Övrigt

Stadtlandet dag 4

När man är i Norge ”måste” man såklart gå på tur. Det är ju på något vis det som ”är” Norge. Ja du vet; ”gå på tur aldrig sur”.  Och ska man nu ändå ut och traska kan man ju lika väl göra det till Stadtlandets högsta punkt Mosekleivhornet, eller hur? Ska man ut på fjället är det dock viktigt kolla väderprognosen. Den sa halvmulet, 10-12 grader, uppehåll och svaga vindar så vi drog iväg. Parkerade bilen där vi blivit rekommenderade av vår vän Calle. (Det är f.ö han som tillsammans med frun Julia äger både huset vi bor i och den fantastiskt fina Surfshopen i Ervik där man kan hitta jättefina grejer även om man inte ens kan tänka sig att fundera på att surfa.)

Det här att gå är ju inte precis min grej men när jag har ett mål är det väldigt mycket enklare. Gå bara för att man ska gå kommer jag nog däremot aldrig att begripa… Mosekleivhornet ligger på 540 m.ö.h så det är ingen jättehöjd att tala om. Dessutom ”fuskade” vi när vi började där vi gjorde för då hade bilen klättrat en hel del höjdmeter för oss. Men därmed inte sagt att det var en platt walk in the park. Det var blött, geggigt, kuperat och bitvis svindlande höjder. Anders hade fått för sig att han skulle försöka undvika att bli blöt men det gick ju såklart si så där. Själv gillar jag att plaska rakt i det blöta. Troligtvis också en av anledningarna till varför jag gillar swimrun. Eller om swimrun lärt mig att gilla det. Who knows!

Det var verkligen, verkligen en hisnande tur och så värt att bli blöt, lerig och ”fårbajsig” av.

Mot toppen!

Efter ca 2/3 av turen passerar man Hoddevik där vi var i går ovanifrån. Det kallas förresten ofta för ”Skandinaviens Hawaii” och är framröstad som en av världens 10 bästa surfställen. Inte så lite kaxigt!

På vägen passeras även x antal får. (Därav fårbajset…) Nyfikna men skygga och vansinnigt söta. Så här skulle alla djur få ha det!

Om Anders hade fått välja hade vi aldrig kommit upp men jag är envisare än honom och kanske lärt mig av erfarenhet både att man klarar mer än man tror och att man i princip aldrig ångrar det man gjort. Sen visste jag också att han skulle bli galet nöjd när han klarade det. Vilket han förstås gjorde och blev.

På väg tillbaka. Långt där borta upp till höger ligger toppen.

Och långt där nere någonstans startade vi.

Drygt tre timmar höll vi på. Det firade jag med en liten kort simtur i det magiska Seljestrandsvattnet. Den stranden har visst blivit framröstad till det inte så smickrande priset ”en av världens 10 dyraste stränder”.  (Baserat på vad det runt omkring med ex lunch kostar.) Jag betalade dock inte ett öre. Märkligt nog var jag även helt ensam där…

 

När vi väl var hemma igen kom badsuget ännu en gång trots att jag var frusen in i märgen. Och sånt ska inte nonchaleras! Däremot hoppade jag över att ta på mig den kalla baddräkten. Någon måtta på det hela får det ju lov att vara menar jag…

 

På tal om fåren. De är ruskigt duktiga på att vara obekymrade och chilla till 100%. Vi människoknytt borde nog lära oss mer av dem.

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 2

Det är inte helt enkelt att förklara en dag som mest innehållit en himla massa ”åååh” och ”aaaah”! För så är det här. Även en (halvt) regnig och dimmig dag.

Vi drog till andra sidan Stadtlandet i morse. Närmare bestämt till Selje. Där kan man t.ex besöka enda gymet inom många mils omkrets. Inte det mest fancy jag varit på men rent och fräscht, bra grejer och ägaren var jättesnäll som åkte dit enbart för att släppa in oss! Det kallar jag kundservice!

Jag tror dock inte folk åker till Selje just för gymet. Däremot för naturen, historian, kyrkan och klostret ute på Selja. Det sistnämnda såg vi dock bara på håll när vi tagit oss ut till ”landsvägens slut”. Hisnande vackert och perfekt för en fika-paus.

