Tisdagsrace

Tror tisdagarna ett tag framöver får döpas om till fullrulledagarna. Fattar nästan inte hur mycket som hinns med, och hur fort allting kan gå, under en ynka dag. Fatta mig rätt för det är verkligen kul grejer men i längden skulle enbart sådana här dagar bli mig övermäktiga.

Upp, yoga, frukost, jobba och (lunch)kuta.

I något slags skumt dagsljus. Eller snarare brist på ljus. T.o.m elljusspåret och dess tavla var tänt. Men härligt var det!

Jobba mer, mer, mer och sen ett besök hos bästa, bästa Guru-Danne. Jag vet att jag sagt det typ 38671 gånger men alla borde verkligen ha en egen. Problemet är att det nog bara finns en av hans kaliber. Så lyllos mig som hittat honom!

Sen snabbt hem (dvs så snabbt som SL tog mig), byta väska, buss till Högdalens simhall för att precis hinna till simträningen med Ulf och Team snabbare.

Det är emellanåt så sjukt jobbigt att jag nära på dör trötthetsdöden men jag är ju inte dummare än att jag begriper att det är precis detta jag behöver för att bli snabbare.

Mest av allt är det ju faktiskt skitskoj! Ulf är grymt bra och jag har redan lärt mig massor av nya grejer. Han har en ängels tålamod och är nästan löjligt pedagogisk. Att det sen inte blir exakt som han säger beror enbart på mig.😜

Längtar redan till nästa simpass och särskilt nästa tisdag.

< strong>Kram från Ingmarie

(Måndags)vardag igen

Att komma tillbaka in i vardagen efter en sån omtumlande och fantastisk helg som jag haft är ofta skittufft. Kanske särskilt i en storstad där tempot oftast är högt och intensivt vare sig man vill eller ej. Det blir liksom lite knepigare att landa då.

En sida av mig gillar det. En annan inte. Hade jag levt i turbofart 24-7-365 hade jag nog sprängts men hade jag levt isolerad en längre tid hade jag å andra sidan nog sprängts också.

Det är den där berömda balansen igen du vet…

Och jag strävar hängivet vidare för att ingen del i livet ska tippa över.

Jag älskare t.ex verkligen min lilla lugna yogastund på morgonen hemma och att ha mina Yin yoga-pass.

Tycker det är superhärligt och supermysig för trots att det är jag som guidar så upplever jag hur deltagarnas lugn liksom sprider sig till mig. Häftigt!

Men hade jag enbart pysslat med yin-aktiviteter hade jag blixtsnabbt förvandlats till en slags extremt långsam, seg och omedgörlig heffaklump. Spygrön. Jag är i grunden lat och dras hur enkelt som helst ner i lättjeträsket om jag inte passar mig. Visst har jag ett inre driv men jag får ändå periodvis jobba med att inte låta latmasken ta över. Kanske svårt att tro men faktiskt, så är det.

Men jag är ju ändå ganska bra på att yanga mig och hålla den inre lågan vid liv så ännu är jag inte orolig. Väckte bl.a liv i en bunt “bortglömda” coreövningar i dag.. Hade visst glömt hur jobbiga de var också.😳 Men har man påbörjat så får man avsluta. Även om man nästan druttar ihop.

Bättre en bruten näsa p.g.a spagettiarmar än en rak näsa p.g.a en latmask.

Gammalt djungelordspråk.😜

Kram från Ingmarie

Ego-lyxhelg dag 3

Jag är ett känslomässigt vrak just nu. Nog för att jag har lätt till både skratt och gråt men det var längesedan jag åkte berg-och dalbana mellan alla möjliga känslotillstånd på så kort tid som dessa dygn.

Särskilt i dag.

Jag var nog helt enkelt inte beredd på vad allt detta målande skulle sätta igång inom mig. Tror förresten inte jag hade trott eller förstått ens om någon hade försökt förklara eller “varnat” mig innan.

I morse när jag var ute på min löptur var jag dessutom lugnare och mer harmonisk än en idisslande ko. No wonder liksom. Ja du ser ju…

“Min” fina vik, som jag simmade i så mycket i somras, låg där så stilla och fin så hur skulle jag kunna låta bli att passa på att sprada?

