Transportlöpning med extra allt

Springa från A till B är ett grymt bra sätt att få både ett långpass och ett äventyr på samma gång. Nu för tiden finns ju dessutom Google Maps så man behöver ju inte ens riskera att springa vilse.

Många av mina klubbisar skulle köra Åhlatriaden triathlon i Gyltige så vad passade väl bättre än att kuta dit? Ombyte och matlåda fick skjuts och jag behövde bara göra det roliga.Gyltige är f.ö ett jättemysigt utflyktsmål. Ligger några mil öster om Halmstad om man tar närmsta vägen.
Min tur blev Halmstad, Sperlingsholm, över Kaneberget (Malin vet ganska väl hur sega backar där är), Hertered, Simlångsdalen, Mahult och sen Gyltige med lite extra omvägs-knorr. Totalt 190 goa minuter.?

Gjorde ett riktigt depåstopp för att fylla på vätskeflaskan.Tyckte det var ett ganska passande ställe. Jag och alla motorcrosshojarna på samma ställe.

Jag är lite oldfashion och bär vattenflaskan i handen. Just i dag hade jag dock piffat till det hela med lite av bästa sportdrycken. Ruskigt bra krut i den!


I Gyltige var det fullt ös och massor av tokladdade triathleter som gjorde sig redo inför start. Jag passade på att testa och inviga målportalen. 

 
Kolla triathlon är superskoj! I synnerhet när man har en massa härliga människor att heja på och babbla med. Och jag älskar verkligen att se på när alla simmar iväg. Det är så otroligt coolt!


Jag har ju lärt mig det där nu. Att min abstinens efter att själv få hoppa i inte är nådig när jag ser sånt här. Så jag var förberedd. Hade packat med simgrejerna och så fort alla tävlande var uppe var jag i. Vilket vatten! Någon sa det var mellan 22-24 grader! Det är ju nästan samma temperatur som bassängvattnet på Brottet! ?


Efter det där var det grymt fint att sitta i solen, käka, kolla race och t.o.m bli bjuden på gratis kaffe av de snälla funktionärerna. Världen må vara crazy men jag är övertygad om att det finns mer godhet än ondska i den och att det förstnämnda är vägen man ska välja.Både att göra och att se.


Men jag åt inte mer än att jag lite senare tillsammans med mamma, Ulf och lillebror Daniel ännu en gång kunde frossa i mig av Glada grisens smarriga vegomat. Är det extra allt så är det ju liksom.?


Kram från Ingmarie.

50,5

Femtio och ett halvt år ung i dag. Planen är ( minst) lika många år till.? 

Jag firar ju mitt halvsekel hela året och fira kan man göra på många sätt och vis. T.ex med att hjälpa (läs lura) bästa Maria till ett nytt tjusigt distansrekord.?



 Den sista tredjedelen var jag väl kanske inte hennes favvo-vän/coach men nog ser hon bra nöjd ut de sista stegen? Och efteråt vet jag att hon gillade mig ganska mycket trots allt.?


När det gäller simning är det ombytta roller så jag lär få betala tillbaks.?

Så därför kan, och bör, man även fira genom att fortsätta öva, öva, öva på det man vill lära sig ordentligt. Testade ett nytt simställe med extra spännande historia tillsammans med klubbisarna Jens, Roger och Micke. För mig är det verkligen hur häftigt som helst att kunna, och våga, prova det ena simstället efter det andra så här.


Drygt två nya härliga kilometrar in på simkontot bara så där.
Om jag håller i som jag gör kommer jag vara oslagbar som hundraåring.?

Men inget party utan lite extra god mat på ett av Halmstads mysigaste hak tillsammans med världens bästa mamma. Det är så himla mysigt att kunna ses så här (nästan) hur ofta som helst.?


Just Norre Katts park där myshaket ligger är ett Pokemon-getto utan dess like har jag lärt mig. Jag och mamma var nog de enda som inte jagade. Och min Sprada-frände Morgan. Han föredrar nämligen (verkliga) pinnar.


Kram från Ingmarie.