Lika hisnande vackert är stranden, ”byn” och området vid kyrkan. Snacka om att få vila i frid…

I Selje finns även Risnakken. 350 ”trappsteg” i princip rakt upp till en utsikt som saknar tillräckligt bra beskrivande ord.

Där uppe mötte vi en dam som berätta många spännande historier om bygden. Efter att ha bott där i 60 år hade hon varit med om en del. Som när hotellet brann ner, när de driftige entreprenörerna kom och startade både kostym- och plastbåtsfabriker och när det blev klart vem som skulle bygga det nya hotellet. Det var också hon som tipsade oss att gå ”bakvägen” tillbaka till byn vilket vi tyckte var galet bra för jag är inte helt säker på att jag kommit ner för de där ”trapporna” i ett stycke… ”Bakvägen” var betydligt snällare.

Där på ”andra sidan” fanns också ett aktivitetscenter med en liten hytte man kunde chilla i och ett litet utegym som måste ha en av jordens coolaste utsikter!

När vi tyckte vi traskat klart på denna delen av Stadtlandet for vi tillbaka till yttersta delen av  Ervik och det vackra havet där. Några tappra surfare väntade på vågorna men annars var det helt folktomt. Så fridfullt.

I Ervik finns även Hovden med sin mörka historia. Det är en udde dit tyskarna byggde en väg under andra världskriget med hjälp av ryska krigsfångar. Tragiskt förstås men förbenat vackert är det oavsett.

Och ”tunnlarna” i berget är onekligen hur coola som helst hur hemska de än må ha varit.

 

Nu ligger vi i The Barn i en varsin soffa och njuter av denna vy. Extremt svårslaget.

Kram från Ingmarie

Tids-skillnad

Jag gillar ju allra mest att vara ute och träna så visst är det väl bra märkligt att 40 min på ett utegym känns som ett ruskigt långt pass medan den dubbla tiden på ett inne-gym känns som det är över innan det ens har börjat. 😳 Trots att det dessutom alltid är mycket jobbigare inne. Förklara det den som kan!

Eller kanske det är just därför. För att det är jobbigare. Och såklart för att det finns väldigt mer att leka med.

Kram från Ingmarie

Fri fredag

Det känns onekligen väldigt märkligt att ha två hela dagar efter varandra ledigt. Och skönt!

Har bl.a kutat i skogen. Långsamt och trögt men inte ”ont”. Anledningen till trögheten är (som alltid) mitt lättrörliga bäcken. Det i sin tur påverkas negativt av all slags stress. (Såklart…) Vissa får ont i skallen, ont i magen eller hjärtsnörp som första stressvarning. Jag får ont i ryggen. Så olika kan det vara. Kiropraktor-Erik ( jag kallar honom numera mirakel-Erik) hittade roten till min instabilitet så nu har jag ännu fler övningar att göra. Varje gång jag är där får jag ju även besöka mina tavlor som jag har hängt där. 🤩

Sömnbrist och trötthet tar dock ut sin rätt. Redan kl 13 däckade jag på soffan. Fanns i princip inget som kunde hålla mig vaken. 😱 Men sen piggade jag på mig. Och fick en härlig både prat-och simtur tillsammans med Inger.

Kram från Ingmarie

Bakslag

Allt som händer skrivs (såklart) inte här. För att det är absolut ointressant, för att jag inte vill dela med mig eller för att jag genom att inte skriva om det tror att det ska försvinna. (Jättelöjligt, jag vet, men den där förträngningsmekanismen är väl etablerad i hjärnan verkar det som.)

I söndags, när jag var vid Hellas och bara skulle kliva över en sten, blir jag kraftigt yrslig, vinglar och tappar helt balansen. Det var som om allt gick i extrem slowmotion. Jag märkte liksom hur jag trillade men kroppen funkade inte och plötsligt sitter jag på marken. Tack och lov med huvudet fortfarande över marken och inte i någon sten. 😱

Sen gick yrseln över och jag kunde utan problem resa på mig, gå vidare och sen cykla hem. Men benet/ryggen var kaputt!