Planen var att fortsätta måla som i går. Efter känsla, lust och ingivelse. Och det gjorde jag! Inte ett dugg svårt förresten. Miljön i “ladan” är verkligen som gjord för skapande. Älskar den!

Dagen har även innehållit ännu en härlig meditation tillsammans med de andra deltagarna och en superbra föreläsning om bl.a det här med att vara i sin målarbubbla och vad det egentligen innebär.

Förr eller senare känner man ju sen att målningen börjar bli klar. Eller att man kört fast.

Oavsett så är det då man kan/bör ta bort “tejpramen” så att tavlan kommer fram så som den verkligen är. Det är också då man inser hur vansinnigt mycket av sig själv man lagt på och i den där duken.

Det är då man förstår att det inte bara är “kludd”…

I alla fall blev det så för mig inför två av mina målningar.

Känslorna rann liksom över. Av en slags chock tror jag. Men också av enorm glädje! Och stolthet. För att jag vågat och vågar.

Och nej, det blir ingen riktig bildvisning.. Inte nu. För det är mina målningar som jag gjort för min egen skull. Inte för att de ska “bedömas”.

Men det kommer nog. När jag är redo. När jag känner mig ännu lite tryggare, säkrare och verkligen kan stå upp stadigt för det jag skapat.

Helgen är slut, och det känns fruktansvärt trist, men steg 2 är redan bokat. 😀Inklusive stugan. Gissa om jag längtar?

Kram från Ingmarie

Ego-lyxhelg dag 2

Visst är det vansinnigt hisnande att fundera på hur livet och stunden blivit om man missat en enda liten grej som senare visade sig ha satt igång något väldigt stort. Jag har massor av sådana händelser i mitt liv och säkerligen du också!

Se bara hur det blivit nu! Tänk om jag aldrig sett Silkes inlägg med en nyskurad veranda på FB. Och tänk om jag inte varit så jämrans nyfiken och frågat mer om var den där verandan fanns. Då hade jag heller aldrig spontanhyrt den. Och tillhörande stuga. Och hade jag inte det så hade jag garanterat inte sett den lilla lappen på gudafina Bageriet om Skaparladan, åkt dit och på studs spontananmält mig till denna kursen.

Visst är det hisnande?

Jag blir både kallsvettig och sorgsen när jag tänker på det för vet du, det känns som jag är i ett slags paradis!

Det här är bland det coolaste jag gjort på evigheter! På bara detta senaste dygnet har jag nog lärt mig mer än jag sammanlagt gjort det senaste året. Om målning i allmänhet och om mig själv i synnerhet.

När jag vaknade i “min” lilla fina stuga i morse så kände jag direkt att yes-äntligen morgon!

Då är man rätt!

Jag hade plättlätt kunnat vänja mig vid detta livet. Sova, äta, springa, lära mig och testa nya saker och bara låta lust och önskan styra vad det blir av det hela. Det är skithäftigt!

Och i dag har jag upplevt att jag vågar! Det kan låta märkligt för måla är ju absolut totalt ofarligt men vissa grejer är faktiskt riktigt läskiga för hur ska det bli?

Testar hej vilt och ibland blir det pannkaka och ibland blir det gourmet. Skiter fullständigt i om det är rätt eller fel, fult eller snyggt för allt det där ligger ju som bekant i betraktarens ögon. Jag har i alla fall skitskoj och det är ju trots allt det som är själva grejen!

I dag gick vår ena lärare Jonna bl. a igenom några olika verktyg och metoder man kan använda sig av. Vi kan väl säga som så här. Köksredskapen har plötsligt fått helt nya användningsområde. 😜

Har hittat några riktigt härliga metoder som känns som “jag”. Just nu. Sånt ändras säkerligen precis som allt annat i livet eftersom vi förändras. Förhoppningsvis…

Att det är grymt fint att kuta här visste jag ju redan och det är en ynnest att få göra det en dag som i dag.

För att inte tala om lyxen av att kunna hoppa i vattnet framåt kvällen iklädd i enbart skinnet!

Lyckodöden direkt!

Bättre dag än så här är det svårt att få. För mig. Och den har varit helt självvald! Det fina är att i morgon kommer en ny! Lika självvald!❤️🙏🏻

Kram från Ingmarie

Ego-lyxhelg

Du som hängt med här de senaste månaderna har nog märkt och förstått att jag mer och mer går på känsla, ingivelse, spontanitet och en inte längtan. Kanske minns du hur vi spontanhyrde mysigaste stugan i somras? Och hur jag helt oplanerat hittade till vackra, härliga och mysiga Skaparladan?