När dåtiden kommer i kapp

Jag trodde på riktigt att jag var “klar”. Att rädslan och smärtan var avklarade kapitel. Att sorgen, om än i en annan form, fanns kvar endast som en svag påminnelse om livets sårbarhet och ändlighet.

Men jag hade fel. Och när den där bottenlösa rädslan och sorgen griper tag i en är det väldigt svårt att stå emot.

För att förstå får man gå tillbaks nästan 25 år i tiden. Det är längesedan men tydligen kan minnen sitta ruskigt djupt rotade. Den 1:a oktober 1991 drunknade min dåvarande pojkvän någonstans vid Tylön utanför Tylösand. Först tre veckor senare flöt han upp flera kilometer bort på Ringenäs strand. Att ens förklara smärtan och sorgen som det innebar känns omöjligt. Den försvinner heller aldrig men den ändrar form och blir till slut på något vis hanterbar och en del av livet.

Jag har ju jobbar stenhårt med skallen och verkligen trott jag är “fri” från rädslorna det förde med sig. Jag har utsatt mig för det jag upplevt obehagligt, som att doppa huvudet i vatten och simma i öppet vatten. Hav har varit värst och allra mest Tylösand. Men jag har grejat det. Kämpat mot demonerna och vunnit. Gång på gång. Kanske det är då det är dax för en motgång för att man ska växa lite till?

I går ordnade min fina vän Micke så vi blev ett stort gäng som åkte båt it till Tylön. Tanken var att simma runt ön men jag skulle nöja mig med att simma lite fram och tillbaks. Kände mig lugn och trygg hela tiden för de flesta av mina klubbisar vet.



Så erbjöd sig snälla Fredrik att simma med mig runt och jag tänkte genast att ja varför inte? Nu hade jag verkligen min chans! 2000 m. vet jag ju att jag grejar.


Så vi simmade i väg. Lugnt och fint. Kände ingen oro och ingen rädsla. Vattnet var nästan helt stilla. Sikten till botten helt klar och inte ens blåmaneterna brydde jag mig om.


Vi rundade ena udden och det blev genast vågigare men jag jobbade på. Hade simmat i högre vågor tidigare under dagen utan problem och tyckte mest det var skoj. Vi såg fyren och det lilla röda huset på ön från andra sidan”. Kändes coolt på något vis. Där någonstans börjar det gå trögt. Hur jag än jobbade så kom jag ingenstans. Vid land såg jag två andra simma sida vid sida och Fredrik är snett framför mig. Plötsligt ropar han att vi dras utåt och måste in. Jag ändrar kurs och känner hur vansinnigt stark strömmen är. Det tar en evighet att komma in och jag börjar känna en gnagande oro och en begynnande panik. Har svårt att andas och siktar på att ta mig in och upp på stenarna och sen gå över ön till båten. Men stenarna är såphala och omöjliga att ta sig upp på.

När rädslan, paniken och ångesten sen kom blev det med en kraft jag inte trodde var möjlig. Jag simmade samtidigt som jag grät och nästan inte kunde andas. Fredrik fanns där hela tiden men det hjälpte inte. Jag började tokfrysa och hade till slut ingen ork kvar i armarna för när andningen slutar funka kommer mjölksyran direkt. På något vis tog jag mig in till land igen och upp på några stenar. Jag ålade mig uppåt och greppar det som går att greppa. Hade jag varit tvungen att välja så hade jag hellre ruttnat där än tvingats ner och simma igen. Fredrik kollar så jag är ok innan han simmar vidare och jag stapplar uppåt. För den som inte vet så kan jag berätta att på Tylön finns bara en stig. Den från fyrhuset ner till bryggan. Resten är sten, grästuvor och bröte.

När jag efter en halv evighet ser Micke komma för att leta efter mig brister det sista lilla försvar jag har. Men han fattade direkt och tillsammans simmade vi sista biten ut till båten.

