Hon som aldrig vinner på lotter…

…fick i går reda på att hon vunnit en plats till ÖtillÖ. Jag och klubbisen Micke köpte en ynka lott mest bara för att. Det var bråttom och jag sa liksom ja utan att tänka mig för. Jag var ändå så himla säker på att vi inte skulle vinna.

Så nu sitter jag här med en minst sagt kaotisk blandning av känslor. 65 km löp + 10 km sim är sjukt långt! Typ ofattbart långt!

Visst har jag börjat fundera på att ens fundera på att försöka vara med. Men redan i år? Jag vet inte jag… Jag väger plus mot minus mot plus och minus om och om igen men blir inte mycket klokare.

Plus:

• En unik chans som kanske aldrig kommer tillbaka.

• Micke är en klippa och stark som en björn. Jag tror jag skulle känna mig trygg även om havet är skutbudigt. Micke har dessutom varit med på hela min “simresa” och har sett mina absolut sämsta sidor med panik, rädsla och ångest.

• ÖtillÖ är både urmodern och urfadern till Swimrun och det blir inte mycket coolare, häftigare och tuffare än så där.

• Vädret har hittills varit extremt gynnsamt. Har vi tur håller vattnet sig varmt ändå till den 3/9. Och marken hyfsat torr.

Minus:

• Det är ruskigt långt! Vi snackar långt över 12 timmars jobb! Non-stop. Kanske i iskallt skitväder.

• Det är snordyrt! (13 500kr/lag) Dvs dyrt som i mycket pengar. Man får dock mycket för dem.

• Det är i havet! Och bland hala klippor, stenar, rötter, berg och annat bröte. Regnar det småspik och blåser orkan blir det inte roligt.

• Jag kommer inte kunna köra de race jag planerat fullt ut.

• Jag behöver få ledigt från jobbet.

Vi har några dagar på oss innan vi måste spika. Förnuftet säger nej men jag ska låta mage och hjärta bestämma. Det brukar bli rätt då.

Om jag vetat att förhållandena kommer bli som i dag hade jag dock inte tvekat en sekund. Varmt och skönt med lagom vind. Hade ingen att leka med så jag körde solo. 160 min utan våtdräkt. Bara Tri-dräkten. Då är det varmt! Och jätteskönt!😍

Lika härligt här. Hela utegymet för mig själv!

Kram från Ingmarie

Turligt och svettigt

Ibland har jag banne mig extra mycket tur. Som att när min tänkta Swimrun-partner till nästa lopp fick kasta in handduken och jag på skoj frågar min andra coola Swimrun-partner Peters tjej Elisabet (ja det blev kanske lite komplicerat där🤪) om hon vill och hon svarar ja! Utan att nästan veta vad hon svarade ja på. 🤪 Tuff brud helt enkelt! Peter kunde nämligen inte för han hade annat race dagen efter. Men han hänger ändå med och hejar och det är just här det ännu mer turliga börjar för när Peter inte kan så kan (förhoppningsvis) Elisabet. Och vice versa. Och den som inte kan är supporter. Snorbra ju! Det gäller att nyttja hela familjen! Eftersom de passerade 08a land på väg hem till Skåneland i dag så passade vi på att öva. Jag tycker alltid det är lite nervöst första gången man springer med någon som man ska tävla tillsammans med för man vill och kan ju inte vara för osynkade. Simningen är jag märkligt nog mer relaxed med. 🙄 Peter vet ju vad både jag och Elisabet går för eftersom han tränat/tävlat med oss båda, och han var bombsäker på att vi skulle passa ihop. Jag tror han har helt rätt faktiskt! Efter lite småfippel fick vi in en bra rutin och med tanke på vår första race längd så lär vi bli supersynkade! Nästan två timmars (svettig) total-lycka blev det för oss i dag i alla fall!