Jag tog det som ett tecken. Ett tecken till att det var dax för att ännu en gång utmana mig själv och följa både magkänsla och hjärtats röst.

Så jag anmälde mig till en av deras inspirationskurser. Nu är den. Och jag är igång!

Läskigt, pirrigt, tröttsamt och vansinnigt skoj på en och samma gång. Det lär inte bli några varken eftertraktade eller ens säljbara verk men det är inte heller meningen. Jag gör det här enbart för min egen skull.

Av nyfikenhet, av lust, av passion och av en inte längtan.

Kanske blir det bara denna gången och sen vill jag inte se en färgtub ever more. Kanske är detta början på något långvarigt. Jag har verkligen ingen aning och det spelar ingen som helst roll för just nu känns det helt rätt! Och just nu är viktigast.

Jag är hur som helst en rackare på att kladda ner mig. 😀

Jag bor i samma fina stuga som i somras. Känns fantastiskt att vara här igen. Så likt men ändå så olikt. Älskar detta område men man får inte vara mörkrädd. När det blir mörkt blir det… mörkt. Mysigt om du frågar mig. Och liksom hemvant för det är så här hela min uppväxt var. Djupt inne i skogen. Med tystnaden och lugnet som sällskap. Faktum är att på den tiden målade och ritade jag ständigt. Så det är lite som att sluta en cirkel när jag tänker efter…

Säger bara lyllos mig!

Som har en hel ego-lyxhelg framför mig!

Kram från Ingmarie

SUM 2017

Jag har funderat på SUM (Sörmlands ultra) i typ flera år men liksom aldrig “vågat”. 5 mil är sjukt långt i min värld och särskilt när stora delar är i en massa obanad terräng.

Men för några veckor sedan började tanken gro igen om att jag kanske skulle slå till i år men jag la ner det ganska fort. Har ju inte sprungit särskilt långt på flera evigheter, förutom Lidingöloppet då, och diskbråcks-ryggen lever fortsatt sitt egna lilla liv. Vill den inte spelar det liksom ingen roll vad min skalle vill.

Veckan som varit har som jag skrev i går varit tokig och jag körde ju intervaller x 2 så sent som i onsdags. Ändå slängde jag in en fråga på SUMs FB sida för att kolla om någon hade en startplats till salu. I går! Fråga mig inte vad jag lider av för åkomma men någon är det garanterat.

Jag fick flera napp under eftermiddagen och velandet startade. Skulle jag våga? Skulle kroppen, och knoppen, hålla? Skulle jag frysa? Kollapsa? Vurpa?

Vid 18 hade jag bestämt mig. Jag ville! Så jag köpte en startplats. Och började fundera på vad i all sin dar jag sagt ja till. Och vad jag skulle ha på mig, hur många gel jag skulle ha med och hur totalt oförberedd och oladdad jag var.

Men det är tydligen så där jag funkar nu. Vill inte planera utan bara gå på känsla. Fördelen med att spontananmäla sig så här är ju att jag hinner aldrig bli varken nervös eller nojjig.😄

Starten på SUM går i Björkhagen bara några kilometer från mig så jag cyklade dit. Namnbytet och väskinlämningen gick supersmidigt och vips var det dax för start.

Banan börjar med ett varv på elljusspåret innan man springer vidare på själva Sörmlandsleden. Jag försökte hitta en skön känsla och fart och jag tror jag prickade precis rätt faktiskt. Banan är lätt i början på så vis att det är fast mark under fötterna men jag visste att det skulle bli andra tider. Dock inte exakt vilka andra tider…

Trail är som du vet min absolut sämsta gren men när det regnar blir jag om möjligt ännu mer världssämst. Klippor blir som skridskobanor, rötter och spång såphala, jord blir gegga och gyttja blir lervälling. Nu var det i ärlighetens namn långa sträckor med fina skogsvägar och t.o.m asfalt också, men de där milen bland bröte och jox var verkligen en utmaning för mig. Och många andra också visade det sig. Det var fler än en som stöp rejält i backen men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla mig på benen även om det flera gånger var snubblande (!) nära en vurpa. Men jag är duktig på att mesa. Och hålla mig i både träd och grenar. Och krypa på alla fyra alt åka på rumpan om det kniper. Jag märkte också att alla swimrunrace har gjort mig totalt respektlös för blöta och geggiga skor. Klafsade på som värsta treåringen på äventyr från början när andra kämpade för att hålla sig torrskodda.