Så hur kunde det egentligen bli så här? 25 år är ju ändå lång tid kan man tycka… Jag tror att kombinationen att jag var lite fysiskt sliten och trött (2 racedagar + 2 timmars träning redan under dagen) plus den nya upplevelsen av kraftigt strömt vatten gjorde att den mentala kraften slut och då hade jag ingen riktig ork att varken tänka eller bemästra demonerna heller. Allt hänger ju samman du vet… Tanken på att livet är så oerhört kort, sårbart och ömtåligt blev också så otroligt uppenbar. Jag är inte rädd för själva döden men jag vill inte den ska komma redan. Aldrig någonsin varken för mig eller mina nära om jag ska vara ärlig. Men det funkar ju inte riktigt så. En dag finns vi inte mer och bara tanken gör mig gråtfärdig på något vis samtidigt som den påminner mig om att verkligen leva.
Jag “vet” ju allt det här men samtidigt blir jag arg på mig själv och nästan skäms. Där fick ju de andra stackarna sitta och vänta på mig för att jag inte kunde behärska mig. Fjantigt-I know…

Men det positiva är att jag i alla fall försökte, att jag inte var rädd för vågorna (tycker bara de är jobbiga-haha) och att varken blåmaneterna eller slemmig botten påverkar mig nämnvärt.? Och att åka båt in till Halmstad igen en ljummen sommarkväll är nästan värt en panikattack. Men bara nästan…


När jag började rida en gång för länge, länge sedan så fick jag lära mig att om man trillar av hästen måste man upp igen för annars kommer man aldrig att våga mer. Nu var det så bra att just i dag gick sommarens första Tylösim. Med hjälp av bl.a  Livräddarna så ordnar Micke ovan gemensam simning mellan Tylösand och Tylön. Tur och retur ca 1600-1800 m. beroende på hur snett man simmar.?


Vi var totalt ett 50-tal som antog utmaningen och det var två starter. De “ej så snabba” startade 5 min före racersimmarna för att vi skulle vara så samlade som möjligt mittemellan. Innan på dagen hade jag bara kört vattenlöpning och yoga. Försökte samla kraft genom att meditera lite extra och umgås med några av mina vänner. När det började närma sig kände jag mest oro men jag var fast besluten att göra det om jag så skulle kollapsa på vägen.(Jag visste ju att jag i så fall skulle bli upp-plockad.) Face your fears Ingmarie var det som for genom skallen. Jag var helt enkelt tvungen. I alla fall om jag ville gå vidare och kunna göra det jag älskar. Och det ville jag.



Vi simmade i väg. Vattnet var helt klart. Inga strömmar mer än möjligtvis i närheten av Tylön. Inga brännmaneter och de andra som kom i min väg struntade jag helt enkelt i. Varje gång jag kollade upp för att navigera tyckte jag ö-skrället låg lika långt bort och en föraning till panik dök upp efter ett tag men jag vägrade ge vika. Jag skulle klara det. Rabblade mina mantran tyst för mig själv inne i skallen. Om och om igen. Och plötsligt var jag framme! Kort paus och sen tillbaks. Då hade allt släppt. Jag simmade på utan stress och kapade t.o.m några minuter.

Känslan av att ha klarat något man är riktigt rädd för är en av de bästa som finns tror jag. För en stund får man känna sig både oslagbar och superstark!



Tusen miljarder tack  alla ni som stöttat och supportat mig.Ni vet vilka ni är.?

Kram från Ingmarie

Tylösand Aquathlon 2016

Förra året frös jag som en nakenhund. Detta året var det p-e-r-f-e-k-t “Ingmarie-väder” när det var dax för Tylösand Aquathlon.
Precis som i går fanns det flera klasser att välja mellan och jag valde samma som förra året. 400m sim + 21 km löpning.
Egentligen hade jag velat ha 1 km sim men se det fanns inte och 2 km kändes lite långt.
Tänkte också att det skulle bli skoj att se om jag blivit något bättre. 🙂

Åkte med några av mina coola klubb-kompisar ut till Tylösand på morgonkvisten. Hade bottnat med en gigantisk frukost och jag kände mig liksom glad och förväntansfull. Jag älskar ju det här vädret och min kropp liksom förändras och lever upp ännu lite till.
Havet var lika magiskt vackert som i går och jag ångrade lite att jag inte valt 2 km. trots allt för 400m. är över vansinnigt snabbt!

