, och kanske tar för givet, kan ryckas bort från oss på ingen tid alls.

Så jag lever på mitt liv så som jag vill. Gårdagens lilla klenhet verkar ha försvunnit lika fort som den kom och tur är väl det för jag har haft en ledig dag och en sån ska ju nyttjas på bästa sätt och vis. Eller hur? Har därför både kutat, kört toksvettig Hot Mojo och övat vidare på PT-Rafaels övningar. Tycker det går riktigt bra! Bebis-vikterna börjar så sakteliga gå över till barn-vikter. I vissa fall kanske t.o.m lite mer! Typ tonårs-vikter. 🤪💪🏻

Sen har jag visst även fått bästa yoga-och meditationssällskapet! Demi alltså. Jag vet faktiskt inte hur många gånger per dag jag dör sötdöden.

Kram från Ingmarie

Klappar mig själv på axeln

Plötsligt händer det! Jag hade noll lust att kuta långpass i dag. Faktiskt inte att kuta ö h t.😳 Åtminstone inte många steg åt gången. ”Något” blaj cirkulerar i kroppen och jag bestämde mig för att lyssna på den och inte ens försöka prova. Så det blev bara någon timmes gå-jogg och det får vara bra nog tänker jag och känner mig präktigt duktig som attan. 🤪💪🏻 Skogen är ändå skogen med alla sina fördelar hur långsamt man än tar sig fram, eller hur?

Egentligen var den största anledningen till att jag var så ”duktig” och chillade att jag skulle jobba sen. Det kan absolut vara toklugnt där på helgerna men man vet ju aldrig det före. Sannolikheten är trots allt att det inte är det och då kan man ju liksom inte komma dit helt slutkörd redan innan… Och tur var väl det för det var lätträknade antal ”sittpauser” denna kväll. Ingen risk att det gror någon mossa på mig/oss i alla fall…🤪

Kram från Ingmarie

Dubbla tior

Den ena tian hittade jag på helt själv. 10 backar upp och ner. Varje upp, och ner, är ca 300 m. Inget märkvärdigt om man betänker att det inte är så längesedan jag körde 7 x 2 km i Hammarbybacken. Men allt sånt där som kondis och styrka är som bekant en färskvara och har man haft en ledsen fot många veckor i rad får man snällt backa till rätt nivå. Tack och lov har jag ju inte behövt börja om helt från noll. Tyckte det gick helt ok faktiskt. 😄💪🏻

Den andra 10an var en del av ett simpass som Coach Ville på Wolff-wear hade hittat på. 10 x 100 m med stegrande fart efter x antal 25:or med teknikövningar och fartökningar.

Jobbigt? Ja. Kul? Jätte-ja!

Blir extra skönt att softa i kväll. Och längta tills i morgon för då blir det trippel-skoj!

Kram från Ingmarie

Extra-lampan

Den ger mig sömnproblem så in i bängen men ändå älskar jag den där månen! Som en extra lampa lyser den upp i mörkret och gör att det liksom blir extra mysigt att komma ut från SÖS-dörrarna.

Mest glad är jag ändå över att benen och foten (fötterna) funkade att kuta med även i dag. Inget ont-ont någonstans för träningsvärk räknas ju inte in i den kategorin.🤪 Det är bara skön-ont och ett bevis på både att man tagit sig ur sin comfort-zone och hittat försummade (och slumrande) muskler.😍💪🏻🙏🏻

Kram från Ingmarie

Jag tror det har vänt! 😍

Sex veckor minus en dag efter olyckan tog det innan foten var med på att köra lite intervaller igen. Det kan tyckas lång tid men det är faktiskt skitkort i dessa sammanhang!  Ledbandsskador tar tid att läka. Faktiskt längre tid än benbrott. Nu var det dock inte varken fort eller mycket men ändå. Det var intervaller!

Det är förvisso jag som gjort själva jobbet till att göra den glad igen, och jag har jobbat hårt, men utan Fredrick och Micke samt PT-Rafael så hade min fot inte varit så här glad. Det är då ett som är säkert för utan deras proffs-hjälp hade jag troligtvis på sin höjd kunnat jogga i backarna här.