En annan turgrej jag har är att få betalt för att kuta. Förvisso var det inomhus just i dag men ändå överfylld klass! Jag fattar egentligen ingenting för det är inte svalare inomhus. Jag svettades så mycket att headsetet åkte av! 😅

Och jag får inte bara betalt. Jag får även träna gratis hur mycket jag vill! Hur turligt och bra är inte det?

Kram från Ingmarie

När man egentligen vill något annat

För första gången sen jag började på Södersjukhuset så hade jag ingen lust att behöva åka dit i dag. Hade mycket hellre varit ledig och hållit mig vid/i vattnet. Dels för det ljuva vädrets skull, dels för att vi håller på att rensa och fixa hemma så jag får ordning i mitt lilla “målar-rum” och dels för att jag visste att det skulle vara tokmycket att göra på jobbet. Men nu är det som det är och jag kan och får ju som sagt var gå hem när mitt pass är slut.🙏🏻

Och jag fick en jättefin förmiddag! Fredrik orkade dras med mig även i dag så det blev en härlig swimruntur i och runt Hellas.

Kram från Ingmarie

Klen

Man kan spendera pengar på många olika sätt och vis. T.ex på sina tänder. Jag sköter mina efter konstens alla regler men ändå pajjar de titt som tätt och ibland har några t.o.m lyckats ha såna där extremt ovanliga skador att de skapar förvåning och huvudbry även hos den mest garvade tandläkaren. Som den tand jag till slut fick ta bort i höstas efter 18 sorger och 78 bedrövelser. (Typ…) Det tomrummet ska snart fyllas med ett implantat vilket inte precis är billigt. Dessutom har en annan tand kraschat så där blir det en krona. Ännu en för jag har redan några. För tillfället sitter där en provisorisk som jag hoppas håller tills den riktiga kommer.

Det är en himla tur att det finns tandvård, att jag har jordens bästa tandis och ffa att jag har råd! Visst blir det subventionerat efter ett tag men det är fortfarande ruskigt mycket pengar som ska ut! 😱 I alla fall är många 10 000kr-lappar det med mina mått mätt.

Men det är som det är och jag får bara gilla läget. Resten av kroppen mår i alla fall helt ok även om benen var en smula motsträviga i början på dagens löptur. Men jag känner väl igen det och är inte ett dugg varken orolig eller förvånad. Swimrun-race tar mer på mina krafter än jag vill tro.”Dagen efter” är jag pigg men sen kommer några sege-dagar då jag liksom inte är på hugget riktigt.

Jag märkte det på simningen också. Allt funkade bra men när vi simmade iväg på en längre sträcka började jag frysa. Inte jättemycket men jag kände att jag inte hade riktigt lust att fortsätta utan kortade helt enkelt ner turen en aning.

Bara så där! Utan att ens försöka veva på lite så jag hade fått upp värmen.

Klen eller klok? Jag tror klok! 😄 Jag hade kul, det kändes bra och jag slapp bli så där vansinnigt nedfrusen. Dessutom är det alltid jättekul och det var en fantastiskt vacker kväll!

Kram från Ingmarie

Bocksten Swimrun 2018

Det var längesedan sist men jag var faktiskt duktigt nervös inför dagens race redan när jag vaknade! Bocksten Swimrun var liksom det första “riktiga” racet denna säsongen på så vis att jag och Karin faktiskt hade planerat för det och anmält oss i (ganska) god tid. Det är också en sak att tävla själv. Då får man liksom skylla sig själv om man såsar eller har en kass dag. Det är en helt annan grej att tävla i par för även om jag vet att Karin är en fantastisk människa på alla sätt och vis, och absolut inte skulle klandra mig om jag hade haft blyben och blyarmar, så vill man ju liksom inte vara en bromskloss…🤪

Vi kom dit i god tid och hann med precis allt vi behövde innan det var dax. Ja du vet. Hämta startkitet, ta på sig alla grejer, fila på detaljer och strategi, gå på toa, lämna in väskorna, värma upp, gå på toa igen, noja sig lite och lyssna på genomgången.

