Ännu en premiär

Du som följt mig/känner mig vet att jag är både lättroad och lättlurad när det kommer till träning. När Pål la upp en fråga för någon dag sedan på fejjan om någon ville köra swimrun i dag var det en som nappade. Gissa vem… 🙄

Fastän det är ett bra tag sedan alla prylar var framme, och det tog en halv evighet att få på sig allt, så kändes det som i går. Framförallt kändes det så himla kul! Bara för grannarna att börja vänja sig igen.🤪

Jag kutade en ganska rejäl omväg för att komma till Sicklasjön där vi bestämt oss för att ses. Smart nog hade jag vantar på mig för att absolut inte frysa innan vi skulle i plurret. Faktum är att jag svettades så det rann om mig. Första simmet är alltid extra pirrigt, innan man liksom fattat och vant sig vid skiftningarna, men sen alltså. Åh vad härligt! Visst är det kallt men jag frös verkligen inte. Det är bara mina händer som lägger av. Efter ett tag fick jag inte ens in öronpropparna så Pål fick agera insättare. Det hade han nog inte räknat med. 😱 Inte heller att jag är så usel på trail…. Men han är en snäll och tålig människa och han slapp åtminstone vänta allt för länge på mig efter simningarna. Kanske framförallt för att de inte var längre än 100-200 meter.😄

Fem sim och totalt lite över 2 timmar aktiv tid innan jag var hemma igen. Att jag var lycklig syns väl?🤩🥳

Kram från Ingmarie

Dessa prylar

När jag började med simning tänkte jag att det var så “enkelt” rent prylmässigt för man behövde ju bara badmössa, baddräkt och goggles. ja så trodde jag alltså. Den sanna verkligheten är däremot att simning är en ruskig prylsport! 😱 Långt värre än löpning men tack och lov inte lika “illa” som cykel. (Fattar i ärlighetens namn inte hur triathleterna mäktar med det varken utrymmesmässigt eller ekonomiskt.)

Jag har länge tänkt att jag skulle försöka kuta till simningen för att slippa tuben och spara tid men det där att få med allt är knepigt. Men det går. Om man bara skalar ner det till det absolut nödvändigaste och inte är så kinkig med hur man ser ut eller vad man har på sig efteråt…😁

Simsällskapet var det bästa av de bästa. Tyvärr fick jag och Veronica reda på att vårt (första) gemensamma mål, Utö Swimrun i slutet på maj, är framflyttat till slutet av september. Jag vet redan nu att det högst troligt inte kommer att funka pga den där förändringen jag kommer att göra. Men även om det såklart är skittrist så är vi ändå (fortsatt) glada för någonstans var vi ju halvt förberedda på att det skulle bli så. Dessutom så tränar vi för att träna och för att det är så himla skoj! Särskilt så här tillsammans! 😍 Och det funkar utmärkt att simma ihop även om man simmar med en racerswimmer som Veronica. Hon får helt enkelt vila lite mer och/eller simma några längder extra.😁

Foto Veronica W.

Visst är den fin? Min nya fina mössa. På tal om prylar…

Kram från Ingmarie

 

Tegelstens-pass och filmtajm

Fast egentligen heter tegelstens-pass “brick-pass/brick-session” på träningsspråk och jag tror det härstammar från triathleternas träning när de kör två eller alla sina tre grenar efter varandra. T.ex cykel-löp eller sim-cykel eller sim-löp eller… Ja du fattar. Grejen är att man vill vänja kroppen vid att byta sport helt enkelt för det kan bli en slags otrevlig överraskning annars när det väl är dax för ett helt triathlon-pass. Det finns brick-pass i swimrun också för det krävs verkligen övning för att vänja sig vid känslan av att försöka få igång benen efter en simning (särskilt om det är kallt) och att få ner både andningen och pulsen om man kutat så man kan simma.  Dessutom behöver man förbereda kroppen vid att hålla i gång en längre tid med olika muskelgrupper.

Ännu är det lite för tidigt att köra “på riktigt” ute, i alla fall om du frågar mig, men det är bara en tidsfråga innan det är dax och jäklar vad jag längtar! Det kanske inte blir ett enda lopp i år (heller) men det struntar jag i bara kroppen är glad och jag får hänga med på äventyr! Dagens program skulle egentligen köras i helgen men eftersom jag ska på andra äventyr möblerade jag om. Är 100% säker på att det inte spelar någon som helst roll. Kroppen vet ändå inte om det är onsdag eller söndag.

