Så många hjältar!

Jag är så vansinnigt impad över alla dessa prestationer som mina vänner gjort i dag! (Ja alla andra okända med för den delen.😄) Hoppas de känt hur jag hejat och sänt kraft, glädje och energi till dem genom luften.

Anna och Fredrik rockade på Ultravasan. 90 km är väldigt långt att kuta men de grejade det med bravur!

Ännu längre är Ironman och mina kompisar i Kalmar har verkligen topp-presterat i dag. Så himla roligt att det gått bra för alla mina klubbisar! Peter och Daniel var grymma! Första Ironman-racet och de liksom bara kööööör! Samma med Elina som trots oflyt vägrar ge sig. Inte utan att jag blivit lite sugen på att en gång i livet göra en IM jag med… Kanske en 55-års grej? Vem hjälper mig?😀

Och Jona…. Vilken quinna!! Hon staplar sina IM-medaljer på hög. Helt ofattbart i min värld!

En annan superquinna är Inger. Hon har haft det grymt tufft på många sätt och vis men den lilla knoppen har blommat ut för fullt och jag är supertacksam över att få följa med i denna utveckling. Pallplats på en av sina första Swimrun-race är fantastiskt bra gjort!

Min lilla träning denna dag är som en fis i rymden men man gör så gott man kan och bör väl egentligen bara jämföra med sig själv.

Jag var oförklarligt nog sugen på de där Galgbergstrapporna. ”Värmde upp” med 45 min jogg i mestadels ösregn. Borde haft swimrunstassen där…

Men precis lagom till jag tog mig an de där 197 trappstegen/630 metersrunda kom solen!

Ryggen styr helt men jag tänkte att jag skulle klara av åtminstone 6 st. Som blev 8 som blev 10 som blev 12 varv.. Yes!!!! Eller 13 om man ska vara petig för jag fick ju ta ett extra för fototagningen.😜Overall känslan var ok och nu efteråt verkar ryggen inte gnälla mer än innan i alla fall.❤️

Sen sprang jag en liten omväg hem så det blev 120 min. totalt. Det var jag nöjd med!

Liksom den där halvtimmes simningen. Övade på läxorna Pedda gav oss i måndags. Skitskoj!

Mitt i denna träning-mat-kollarace-dag fick jag till en gofika med bästa Kenth. Vi kommer ju båda två härifrån, och bor båda i 08a land, men att få till gemensam tid kan vara knepigt värre så himla turligt vi var här samtidigt för det var hiskeligt mycket som skulle avhandlas. Så även himla turligt att solen sken och cappuccinon på Cortados var himmelskt god. (Superställe b t w!)

I morgon väntar andra skojigheter. Tjohooo!

Kram från Ingmarie

Laddar för osvett

Undra just vad som är jobbigast. Köra race själv eller vara den som är jämte. Rent fysiskt är det såklart svettigast att köra själv men puls- och nervositetsmässigt vet i sjuttsingen. Jag tycker i alla fall det är multum-mycket värre att stå jämte. Jag kan ju inte göra ett skvatt mer än att heja. Och kanske sända kraft genom atmosfären. I morgon kommer det därför bli kämpigt värre. Anna ska kuta Ultravasan 90 km.Hur coolt som helst men det kommer ju ta sin lilla tid vilket betyder att det blir en lång dag även för mig som vill hänga med.

Sen har jag en hel bunt klubbisar och andra vänner inkl. Jona som ska köra Kalmar Ironman. Det tar minst lika lång tid som Annas race. Men jag har hittat bra appar till telefonen så att jag i alla fall (förhoppningsvis) slipper sitta still vid datorn.😜För då blir det ju dubbel-jobbigt.

På tal om att stå jämte så är det här med att ordna tävling ganska tufft också. Fel. Det är skittufft! Men på kvällens möte kunde vi konstatera att Halmstad triathlon 2017 över lag var superlyckat! Kul! Nu är det fokus på 2018 som ska bli minst lika bra!

För att orka i morgon har jag laddat så gott jag kunnat i dag.

Vattenlöpning och gym är bra sätt tänker jag. Actic i stan är så himla käckt att allt finns under samma tak. Smidigt!

Det här är f.ö en bra liten övning för att både lugna systemet och öppna upp både fram och baksida.

Mest chill, och mysigast, har ändå utan tvekan långlunchen med mamma varit. Så himla mysigt att kunna ses så här lite hur som helst. Precis när vi slagit oss ner vid mysiga Rotundan och fått våra smarriga smörrebröd så kom dessutom solen. Och ja, det var lika gott som det ser ut.