Årets bana var lite förändrad mot förra året vilket på sätt och vis var lite synd för då kunde vi ju inte jämföra tiderna. Men mest var det bra för förra årets geggiga sistasim var borta och banan var ca 4 km längre. 8 löpsträckor och 7 sim. Totalt ca 23 km. En väldigt lagom distans om du frågar mig. Man hinner aldrig få långtråkigt men man kan verkligen ta ut sig om man vill.

Vi kom iväg ganska bra i starten och sen hyfsat snabbt i första simmet. Vi struntade i dragrepet där mest för att det var så galet trångt och det funkade finfint. Vi kom upp i princip samtidigt. Resten drog vi varannan. I alla fall nästan så. Ena kroken “försvann” nämligen på något skumt vis…🙄 Men vi kom snart på att man kunde öppna dragbältet och på så vis “kroka i” linan. Himla smart. Det gäller att tänka utanför boxen ibland.🤪

Banan är rejält tuff. Kuperat som attan och bitvis väldigt teknisk. Trail med rötter, stenar och klippor är verkligen Karins grej men inte min. Jag bet i så gott jag kunde utan att riskera benbrott och/eller skallfraktur, utslagna tänder eller pinne i ögat. (Jo jag vet att jag är en smula fjantig där men jag är också en smula miljöskadad efter alla år på sjukan…) När det bara är fritt från bröte har jag betydligt mer fart i benen så då kunde vi ligga på riktigt bra. Banan är också väldigt, väldigt vacker! Jag tokälskar bokskog! Om Gud finns är det helt klart en av hens finaste gåvor till mänskligheten! Och den nya bansträckningen var en hit! Även om den var ännu tuffare än den förra. Vi kämpade på så bra att vi kom tvåa! Förra året var vi sjua. Jag tror vi båda blev ganska chockade för vi hade verkligen noll koll på var vi legat. Mest var vi förstås glada!

Så himla kul! Och mysigt! Efteråt bjöds det på mat och solhäng. Vi hann äntligen prata massor och för mig är det helt fantastiskt att ha en vän som Karin! Vilken tur att jag gick med i TT&M och vilken tur att hon valde just den klubben när hon flyttade till bästkusten. 🙏🏻

Tack Karin för en toppendag! Du är en klippa och en guld(team)kompis!💕🙏🏻 Och tack Bocksten swimrun för ett toppenarrangemang!

Det var inte helt fel att få duscha när jag väl var hemma igen. Lera och sjölukt i all ära men den passar trots allt bäst där den hör hemma.🤪 Och jag kunde ju inte komma hur sunkig som helst till min och bästa Saras lilla picknick. Ännu en människa jag troligtvis aldrig hade träffat om jag inte vågat mig på att simma och gå med i klubben. Livet är verkligen fantastiskt om man bara tillåter det vara det!

Vilken dag! Och vilken kväll! Vi satt i flera timmar och bara njöt! Och babblade såklart. Vi hade ju liksom mycket att ta igen. Det blir ju så när det gått alldeles för längesen man sågs .Och vi är dessutom lika bra på det. 😍

Kram från Ingmarie

Lyllos mig!

I Halmstad där det är Ingmarie-väder mest varje dag!😍🙏🏻☀

Här bor jag dessutom i finstugan och kan äta frukost ute. För mig är det grymt lyxigt!

Bara 30 m från dörren har jag hela Prins Bertil stigen att springa på. Även om jag kutat jag vet inte hur många gånger på den i alla riktningar så är den svår att tröttna på. Kanske t.o.m omöjligt?

Jag sprang inte hela utan gjorde i stället en liten krok runt Eketångaskogen. Förr, för länge länge länge jättelänge sen, körde jag tokintervaller med killarna i IFK Halmstad här.

Det finns dock en liten grej som är lite sämre här i jämförelse med där jag bor i 08a-land. Nämligen bristen på närheten till sjöar. Visst finns hela stora havet men det är ju liksom inte riktigt samma sak.