På tal om PT-Rafael så har vi kört i dag igen. Eller rättare sagt han såg till att jag körde.

Det kommer bli en spännande höst och vår för nu vet jag vilka vikter han siktar på att jag ska greja. Inte utan att jag får lite bendarr.😱 När jag dessutom fått börja pudra nävarna så fattar jag att det börjar bli very serious.

Simprogrammet bjöd också på ett kul pass och fastän jag var på ”värsta tiden” så var det märkligt nog helt ok med plats. Det var nästan så jag tänkte hoppa över i ”snabbsim-banan” för jag fick simma om hela tiden. Men bara nästan. Helt ärligt kändes det bra för egot att inte vara långsammast.🤪 Goggleögonen ingick som alltid…

En bra träningsdag med andra ord och det känns som att jag åter igen har medvind!

Men mysigast av allt har utan tvekan varit att få träffa Karin igen! Det är svårt att synka två liv ibland men när det väl sker så är det extra ljuvligt och tacksamt.💕🙏🏻

Kram från Ingmarie

Vad-lurad

Min lilla (nåja) fot är fortfarande ganska rund och stel men den blir gladare och gladare för varje dag! Särskilt efter specialrörlighets-övningarna jag fick av PT-Rafae i fredags.

Han fixade även så jag fick träningsvärken från hell i vaderna. Jag som trodde de var några av mina starkaste muskler! 😱 Men tji fick jag…. Rejält! Jag fuskar (såklart) ändå inte utan har gjort min läxa i dag. Det är faktiskt jättekul! Fast i ärlighetens namn tog jag det lite mer easy med de där vadövningarna än vad som var tänkt. Jag vill ju inte utmana de stackarna för mycket.

Märkligt nog känns inte vaderna jättemycket när jag kutar. I alla fall inte förrän efter ett tag. I slutet av dagens löptur gnällde de faktiskt ganska duktigt. Ja hela kroppen förresten om jag ska vara petig. Provade nämligen att springa lite längre och kunde ännu en gång konstatera att det där med ”långt” är väldigt relativt. Just nu är 90 min. fullt tillräckligt. Kondis är verkligen en färskvara! Men fatta mig rätt, jag är jättetacksam!🙏🏻

Kram från Ingmarie

Recept på en superlördag

Jag är så himla bra på att roa mig och dränka missat lopp-sorg att jag banne mig borde få pris! Eller skaffa patent.

För så här gör man! (Efter yoga, meditation, frukost eller vad det nu är man pysslar med på morgonen.)

Börja med en kravlös löptur i finskogen. Spring dit näsan pekar och magkänslan styr dig. Spring i den farten kroppen vill och stanna precis innan kroppen börjar bli allt för trött.

Ta en snabbdusch, lite mellanmål och åk sen så fort som möjligt till närmsta bassäng. (Vilket i mitt fall är Eriksdalsbadet. ) Strunta i att det är helgtrångt och fokusera enbart på att genomföra det tänka passet. Kör på, bli trött, tänk att snabbsimmarna på samma bana är inspirationskällor snarare än störande konkurrenter och känn dig som en vinnare när alla övningar, intervaller och kilometrar är avklarade!

Snabbdusch igen. Skippa sånt som hårtvätt och frisyrfix för då hinns det med en cappuccino på vägen till nästa grej. Hot Mojo yoga. Extra bra och svettig träning blir det när man har Tindra som leder.

Efter detta kan man såsa precis hur länge man vill och orkar i duschen för det enda som ska göras efter detta är att ta sig hem och käka. Så det blir lite ny energi i kroppen för att måla.

Och spela spel.