IMG_5521aqua1
Babblade med mina kompisar, värmde upp, la ut grejerna i växlingsområdet och känslan var fortsatt god. Många fasade över värmen men jag bara myste. Längtade verkligen efter att få springa ut i vattnet med alla andra och simma, simma, simma och sen springa, springa, springa!

Maria gör sig redo. De andra missade jag att fota.:-(

Maria gör sig redo. De andra missade jag att fota.:-(


IMG_5523aqua2
Och så småningom gick det där startskottet. Jag känner mig så otroligt mycket säkrare och “tuffare” när jag ska i vattnet i en mass-start nu. Det gör mig (nästan) inget längre att det är stökigt, att jag får en fot i sidan, att någon simmar på/över/under mig eller att någon nafsar mig i fötterna. Jag vevar på och tycker mest det är skoj. 🙂
En sak är säker. Flit lönar sig! Jag simmade nästan fem (!) minuter snabbare i år och min växlingstid som förra året var snudd på katastrof hade förbättrats med fyra minuter.
Löpningen gick också väldigt mycket snabbare och jag låg jämt som en klocka på de tre varven. Endast 6 sek. skillnad mellan kilometertiderna.
Jag kanske borde ta jobb som pacer. 😉
PB med 15 (!) min. och en ny pallplats. Att det bara var fyra med bryr jag mig inte om. Inte heller att hon som vann var minst halva min ålder. Jag är sjukt nöjd, glad och tacksam!

IMG_5531aqua5
IMG_5535aqua4
Kul dag, kul lopp och så himla härligt att slippa frysa utan kunna bada, borra fossingarna i sanden och njuta strandliv med världens bästa mamma resten av dagen.

IMG_5538sand
Kram från Ingmarie.

Heldag på Tylösand

Om det är något som de flesta vet om Halmstad så är det att där finns Tylösand. En superpopulär 7 km lång strand som drar folk årets alla dagar men såklart särskilt en dag som i dag när solen och värmen är här. Tylösand har även (förutom svindyra hus) camping, golfbana, strandbutiker och Hotell Tylösand med sin After beach. Prins Bertil stig passerar också här.
Här finns även en livräddarskola som året runt ställer upp med sina insatser.

Just i dag var det livräddardagen då de visade oss “vanliga” vilka enorma hjältar de är! Inte bara för all kunskap och allt mod de har. Allt detta sker helt ideellt. Det är stort tycker jag!

IMG_5518livr1
Syns kanske inte så bra på bilden men de visade bl.a hur ett stort pådrag med räddningsbåtar och helikopter går till när det sker en olycka.

IMG_5514livr2
För att stödja denna verksamhet kan man bl.a skänka 50 kr. genom att sms:a SLSBEVAKA till 72980. Väl investerade pengar om du frågar mig.

Tylösand är väldigt fint med sina enorma sanddynor och sina speciella vass- och nyponbuskar. För mig är det… Halmstad. 🙂

IMG_5517nypon
Men helt ärligt så är det lite väl hysteriskt mycket folk en dag som i dag.
Här är det sardinburkpacknings-varning x tusen!

IMG_5516strand
Tidigt i morse var det dock något helt annat. Havet låg så stilla så stilla att det nästan var lite kusligt och stranden var nästan helt tom.

IMG_5490tyloshav
Och det var väl tanken för annars hade det var i princip helt omöjligt att genomföra Tylösand beachrun. Man kunde välja mellan 2, 7, 14 och 21 km. Jag valde 7. Vilket räckte. Kuta i djup, knölig sand är inte helt svettfritt om jag säger så.