Men det finns såklart sjöar! Bara någon mil från centrum finns ett stort skogsområde och där finns bl.a Torvsjön. Det är förresten just i denna sjö jag simmade open water första gången! Och blev kär. Inte konstigt att den ligger mig så varmt om hjärtat. Eller att jag fortfarande är förälskad i den. Ja du ser ju…

Vi var ett ganska stort gäng där i kväll. En del simmade “bara” och en del swimrunnade.

Och en del simmade och sprang efteråt. Allt funkar!

Jag och Karin passade på att genrepa och testa lite olika varianter av tekniker men jag vet inte om vi blev särskilt klokare inför söndags-äventyret men vi fick hur som helst en fantastisk kväll tillsammans!

Som sagt var, lyllos mig!

Kram från Ingmarie

Försenat (annorlunda) Midsommarfirande

Man kan fira midsommar på väldigt många olika sätt och vis. Man kan t o m fira den någon dag för sent, utan både midsommarstång, blommor under kudden och ringdans, och det kan ändå bli både kärlek och magi!

Åtminstone om man som jag gillar att bli blöt, svettig, skitig, trött, endorfinhög och hänga med likasinnade vänner.

Mitt lilla festplanerande började väldigt spontant i torsdags och lite mer seriöst i fredags. Jag behövde ju liksom någon slags plan när jag bjudit hem en bunt människor på Swimrun-äventyr. Både när det gällde runda och belöning efter.

Efter några avhopp så blev vi till slut sju stycken som samlades hemma hos oss. Aldrig har där väl varit så mycket våtdräkter, dolmar, paddlar, goggles och badmössor på en och samma gång.

Snälla Anders ställde upp som cyklande supporter och både fotade, filmade och servade oss med vätska.🙏🏻😍 Sängen fick agera som uppsamlingsplats för allt han skulle ha med sig. Det fanns helt enkelt inte så mycket annan plats över i vår lya.

Jag, Anna F. (som jag körde Utö sprinten med), Kenneth (som bla.skriver här i RW), Camilla, Inger och nya bekantskaperna Anna A och Mikael gav oss i väg mot första simmet i Söderbysjön. Det är alltid lite pirrigt innan man liksom kommer in i det och märker hur kroppen svarar. Löpmässigt vet jag ju ganska bra hur min fart är i förhållande till andras men simmässigt tror jag fortfarande att jag är vandrandepinne-långsam. Men riktigt så illa är det faktiskt inte längre.🤪

Foto: Anders Gustafson

Meningen med hela den här grejen var också att vi skulle hålla ihop och vänta in varandra och så förblev det. Tävla kan man göra vid andra tillfällen. Ingen kunde ju heller egentligen köra före mig för det var ju bara jag som visste vart vi skulle.😄

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Efter Söderbysjön sprang vi vidare till Hellas.

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Jag vet inte hur många gånger vi konstaterade att Stockholm är fantastiskt i allmänhet och Nackareservatet och Hellas i synnerhet. Tänk att kunna springa och simma i flera timmar i och runt en och samma sjö  bara cirka en mil utanför vår huvudstads absoluta mitt. Var någon annanstans i världen är det ens möjligt?

Foto: Camilla Renz

Och som vi simmade! Och sprang! Och peppade, hejade, babblade och bara njöt. Ingen stress någonstans men utan att bli långtråkigt. Det är nog förresten svårt att bli less för det är en de fina grejerna med Swimrun. Man hinner liksom aldrig tröttna!

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Jag tror att alla kände sig precis lagom nöjda när vi flera timmar senare var tillbaka vid starten igen. Du vet. Inte så där dödströtta men inte heller jättesugna på att fortsätta. Alla hade jobbat på jättebra men jag tror ändå att Inger som än en gång trots skador överträffade sig själv, och Anna A som simmade längre än någon gång förut, ändå var de som gnistrade mest av oss alla guldklimpar!

Camilla, Anna A och Mikael var tvungna att fortsätta vidare direkt men vi andra gick all in på fikat!

