Hur man håller värmen när det isregnar

Alltså, jag är inte gjord för det här vädret.?


Vem kom egentligen på isregnblötsnö? Vem kan ens behöva det?


Men det hjälper som bekant inte att gnälla på vädret. Det är som det är. Man får helt enkelt gilla läget, skratta åt eländet och skapa sin egen värme. Och jag är ganska bra på det om jag får säga det själv.?

Som bastun efter simningen. Den är alltid lika fantastiskt ljuvlig! För hur jag än kämpar för att behålla blodet flytande så blir jag frusen så fort jag slutat. Begriper inte hur simmarna överlever alla timmar i plurret utan att förvandlas till stelblåfrusna smurfar.

Sats-passet jag håller på onsdagarna blir jag alltid både varm och glad av trots att jag inte gör många knop. Men deltagarnas energi och kämparglöd smittar snabbare än en nysning flyger genom luften. Helt omöjligt att inte bli varm ända in i magen av sånt! ? Sen hjälper det förstås en del att det är inomhus.?

Men precis samma känsla får jag av att träffa och träna med mitt och  Coach Nicolas fantastiska trail-gäng. Och det trots att det är utomhus i kolsvart mörker, ganska sent på kvällen och jag är absolut sämst på obanad terräng. Men jag tänker att dels är jag bra på annat och dels att min utvecklingspotential är enorm. ?


Å andra sidan är det inte heller så svårt att hålla värmen när man ska kuta backe upp och backe ner samtidigt som man får kämpa med att hålla sig på benen bland sly, gegga, utstickande grenar, hala stenar och ännu halare rötter med bara reflexer och pannlampa som guide. Egentligen är det där ju inte alls min grej. Jag tycker i ärlighetens namn det är ganska läskigt. Inte mörkret utan det faktum att man ju faktiskt kan vurpa och slå sig halvt fördärvad.? Men ännu har vi alla klarat oss finfint! För mig är detta verkligen både nyttigtoch  utmanande. Du vet mitt motto: “Face your fears Ingmarie”.  Gör jag inte det, och utmanar mig själv emellanåt, då stagnerar jag och det är banne mig värre än att ev. vurpa. Dessutom har vi sjukt skoj!


Vad utmanar du dig med just nu?

Kram från Ingmarie.

Dubbelkasst

Alla träningspass är inte lattjolajbans. En del är faktiskt så tråkiga att man snudd på dör tråkdöden innan man ens har börjat. Löppasset i morse var ett sådant. Kallt, mörkt, segt och där varje steg kändes som jag hade gyttja upp till armhålorna. Helt tvärtemot i går. Märkligt det där…

I kväll lyckades jag komma med på ett Yin yoga-pass som jag aldrig kört förut.(Ny lärare och annat center mot där jag bruka hänga.) Det var så uselt att jag nästan blev full av skratt. Då är det väldigt dåligt.?

Men men. Jag tänker att jag lär mig säkert något av detta  också. Om inte annat övas tålamodet.

Tuben har i alla fall funkat finfint och jag har inte dött frysdöden trots isregn! Sånt ska minsann inte föraktas.


Kram från Ingmarie.

Favorit i repris

Varför ändra på ett koncept när det både är kul, “lagom” jobbigt, bra och härligt? Väldigt onödigt tycker jag så jag gjorde som förra lördagen men med lite tillägg. Så jag inte stagnerar.?

Hammarbybacken är en sån där backe man både hatar och älskar. Den suger som fasen men varje gång man kommit upp är man lycklig som en unge på julafton. För att inte tala om när man är klar. Utökade med 2 extra backar så det totalt blev 12 ggr upp och ner. Jag har en runda där jag springer upp på framsidan, ner på baksidan och sen omvänt tillbaks. Varje runda är ca 2 km och backen ca. 90 höjdmeter så det blev en del (höjd)kilometer bara där.


Vägen dit och hem är inte precis pannkaksplatt heller och totalt gnetade jag ihop 2,5 timmar. Plus bad förstås! Aldrig att jag skulle skippa en Sprada när det finns möjlighet.


Höstluften, vinden och vattnet tar på krafterna, i alla fall mina, så när jag duschat,käkat och fixat lite somnade jag som en stock. På spikmattan. Då behöver man verkligen sin lilla powernap.?

Men den gjorde tydligen susen för det gick som tjohejsan på gymet. Älskar att vara där på helgerna för det finns (nästan) hur mycket plats som helst att härja runt på. Och pusta ut på.


Kram från Ingmarie.

