För två år sedan sprang jag Black River Run 20 miles och precis som då var dagens lopp en spontan-anmälan men av helt andra anledningar. Den gången var det för att min partner blev akut sjuk och vår planerade swimrun-tävling i Finland helt enkelt inte blev av. Då blev loppet ett bra substitut. Denna gången var det för att jag ville springa långlopp utan att det skulle krävas krånglig resa och dyra övernattningar. Men som jag skrev förra lördagen så har jag svårt för att planera allt för mycket utan tar det lite som det kommer utifrån vad jag har lust med.
Därför blev det en andra helg i Västerås. Loppet har tre klasser. 20 + 50 + 100 miles. Varje varv är 10 miles. Dvs drygt 16,2 km. Jag vet att jag efter förra gången tänkte att om jag skulle vara med en gång till så skulle det bli 50 miles men sen kom jag på att det där att springa bland rötter, stenar och bröte med pannlampa inte är min grej. Tycker ju det är tillräckligt svårt och jobbigt i dagsljus!
Banans första 4-5 km är i princip bara bröt med stenar, gegga och rötter. De sista tre går på ett kuperat motionsspår men däremellan är det fina stigar, asfaltsrakor, grusvägar och lite småbackar. Grymt fint!
Tvärtemot förra gången så sprang jag inte fel en enda gång. Men jag behövde kissa tre (!!!) gånger och vid målgång. Å andra sidan svettades jag minimalt…
Första varvet kändes löjligt lätt. När jag började på andra varvet och terrängen var som värst fick jag en liten svacka men den försvann snabbt. Jag hade bra med energi och varven gick nästa i identisk fart. Sprang förbi fler än som sprang förbi mig så det var kul. Kom 4a bland damerna (Och helt klart etta bland veteranerna) och satte ett PB med nästan exakt 9 minuter. Såklart jag är nöjd! Joggade t o m ner en stund.
Man känner lite att vi blåbär i 20 miles-klassen inte har lika hög status som de andra “riktiga” långskubbarna vilket är lite trist. Servicen utmed banan är densamma men vid målgång serveras bara lite chips, kakor, smörgås-bitar, choklad, vatten och cola. Lite klent kan jag tycka. Och snålt. Men man får en fin T-shirt (och medalj), varm dusch och bastu efteråt och mycket pepp utmed banan så jag kommer högst troligt springa här igen om lusten finns nästa år.
Kram från Ingmarie
Heja dig, så bra du är! Håller med om känslan av att känna sig som man hamnat i barnloppet när alla andra springer mycket längre. Som när jag “bara” sprang 50 km på tjörnarparen när andra sprang 50 miles eller 100… 32 km är ju superbra och förtjänar minst lika fint mottagande i mål 😀
haha. Snacka om att man liksom har tappat greppet om vad som är “normal distans” 50 km snyter man ju verkligen inte ur näsan bara så där.