Kram från Ingmarie

Mer (Ingmarie-)filosofi

Jag har många (hemmasnickrade) filosofier.😀

En är det här att man ska ha utmaningar och emellanåt göra ”obekväma” saker. Vad det är beror ju helt på vem man är.

För mig kan det t.ex innebära en så banal sak som att ”ta bort” någon jag känner på FB för att jag inte längre pallar hens rasistiska, elaka och nedlåtande inlägg. (”Ta bort” någon man inte känner är däremot inga problem.)

En annan är att kasta om i den från början planerade dagen bara för att få chansen att göra något jag tycker är lite småläskigt. Kanske minns du att jag förra året blev påkörd av en roddbåt när jag simmade i Nissan? Jag fortsatte en stund efter för att övervinna rädslan men efter det har jag ändå bara varit i max två gånger. Jag är inte direkt rädd men jag tycker det känns sjukt obehagligt helt enkelt! Befogat enl mig för en del av de där som sitter i båtar av något slag far fram som vettvillingar trots att de vet att Nissan nu för tiden ofta är belamrad av simmare.

Simma OW på morgonen innan löpning tillhör inte heller min favvorutin helt enkelt för att jag oftast blir nedkyld och vimmelkantig. (Swimrun är en helt annan sak.)

Så när mina klubbisar Peter och Daniel frågade om jag ville med för en morgonturen i det svarta vattnet så kände jag att nu var det dax! Face your fears and dare to dare du vet.

De här två är inte bara supersnabba och sjukt starka (båda kör IM på lördag…) utan även supersnälla och verkliga gentlemän! Vi simmade mellan broarna och under varje väntade de snällt in mig och gav mig ny pepp!

Alltså vilka killar! Man tror ju nästan inte de är sanna!

Löpning blev det efter en varm dusch och en stor het kopp kaffe. (Nissan är betydligt svalare än de flesta sjöar.) Kantigt i början men solen och den varma luften tinade snabbt upp mig och det blev t.o.m längre än jag tänkt. Jättehärligt!

Passade även på att svettas lite på utegymet uppe på Galgberget. Älskar det!

Liksom jag älskar havet! Fick några sköna timmar vid dess kant i dag. Gäller att passa på.

Jag älskar mycket för jag älskar även Yogainstitutet. Man vet aldrig vad som väntar, särskilt inte när bästa Pernilla är guide, men man vet att det alltid är bra. Yoga och meditation är ett perfekt sätt att lära sig att utmana sig på och s a s ”våga” se sig själv. Det som händer och det man upplever på mattan speglar nämligen även oftast livet utanför. Kroppen kan vara oerhört avslöjande. Eller informativ beroende på hur man vill tänka. Vi bär alla vår historia och har grejer vi behöver jobba med för att komma vidare. Det är bl a sånt som kan pluppa upp när man står/ligger/sitter där. Jag tycker det är skithäftigt! Det är ju det som är livet tänker jag. Utmanas och utvecklas. Tänk så oerhört tråkigt det skulle bli utan det.

Kram från Ingmarie

Feelings

Jag har en egen liten filosofi. Jag tror så här att om man alltid strider och håller för hårt om någon eller något så går det antingen sönder eller försvinner. I stället tror jag att man ska försöka hålla mjukt och inte alltid kämpa så förbenat hårt. Därmed inte sagt att jag alltid gör så. Jag är ju bara en simpel människa.😜 Det betyder inte heller att jag sitter på rumpan och väntar på att något ska hända. Jag tar hjälp och strävar vidare och tänker på att göra det med ett ”mjukare sinne” för jag har märkt att det funkar nästan alltid. När jag släpper taget så kommer oftast det, eller den, jag önskar. Dessutom märker jag ännu mer att även kroppen blir gladare och liksom mer följsam.

Ett typiskt, och enkelt, exempel är den där ”riktiga” löpkänslan. Den går inte att kämpa fram. Den måste inväntas. I dag fanns den där igen. En ”simpel” sak men ack så efterlängtad. Nu hoppas jag bara att jag inte griper tag för hårt så att den vill stanna ett tag…

Fick en jättefin runda i värmen. Sprang bl.a förbi Sperlingsholm och min pappas barndomshem. Kan fortfarande känna lukterna från farmor och farfars hem. Nybakat, kaffe, trä, lite ladugård, jord, tyg och matos. Och ljuden! Knarret från trägolvet, katternas jamande, P1 på radion och tystnaden. Den som man nära på inte hittar längre…

Är man för ”hård” så märks det absolut direkt vid simningen. Ju mer man tar i ju sämre går det. Alltid!

