Hoppas det blir bra nu…

Jag hann vara hemma i drygt ett dygn innan sms:et kom. “Välkommen till hudläkarmottagningen den 25/1 kl 8.40. Du ska träffa dr. ..” osv osv. 

D.v.s dagen efter. Min första tanke var förstås att det var helt fel. Min andra att det kanske är ett återbesök för att läkaren ville se hur det såg ut efter operationen. Men inget av det var rätt. Provsvaret visade att alla cellförändringar inte var borta så en ny operation var nödvändig. Snarast! Men eftersom jag var i Falun kunde jag inte dagen efter så det blev en vecka senare. D.v.s i går. Så nu ser jag ännu en gång ut som om jag varit i boxningsringen.


Förra gången var en walk in the park i jämförelse med gårdagen. För att få bort allt krävdes det ett både djupare och bredare ingrepp. Känns som om hon grävt in i benet men så är det inte förstås. Dock gör det väldigt mycket ondare. Så ont att jag fick ta till starkare medikament för att ö.h.t kunna sova. Dessutom har det blött igenom hela tryckförbandet.

Förra gången hade jag ju även sjukstuge-sällskap. Men hon finns ju inte längre för att ge tröst och kraft. Det är inte bara ansiktet som gör ont. Hjärtat värker ständigt men för det finns inga piller i världen som hjälper. Men jag har hennes filt. Och en väldigt bra bok. 


För att inte helt ruttna så tog jag mig ut på en snigelpromenad under dagen för hur det än är så hjälper det att få andas frisk luft, ta del av naturens kraft och se att allting faktiskt är precis som vanligt där utanför. Och precis som så många gånger innan så lyssnar jag på det fina skyddsmantrat.?


Och detta kommer ju gå över. Och bli bra! För varje dag som går läker såret och innan jag ens fattar det så är det dax att ta bort suturerna. Det är iallafall fall vad jag intalar mig helt enkelt för att alternativet är så mycket sämre. ?Jag är också obeskrivbart tacksam över att få så bra hjälp. Det om något är verkligen ingen självklarhet.

Kram från Ingmarie

Hjärnmagi

Jag tycker det är både fascinerande och festligt hur lätt det ändå är att ställa om hjärnan. För tänk hur man från att ha tänkt och tyckt att något är skittrist, eller t.o.m otänkbart, ändra sig och tycka samma sak är superskoj och kanske även en självklarhet!

För bara några månader kunde jag inte ens tänka tanken att behöva cykla. Framförallt inte inomhus i ett mörkt rum svettandes på en spinningcykel. Men se hur det blivit. När diskbråcket tog kommandot så blev allt vad cykling heter plötsligt min bästa vän. Jag blev ännu en gång påmind om hur skört allting är och hur viktigt det är att ha (minst) ett alternativ och en plan B.  Oavsett vad det gäller faktiskt. Så nu kollar jag racercyklar och jublade högt för att jag fick plats på D.H:s grymma 2- timmarspass tillsammans med bästa Fredda.



Samma Fredda som direkt efter bjöd mig på lunch på Reload superfood. (Han trodde jag fyllt jämt och jag lät honom tro så en stund.?) Megagott! Carola hakade också på och det slutade med att lunchen blev lika långt som spinningpasset. Snacka om balans!


Men tillbaka till ämnet. Skallen. Jag minns med, mest för att det inte alls är särskilt längesedan, att simning var först otänkbart och sen skittrist bara för det var så galet svårt. Jag säger inte att det alltid är så enkelt nu heller men jag älskar det verkligen och badkläderna är nästan alltid med i väskan. Blev ett riktigt härligt pass på vägen hem. Inklusive skön bastu. 


Så visst är det konstigt att man inte lär sig det där att aldrig säga aldrig. Faktum är att jag inte längre skulle bli förvånad om jag anmäler mig till ett triathlon. Eller börjar knyppla.

Sen finns det förstås grejer som man inte säger någonting om utan bara gör för att nyfikenheten är så stor. Som man kommer på redan efter första gången att man vill göra om. Helst redan nästa dag. Mitt första riktiga gongbad gjorde jag ju sent i höstas och jag har verkligen längtat till nummer två som blev i dag.

Vilken grej det där är! Obeskrivbart. Rekommenderar det verkligen! Extra bonus är det att ha allt på cykelavstånd och att det är Pee som är “gongaren”.?


Kram från Ingmarie

Ett år till!

Jag älskar att fylla år! Att ha en alldeles egen specialdag att fira mitt liv på. Visst är det både häftigt och fantastiskt?

Det kändes superlyxigt att få vakna på hotell och bara kunna släntra ner till gymmet och cykla mig svettig igen.?