Många från min klubb var där och vi hade förstås vår fina banderoll med. 🙂

IMG_5495jagfore1Det här är verkligen inget superstort lopp (ännu) men insatserna och glädjen snålades det minsann inte på!
Faktum är att vi har roligt nästan jämt oavsett om man är elit eller nybörjare. Och på något vis lyckades jag knipa till mig en pallplats. 🙂

IMG_5501treefter
IMG_5492jagfore
IMG_5509prisp
Såklart blev det simning med. Och massor av skratt!

IMG_5511sim1
IMG_5512sim2
IMG_5513sim3
Efter över 8 timmar där åkte jag tillbaks till stan i en till bristningsgränsen full (kokhet) buss. Om det här var en bra uppladdning inför morgondagen då “det riktiga racet” är får tiden utvisa men en sak är till 100% stensäkert.
Jag kommer inte att frysa som förra året.

IMG_5519vader
Kram från Ingmarie.

Njutardagar

Jag tvivlade länge men det kom igen!
Ingmarie-vädret.
Även om det bara blir några få dagar till så är jag jätteglad över de som blivit och blir. Så enkelt är det att göra hela mig lycklig. 🙂

IMG_5469soljag
Brottet var det fullt med folk redan tidigt på förmiddagen men det bra med att köra poolrun är att man inte behöver så mycket plats. Och det bra med varmt väder är att jag kan vara i längre utan att förvandlas till en isglass för även om det är en härlig bassäng så är den bra mycket kallare än de flesta. Don´t ask why för jag vet inte varför. Så länge jag kan minnas så har det varit så. Kanske helt enkelt för att man inte ska ligga i för länge? 😉

Östra stranden var det också massor av folk men där är å andra sidan gott om plats både på stranden och i gräset.

Sand eller gräs. Bara att välja. Här är vårt lilla strandhäng just i dag. :-)

Sand eller gräs. Bara att välja. Här är vårt lilla strandhäng just i dag. 🙂


Förr i tiden var just Östra stranden en “b-strand” men nu för tiden är det poppis som attan där. Och jag förstår varför. Det är som en egen liten värld med söta strandstugor, fin strand, handikappbad, bollplaner, massor av olika fik/matställen, minigolf och bra strandservice.

IMG_5484kaffe
Dessutom har man ju ett helt hav att simma i!
Jag och Micke brydde oss inte ens om våtdräkterna och då är det varmt för vi är lika stora fryslortar båda två.
Tror banne mig detta var ett av mina bästa simpass i år! Vi guppade fram så fint på vågorna med “boyen” i släptåg. Inte utan att jag kände mig som en av de små fiskarna som simmade med oss.

IMG_5479iom1
IMG_5481iom2
IMG_5478iom3
I morgon blir det en annan beach med lite andra aktiviteter men med samma ljuvliga Ingmarie-väder om man ska tro på väderprognoserna. 🙂

Kram från Ingmarie.

Vi som aldrig ger upp

Om man vill vara neggig, cynisk och krass så kan man tänka att livet är mer eller mindre en kamp mot (ständiga) stora och små hinder som kommer i ens väg. Man kan t.o.m tänka att det är kört så fort det inte blir exakt som man tänkt sig eller planerat för.

Eller så kan man vara en obotlig optimist som mest blir förvånad varje gång miljonvinstlotten visar sig vara en nitlott. Igen!  Eller att solen inte skiner trots att väderprognosen sa regn.

Sån är jag. 

Vägrar tro att något är kört fastän det kanske både verkar och är så. Helt enkelt för att jag tycker livet skulle bli så sjukt trist om jag tänkte på det viset. Plus att jag tänker att om jag bara håller i tillräckligt länge så kommer det förr eller (väldigt mycket) senare att vända och bli som jag vill och önskar. Det kanske inte blir exakt som jag tänkt mig men åtminstone mer nära själva målet än att det är helt kört. För inget varar som bekant för evigt. Inte ens eländet.

Ta vädret t.ex. Nu har jag varit i Halmstad i snart 4 veckor utan en enda ynka liten stranddag. Molnen, blåsten och regnet verkar ha parkerat sig här och t.o.m jag har börjat tvivla på om det verkligen är bästkusten.
Men så hände det! Solen och värmen kom. Inte ett moln på himlen och jag har njutit av strandhäng, sand mellan tårna och mys tillsammans med mamma och Ulf hela dagen.