Hur det gick? Vi kan väl säga så här. Jag är tydligen inte bra på varken kvinnliga eller manliga fördomsfulla frågor medan Anders däremot är skrämmande bra. 🤪 Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska tolka det…🙄

Kram från Ingmarie

Slutkörd

Jag har sagt flera gånger att jag gillar mitt jobb jättemycket men ibland är det bara för mycket. Belastningen och stressen kan vara omänsklig, trots att vi jobbar med människor🙄, och efter vissa pass är jag verkligen helt rökt. Finns inte en gnutta energi eller ork kvar för jag har förbrukat precis allt genom att ta hand om svårt sjuka samtidigt som logistik, flöde och planeringar ska funka och flyta på. Som i dag. Konstant galet tempo som slutade med (ännu mer) övertid vilket gjorde att jag missade kvällens simträning.😢 Och helt ärligt hade jag troligtvis inte orkat mer än en halv längd även om jag slutat i tid….

Det är ju tyvärr inte bara min arbetsplats som är så här. I princip all akutsjukvård är ”sjuk” och jag känner igen precis allt i denna artikel skriven av en läkare. Jämförelsen med brandmän är både bra och intressant!

Mina chefer är fantastiska och de gör ett makalöst bra jobb! Men de kan ju inte trolla med knäna. Det krävs politiska beslut för att det ska bli bättre. Få se hur många av alla löften som gavs innan valet som kommer bli verklighet… Jag gissar på max 10%.

Men jag fick i alla fall en fin löptur till jobbet i morse. Den som alltid slutar med uppför eftersom SÖS ligger som det gör.

Efter ett pass finns det dock inte på världskartan att mina ben skulle palla kuta. Inte ens fastän det går neråt i början av hemvägen.

Kram från Ingmarie

Spontanare

Om någon sagt till mig när jag vaknade att jag snart skulle kuta ett trail-lopp hade jag trott hen fått hjärnsläpp. Eller jag hade i alla fall skrattat högt. Väldigt högt.

Men har man ett öppet sinne, och släppt allt vad krav och prestation heter för ett tag, så kan det sluta precis hur som helst.

Det började med att Fredda skickade ett sms. ”Ses snart. Fin dag för lite Skogslunk”

Jag visste direkt vad han syftade på.Brotorp trail 50-turen.

Som f ö nog har den tjusigaste postern ever!

Ett lopp som har samma start, mål och arrangör som 50-turen swimrun och alltså är max 10 min cykelväg från lyan. Men det är också känt som tufft och utmanande med rejäla backar och mycket bröte. Dvs inte min typ av race. I synnerhet inte nu med en småledsen fot.

Men ibland gör man sånt man inte tror man ska. Särskilt när solen skiner. På mindre än en kvart hade jag cyklat hemifrån och fått på mig en nummerlapp med hela 15 min. till godo innan start.

Uppvärmning och banprofil brydde jag mig inte om men jag visste hur snitslarna såg ut och att det var två vätskekontroll på 13-km banan. Och att jag verkligen, verkligen skulle ägna mig åt skogslunk i solen med kroppen i behåll till målet. Och det gjorde jag! Joggade när det var ok underlag och gick när det var brötigt. Någon gång, när det var absolut snubbelfritt, lät jag benen gå så fort de mäktade med.

Det är en tuff bana men jag kom i alla fall inte sist. Observera även den tjusiga klassisk 70-talsnummerlappen!

Fredda var som alltid racersnabb och hade hunnit byta om innan jag och Carola ens hunnit till målrakan.

En riktig snabbis är alltid lika starka och fantastiska Kajsa Friström. Tvåa av alla damerna på långa banan är grymt bra! Begriper inte hur hon gör för hon är banne mig ostoppbar!

Efteråt var det precis som vid deras andra arrangemang. Hemlagad soppa, macka, våfflor med grädde och sylt, bullar, kaffe och häng i gräset. Anders kom också för vem vill liksom missa detta oavsett om man haft nummerväst på sig eller ej.

Vi fastnade nästan där. Så härligt var det! Men även de bästa kalas tar ju slut. Jag hade dock tur för jag hittade ett nytt. Nämligen en egen 50-metersbana!

Kram från Ingmarie