Men jag var helt relaxed i dag när jag, Sara och Peter kom till fina Torvsjön. Man kan ju inte annat än älska detta ställe! Särskilt en sån här kväll… Eftersom jag och Peter ska köra race om några veckor övade vi lite med lina innan vi simmade solo. Vi pausade en stund mitt ute i vattnet och vi var rörande överens. Simning är fantastiskt!

Peter in action. Jag kallar honom dock ”Peter the Hero”.😊

Och Sara. Henne kallar jag ”Super-Sara”. 😊

Jag hängde med så gott jag kunde.😄

Den här kvällen är en typisk sådan jag aldrig kommer glömma och som jag ska plocka fram när vintermörkret, modden och iskylan slagit klorna i mig. 😜

Kram från Ingmarie

Bara fördelar och (ännu mer) hopp

Halmstad alltså. Så obeskrivbart härligt att vara här igen. Livet är verkligen så mycket enklare i en lagomstor stad. Inte bara för att den är "min", och jag kan den både utan och innan, utan även för att det är nära till allt och (nästan) alla.

Som vackra löpturer. I princip oavsett var man håller till så finns minst en inpå knuten. Jag tog stigen utmed Nissan och bortåt in i skogen i morse. Lugnt och fint helt enligt Camillas instruktioner i går men jag hade velat mer. Ser det som ett gott tecken.😍

Det finns hur många härliga fikaställe som helst lika nära. Jag och min fina mamma hängde en lång stund på mysiga Rotundan. Den var nedstängd ett tag pga (tror jag) både regelverk och personalbrist men tack och lov fixade det sig. Rekommenderas!

Sen har jag ju alla mina goa (tränings)vänner som alltid, alltid gör mig glad! Och ibland även ruskigt trött. Kvällens PT-pass med super-Pedda var inte så fysiskt jobbigt men klurigt, otroligt nyttigt och galet skoj! I ärlighetens namn även galet kallt för den där sköna solen gick och la sig långt innan vi var klara. Fräckt… Men det finns ju bastu!

En annan grej med denna stad är att här finns en av jordens bästa närings- och hälsoterapeuter. Jag har Guru-Danne i 08a land och Sven Bertil här. Lyxigt! Under min elittid hjälpte Sven Bertil mig minst en gång/ vecka. Jag har mycket att tacka honom för. Han är verkligen unik och otroligt kompetent, proffsig och dessutom supertrevlig. I dag hjälpte han mig alltså igen. Nu vet jag vad kroppen behöver för att komma i balans och bli "normal" igen. Det här med kinesiologi är så himla häftigt! Eftersom vi hade så himla mycket att babbla om blev det även en smarrig lunch på Gastro grön.


Om sanningen ska fram så har det varit väldigt tufft ett tag både fysiskt och mentalt, men jag är (för) bra på att hålla skenet uppe och kämpa på. Det svarta hålet har varit skrämmande nära men jag tycker det känns som jag kommer längre och längre bort från den där branta slukande kanten.
Nu känner jag mig dock för första gången på väldigt länge verkligen super-pepp och jätte-hoppfull och det är jag mycket, mycket tacksam över. ❤️

Kram från Ingmarie

Hoppfull

Här sitter jag igen. Going south. Hem till fina Halmstad.

Ska bli så himla härligt! Särskilt nu när ryggen verkar ha blivit lite gladare. Tog en lugn, skön cykeltur i morse och kände i princip ingenting! Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas det vänt! Igen…

Var även hos bästa Camilla ännu en gång men i dag räckte det med en timme. Eller räckte förresten Tiden var slut helt enkelt men jag hade lätt kunnat ligga kvar en timme till. För trots att det emellanåt är ganska oskönt (alla som blivit tryckta på ömma triggerpunkter vet vad jag menar) så känner jag verkligen att allt hon gör med händer, laser och den där andra makkapären gör gott-gott för mig. (Och nej, jag är inte sponsrad.)


Så nu känner jag mig extra hoppfull och glad. Jag har ju nytt race-försök redan om två veckor och det vore ju väldans trevligt om jag fick vara med där.😄

Kram från Ingmarie

Ett slags 4-athlon

Ännu en natt med nio timmars god nattsömn för jag vet inte vilket dygn i rad. Vissa dagar har jag dessutom tagit en (akut) powernap. Har helt enkelt inte kunnat hålla mig vaken. Helt makalöst!
Men lika mycket som sömnbrist bryter ner kroppen lika mycket bygger bra sömn upp kroppen så jag ser det enbart som bra.
Och jag tror det börjar vända åt rätt håll nu för i dag har jag lyckats hålla mig vaken hela dagen och inte ens haft en dipp trots mycket fys-aktiviteter. Dessutom har ryggen hållit sig riktigt lugn.

