Livets om

Tänk hur livet kan bli av alla dessa “om”. Om man gjort si eller så, eller om man inte gjort si eller så, då hade…. Visst är det coolt?!

För om jag inte nappat på Mattias erbjudande förr-förra hösten om hus-och kattpassning så hade vi garanterat inte varit här igen och hängt på just denna beachen i dag.

Inte heller hade vi passat just detta huset och katten Billy som gärna både Yogar och mediterar med mig på morgonen.

Och jag hade garanterat inte kört ett snorjobbigt simpass i morse i en av de finaste simanläggningarna jag besökt hittills.

Och på tal om bra anläggningar. Kolla in denna ännu inte helt färdiga!

Alltså det måste vara en av universums finaste och jag vet (minst) en som ska dit när portarna öppnats!

Kram från Ingmarie

Munda Biddi, skogspool, rumpskav och ny huskompis

Bara här i sydvästra Australien finns flera riktigt långa trails. En är ju Cape to cape som vi testade lite på nyårsdagen.. En annan är Munda biddi trail. Den startar utanför Perth och slutar i Albany. Eller vice versa såklart. Totalt är den ca 1000 km och räknas som en av världens längsta off-road cykelleder i världen! Naturligtvis kan man både springa och gå på den också. Vi tog oss till fina lilla Nannup och hoppade på trailen där. Makalöst fint!

Jag fick super-feeling och körde intervaller så svetten stänkte. (Vilket i och för sig inte är så svårt när det är över 30 grader…)

Anders körde lite andra vägar, han tyckte nämligen trailen var för smal på sina ställen och att det var för mycket prassel i buskarna.😜

Jag hörde också prasslet men de enda djur jag såg var 2 kängurur som skuttade i väg när jag kom flåsande.

I Nannup finns det även en perfekt gräsplan för hopp&skutt-övningar. Sen var jag tokslut!

Det finns även fint ordnat med duschar där men vem vill ödsla tid på sånt när det finns en helt perfekt liten Barrabup-sjö bara några mil in i skogen. Så underbart!

Och ett perfekt ställe för picknick!

Sen har vi kört en vansinnigt massa mil genom ändlösa skogar med unika träd, genom böljande vidder, förbi vingårdar och stora äppelodlingar, på raksträckor som aldrig verkade vilja ta slut och genom både välmående byar och ställen som Gud verkar ha glömt. Men även i de minsta små hålor finns det glass!

Lite närmre Perth roade vi oss på gymet i Mandurah en stund. Det där med att sitta still i timmar är ju liksom inte riktigt min grej…

Att vi nästan var framme vid vårt nästa uppdrag spelade ingen som helst roll För att orka sista biten så krävdes det lite gofika.

Och nu är vi i Perth igen! För att bo hos Billy ett tag.😍

Kram från Ingmarie

Och en grandios start!

Det finns de som skriver årssammanfattningar på det gångna året och har klara, utstakade mål för det nya. Jag är inte en av dem… Visst gillar jag minnen och att tänka tillbaka på allt som hänt men jag finner liksom ingen mening med att återupprepa det här.( Eller så är jag bara lat. Skillnaden är hårfin…😜) Och visst har jag planer och mål med nästa år. En del är t.o.m riktigt seriösa. Jag ska bl.a börja ett nytt jobb, måla mer, simma för coach mer och satsa ordentligt på vissa Swimrun-race. Vill det sig väl kommer det även bli långlöpning- och openwater-race! Men allt det där kommer du ju märka efter hand. 😄

I dag är hur som helst första dagen på 2018 och precis som 2017 avslutades i storstil så börjar detta nya år i samma stil!

Bara i denna lilla del av detta gigantiska land så finns det flera riktigt långa vandrings- och cykelleder. En är Cape to cape som går mellan fyrtornet utanför Albany som vi besökte i går och Cape Naturaliste Lighthouse norr om Dunsborough och Busselton där vi är just nu.

Hela leden är ca 14 mil lång så jag har inte kutat den i dag. Jag skulle verkligen vilja men jag är nöjd med den lilla snutten jag fick till i dag inkl några trails uppe runt fyren. Anders sprang också en sväng och trots att han är den som är mest rädd för ormar, spindlar och jag vet inte allt, medan jag är tvärtom, så var det han som fick se både en orm och en ödla. Eller så var det just därför. Borde kanske oroa mig mer…

Inte långt därifrån ligger Meelup beach och jag fick samma overklighetskänsla denna gången som förra gången. Det är nämligen så osannolikt vackert!