IMG_5449sol

IMG_5457tre1

 

IMG_5456tre2

Och just den här tillägnar jag cappuccino-fantasten numro one. Du vet, hon världens bästa Anna.

IMG_5450capp

Många som en gång tränat mycket och/eller på hög nivå slutar den dagen det liksom “går utför”. När tiderna inte längre förbättras och resultaten dalar. Nej, det är inte “roligt” att bli sämre men vad är alternativet? Lägga sig ner och ge upp? Eller dö tråkdöden?
Som den obotliga optimist jag är så inser jag förstås någonstans att det är så det är, att mina toppår har varit, men jag vägrar ge upp! Gör jag det så kommer tiderna och resultaten garanterat att bli ännu sämre och hur kul vore det på en skala? Mål kan man ändå ha oavsett. Mina är att det ska vara skoj och lustfyllt, att jag ska hålla mig hel och frisk och att jag ska utvecklas inom så många olika områden som möjligt.
Det är bl.a därför jag envisas med mina intervaller och styrkepass. Jag kan ju så varför inte liksom? Tröttheten är densamma oberoende av farten så länge känslan är på den övre halvan av “jobbighetsskalan”.

Däremot är jag noga med att vänta in kroppen tills den är redo för fortkörning. I dag var den tydligen det. 6 x 5 min + 12 x 15-15 + styrka på det där braiga utegymet.

IMG_5429int1
IMG_5430int3
Jag kommer heller aldrig att bli någon supersimmare men jag ska banne mig bli så bra jag bara någonsin kan. Att lära sig något nytt är ofta knepigt, särskilt när man inte är 40 längre, men det positiva är att man märker förbättring fort som attan i början. Nu är jag inte längre sist upp ur Nissans vatten efter simningen. Att det kan bero på att det har tillkommit fler nybörjare bryr jag mig inte om. 😉

Stort gäng som skulle med på kvällens Sommar-cup. De flesta körde hela Triathlon sprintdistansen men en del simmade "bara" alt. simmade + cyklade och hpppade löpningen.

Stort gäng som skulle med på kvällens Sommar-cup. De flesta körde hela Triathlon sprintdistansen men en del simmade “bara” alt. simmade + cyklade och hoppade över löpningen.

Genomgång innan start.

Mattias har genomgång innan start.


IMG_5463cup2
För mig är att lägga av helt inget alternativ så läge jag själv vill fortsätta, tycker det är skoj och lusten finns.
Och vem vet, en dag kanske det bara smäller till och jag är både supersnabb löpare igen och en riktigt racersimmare.:-)
Det är i alla fall en härlig tanke och dröm att hålla vid liv. Och framförallt är den väldigt mycket roligare, häftigare och positivare än dess motsats. Eller hur?

persist
Kram från Ingmarie.

.

Olika slags (icke-)tankar

Tror minsann dagens bassäng-simpass var det första detta år då jag inte frös ens på slutet.

Kryss i himlen x 10 000!
Bra gick det med. Teknik blandat med sim. Längd efter längd.

Simning kan verkligen få hjärnan att helt slappna av. Det finns ju liksom inga “hinder” som man ska ta sig över, trafik att ta hänsyn till eller vägval man måste göra. I bassängen behöver man dessutom inte ens navigera. Det är bara en svart linje man ska följa om och om igen. Och vända när kakelväggen är i vägen. 🙂

IMG_5413simbrottet

Löpning kan också ha inslag av en slags meditation då hjärnan vilar och man liksom bara är. Eller det är väl inte riktigt sant för hjärnan “vilar” väl egentligen aldrig. I så fall skulle det inte bli varken många andetag, hjärtslag eller steg tagna. Men den kan vila från det där eviga tjattrandet som pågår i skallen. Du vet det där som alltid pågår om allt och inget och det som finns mittemellan. Sånt som kanske mest handlar om “när, var, hur, vilka, varför och tänk om”. Ofta samma malande som i går, i förrgår och för en månad sedan och ofta samma onödiga oroande över saker som inte ens har hänt.