I går gjorde det lika ont. Som om nerv kommit i kläm inne i benet. Det bra i eländet är att jag sen innan hade bokat tid hos Kiropraktor-Erik (som är kiropraktor-Mickes jättebraiga stand-in) och han såg direkt att bäckenleden fått sig en rejäl törn. Inkl mitt redan förvisso gladare, men ändock ledsna, hamstringfäste. Han fixade och trixade med nålar och justeringar. Troligtvis sitter mycket av hela hamstringproblemet i min vänsterfot så även den har fått hjälp. Men grundproblemet är (som jag sagt innan) högst troligt jobbet. Det går liksom inte riktigt att förklara hur det är när tempot, pressen, bristen på rast/mat/vätska kombinerat med stort ansvar, svåra beslut, snabba beslut och tuffa situationer fortsätter under varje pass vecka efter vecka efter vecka. Det sliter såklart på kroppen både fysiskt och psykiskt.

Jag är verkligen jättetrött. Så där in i märgen slutkörd och less. Tom, energilös, hjärntrött och nästan lite likgiltig. Och kroppen talar. Jag är väl medveten om det så därför drar jag ner på allt som går att dra ner på. Min situation är inte unik på något vis, de flesta inom vård/omsorg sliter, men ”felet” jag nog gjort är att inte ta sommarsemester. Nu har jag liksom ingen riktig paus att se fram emot förrän till vintern. (Förutom två kort tripper men den tiden är ”inarbetad”.) Under hösten ska vi nämligen flytta hela verksamheten till den nybyggda avdelningen så ingen kommer beviljas ledighet. Och ja, cheferna är väl medvetna om hur det är men det är inte helt enkelt att förändra ett tokigt system eller att trolla fram mer resurser i form av pengar och personal.

Hå hå ja ja. En dag i taget och en sak i taget. Jag kommer inte kunna/orka göra precis som jag vill och planerat framöver men nu är det som det är och jag strävar efter en lösning. Jag har ju själv valt detta jobbet och därmed är det jag själv som får göra de förändringar som behövs för just mig.

Oavsett så är jag säker på att träningen hjälper mig massor för att orka. Även om vi som håller på och sportar har vetat det det sen tidernas begynnelse så finns det ju en hel del forskning som verkligen bevisat det nu för tiden. Så jag nöter på som vanligt. Funkar inte en grej så funkar något annat. Kroppen må vara hur smart och finurlig som helst men ännu har den inte klurat ut att skilja på var endorfinerna kommer ifrån så den blir glad vare sig de kommer av simning, löpning, yoga, styrketräning, vattenlöpning eller vad det nu är man hittar på. Det är faktiskt himla käckt! Däremot har man sett att ffa löpning är väldigt bra vid/mot depression. kanske därför jag behöver det så mycket..?

Så jag kämpar på tills solen skiner igen. För det gör den alltid förr eller senare. Det är (också) något jag lärt mig av livet.

 

Kram från Ingmarie

Coachad

Det här att ha ett simprogram är verkligen en himla bra grej. Jag följer det inte alltid till 100%, av rent praktiska anledningar, men att ha ett färdigt pass är 100% toppen. I grunden är jag nämligen lite lat.🤪 Och simintervaller är ruskigt jobbigt! Men står det på pappret så är det liksom bara för mig att göra. Jag behöver ju inte ens tänka. 😄

Insim, många längder drills av olika slag (tror det var 22 x 50 m) , 6 x 100 hårt, avsim. Jättekul och bra!

Men hur bra jag än tycker coachprogram är så skulle jag ha svårt att ha det till löpningen igen. Jag tror jag haft min program-dos helt enkelt. Vattenlöpningen var mest bara för att jag ville göra lite mer när jag ändå redan var i bassängen och vädret var så perfekt!

Solen sken på bra i dag och jösses vad jag njutit av en (ledig) dags Ingmarie-väder! Men jag blev ändå regnblöt för när jag var inne i stan hos Kiropraktor-Micke  (där mina tavlor finns) öppnade sig himlen totalt. Från en sekund till en annan!😳 Men hemma i Kärrtorp/Bagis skiner solen och himlen bjuder på magi!

Kram från Ingmarie

Swimrun-dag

Spontangrejer är bra skoj. Särskilt när de innehåller både simning, löpning, fina vänner, perfekt temperatur, vacker natur, goda hallon och (skön)sång mitt i skogen! Och exakt så hade vi det i dag! Jag, Ulrika, Lena och Christian.