Och sen hotellfrukost på det! Vansinnigt lyxigt!




Och kolla hur fin utsikt jag hade på jobbet! Fina, fina Falun och Runn.


Och efter jobbet lyxade jag med en skön tågresa. Har jag sagt att jag älskar åka tåg??


Hann precis lagom till ett (som vanligt) underbart yin yoga-pass med bästa Jenny. Hon hade t.o.m köpt blommor till mig! Vilken lärare och vilken vän! Jag blev ju alldeles tårögd.? Och såklart jätteglad!


Hela dagen har jag blivit grattad på olika vis och hemma väntade världens bästa sambo och jättefina paket! 


Vilken dag! Min dag!?

Tack alla som tagit sig tid att tänka på mig och gratulerat på ett eller annat vis.❤️

Kram från Ingmarie

Det är inte alltid att lämna som är det svåraste…

30 timmar tog resan dörr till dörr. Inklusive många timmar ihoppackade i luften, nästan lika många timmars väntande/fraktandes på land och både kaffe och mat på helt galna tider. No wonder hjärnan är mos. Men det flöt på bra och både vi och väskorna är tillbaka i 08a land igen. Sånt ska man vara glad över! 




Men för att komma in i rutinerna gäller det att under några dagar inte helt lyssna på kroppen utan lite kämpa emot den. Du vet, hålla den vaken när den vill sova och inte låta hungern styra helt för det kan betyda precis vilken galenskap som helst. ? Så det var bara att packa upp, kolla posten, tvätta, handla, packa om för i morgon väntar ny resa, fylla på SL-kortet, trotsa kylan och inta Eriksdalsbadet igen.




Men egentligen är varken jetlag, smutstvätt, vardag, gråväder, kyla och frusenhet det jobbigaste med att komma tillbaka. Inte ens att behöva lämna allt det fina och alla härliga människor down under. Eller behöva ha vanliga skor och långbrallor igen efter veckor barbent och (nästan) ständigt traskandes i flipflops.
Nej, det allra, allra värsta är att komma tillbaka, öppna ytterdörren och veta att jag aldrig någonsin mer kommer mötas av lilla Elvira. Aldrig. Det gör ont. Så in i helvetes jäkla ont…


Kram från Ingmarie

Allt har ett slut

Det känns helt ofattbart att vår tid här är slut för denna gången men så är det. I kväll väntar resan tillbaka till Sverige igen. Det känns inte skoj någonstans men jag är samtidigt såklart oerhört tacksam för denna tiden. And I’ll be back! 

Började dagen med två riktigt härliga pass. 

 



Förhoppningsvis hjälper de mig att härda ut 27-timmars resan.?

Kram från Ingmarie

Hej och hej då

Livet är fullt av hej och hej då. Båda kan vara bra och mindre bra. En del är sorgliga, slitsamma, ångestfulla och  tråkiga medan andra är roliga, lustfyllda, spännande och efterlängtade.

I dag har det varit allt av båda. Hjärtat är sorgset samtidigt som det är glädjefyllt. Låt mig förklara. I dag sa vi hej då till Bunbury. För denna gången i alla fall. Lika mycket som vi kommer sakna lilla Dorothy kommer vi sakna fina Amber. Dessa djur. Som alltid, alltid berör mig så djupt in i hjärtat och stjäl en plats i det för alltid.



Jag kommer sakna alla härliga människor jag träffat, cykla under en varm sol, ljudet från syrsorna och fåglarna, yoga ute i trädgården och kaffet från Erikssons kaffemaskin. SÅ gott!


Jag kommer sakna närheten till Koombana beach och  sim/vattenlöpnings-passen där.


Jag kommer sakna att kunna sitta ute och äta varenda måltid och jag kommer t.om sakna att sitta svettas på hojen i garaget. Jag såg därför till att göra det lite extra ordentligt i dag.?



Men allt har ett slut och jag är så himla glad och tacksam för dessa underbara veckor. Och allt är inte elände för vi har sagt hej till ett annat litet paradis. Mandurah. Det är inte utan att vi blivit blixtförälskade båda två. Hittills är allt the top of the top. Hade egentligen räckt med lägenheten vi hittat och utsikten från den.


Men här finns det mesta av det bästa. Som t.ex ett sprillans nytt Sportcenter! Med allt man kan tänka sig vilja ha och behöva. Jag är helt säker på att jag aldrig simmat i en så ny bassäng och hur fjantigt det än kan verka så var det så himla härligt! Varenda linje syntes till fullo och det fanns inte en endaste liten fläck på det vita kaklet. Magic!