Ingers hembakade godisar var helt klart populärast! Mamma Mia så smarrigt!

Kanske var det de som gjorde att jag lite senare även hakade på när Anders skulle ut på en liten tur? 😄

Men nu slöar jag i soffan. Mätt, glad, tacksam och överlycklig. Tack alla för att ni kom. Det var ni som gjorde min dag till ett minne för livet!🙏🏻❤ Har redan börjat planera på nästa gång.😍

För dig som vill finns en härlig liten film att kolla på både på FB och på Insta. (Följ mig förresten gärna på Insta: Ingmarie_yoging. )

Kram från Ingmarie

50-turen 2018

Jag ljög i går. Eller kanske inte ljög-ljög men jag hade ruskigt fel! Ett bra fel för det tog inte alls 3 timmar + som jag trodde för jag satte PB med 19 (nitton!) minuter på 50-turen Swimrun.  2.56.04 stannade klockan på. Det är typ 50 sek/km snabbare mot innan om man slår ut det på de där 19 km löp och 3,5 km sim som den är.

Förra året hade jag någon minut bättre än 2016 så det här är typ ofattbart. Jag är fortfarande i någon slags chocktillstånd för jag fattar inte riktigt hur det gick till. Eller jo, det gör jag kanske. Lite i alla fall.🤪

• 50-turen är ingen stor tävling men det är fantastiskt trevligt och stämningen är alltid på topp! Sånt smittar! Man kan välja på 1 eller 2 varv. Jag körde alltså 2 som jag brukar. De flesta väljer 1 varv men i år var det ovanligt många på 2 vilket var bra för jag hade fler att jaga. Och för all del bli jagad av.

• Det var perfekt Ingmarie-väder. Precis lagom ljummet i både luften och vattnet..

• 50-turen är hyfsat kuperad och går till 90 % på springvänliga stigar och grusvägar vilket gynnar mig. Men det har det å andra sidan gjort de andra åren också för banan är exakt densamma. Min löpträning har tydligen varit “rätt”.

• Jag började med energi-gel tidigt och såg till att få i mig vatten vid varje kontroll.

• En chansning var att testa ett par nya skor men de visade sig vara superbra för Swimrun. Lätta med bra dränage!

• Simningen gick kanon! Även när det guppade. Simmade (nästan) rakt som en linjal. Flit lönar sig och att ha coach Ulf som simtränare måste ha varit ett av mina bästa beslut! 🙏🏻

• Jag maskade inte vid växlingarna eller vätskedepåerna som jag vet jag haft en tendens till innan. Vila är ju skönt.🤪 Jag planerade i tid med att fixa till grejerna så jag snabbt kunde komma i och upp ur vattnet.

• Min Ark swimrundräkt är guld värd! Och då menar jag inte bara för att den var dyr. Den är helt enkelt otroligt smidig och både sim-och springvänlig.

• Sen ska man aldrig glömma vänner som inspirerar och peppar! Inger och Richard t.ex!

• Jag behöll fokus hela tiden och vägrade lyssna på tvivlet eller tröttheten i skallen. Och i mål var jag både skitnöjd och stolt! Det går att utvecklas fastän man är 50+!

• Sen visste jag ju att ju fortare jag kom i mål ju fortare skulle jag få vila och kunna börja mumsa i mig av den goda maten! Och babbla med mina likasinnade. Det var förresten Viktor (tvåa från vänster) som vann hela biddevitten! Han och grymma Sofia som sitter jämte ska köra ÖtillÖ i september. Sånt ger respekt!

Det här ska jag tillåta mig att njuta ordentligt av nu! För hur det än är och blir så har min tredje swimrunsäsong börjat väldigt bra! 🙏🏻

Kram från Ingmarie

Jag har varit på safari!