En dryg timmes löpning som kändes typ 150 gånger bättre än i går. Hurra!!!!

Lika lång poolrun med bästa Lisa. Att hänga med henne är alltid rätt och fördel taskigt väder är att vattnet är varmare än land och det är massor av plats.

I Hellas blev det ca 1400 m sim med min nyfunna vän Inger. Hon jag "hittade" på FB och körde Swimrun med för några veckor sedan. Vilken pärla hon är! Och så härligt det var!

Mellan allt detta har jag klämt in några mils transportcykling med. Så ännu är jag nog inte redo för skroten.😜

Kram från Ingmarie

Kloksmart eller mesfeg?

Nej det blev inget Stora stöten Swimrun. Det enda eventet i år som jag verkligen, verkligen velat vara med på och sett fram emot ända sedan jag sprang i mål med Karl förra året. Och jag är både ledsen, besviken och bitter.


Så nu behöver du egentligen inte läsa mer.
Men om du vill veta varför så får du hänga med lite till. (Läs mycket för det blev en lång text…)

Jag tror mitt medflyt vände för ca 3 veckor sedan. När jag först höll ett Indoor Running-pass och sen ett Outdoor. Efteråt kändes det stelt i ryggen igen och den där tröghetskänslan det bär med sig var tillbaka. Om jag ska försöka förklara så är det som om jag har en metallplattor längst ner på ryggen som gör att det känns fruktansvärt stelt och som om jag springer i ständig motvind uppför. Även när det går nerför och/ eller är medvind. Det där är ganska slitsamt och ffa galet tråkigt efter ett tag.

Men det var ändå liksom inte tokilla. Bara inte så bra som det varit. "Ont" är ju relativt men smärtan kände jag (tyvärr) igen allt för väl så att det var diskbråcket som börjat tjura igen fattade jag. Tack och lov dock inte lika illa som i höstas. Jag kom ur sängen utan hjälpmedel och kunde gå på toa utan att behöva hålla mig i vasken. Alltid något.😜

Nästan samtidigt kom den där eklips-månen som helt verkar ha rört till det hos mig. Över en veckas insomnia gjorde ju liksom inte min rygg särskilt gladare. Inte resten av kroppen heller för den delen. Ändå funkade i princip allt utom att springa, med något litet undantag, som vanligt. Det var, och är, inte att jag inte kan springa ö h t men det känns inte varken lätt eller bra. Och sånt sätter sig i skallen efter ett tag såklart för det är skittrist att hela tiden behöva streta på.

Jag har tagit terapeut-hjälp utan någon större skillnad. D v s tills i torsdags när jag var hos min gamla klubbkompis Camilla på Kropp & själ i Sumpan. Jag har tänkt gå till henne en massa gånger men eftersom det ligger på "fel" sida stan har jag helt enkelt tyckt det varit för krångligt att ta sig dit. Latmasken är stark när den är på det humöret…
Hur som helst kände jag att jag bara var tvungen att få hjälp av henne. Jag visste hon skulle fatta precis. Inte bara för att hon själv är löpare och har haft ett envist diskbråck utan även för att det var hon som fick mig att förstå den där mångrejen.
Min känsla var helt rätt! I nästan två timmar höll hon på med mig. Och hon hittade grejer ingen annan gjort. Än en gång, allt hänger i hop och man är inte starkare än sin svagaste länk…
När jag sen även hade varit på yin yoga lite senare så kändes det riktigt, riktigt bra och hoppet för en start tändes igen. Men då hade jag redan hunnit boka av både resa och hotell. Tydligen är Falun superpoppis för allt till vettigt pris hade redan hunnit bli uppbokat. Helt otroligt! Jag hittade till slut ett hyfsat alternativ i Borlänge men det skulle innebära att jag fick ta ett supersent tåg i går kväll.(Allt annat var fullt.)
Samtidigt var jag osäker för jag hade ju inte testat att kuta efter behandlingen och simningen i går gick uselt. Dessutom var jag fortsatt dödens trött. Jag vet att jag skulle orka de där dryga 3-3,5 timmarna loppet skulle ta men till vilket pris?

Så jag velade. Sköt upp beslutet till i morse. Bestämde att om jag sov bra och var pigg när jag vaknade så skulle jag ta ett tidigt tåg upp.
Så blev det alltså inte. Sov över 9 timmar och var ändå sovtrött. Fattar faktiskt inte mycket av det här men jag tror det är en kombo av allt. Löpbandspasset, lite oro av privata slag, månen, insomnia, reaktion på det och reaktion på behandlingen.