Det här är förstås inte allt. There will be more!

Kram från Ingmarie

Tålamod

Tålamod är ett bra ord att både förstå och kunna. De allra flesta saker och händelser i livet kräver nämligen det. Vissa mer, vissa mindre. Har du det inte så ger du upp och det blir inget av någonting.

Jag tror vi alla har olika tålamod beroende på vad det gäller. Själv har jag t.ex noll tålamod när det gäller att lära mig sy eller korrekturläsa. Antagligen för jag tycker det är tråkigt. Däremot verkar jag ha oändligt tålamod med löpning för gudarna ska veta att jag har haft oräkneliga chanser och tillfällen att ge upp. Diskbråck är en perfekt “ursäkt” till att säga att det inte funkar att kuta mer. Men jag gnetar envist på. Helt säker på att även detta kommer bli bra. Some day…

Eftersom jag fått så många olika råd om hur jag bör göra är det inte helt lätt. Särskilt inte när smärtan varierar. Antagligen hade det varit allra bäst för läkningsprocessen om jag släppte löpningen helt ett tag. Och jag ska det men innan vi är tillbaka i Sverige kommer jag troligtvis fuska lite. Som i dag. Det är liksom inte helt enkelt att låta bli att testa när det är så här…




Kiropraktorn säger i alla fall att det går framåt och jag litar på honom. Han är ganska tuff men han vet vad han snackar om.


Så jag jobbar vidare på gymet. Typ varannan dag blir det. Sånt kräver stort tålamod av mig för helst vill jag ju bara vara ute och att kroppen ska funka utan enbenshopp och statiska coreövningar. Har fått många bra övningar som jag kör plus att jag ju har en himla massa i min egen övningsbank. Så tråkigt blir det egentligen aldrig.


Planen var att köra vattenlöpning i Busseltons fina havsvatten men plötsligt hade de sugande vågorna tagit över så det blev inte mycket med det. Men med solen på himlen, mat i magen och härligt sällskap av små och stora så går det ju ingen större nöd på någon. I alla fall inte mig.



Sol och värme – det är det jag behöver för att må riktigt bra. Ganska fascinerande egentligen hur lite som behövs för att åtminstone mitt tålamod ska växa. Fast det där med att lära mig sy struntar jag i. ? Finns andra som kan och gör det mycket bättre utan att tålamodsprövas. ?


Kram från Ingmarie

Knep för livet

Jag vill gärna tro att det finns ett syfte och en mening med det som sker i mitt liv. Att de människor jag möter, oavsett hur och vem de är, kommer i min väg för att det är något jag ska lära mig. Att de platser i världen jag besöker har någon slags betydelse och att de händelser jag utsätts för sker just för att det ska tillföra livet något.


Det är därmed inte sagt att det alltid är enkelt eller ens självklart att tro och tänka så. Särskilt inte när det gäller död, sjukdomar, olyckor och smärta. Allt det där gör ju ont, känns onödigt och gör att inget någonsin blir detsamma. Men kanske det är det som är själva grejen? Att livet inte hela tiden ska vara same same för hur skulle vi då utvecklas eller uppskatta det som är bra? Livet är fullt av kontraster och motsatser och det är inte mycket vi kan göra något åt. Vi får helt enkelt lära oss att hantera alla ups and downs.

Jag tycker t.ex inte det är ett skvatt skoj att ha diskbråck men i det stora hela är det ju typ ingenting. Jag tycker inte heller det är roligt att ha sorg i hjärtat efter Elvira, vara på andra halvan av livet eller ha insett att jag kanske aldrig mer får se min ena bror eftersom han inte vill träffa mig.

Det är inte helt enkelt att inte dras med i den där negativa tankespiralen eller låta känslorna ta över. Men jag har ett val. Rent konkret så startar ju en känsla med en tanke och tankar kan vi styra. Och det du tänker blir till slut du. Vet du att du tänker ca 65 000 tankar per dag och att 95% av dem är samma som du tänkte i går? Så tänker du nedlåtande, negativa, sorgsna och hopplösa tankar så är det kanske inte så konstigt om livet känns just så?

Jag har varit en av dem som bara såg det svarta och negativa men livet ville mig väl och gav mig redskap så jag lärde mig några knep. När jag började yoga var det verkligen inte direkt kärlek, tvärtom kände jag mig mest frustrerad och arg som fasen. Nu, många år senare, förstår jag att det helt enkelt var blockeringar och “stängda lock” som öppnades och sånt är förstås ruskigt jobbigt. Men av någon anledning höll jag i och ju mer jag lärde mig ju mer ville jag veta. Det som i vår del av världen kallas yoga är ju ofta själva yoga-positionerna men egentligen är det bara en pytteliten del.