En typiskt bra fredag

En sån då jag:

* Avslutat ett stort jobbprojekt, klickat på “send” samtidigt som jag tänkte “phju-jag hann!”

* Kört två timmar helt olika yogapass på raken med två olika instruktörer som båda är top of the top. Dessutom mitt på dagen. På samma gym. De har verkligen fattat hur man planerar.


* Lyckats frakta hem två stora, blytunga kartonger + matkasse på hojen utan att varken välta eller dö krampdöden. Jag fick nämligen gå jämte och hålla stenhårt i den ena kartongen med ena armen och i styret, som hela tiden drog åt höger, med den andra. Så blir det när man är lat. Orkade nämligen inte cykla till postombudet  en gång till…

* Läst ut en hel tidning.

* Lyssnat på tystnaden.

* Haft en hel simbana helt för mig själv hela passet. Trodde inte ens det var möjligt.


Hur har din fredag varit?

Kram från Ingmarie.

(Övermycket) jobb-hjälp

Så mycket som jag jobbar nu minns jag inte när jag gjorde senast. Det är ganska säkert inte helt sunt, i alla fall inte för mig, men om det inte är för lång period så går det bra. Mina ledord är “en sak i taget” och “andas lugnt”.  På mig funkar det i alla fall. Inbillar mig att det är tack vare alla år av flitigt yoga- och meditationsövande. Som med all träning måste man förstås hålla i. Use it or lose it. Å andra sidan blir det enklare och enklare ju mer man övar.

Utan träning i någon form ( förutom det ovan) hade det troligtvis känts ännu tuffare. Jag behöver verkligen den där stunden varje dag. Ibland blir det t.o.m några stunder. Känslan, längtan och behovet får ofta styra vad det blir. I dag blev det halvlångt och nästan kriminellt långsamt. Ljuvligt!


Sen har jag en väldigt söt liten assistent också. Sånt hjälper onekligen.


Kram från Ingmarie.

Och en (magiskt) fin torsdag

Du har säkert också varit med om de där dagarna när du vaknar och helst hade velat ligga kvar i sängen tills det var dax att lägga sig igen. Men du masar dig ändå upp, gör dina vanliga morgonritualer, käkar din frukost och gör dig lite halventusiastiskt redo för dagen.

Men någonstans där bara vänder det. Utan att man riktigt vet hur. Eller så vet man exakt.

Min “förvandling”, från att ha trott det i bästa fall skulle bli en ok dag till att tro att det skulle bli en superdag, kom långt ut i skogen när jag plötsligt sprang ihop med min (ganska nya) vän Stefan. Jag bytte löprunda och hakade helt fräckt på honom. Så i stället för ett sololöp fick jag ett härligt sällskapslöp.  Mina halvladdade och halventusiastiska tankar  byttes mot tokladdade och superentusiastika! Tack!


Hela jobbdagen flöt sedan på ofattbart bra. Så himla skoj när det är så där! Jag hade även en svag, svag förhoppning om att komma med på Jennys Yin yoga men det såg ju si så där ut vid lunchtid… 31 före i kö är galet många!?


Men ibland har man extra tur. När väntelistan släpptes kom jag med! Och fick ett lika magiskt 75- minuterspass som alltid när Jenny guidar. ?


Om det var en ren tillfällighet att dagen blev så bra som den blev, eller om det var löpturen då jag vände tankarna som gjorde det hela, kommer jag aldrig få veta.Men jag gillar det sista alternativet bäst för det betyder ju att slumpen inte styr mitt liv utan att jag kan påverka en hel del själv. ?

Hur har din torsdag varit?

Kram från Ingmarie.

Lite från dåtiden

Jag antar att ju längre man lever ju mer förundrad och, förhoppningsvis i alla fall, ödmjuk blir man över allt livet ger. När vi hade vår “kollapågamlafoto-kväll” i lördags så slog det mig verkligen hur mycket jag gjort, fått uppleva och varit med om. Jag kan nästan bli helt vimmelkantig när jag tänker på det. Och en smula gråtmild. För det är inte alla förunnat att få växa upp bland hästar, hundar och katter. Eller ha klarat av flera olika utbildningar, rest över hela världen x flera, ha en extrastor underbar familj, gift sig, skiljt sig och fått uppleva hur det är att leva som elitidrottare och vinna stora segrar.

Men också djup sorg och saknad när älskade människor och djur lämnat jordelivet, elitidrottens baksida med skador och enorma prestationskrav, arbetslöshet, bostadslöshet och brist på livslust.

På 50 år hinner det hända en hel del förstås. Men vissa saker verkar jag ha gillat sen jag var miniliten. Som hästar, skogen, sol och bad.