Foto: Patrik Herwall

Utmed banan fanns fyra, eller var det kanske fem, energistationer med sportdryck, bullar, choklad och saltgurka. Enda jag var sugen på var kaffe!

Men jag tuggade i mig någon liten bullbit och chokladruta varje gång för jag vet att det behövs. De där gelen jag kör med är dock tokgrymma! Kommer aldrig i någon trötthetsdipp varken fysiskt eller mentalt! Magic! Jag är partisk men helt ärligt kan jag säga att jag troligtvis inte klarat det hela så bra utan dem. Att benen stumnar är en annan sak och där hjälper nog ingen (laglig) energi i världen.

Hur som helst. Kilometrarna tickade på även om jag hade noll koll på hur långt jag kommit. Enda gången vi löpare fick info var halvvägs, vid 30, 35,42.2 och 45. Fast egentligen var 45 fel för då var det “bara” knappt 3 km kvar. Men vilka kilometrar! Man passerade mål men fick bara se det och istället springa en miljard backar (nåja) runt sjön. Vid varje kurva trodde jag att målet skulle synas men icke. Det enda som kom var ännu en backe. Men allt har ett slut. Även ett 5-mils terränglopp. Och även om jag kände mig pigg så får jag ju lov att säga att det var väldigt skönt för benen att få stanna. Och extra härligt att få ett så varmt välkomnande av Janne! Det är han som står bakom det hela och som var den som peppade mig mest till att komma. Är honom evigt tacksam för vet du, jag kom femma! Att det blev PB är ju inte så konstigt. Har nämligen aldrig kutat så här långt innan.

Mållet är i Haninge vid Rudan och gissa vad som bl.a finns där som jag inte kunde låta bli att besöka…

Sprada är aldrig fel men jag tror jag var den enda som fattat det. Så himla härligt!

Skorna fick hänga med i men jag är tveksam till om de någonsin blir sig lika igen. Eller om tårna kommer återfå sin hudfärg…

Tydligen har det aldrig varit sämre förhållande i skogen än i år så det var ju perfekt att jag valde just 2017 till min SUM-debut. Nu kan det ju bara bli bättre! För det här ska jag absolut göra om.

Men då ska jag nog både förbereda mig och ladda lite bättre.😜

SUM är precis så trevligt, tufft, kul och vackert som alla sagt och jag är så himla glad och tacksam att jag tog mitt förnuft till fånga och körde.

Hur de där supersnabba gör är för mig en för evig gåta. Särskilt en sån som Kajsa Friström som år efter år efter år presterar på absoluta toppen. I dag kom hon tvåa efter en spurt(!!!)strid! Makalösa quinna! Dessutom ödmjuk och härlig som få!❤️

Tack, tack, tack allt och alla för i dag!Särskilt kroppen som står ut med allt vad knoppen hittar på.

Kram från Ingmarie

Same same onsdag

Det vill säga intervall-onsdag!

Och egentligen behöver den ingen närmare förklaring. Intervaller är intervaller och intervaller är jobbigt. Annars är det väl liksom inte intervaller?🙄

Det blev 2-minutare på (de o-platta) spåren i Nackareservatet. 12 för att vara exakt. Vilan var 1 min gå-jogg. Avslutade med mjölksyrestinna hopp&skutt-övningar i backe.

Simpass-intervallerna var inte lika “långa” men jag blev skittrött ändå. Både av intervaller och de där hypoxi-övningarna. Ändå är det skitskoj på något ytterst märkligt vis. Eller kanske just därför…

Och så perfekt att kunna köra innan “alla andra” kommer dit. Då var jag istället på Sats och vickade ett lugnt och fint yin-yoga pass.

Balansen mellan Yang & Yin är med andra ord återställd. Igen.

Kram från Ingmarie

SuperTuesday

Oktober har börjat med en rivstart som heter duga och fortsätter den så här kommer den utan tvekan bli min en av mina allra bästa hittills i livet.