Yoga är en livsfilosofi och en stor del av den är meditation. Det är där jag hittat ett av mina redskap och knep för att stanna i nuet och inte lyssna så mycket på neggo-tjattret i skallen. Meditation kan hållas enkel och går att göra i princip när och var som helst. Men man måste öva. Varje dag. Året runt. Finns inga varken Quick fix eller färdigt slut. Man blir liksom aldrig klar. Här snackar vi tålamod och uthållighet.?


Mantra är en annan grej jag nyttjar dagligen för att mata hjärnan med godsaker.Vad det är beror lite på vad jag behöver för stunden.


Kanske verkar det jobbigt för en del men för mig är det ett enkelt val för det gör att mitt liv blir roligare, mer spännande, lätthanterligare och lyckligare.❤️


Om du inte provat så prova! Ge det en månad. Det värsta som kan hända är att det inte funkar.?


Kram från Ingmarie

Den där ryggen…

Jag hade velat skriva att diskbråcksryggen är helt frisk, att det känns bra att kuta och att jag kan sova på mage utan smärta. Men det är alltså inte riktigt så. Diskbråck tar tid att läka och disken blir aldrig som den har varit oavsett. Ibland känns det helt ok och jag tror det vänt. I går kändes det ju t.ex ganska ok men i dag var det som att springa i gyttja, uppför i hård motvind. Ja du fattar. Då hjälper det inte ens att energin är på topp, solen skiner och rundan är fin. Men helt klart underlättar det…❤️





Egentligen är det bara löpningen som liksom inte funkar när det gäller träning. Var på gymet i dag igen (gratisveckan tog slut i dag så det gäller att passa på?) och det gick superduperbra. Vattenlöpa, simma, yoga och cykla funkar också så jag borde ju verkligen inte gnälla. Ändå kan jag inte låta bli att önska att jag kunde kuta för fullt. Konstig man är… Jag borde antagligen skämmas men jag gör faktiskt inte det.? Inte så mycket i alla fall… Löpning är trots allt en stor och viktig del av mitt liv. Kiropraktorn  jobbar på med mig och även om han inte ger mig löpförbud så säger han ju inte heller direkt att jag borde springa. Det känns inte helt enkelt för åsikterna om hur man bör behandla går isär har jag märkt.

“Problemen” är egentligen flera. Det går ju an att köra annan träning här där det är enkelt men jag vet vilken tid och kraft allt flängande till den där “andra” träningen tar i 08a land. Jag känner också att jag inte är helt återhämtad efter den tuffa hösten med för mycket av det mesta plus Elviras död. Det behövs liksom inte så mycket för att jag ska tippa över på fel sida märker jag. Allt sitter i skallen på mig, det vet jag med,  men ibland orkar jag liksom inte med ens den vetskapen.

Ännu är vi dock här, i enkelhetens liv och land, och det är jag evigt tacksam över.



Kram från Ingmarie

På rätt ställe

Alla som följt mig ett tag vet att jag är helt såld på Swimrun. Typ tokgalen i det. Men säsongen är minikort när man bor i Sverige och längtan blir därför vansinnigt både lång och smärtsam. Så tänk att bo i ett land som detta. När det är säsong i princip året runt och man slipper frysa rumpan av sig 80% av gångerna man kör. Dagar som i dag behöver man inte ens ha våtdräkt. Räcker fint med vad som helst som inte åker av när man simmar. Jag kör med min tridräkt. Nästan som att vara naken. ?Det finns dock bara ett ynka race i denna del av världen men vem vet, kanske jag sprider lite nyfikenhet när jag ränner runt och far upp och ner i vattnet här. Nu har jag inte bara introducerat sporten i Busselton utan även här i Bunbury. Och det var faktiskt flera nyfikna som frågade vad jag pysslade med. Två damer applåderade t.o.m när jag kom förbi dem för 5:e eller 6:e gången. ?




Bäst var ändå han som frågade om jag var a professional swimmer? När jag skrattande svarade oh no så blev hans svar: well, you sure look like one.  ?


Anders körde båda grenarna också men var för sig och lite mer relaxed.?


Jag har hittat ett nytt gym med. Gratis, superfint och trevligt folk. Fick ihop ett bra pass och jag känner mig skitstolt som gnetar på med mina specifika anti-diskbråcksövningar. Men det är inte så svårt när man märker att det hjälper. Plus att det är kul att bli starkare förstås.


Extra fint att sen kunna ta ett kvällsdopp bland vågorna.?

Life is good!?

Kram från Ingmarie