Här är ett pyttelitet urval av alla bilderna för den som vill se.?

Mina stiliga föräldrar! Mamma var 17 och pappa 20 när jag kom till världen.

Tydligen har jag varit blondin också!


Jag till vänster…


Simskola var standard varje sommar. Men jag lärde mig inte crawla förrän jag var nästan 50. ? Här är det mormor, jag, lillebror Lasse och på bänken morfar. Mormor och morfar har lämnat oss och Lasse har jag tyvärr ingen kontakt alls med..

Morfar. Han var ständigt före sin tid. Han startade t.ex en hälsokostaffär på 60-talet! Tänk bara! Gissa om han ansågs en smula ding-ding. Men i dag vet vi hur rätt han hade. Indirekt var det även tack vare honom jag valde vego-liv.


Vissa bilder är dock snudd på läge att preskribera. Hur tänkte fotografen här??


En av några få familjesemestrar. På den tiden var det inte så vanligt som i dag.

Och kunde ingen sagt till mig att jag inte såg ett skvatt cool ut?

img_7130.jpg

Legitimerad sjuksköterska grattad av pappa. Och farmor som visst vänt ryggen till.

student
Anders, lillebror Daniel och mamma. En av de första gångerna Anders träffade en del av min familj förresten. Bara hoppas han inte ångrar sig. ?


Min (tror jag) andra SM-medalj. 2:a på halvmaran.


Dubbelseger på terräng-SM. Först 4 km. Någon timme senare 8 km. På den tiden tyckte jag den där overallen var skitsnygg!


Tipsguldet. I värsta skummaste frissan. Fick även bl.a en gigantisk t-shirt som jag fortfarande har kvar. Som pyjamas.


Med mamma på en av många Pride-festivaler.


VM -95.


Nu ska jag fortsätta leva mina nästa 50 år. ?

Kram från Ingmarie.

Halmstad-helg

Mycket kan man säga om de här dagarna i Halmstad men det är då inte ett viloläger.? Det är mycket som ska (för att jag vill) hinnas med och göras. Men vill man bara så funkar det mesta.

I går velade jag lite över vilket löppass det skulle bli.Försökte känna efter men velade lika mycket ändå.  Men så skrev Anna om en “trappträningsbok” hon fått ( ja man kan tydligen skriva om det med ?) och vips kom jag på vad jag skulle göra! Galgbergstrapporna så klart! De jag härjade i några gånger i somras.

Tanken var 8-10 varv på min lilla 630-metersslinga. Det blev 12. Inte för att det var plättlätt och lattjolajbans utan mer för att något inom mig ville. Jag kände mig helt enkelt stark! Men de suger de där stegen och när jag väl är uppe kommer raka jag “måste” trycka på steget (det är ju jag som hittat på reglerna) innan det bär nerför.


100 min totalt och tusental trappsteg innan jag var hemma igen. Snabbdusch och sen direkt ut i de riktiga tassemarkerna (Googla Bögilt i Halland så förstår du) tillsammans med lillebror Daniel för att hälsa på pappa. Och äta! Smörgåstårta (vego såklart) är i princip aldrig fel. I alla fall inte i rätt sällskap.


Supermysig eftermiddag och med all den där maten i magen är det kanske inte så konstigt att styrkepasset gick som tjohejsan.

Namnet till trots är Gladius gym ett riktigt hardcore-ställe. Här är det svett, järn, talk, hårdrock och biffiga grabbar som gäller.


Men även såna som mig.?


Lördagen kunde varit slut där men kvällen fanns ju kvar. För mer mat. Och mer familjemys.


Mamma hade plockat fram en gigantisk låda med alla fotografier hon samlat genom åren. Du vet såna där vanliga i fotopapper. Herregud vad roligt det var! Vilka minnen! Men mer om det i morgon.

Sen var det plötsligt i dag. Söndag. Bästkusten har bjudit på ruggväder men det är ju som det är. Man får ta på sig det som finns, gilla läget och ge sig ut. 2,5 timmars löpning är 2,5 timmars löpning även om man efteråt fryser så förbenat om händerna att man nästan inte ens får i nyckeln i låset.


Och en timmes simträning på det är en timmes simträning oavsett hur trött man blir. Men det gick ruskigt bra även i dag. Och var sjukt skoj. Dessutom var sällskapet samma fantastiska som i fredags. Liksom ormglosögonen…

Sen är det ju så himla käckt att mitt emellan badhuset och “hemma” bor mamma och Ulf. Så vad var väl bättre än att smita inom där för mer mys (och mat) innan sista promenixen hem till pyjamasen.