Nu, efter att ha kutat, så vet jag att jag valde rätt. Det funkar men jag har liksom ingen kämparkraft. Det där jäkla anamma du vet. Steget och ryggen känns ok men inte bra och gränsen verkar gå vid 70-80 minuter sen börjar det nypa och stelna. Helt ärligt så var jag nog inte ens riktigt race-sugen och då är något tokigt. A och O måste ju ändå vara att lusten finns annars är det ju meningslöst att vara med på tävling, eller hur?

Vädret var i alla fall skönt i dag när jag lusade fram och kjolen fin.😍


Och jag hade massor av egen plats på utegymet. Sånt får man vara glad över i tider som dessa.

Som jag ser det har jag nu två val. Fortsätta tjura och låta bitterheten, och skämmigt nog även avundsjukan på de som varit med, få frodas i mig. Eller lämna det, gråta en skvätt, tänka att det kommer vända nu och att både Stora stöten och en himla massa andra lopp finns kvar.

Jag väljer det sista för det första hjälper inte ett skit. Tvärtom gör det mig bara illa. Har även tröstat mig duktigt och bokat några fina resor.😍 Det är sånt man får/ska göra när man är lite ledsen i ögat tycker jag.

Kram från Ingmarie

Summerfeelings

Det har varit lite väl klent med "riktiga" sommardagar detta år om du frågar mig. Men i dag var det äntligen en! Du vet en sån när det är varmt även i skuggan, vinden är ljummen och man helst inte vill lämna sin plats i solen.

Och det tydligen fler som känner som mig.
Eriksdalsbadet var smockfullt och kön ringlade sig lång både när jag kom och gick. Tur jag har "gräddfil" (=årskort) och kunde gå direkt in annars hade det nog blivit mer köande än vattenlöpning.

Att det var fullt där kan jag lite förstå, det är ju ändå både barnvänligt, vuxenskoj och lättillgängligt, men jag blev förvånad att det var så otroligt mycket folk vid Flaten. Många som fortfarande är lediga eller jobbade halvdag som jag. Anders tillhör dock de förstnämnda. Good for him!

Framåt seneftermiddagen fick vi finfint sällskap av bästa Camilla och härliga Rebuz.

De där två är så himla härliga! I morgon ska de köra Ångaloppet Swimrun familj tillsammans. Supercoolt! Och på tal om både det och Camilla så har hon skrivit en väldigt fin och bra artikel om att träna med barn.

Och på tal om race. I morgon kommer jag berätta om mitt beslut om Stora stöten Swimrun...

Kram från Ingmarie

Plogga

Nämnde ju i går att jag varit på mitt livs första "plogg-event" och det här är så bra och viktigt att jag tycker det kräver ett helt eget inlägg.
Det är min vän Erik som startade det hela när han fick nog av att se all skit som ligger slängd precis överallt i vår natur.

"Plogga" står för plocka skräp + jogga men man kan lika väl gå, cykla, köra rullskidor, gå med rullator eller med styltor. Grejen är helt enkelt att plocka skräp. Var som helst när som helst. För det behövs! Fy fan på ren svenska vad folk beter sig illa! Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig? Under mindre än en timme plockade vi ihop ett helt berg med sopor på en pytteliten yta. Jag fick bl.a ihop en halv påse cigarettfimpar. Fatta hur många det är! Äckligt!

Alla borde plogga på något vis. Helst skulle det vara bautafeta böter till de som slänger skräp men nu är det ju konstigt nog inte så i vårt land. Men om alla kunde plocka bara 5 skräp/vecka skulle det göra stor, stor skillnad! Ploggandet sprider sig och det har ordnats event både här och där både i Sverige och utomlands. Kul ändå!
På FB finns en Plogga-länk. Gå med i den!

På Instagram hittar du det under just "plogga".

Tv4 hade ett bra inslag häromdagen där Erik berättar mer om både hur det går till och vad t.ex alla fimpar och all plast ställer till med för elände. Kolla filmsnutten här.
Det hela är egentligen superenkelt! En påse och ev handskar är allt som behövs. Gör det ensam eller ordna något tillsammans med andra så som Erik gjorde i går.


En extrabonus i går var det att min fina vän Thomas var där. Han som bor i Skåneland, springer jättelångt, är klok som en bok och är en hejare både på att skriva egna texter och rätta andras bokstäver.


Har du ploggat?

Kram från Ingmarie