Det är en av anledningarna till att jag gillar att meditera “på riktigt”. Att jag lär mig hur tankarna kommer och går hela tiden, sluta tänka går nämligen i princip inte, men att de är just bara tankar som faktiskt går att styra.  “Träningsmeditationen”, d.v.s den som sker när jag tränar, är för mig inte samma sak som när jag mediterar i stillhet då jag även oftast har ett specifikt syfte. Men jag tror att jag har nytta av den ena varianten när jag gör den andra och vice versa.

Jag fick i alla fall ett hyfsat bra löppass. Kroppen har väl haft piggare dagar men själva rundan var det då inget fel på!

IMG_5410skahallvag

IMG_5404ang

IMG_5185

Om jag får önska, och det får jag ju, så önskar jag att molnen håller sig borta och solen stannar kvar nu när den äntligen visat lite av sin bästa sida!

Kram från Ingmarie.

Junodagen

Det är så himla mysigt, härligt och ett stort privilegium att få och kunna träffa nära & kära. Tänker ofta på alla de som inte har eller kan varken det ena eller det andra. Som kanske tvingats fly, flytta långt bort av någon orsak eller som är ensam av någon annan anledning. Det är ju ibland lätt att ta sin familj och sina vänner för givna men det är ju faktiskt inte en självklarhet.

Att samla hela min familj är snudd på omöjligt. Inte bara för att den är stor och geografiskt spridd, utan även för att alla lever olika liv och en del t.o.m valt att helt leva sina egna liv utan “oss andra”.
Det är väldigt sorgligt men man får liksom acceptera deras val…

Just i dag var i alla fall en stor bunt av oss samlade för det har varit lilla Junos namngivningsdag.
Lillebror Markus och hans Lina hade ordnat så fint med mat, musik, sång och dikter. Precis som på storasyster Iris namngivningsdag.

Lillebror Markus och Juno

Lillebror Markus och Juno


Vackert fiolspel

Vackert fiolspel


IMG_5246sang
Hela fina familjen! Markus, Iris, Lina och Juno.

Hela fina familjen! Markus, Iris, Lina och Juno.


Denna gången var vi allihop på Glada Grisen och jag kan svära på att alla, även de största köttätarna, girigt mumsade i sig maten och lätt hade velat ha mer om det inte vore för att magen blev så förbenat full.
Själv är jag fortfarande proppmätt och funderar på om det ens kommer gå att äta frukost när det är dax…

IMG_5255gg
IMG_5254namng4
IMG_5251namng3
IMG_5252mat1
IMG_5261mat2
Både Lina och Markus är så där finurliga och påhittiga som jag önskar att jag vore. Just den genen verkar ha missats hos mig nämligen. Men man kan ju inte få allt här i livet. 😉 Jag verkar å andra sidan ha fått ett överskott på gillaattträna-gener så det jämnar nog ut sig i längden. 🙂
Namnet Juno hade de klurat på ett tag och det finns en massa grejer jag inte hade en aning om när det gäller det namnet.
Visste du t.ex att Juno är en asteroid? Att Juno är den högsta gudinnan i den romerska mytologin? Att båten M/S Juno är världens äldsta registrerade fartyg med övernattningsmöjligheter? Ännu mer kan du läsa t.ex här.

IMG_5256namng5
På tal om att orka maten så var jag smart nog att se till att komma hungrig till kalaset. (Jag har ju varit på det där stället förr…)
Löpning och sen simning tillsammans med superproffset (och min klubbkompis) Salli. Hon som vann det där stentuffa Engadine swimrun i helgen. Makalöst att hon ens kan gå! Det är gott krut i ungdomen nu för tiden. 🙂

IMG_5242sim
Försökte sen göra plats i magen med hjälp av ett skönt yogapass men det gick väl si så där. Dock var det gudagott för både kropp och själ. Som alltid. 🙂

IMG_5264yogasal
Kram från Ingmarie.