Hur har din helg varit?

Kram från Ingmarie.

Tjuvar och banditer

Jag åker galet mycket med SL. Särskilt vissa dagar. Och jag gillar det! I alla fall när det funkar. ?Tycker det är smidigt, prisvärt och miljövänligt. Mitt kort utnyttjas verkligen maximalt.


Men åka kommunalt innebär också att det emellanåt även är en galen trängsel. Särskilt i “stressgången”. D.v.s gången mellan tuben och centralen. Och bland alla dessa människor finns både goda och onda människor. De snälla beter sig som folk och säger t.ex förlåt om man krockar. De onda passar på att sno min eller någon annans  (jobb)telefon.

Visst det där är ett ytterst världsligt problem för det är trots allt bara en telefon och verkligen inget “viktigt” om man ser till det stora hela. Men jag tycker det känns väldigt obehagligt  Och onödigt. Någon har tagit sig  förbi min “osynliga personliga sfär” och taffsat. Det gillar jag inte!? Dessutom blev det en jämrans massa onödigt extrajobb. Bandit- och tjuv-pucko!

Men den som snodde den missade de här. Hoppas örat smälte…

Kram från Ingmarie.

Mental Health Run 2016

Ska jag vara helt ärlig så var jag inte ett dugg sugen på lopp i dag. Egentligen var det väl ingen särskild anledning. Jag var bara osugen. Eller kanske det finns en anledning när jag tänker efter. Min “säsong” har varit lång, typ hela året, och jag var nog i grunden ganska “färdigtävlad” redan innan Lidingöloppet men ibland blir det ju inte riktigt som man planerat du vet.

Anledningen till att jag ändå tog mig ända bort till Sjöhistoriska muséet på Djurgården för att kuta Mental Health Run var dels p.g.a ett jobb om det hela och dels för att jag tycker syftet med loppet är enastående bra. Psykisk ohälsa är fortfarande, trots att vi skriver 2016, tabubelagt, skämmigt och ofta förenat med stor okunskap. Även inom vården. Jag har ju själv haft perioder med bl.a djup och svår depression så jag kan nog säga att jag vet.

Psykiatriläkaren Anna Malmqvist ville ändra på detta och drog därför igång det hela förra året. Dels för att skapa en mötesplats för drabbade och dels för att anordna en plattform för att nå ut till fler. Loppet kommer gå nästa år också och både Malmö och Storfors (!) har sina egna Mental Health race.

Start och mål var utanför Sjöhistoriska och banan (5 km.) gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det var väldigt många fler löpare än jag hade trott och köerna till nummerlappsutdelningen var lång och ganska seg.

img_6984
img_6986
Kallt var det med. Så in i bängen. Tröja, tre jackor, vantar, mössa, luva och fetbyxor. Ändå frös jag. Hur ska det här gå? Det är ju bara oktober!

img_6982
Tacksamt nog var de på museet supersnälla och lät oss klenisar komma in för att värma oss och nåla på nummerlappen. Det är nämligen inte så enkelt med stelfrusna fingrar och huttrande kropp att hantera säkerhetsnålar. Jag hade tänkt kuta barbent men insåg ganska snart att det skulle inte bli så bra. Isben har liksom en tendens att inte funka så bra om man vill kuta. Inte till något annat heller förresten. Eftersom toaletterna var gemensamma, och jag behövde svira om, så smet jag in här för att inte chocka de andra gästerna. Ett sånt rum borde väl kanske inte behövas men just där och då tyckte jag det var väldans bra. 🙂

img_6985
Det blev långbrallor under kjolen. Plus långärmat, vantar och mössa. Helt rätt beslut.
Mina tår var inte upptinade förrän jag kom i mål.

img_6987
Loppet är inte så mycket att berätta om mer än att det är en otroligt fin bana och jag var skittrött fastän jag sprang skitlångsamt.
Men det blev ett bra pass och man fick en stor påse med både det ena och det andra när man kom i mål.
img_6995
På plats fanns flera olika organisationer och företag som berättade och informerade om psykisk ohälsa och jag lärde mig massor av nya grejer! Med mig fick jag även en hel bunt med läsvärt material.

img_6998
Det blev inte mycket svettande på det där loppet så det fixade jag på gymet i stället. Inomhus. Fortfarande med långbrallor och kjol på. 🙂

img_6997
Du kommer förresten kunna läsa en mycket utförligare artikel om loppet i nr. 3 av Magasin Spring. Don´t miss it!

Kram från Ingmarie