När klockan ringde 05.45 i lördags morse kändes det snudd på overkligt att det äntligen var dax för oss att köra LED. Det här var ju något jag och Josefin pratat om och tränat inför i månader. Jag har sett fram emot det, fasat för det, ångrat mig och längtat i en salig blandning. Men mest längtat. På slutet t o m enormt mycket! Du som gjort något liknande vet ju också att när man börjar planera något långt i förväg så känns det också just långt bort. Sen plötsligt är dagen där! Förra gången jag försökte mig på den långa banan, för två år sedan, tvingades vi bryta på Hasselö pga att min co-partner Elisabeth blev sjösjuk så jag ville verkligen, verkligen, verkligen komma ända i mål denna gången.
Frukosten serverades i ett hus bredvid där vi bodde och var fullt av andra (troligtvis) lika förväntansfulla swimrunners. LED –Loftahammar endurance day– har flera olika lopp. VASS 5,9 km ( 5 km löp + 900m sim ) ULTIMO 25,5 km (19 + 6,5 km), Hasselö challenge som är ca 30 km (26+4 km) och själva LED som från början skulle vara totalt 55 km (45+10 km) men som pga bl a fågelliv och ett bröllop fick kortas ner till ”bara” 45 km (37+8km).
För den som är intresserad finns en banbeskrivning här.
Foto: LED
Vädret kunde inte varit bättre om man frågar oss fryslortar. 25 grader och sol. Vattnet var runt 17-18 grader vilket är perfekt. Med ett undantag. 3 km av simningarna gick i ett stråk där de västliga vindarna gjort att vattnet rörts om och termometern visade ynka 11,5 grad. Det är kallt att simma i och det gav oss huvudbry. Inte ens jag klarar liksom av att springa i våtdräkt + underställ/långa ärmar/pannband i 25 grader utan att få värmeslag. Men simma så pass långt utan lite mer skydd skulle bli för kallt.
Vi löste det som så att Josefin stoppade med sina löstagbara ärmar bak i sin väst och jag ett tjockt neopren-pannband i bh:n. Håller jag huvudet varmt klarar jag ganska mycket. (Därför jag har mössa när jag is-simmar.) Jättesmart tyckte vi men med facit i hand borde vi nog gjort lite annorlunda…
Pga det där viruset var långa banan uppdelad i tre startgrupper. Ulf och Micke som är ruskigt snabba startade i den första.
Vi i den tredje.
Jag tycker alltid det är mest ”oroligt” innan man kommit i gång och vet hur kroppen är. Å andra sidan skulle vi ju hålla på väldigt många timmar så jag visste såklart att det skulle variera oavsett men det är roligare om det känns bra i början. Och det gjorde det! Första löpet är hela 8 km så det var gott om tid att bli uppvärmd. (Läs genomsvett!) Första biten är gudomligt fina grusvägar förbi ängar, röda hus och havsvikar innan man viker av in i skogen på smalare och smalare stigar som till slut förvandlas till obanat. Dessutom går det rakt upp och man får verkligen klättra för att ta sig framåt. Väl uppe är utsikten hisnande vacker. Så där så man tappar andan av lycka! Vi tog oss ofta tid att njuta av just hur vacker banan är. Utan tvekan är den en av mina topp-tre favoriter! Sen skulle man ju ner också. Väldigt ofta kasandes på rumpan. 🤪
Lite här och var fanns roliga skyltar typ denna uppsatta.
Första simningen var ca 500 m och vattnet var i princip helt stilla. Underbart! Redan där hade vi passerat två energistationer och om det är något vi visste vi skulle behöva vara extra noga med var att få i oss energi. Förutom några egna gel åt jag en hel årsförbrukning av Snickers. Minst! Tur det var lördag!😄
Före och efter varje sim stod det hur lång nästa sträcka var och det är guld värt! För det första är det typ omöjligt, åtminstone för mig, att hålla reda på alla 52 (eller om det var 48?) olika sträckor och även om jag hade skrivit upp det på paddlarna så hade jag varit helt förvirrad redan efter 8 sim.🤓
Dock hade jag några hållpunkter för att veta på ett ungefär var vi var. Dels var det 9 energistationer, på Hasselö väntade nästan 9 km löpning på springvänliga grusvägar och när vi kutat klart där var det ”bara” 5 km löp och 4 km sim kvar. Det var också där den besvärligaste terrängen skulle börja enligt de erfarna och det var också där det kalla vattnet fanns.