Hela min runda blev till slut 160 minuter. Vi började och slutade nämligen på lite olika ställen. Christian fick hoppa av först pga familje-event men vi tre ladies fortsatte och förutom att vi simmade i fyra olika sjöar, sprang många kilometrar och babblade om allt från boktips till ungdomssynder, åt vildhallon, sjöng och kom på att vi skulle haft en si så där 30 miljoner riksdaler så vi kunde köpa drömgården vid Flaten och starta ett sportkollektiv.

Benet funkade ok så länge vi tog det superlugnt (vilket vi gjorde hela tiden) och jag hoppas verkligen det vänder nu. Rehabövnibgarna fortsätter och nu har dessutom Kiropraktor-Micke satt in stora (nål)stöten för att göra mitt hamstringfäste lyckligt igen.

Enda trista i dag är att lilla Demi har åkt hem till sig igen. Men vi är såklart glada att vi har fått låna henne denna tiden! 😻

Kram från Ingmarie

Jobbladdning

Mitt jobb är ju en smula oförutsägbart så för att inte komma dit och vara helt slutkörd så brukar jag se till att inte köra något allt gör hårt träningspass innan. Tränar gör jag dock alltid för annars skulle jag vara superseg. Både i kropp och knopp.

Ibland går det dock si så där med det där att ta det lugnt. När jag var nästan klar med mitt gympass (testade Sats i Farsta där jag aldrig varit innan) så hittade jag en ledig boxsäck och sen blev det som det blev och gick som det gick…

Nåja. Jag var i alla fall go, glad, lugn och avslappnad på jobbet.🤪

Kram från Ingmarie

Typiskt bra

”Dåligt väder”, dvs regn och under 12 grader, betyder gott om plats i bassängen!

Men det betyder också ont om plats på gymet.

Båda hade sin charm, sitt syfte och sina skojigheter. Och båda gav bra träningspass! Det är väl ändå det som är det viktigaste? 😍

För övrigt tycker jag det är underbart att efter förbudet infördes kunna gå förbi uteserveringarna, busshållsplatserna och entréer utan att behöva hålla andan. Vad tycker du?

Kram från Ingmarie

Mer hopp!

Att jag är en slow starter är ingen nyhet och oftast har jag ”vunnit” på det i slutändan. Men ibland ställer det till det. I flera veckor har jag tänkt gå till sjukgymnast Oskar på Sofo (eller fysioterapeut som det numera egentligen heter) men liksom inte tagit mig för att boka tid. Enda ursäkten är lättja för det är flera som sagt jag borde träffa honom just för att han är så bra. Till mitt försvar får jag väl också säga att det varit svårt hitta en tid och att jag någonstans velat ha en ”ordentlig” diagnos innan.

I dag blev det i alla fall (äntligen) dax och nu vet även jag att han är bra.Typ superduperbra!

Att förklara alla turer, symtom och smärtvarianter med mitt ben är inte helt enkelt och det tar tid om man ska få med allt. Oskar lyssnade, frågade, lyssnade och sammanfattade. Sen gick han noga igenom mitt ben med olika slags tester och för honom var svaret glasklart. Det är hamstringfästet som är skadat. På lördag ska jag göra en MR (tjat lönar sig) så då får vi se om det stämmer men jag är så gott som säker att det gör det. Bara hoppas det inte är något ytterligare mer. Orsaken lär vi aldrig få veta men det är högst troligt så som jag skrivit innan en olycklig kombination av en massa olika faktorer.

Så nu är rehab påbörjad. Jag har ju viss erfarenhet av just hamstringskador och tänker att kunde jag rehaba en avsliten och fastsydd hamstring så kan jag nog sjuttsingen även rehaba en överansträngd.😀

Hur det blir med det här äventyret får tiden utvisa men det känns högst osäkert. 😔

Såklart det inte bara blev rehab när jag ändå var på gymet. Det finns för mycket skoj helt enkelt!

Med en stor havrecappu i magen blev det även 130 minuter poolrun (bra krut i den tydligen) inkl 3 rejäla regnskurar. Är man i en bassäng samtidigt som det regnar uppifrån blir det extra blött när det stänker upp igen. Turligt nog är jag inte är gjord av socker så jag skrattade mest.