Vattenlöpa, bada och simma i det vattnet är obeskrivbart! Brydde mig inte om den där våtdräkten i dag.

Tack 2017 för alla ups and downs. Jag är på riktigt tacksam och glad över allt. Och välkommen 2018! Jag är redo för allt som väntar!

Kram från Ingmarie

Ett grandiost avslut!

Jag funderade för en stund sedan ett kort ögonblick på hur det kom dig att jag kände mig helt både full och tom i bollen på en och samma gång.

Men så tänkte jag till. Och håll i hatten nu men du kommer snart också begripa varför min skalle är proppfull.😜

Morgonyoga och frukost på balkongen inledde denna sista dag 2017. Inget märkligt eller ovanligt med det. Förutom balkongfrukosten då.

Jag fixade matlådor och vi packade bilen full och drog söderut till mysiga Margaret River. Förutom att hela området ju är världskänt för sina viner så är det också varje traillöpares, cyklist och outdoor-människas dröm. Finns massor att upptäcka i och runt orten och trots att vi varit där ett par gånger innan har vi garanterat inte upptäckt mer än max en hundradel. Hur som helst så stannade vi vid Rotary park och början av 10 mile Brook Trail. Men det är två fel med denna startbilden…

< strong>Ett: Trailen var avstängd. För ett brobygge! Hur kunde de planera så kasst? Fattar väl varenda kotte att jag ville kuta den på nyårsafton!😳

Två: Jag och keps hör inte ihop hur god tanken och syftet än är. Så den hamnade här medan jag körde intervaller i sagoskogen.

10- milern var ju inte helt stängd och när det är så här fint funkar det hur bra som helst att kuta 5-minutare fram och tillbaka 8 gånger hur lätt (nåja) som helst!

Bonus var att det kändes grymt bra! Och att vi kunde avrunda det hela med bad och picknick ännu några mil söderut i Augusta och Granny’s pool. Jo den heter så. Denna magiska lilla plats som gjord för vilken reklambroschyr som helst!

Det kunde ju räckt där.Egentligen. Men när vi nu ändå var på utflykt kan man ju lika väl gå all in, eller hur?

Så vi åkte till Cape Leeuwin Lighthouse. Australiens mest sydvästliga punkt. Where the Southern and Indian Oceans meet. Mäktigt! Och lärorikt!

Lite norrut finns flera olika grottor man kan besöka. Vi valde (såklart) den största i västra Australien. Jewel cave. Det är en extremt väldekorerad grotta med fyra stora valv med fantastiska formationer av olika slags stagmaltiter, corals, heleciter och allt vad de nu heter. Inga foton i världen kan visa hur magnifikt det var men du får fantisera om en sal med 40 m till taket, frusna vattenfall, orgelpipor och gigantiska portaler.

Vi fortsatte vår tur genom Boranup Karri forest och dess fantastiska natur. Man blev ju rent gråtmild av vackerhets-lycka.

Liksom detta. Solnedgång på ena sidan och månen på den andra!

Innan vi kom hem tankade vi, precis som förra året, i Whitchcliffe. Det är liksom lite för crazy för att missas.

Och vi hann även inköpa en varsin brun påse.

Nu återstår att se om vi orkar vara uppe till 12-slaget så vi får användning av innehållet.( I år.)

Gott slut på 2017 alla! I morgon skriver vi 2018 och frågar du mig känns det ruskigt spännande!

Kram från Ingmarie

Perthlife

Det bästa ord jag kan komma på hur det är och känns just nu är underbart! Perth är en fantastisk stad! Och hela landet förstås.

Frukost ute, springa barbent, yoga lite i solen, bada i havet, läsa, promenera, få sand mellan tårna och simma i en av Perths finfina utomhuspooler.

Och käka mat så god på Raw + more café att jag inte kunde säga något annat än mmmmmm och åååhhhhh! Då är det gott! Vego såklart.❤️

Vi har t.o.m skaffat gymkort.

Jet lag har sina fördelar för man hinner mycket när man vaknar tidigt. 😜

Kram från Ingmarie

Halv sjukstuga med viss panik. Och spänning

Det är lite kris i lyan. Ena halvan, och det är alltså inte jag, har däckat i en rejäl mancold. Kanske t.o.m ännu värre så ja du fattar. Det är illa!