En del åker långt bort för att uppleva safari av alla möjliga slag. Jättehäftigt och coolt förstås men man kan faktiskt göra safari hemmavid. Det finns massor av grejer att upptäcka om man bara tar sig tid och tänker lite utanför boxen. Jag har varit på Simsafari med Team Snabbare och Coach Ulf i kväll och upplevt helt nya vidder, stigar och (sim)vatten. Det är verkligen en snudd på aldrig sinande skatt jag har på min bakgård. (Simsafari är egentligen samma som swimrun men visst låter det lite mer exotiskt?)

Jag har även upptäckt att jag faktiskt klarar av att frysa ganska mycket och ändå kunna både simma och springa. Till en viss gräns i alla fall. Kanske hjälpte det att jag inte var ensam om att både huttra och skaka.🤪 Det hjälpte i alla fall definitivt när vi högt uppe på en bergstopp blev serverade (varm) fika! Ja alltså där var inget “riktigt” fik, vi var verkligen ute i tassemarkerna, utan det var Ulf som förberett så fint. Vilken lycka! Tror vi alla tyckte det var en av de bästa fikastunderna ever!

Jag upptäckte också att jag klarar av saker trots att panikkänslan tagit sitt grepp om mig. Känslan av att inte kunna andas och liksom vara instängd. Den har en enorm kraft och kan knäcka i princip vem som helst om den får övertag. När vi skulle klättra upp för en hög bergsvägg kom den nämligen på besök igen. Men jag tror jag lärt mig att hantera den nu. Plus att jag fick fantastisk stöttning och hjälp av de andra. Vilket gäng!

En annan sak jag upptäckte var att jag faktiskt inte är långsammast. Inte just i dag i alla fall. Att det inte alltid är så graciöst det jag gör visste jag dock redan…🤪

Efter 2,5 timmar var vi tillbaka där vi startade. Ännu gladare och massor av erfarenheter rikare. Tusen tusen tack Ulf och alla som var med!

Och tack kroppen som håller ihop och som var pigg trots intervallerna i förmiddags. Kanske är det för att jag satsar en hel del just nu på mjuk yoga, meditation och squats. Vem vet, vem vet? 😍

Kram från Ingmarie

Gruppträningar

Jag ljög lite när jag skrev att jag haft avslutning med ett av mina företag men jag ljög visst där. Eller kanske inte direkt ljög förresten för hur kunde jag veta att de ville ha mer? Men det ville de! Och jädrans var de körde på bra! Jag är verkligen djupt impad! Men som de säger, utan gruppen (och mig) hade de aldrig utmanat sig själva på det viset. Vi växer helt enkelt oftast i grupp. Om den är positiv, tillåtande och trygg vill säga. Detta gänget har verkligen alla de egenskaperna.

Precis samma som jag känner med Coach Ulf och Team Snabbare. Jag lyfts! Även om jag emellanåt är “sämst” så blir jag liksom ändå “bäst”. Samma med gänget i Sickla Swimrun. Det är liksom alltid roligt och lättsamt även om det kan bli som ett race och gå undan som attan ibland. Jag hade inga stora förväntningar på kvällens pass för hela kroppen var kolaseg i förmiddags när jag kutade med gruppen + transportsträckorna. Faktum är att jag nära på ställde in men vilken tur att jag valde att prova för det var krut i gumman minsann! Trots att det var höstkallt före och långt ifrån något Ingmarie-väder. Ångrade bittert en kort stund att jag inte tagit på mig min Dryrobe.

Det var därför så himla ljuvligt att få simma för det var nog 10 grader varmare i vattnet än i luften. Märklig upplevelse! Blev också extra peppad av att jag faktiskt både simmade och kutade om några jag alltid legat efter innan. Whoop whoop! Hade jag kört ensam hade jag garanterat inte tagit i på samma vis. Som sagt var, en bra grupp stärker! Körde ett extra varv av bara farten och kände mig såklart extra nöjd när vi var klara.

Verkar som om mitt flit visar sig nu. Samtidigt är jag väl medveten om att det kan vända snabbare än fort så jag njuter på så länge det varar.🙏🏻

Kram från Ingmarie