Gyma på SoFo är alltid skoj. Spelar ingen roll om det är tidig morgon , mitt på dagen eller sen kväll. När jag är där blir det alltid bra pass just för att jag blir så inspirerad av allt och alla där.

Även i dag!

Kanonbra dag på jobbet, snabbt hem och ombyte till årets Sickla Swimrun Final. Sorgligt såklart för det här är ju en av de roligaste träningarna jag vet! Och kanske det också är årets sista Swimrun. (Dock högst osannolikt när jag tänker efter…)

Jag tog på mig all utrustning jag har innan jag cyklade iväg för att absolut inte frysa varken före, under tiden eller efter. Det är förvisso fortfarande tvåsiffrigt både på land och i plurret men jag chansar inte!

Blev ett riktigt stort gäng. Vi är

Många med samma passion!

Tre saker kan direkt konstateras.

Ett: Vi människor har väldigt olika temperaturer. Gissa vem som hade mest kläder och som höll på att frysa ihjäl bara av tanken att simma utan våtdräkt!?

Två: Den där Dryroben är en ruskigt bra grej! Höll mig varm före, värmde mig efter och gjorde så jag slapp stå och huttra under en handduk när jag bytte om. Helt klart en av mina bästa investeringar!

Tre: Det mörknar tidigt nu och när det mörknar så blir det väldigt mörkt i skogen och vattnet om det inte finns belysning. (I och för sig inte direkt någon raketforskning som behövs för att begripa det…😜)

Men man vänjer sig och våra käcka lysmaskband gjorde att vi både såg varandra och var vi skulle gå upp efter varje simning. Ju mörkare det blev ju bättre syntes de. Superhäftigt!

Det blev en dryg timme i lagom fart och nej, jag frös inte nämnvärt. Men jag svettades inte direkt heller om jag säger så… Första simningen är alltid “värst”. Ungefär som första intervallen. Man tror man ska dö en smula och undrar hur i all sin dar man ska orka! Men så kommer man in i det och liksom bara kör. Samma sak med simningen. Det är kallt men efter någon minut har kroppen fattat och slappnar liksom av. Lite i alla fall. Fötterna en den mest besvärliga kroppsdelen för mig så där får jag försöka komma på en bra lösning. (Ska bl.a testa mina neoprenstrumpor.) Resten av kroppen var ok men som sagt var, utan Dryroben efteråt vet i sjuttsingen om jag fått upp temperaturen ens nu många timmar senare. Tror förresten jag måste skaffa en bunt med sådan där lysmasklampor. De är ju roliga!

Är det the Grand Final så är det och även om just denna var lite sorgesam, nästa Sickla Swimrun är nämligen inte förrän 1/5 nästa år, så firade vi med ett supertrevligt, och vansinnigt mättande, besök på Urban Deli. Den där rödbetsburgaren satt fint kan jag berätta! Extra plus att det inte var dresscode. Våtdräkterna var förvisso av, och vi var ju inte direkt varken svettluktande eller orena, men jag fortsatte mysa i min Dryrobe. Fast jag tog faktiskt av mössan. 😀

Tack Janne för att du fixat allt så fint med gratis gemensam superskoj träning sen i våras varje vecka. Och nu denna fantastiska avslutning! Du är en pärla!!!

Och tack för bilderna både Janne och Claes! Blir fint att kunna titta på under vintern för att påminna sig om att snart händer det igen.😍

Kram från Ingmarie

Yang och Yin IRL

Det kan säkert låta klyschigt men med åren har jag försökt att mer och mer verkligen följa mitt hjärta, min magkänsla och intuition. Oavsett vad det gäller. Och faktum är att när jag gör det, på riktigt, så blir det aldrig fel. Aldrig!

Därmed inte sagt att det är så himla enkelt. Hur det än är så är vi ju liksom “styrda” av både tid, pengar, förpliktelser och annat som vi tror vi “måste”. I alla fall är det så för mig. Så är man inte uppmärksam är det väldigt lätt hänt att man gör något som man tror man vill bara för att omgivningen intalat en, men hade man stannat upp bara en kort stund och lyssnat inåt så hade man insett att man egentligen vill något helt annat. Någon som känner igen sig?