I vanliga fall hade det väl inte spelat så stor roll men eftersom vi ska hit på tisdag morgon så brinner det liksom i knutarna. 24 timmars plus-plus-plus resa är ju liksom kämpigt även om man är frisk. Så må friskhetsgudarna vara snälla och göra Anders frisk fortare än kvickt. Och låta mig förbli frisk…

Jag gör i alla fall mitt bästa för att hålla alla läskiga virusar och bacillusker på avstånd. Pillar i mig lite xtra av både det ena och det andra och tänker att de inte kan få fäste på mig. Jag är nämligen inställd på P4 och de på P1.😜 Ännu verkar det funka…😃

Helgen har nämligen innehållit en massa (svettiga) skojigheter.

Först löpintervaller där jag för ovanlighetens skull verkligen gav allt. Brukar ju annars akta mig för att bli för trött. Vill man orka mer än bara en rolighet så får man helt enkelt hushålla med krafterna. Med vissa undantag då. Neverwaste a pair of good legs du vet.

Trodde jag. Men bara lite senare rockade jag loss på gymet och kände mig lika stark som den där Adolf. Så antingen hade jag inbillat mig tröttheten eller så var återhämtningen på topp just i går. Vem vet? Mycket man inte begriper här i livet och kroppen är verkligen ett av de största mysterierna.

Liksom jag trodde jag skulle ha åtminstone lite träningsvärk i dag. Men icke. Funkade lätt och fint med ett 2-timmars löppass i finskogen. Friskt, soligt och lite, lite snö både på marken och i luften.

Och eftersom detta var sista chansen för en Sprada på dessa breddgrader i år så… Ja du fattar! Det var bara jag och några änder som ville vara i (skumt🙄) för kolla så vackert!

Den “riktiga” simningen fick jag dock förlägga inomhus annars lär det i stället bli frostskade-käppar i resehjulet. Och just i dag hade jag sån himla flax att jag både hade supersällskap av Inger och hennes kusin Richard och egen 50 meters-bana. Dessutom funkade alla övningarna riktigt bra.

Fina, snälla Inger gav mig en egengjord makalöst vacker adventsljusstake i julklapp. Blev så himla glad! Snacka om andra advents-Lyx dag!

Spänningen, eller vad man nu ska kalla det hela, kvarstår. Kommer vi iväg samtidigt? Och kommer jag få igen väskan?

Kram från Ingmarie

Utmaningar

Jag tror på att vi alla behöver utmaningar. Ofta. Det behöver inte vara storslagna, dyra eller märkvärdiga saker. Testa en ny aktivitet, gå en ny väg, byta jobb, göra något som känns “läskigt” eller prova göra tvärtemot vad man brukar räcker fint!

Varför?

Jo för när vi utmanar oss och gör något utanför “the comfortzone” så växer vi. Både fysiskt och psykiskt. Och det festliga är att ju mer man gör det ju mer vågar man och ju mer växer man. Skithäftigt när man tänker efter, eller hur? Kanske har du hört talas om hospitalisering? Det är när någon varit på sjukan/en institution med inrutad tillvaro för länge och som blir hyperstressad så fort minsta lilla utanför rutinerna händer. Jag har haft patienter som legat länge på sjukan och som nästan förgörs av ångest över en röntgentid en vecka framåt i tiden. Trots att de kanske inte ens behöver förflytta sig dit av egen maskin. Det är exakt så det blir till slut om man aldrig gör något utöver det vanliga. Dvs utanför sin comfortzone. Allt blir jobbigt, svårt och ångestfyllt till slut.

därför ska man utmana sig tänker jag. För att inte krympa som människa och begränsa sin tillvaro mer än nödvändigt.

Sen finns det förstås olika utmaningar beroende på vem man är. Intervaller kommer nog alltid vara en utmaning för mig trots att jag gjort det tusentals gånger. Jag vet ju liksom vad det innebär. Jag kommer bli trött. Frågan är bara när och hur mycket. Efteråt undrar jag alltid hur jag kunde tänka så där knasigt. Särskilt nu för tiden när jag i princip aldrig kör helt slut på mig. Men glad och nöjd blir jag alltid!

Nästan två timmar i hot-salen är en annan slags utmaning. En del klarar det inte alls. Jag stordiggar det!