Jag upplevde vägen dit mest som en enda lång fest. Med massor av lördagsgodis. Det tog cirka 6 timmar men kändes som typ 2. Max! Vi sprang, simmade, klättrade, hasade upp och ner för branta stup så dammet yrde och upp och ner på snorhala klippor. Vi blev påhejade som om vi vore vinnare av en fantastisk publik, gav hjälp till våra medtävlare och fick hjälp (det är så man gör i swimrun) och vi var ibland helt ensamma utan att se en enda levande varelse. Vi sprang över ängar, utmed vattnet, genom små söta byar som verkade som tagna ur Astrid Lindgrens böcker, över och under stockar, genom snår och på kantiga klippor. Upp och ner i vattnet så många gånger att ingen av oss kunde hålla reda på hur många gånger. Ibland var det helt stilla, ibland rejält guppigt. Vi pratade, skrattade och var helt tysta. Och åt Snickers.😅 Funktionärerna får 10 av 10 möjliga poäng rakt igenom. Vilken service! Liksom både banan och banmarkeringarna. Vi lyckades förvisso springa fel några gånger men det var helt pga att vi var ouppmärksamma eller för att markeringen åkt ner i backen.
Hasselö kom och jag tror vi var de enda som inte varken cabbade ner ( dvs drog av överdelen på våtdräkten) och behöll badmössan på. Jo det var varmt och jo vi svettades men det var ändå helt ok. Det kalla väntade så jag tyckte liksom det var bra att värma upp mig så mycket som möjligt. En svettig dräkt är inte enkel att flytta på så det var minst sagt besvärligt att få fram de där extra ärmarna till Josefin. I stället för att bara ”sticka in min arm och dra fram dem” så fick hon cabba av och det tog sin lilla tid. Mitt pannband var enklare men eftersom jag satte det utanpå badmössan åkte det av redan vid andra simmet i det där väldigt kalla vattnet. För kallt var det! Jag svor! Så kallt var det. Inbillade mig att det kanske hjälpte om jag gjorde det. Vilket det inte gjorde. Såklart…
Efter inte allt för länge hackade jag tänder även under simningen. Min vänstra axel hade också börjat protestera liksom Josefins ena fot. Simningen blev svårare och svårare så Josefin fick dra mig på i princip alla simmen som var kvar och jag ska erkänna att det kändes lite tungt där. Det hjälpte ju inte heller direkt att jag frös och skakade så mycket att jag nästan krampade. Jag såg hur Josefin bet ihop och haltade fram och för några sekunder kom tvivlet. Skulle vi tvingas bryta? Jag kunde ju inte hjälpa henne genom att dra henne på löpningen och bära henne genom snåren var ett nästan lika dåligt alternativ. Men vi gnetade på. Tänkte framåt och t o m skrattade åt eländet.
Vi bara skulle i mål!
När den lilla ön med bara 100 m löp kom visste vi att målet var nära. Bara två sim med någon kilometers löp mellan. Den sista energistationen var på Tättö innan sista simmet in till mål. Det kaffet de serverade i pappmuggarna där var utan tvekan det godaste jag någonsin druckit! Jag svepte två utan att blinka och jag tror värmen av dem gjorde att vi båda fick nya krafter. Sista simmet var 1100 meter och min axel gjorde ont så in i bängen. (Jag hade försökt simma med en arm men det gick si så där.) Josefin var stark och vattnet kändes som att gå ner i ett badkar! Från 12-13 grader till 18 är megastor skillnad.
Då visste jag vi skulle klara det och alltså den känslan att kravla upp på land och in i mål efter 9 timmar är oslagbar!
Jag frös fortfarande så tänderna skallrade och fick en filt på mig. Väldigt snabbt kom flakmoppen och hämtade upp oss så vi fick åka till omklädningsrummet och den duschen alltså! Olallaaaa! Samma flakmoppe körde oss tillbaka till målområdet där vi i bästa Corona-style fick (vego)burgare och dricka. Inga mer Snickers!😆
Jag är oerhört glad och tacksam över att ha fått uppleva detta tillsammans med just Josefin. Hon är lugn, cool, stark, tuff, glad och ödmjuk i en perfekt kombo!😍 Och såklart jag är lika glad och tacksam för att kroppen hängde med och att huvudet inte en enda gång gjorde det jobbigt för mig. Visst var det tufft och visst blev jag trött men mest upplevde jag bara en enorm glädje över att kunna och få vara med på detta äventyr. Vårt mål var att klara cut-offerna, ta oss i mål och uppleva ett äventyr vilket vi gjorde med råge. Vi kom inte ens sist! Om jag fattat det rätt kom vi faktiskt 5:a! Ulf och Micke hade betydligt tuffare motstånd men kom 7:a! Grymma grabbar!
Tack än en gång Josefin för att du ville göra detta med just mig! Tack Ulf för coachning, pepp och stöd! Tack LED och Mattias Evald för ett fantastiskt arrangemang! Tack Anders för att du alltid, alltid stöttar mig och inte en endaste gång gnäller över alla timmar jag ägnar åt träning eller över doften från våtdräkt och blöta skor. Tack kroppen för du ännu en gång ställde upp för mig och tack livet för att jag får vara med här.🥰
Kram från Ingmarie