En helg-helg

En helg kan gå så fort så fort så fort att man nästan inte hinner säga ordet (helg) innan den är över.
Men fastän den gått rasande fort, och fastän jag hunnit med en massa inklusive powernaps, fika med kompisar och lite jobb, så har den inte känts varken stressig eller energidödande. Visst är det märkligt? För ibland kan det ju vara helger när man inte får något vettigt gjort ö.h.t och ändå är helt energislut på söndagskvällen.
Det är mycket jag inte begriper här i livet och just det här är en av de sakerna…

I går hade coachen (d.v.s jag) fått för sig att det skulle köras långa intervaller. Innan lät det som en bra idé men precis före jag skulle sätta igång så undrade jag allt lite hur coachen/jag tänkt…
12 + 10 + 8 + 6 + 4 + 2 min. med 2-1 min vila.
Men det var bara att köra och göra mitt bästa.

IMG_5151interv1
Farten skulle bli högre och högre ju kortare intervallen blev och om TomTom-klockan inte helt sov så skilde det ca. 40 sek./km på första och sista intervallen. Ganska bra fördelat om jag får säga det själv.
På nedjoggen la jag till ett gäng med hopp&skutt-övningar för att vara säker på att benen skulle bli trötta. 🙂 Ska det vara hårt så ska det ju vara hårt.

IMG_5143interv3
IMG_5147interv2
Simträningen blev på Brottet igen. Även om det är några kilometer dit så är det värt cykelturen för hur det än är så blir just teknikträning bättre i en stilla (saltvattens)bassäng kontra OW. Att det dessutom är helt gratis (!) gör ju inte det hela sämre. Så bra är det här nämligen.

IMG_5157brottet
Teknikträning är skoj men man (läs jag) gör ju det helt ärligt mest bara för att klara av “the real thing” så bra som möjligt.
Och även om Bästkustvädret just nu är det sämsta tänkbara för en sol- och värmeälskare som mig så är (nästan) allt förlåtet när man har en sån här swimrunsjö.

IMG_5178torvsjon
Och inte bara det! Min klubb-kompis (och storsimmare) Micke hakade på och jösses vilket pass vi fick. Magi på högsta nivå!

IMG_5174on1
IMG_5177on2
IMG_5173iom
IMG_5176onsista
Extra roligt var det att Micke tyckte jag simmade fint och väldigt mycket bättre än förra sommaren. Flit lönar sig tydligen. 🙂
För så är det. Man får hålla i och hålla ut och kämpa på. “Use it or lose it”. Det gäller det mesta här i livet. Yoga och meditation med. Man blir liksom aldrig “klar”. I ärlighetens namn gör det mig ingenting alls eftersom jag älskar det jag gör. En del ser tydligen träning (och yoga) som ett straff men för mig är det belöning rakt igenom.
Att få yoga här är banne mig ett av de största privilegiumen man kan ha här i livet! Mitt klippkort försvinner i en rasande fart men vad gör väl det? Det går ju alltid att köpa ett nytt. 🙂

Ett ännu större privilegium är att ha vänner och en härlig familj. Vår har precis fått en ny liten medlem och är så söt så man dör sötdöden direkt.
Och ännu en gång blev jag så där go, glad och mätt i magen. Lyllos mig!

IMG_5166juno

Svägerska Lina, Iris 4 bast med lillasyster Juno och min fina mamma. :-)

Svägerska Lina, Iris 4 bast med lillasyster Juno och min fina mamma. 🙂


Mamma, Lina, extrapppa Ulf, lillebror Ulf, Iris och jag. :-) På bordet massor av (vego)mat som det efteråt inte fanns en smula kvar av. :-)

Mamma, Lina, extrapppa Ulf, lillebror Markus, Iris och jag. 🙂 På bordet massor av (vego)mat som det efteråt inte fanns en smula kvar av. 🙂


Hoppas du också haft en härlig helg och ser fram emot nästa vecka för det gör jag!

Kram från Ingmarie.