Kram från Ingmarie

Mångalen

Du har antagligen också sett att det är fullmånedax igen. Jag tror att alla mer eller mindre påverkas av månens faser. Jag tillhör de som påverkas mer. Typ jättemycket mer. I princip finns det två scenario.

I det ena sover jag skitkasst och är sen helt slut på dagen men kan ändå inte sova. Undantaget var när det var den där eklipsmånen. Då sov jag inte mer än 3-4 timmar/natt men var ändå överpigg.

I det andra scenariot sover jag som om jag vore medvetslös på natten och har energi som om jag vore påtänd på dagen. Det är där jag är just nu. Finns liksom ingen hejd på mig och även om jag begriper att detta är högst tillfälligt så njuter jag och låtsas att jag är odödlig.

Jag har bl.a yogat, städat och skrubbat, adventspyntat, strukit (händer typ aldrig annars!😱), handlat, lagat mat, uppdatera telefonen, fixat ett oplanerat extra yogapass, rensat bland jobbgrejerna som snart ska återlämnas (och plötsligt finns det plats i förrådet igen!), bokat tågresa, planerat pass för en adept och lite annat fix vid datorn.

Plus kört intervaller. 30 sekundare kanske låter som en baggis men om man bara kör tillräckligt hårt, tillräckligt många och tillräckligt kuperat så kan man bli ruskigt trött i benen även av dem kan jag berätta.

Har förstås även Spradat. Gäller ju att passa på så länge det är isfritt!

Gymat har jag också. Tillsammans med bästa Fredrik. Så nu är även han invigd i kälkens underbara värld.

Och klockan är ändå bara barnet! Kanske borde passa på att öppna garderobsdörrarna nu när mån-ångan är uppe…🙄😜

Kram från Ingmarie

Vardag

Vissa dagar finns inget spännande, roligt, ovanligt eller intressant att berätta om. De liksom bara är. Helt vanliga. Man går upp, kokar sin gröt och sen rullar det liksom på med löptur, jobb, gym och lite mer jobb.

Men söker man så finner man. För dagen har varit händelserik när jag tänker efter. Har bl.a hängt på Norrtäljes busstation igen.

Det i sig är totalt ointressant men bussfärden tillbaka till 08a land var av den läskiga sorten när en kraftigt påverkad och påtänd man gick bananaz och polis fick tillkallas. 😳

Sen har vi fått tillbaka en av två väggar vid det läckande fönstret. Andra väggen, plus färg, blir till våren.(!!!) Jomensåatt…Får väl hänga blinkande juldekoration för att liva upp det hela. Eller något…

Vi flydde röran och dammet och gick på bio. Bra val på alla sätt och vis.

Kram från Ingmarie

Bli glad igen-tips

När man lipat mycket är det extra härligt när glädjen och skrattet kommer igen. Eller hur? Och hur ledsamt, mörkt och eländigt det än är så finns det i princip alltid något roligt, ljust och glädjefullt.

Kanske verkar det konstigt men “problemet” för mig kan vara att jag fastnar i de där dysterkvisttankarna och har inte ens lust att göra det jag vet jag blir glad av. Visst är det märkligt? Att man liksom nästan väljer att vara deppig.😳

Mitt “knep” för att hamna på rätt spår, förutom sömn, bra mat och andra “självsnäll-saker” förstås, är att mer eller mindre tvinga mig till någon aktivitet jag vet normalt sett gör mig glad i magen och hjärtat. Så jag åkte till tisdags-simträningen i går trots att jag mest ville ligga i soffan med en filt över mig. Som om det skulle hjälpt. Fatta mig rätt. Man ska sörja och vara ledsen men helst inte fastna i det.

Och såklart blev det bra! Finns nog inget hjärta som förblir ledsamt med Coach Ulf och Team Snabbare-gänget.

Bra gick det också! Testade t.o.m fjärilsim för första gången. Utan att ens vara i närheten av att drunkna. Men det behövs helt klart både fler och nya muskler för just den grenen…

Svettastas i hot-sal är ett annat bra knep. Jag piffade till det med extra bastubad. Sen kan vi snacka eftersvett. Länge.

Garanterat effektiv humörsupphöjare är förstås att vara ute. T.o.m är bättre än soffan. Men jag valde att kuta. För att jag kan. Och vill. Och hur grått det än må vara så finns det riktigt coola färger i naturen även nu!

<

Hur gör du när ledsamheten och deppigheten håller på att ta över?

Kram från Ingmarie