Jag tror mycket handlar om att våga. Malin skrev så fint om det för inte så längesedan. Hur svårt det kan vara att bryta upp från någon/något trots att man innerst inne vill. Trygghetsbehovet är stort och starkt hos de flesta av oss och absolut inget “fel”. Men ibland måste man hoppa och flyga lite osäkert för att komma vidare tänker jag.

Och det behöver inte vara så vansinnigt stora hopp! Man måste ju liksom inte säga upp sig från jobbet, sälja sitt bohag och flytta utomlands för att det ska räknas!

Det räcker fint med att t.ex köra några fler varv på min “Galgbergstrappor-runda”. Jag räknade trappstegen och fick dem till 189 men ser att jag skrev 197 förra gången. Men skit detsamma. Många är de! Och efter 15 varv var de ännu fler. Mina ben var som överkokta makaroner på hemvägen och jag var tvungen att pausa i trapporna upp till lyan. ( Jo det finns hiss men den “får” jag bara använda när jag har packning och nyckel räknas inte dit… Samma regel oavsett var jag är.😜)

Det var svettigare än jag trodde det skulle bli, höstvindarna är ju ändå här till fullo, så den där smarriga återhämtningsdrycken jag kör med var ovanligt god!

Sen var planen så sent som i går kväll att jag skulle ta tåget tillbaka till 08a land men jag hade fått syn på detta.

Tankarna surrade runt som i värsta retade getingboet och jag vände och vred på hur jag skulle göra. Visst ville jag men det kostar ju och skulle kräva omplanering. Men mitt hjärta fullkomlig skrek “stanna och gå” så det var faktiskt bara att lyda. Pengar är bara pengar och kalendern går att ändra på.

Och vilken tur att jag lyssnade på hjärtat! Och min magkänsla och intuition. För vilken eftermiddag det blev! Makalös!

Todd Grube är en av få som lärt sig den “riktiga” Yin-yogan som den är från början. Som så mycket annat har den “moderniserats” och det är väl i och för sig inget fel i det men mycket går då också förlorat.

Jag lärde mig massor som jag kommer ha nytta av både privat och när jag lär ut. Och gissa om jag är sugen på mer…?

Todd, jag, Pernilla och Mikael.

Pernilla är just den yogalärar-Pernilla jag skriver om här i tid och otid och Mikael är både en fantastisk yogalärare och ägaren till hela härligheten.

En bättre avslutning på september 2017 än så här kan det inte bli om du frågar mig! Inte heller en mer Yin- och Yangbalanserad. ❤️

Kram från Ingmarie

Lätt(?)road

En annan grej jag funderar på förutom den där boken, och en miljard andra saker, är om jag är alldeles ovanligt lättroad.

Inte så där så att jag nödvändigtvis skrattar men så där så jag blir pirrigt glad i magen.

Umgås med vänner är ju ganska “normalt” att bli glad av. Liksom att se roliga filmer, uppleva en vacker plats eller få ett fint litet meddelande av något slag.

Men hur är normalt är det att bli lyckorusig av att få träna på ett gym?

Eller köra vattenlöpning runt, runt, runt i en bassäng.

I bästa fall kan man få byta varv emellanåt om man är solo i plurret. Eller lyssna på när andra babblar om precis allting. (Skulle kunna bli en bok av det också…) Annars händer det inte så mycket. Man bara rantar på.

För att inte tala om att simma fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… ja du fattar. När man vattenlöper så ser man åtminstone omgivningen. När man simmar ser man… kakel! Och en svart fet rand med lite streck tvärs över emellanåt. Och kanske något litet plåster, en hårsnodd, ett mynt eller något annat spännande.

Men det är kul! På riktigt! Och supersocialt! Extra skoj blir det när jag som i dag hade sällskap av bästa Micke. Tiden bara flög i väg!

Och kanske det är minst lika oförklarligt att man kan tycka 90 min toksvettig yoga i en verkligen hot sal är bland det roligaste man kan göra en fredagskväll. Men den som upplevt Pernillas klasser på Yogainstitutet vet precis vad jag menar.

Bästa Maria vet! Hon är nämligen minst lika lättroad som jag.

Fyra pass på en dag. Jag kanske inte bara är ovanligt lättroad. Jag kanske även är ovanligt lättövertalad. Särskilt av mig själv. 😳

Kram från Ingmarie