Så det blev ett brickpass med 50 minuter löpning och 90 minuter sim. Gjorde det enkelt för mig och sprang bl.a runt Årstaviken. Väldans mycket folk ute även om det inte syns på bilderna. Lunchträning/gående möte verkar ha blivit väldans poppis och det är ju bra!

 

Där borta ligger jobbet!

Det var inte utan att jag hade lite små-ångest inför simningen men det gick så himla bra att jag fick förlänga så det blev 90 minuter. För precis som när det gäller löpning så är det 90 minuter så är det. Inte 87. Inte ens 89. Ja så löjlig är jag och har alltid varit. Man ska inte fuska!

 

Och på tal om program. Nu är filmerna klara! Vi gjorde inte en enda omtagning förutom några undantag när ljudet pajjade. Jag tycker de blev jättebra! Vad tycker du?

Kram från Ingmarie

Jonkershoek och missad mat

Jonkershoeks Nature Reserve ligger bara någon mil från Stellenbosch och är en dal omsluten av höga vackra berg. Det finns en mängd trails att vandra och köra MTB på samt bäckar, forsar och vattenfall att både dricka vatten ur och bada i. Man kan köra med bil in också men vägen är minst sagt guppig och “okör-vänlig”. Och varför köra när man har ben som funkar?

Dalen är makalöst vacker. Jag som kan få lite cellskräck om det blir för bergigt, dvs när jag liksom inte ser något annat och ingen väg ut, tyckte detta var magiskt! Mycket space samtidigt som de låg där runt omkring stadigt förankrade och skyddande.

Själva körvägen, som är 10 km runt, var dock ganska tråkig efter ett tag så jag testade några av de trails jag hittade. Riktigt roliga med en salig massa kringelikrokar och springbara till 90 % för en klumpfia som mig.

Vi hade blivit varnade på turistinformationen i stan om att det var väldigt mycket ormar där, de påstod t.o.m att det var stängt, men infon vid ingången till parken sa att det enda de visste var att någon MTB:are hade kört på en orm som fastnat i hjulnavet. Inte kul förstås och jag såg inte ens någon pyttelten orm trots att jag letade. (Tillhör kanske en av de som verkligen vill se en!) Tog mig även in på en av de smalaste trailsen utmed bäcken och vattenfallen men inte ens en daggmask syntes. Kanske jag klampade för mycket och helt enkelt skrämde bort dem…

Anders han körde sin egen runda och den mannen alltså! Han kan så mycket mer än han tror! 8 km tog han sig fram i dag! Bara så där. Utan några längre promenader och absolut noll löpsteg sen innan operationen.

 

Mina nya Altra-skor som jag köpte för några dagar sedan var förresten supersköna! Nu är de dessutom super-dammiga…

Anders gjorde  inte bara det där. Han höll mig även lite sällskap under simträningen! På tal om att kunna mer än man tror så tänkte jag innan när jag såg passet från coachen  att “jösses, hur ska det här gå” men det gick! Bra dessutom.

 

Vi hade bestämt innan att vi efter allt sportande skulle åka till Tokara Winery som vi hört från flera håll skulle ha bra mat. Stället var supermysigt, massor av folk satt och käkade men det fanns lediga bord. kvar Vi var där i god tid, de skulle inte stänga förrän klockan 17, men köket det stängde klockan 15.30 det! Vi var där 15.31. Så nej, det blev inget med det för köket hade packat ihop allt redan klockan 15.25. Men hallå! kan man göra så? Särskilt mot hungrande sportnördar. Har tokletat men hittar ingen info om detta så dit lär vi inte åka igen. Bu!

I stället åkte vi till stället vi var på i onsdags. De hade i alla fall öppet och bjöd (nåja vi betalade ju faktiskt) på hejdlöst god mat! Vegan rakt igenom.

Rekommenderar verkligen alla som besöker detta område att åka dit vare sig man gillar vin eller inte. Det är väldigt vackert! Vi var “tvungna” och kolla om toaletterna var lika fina som resten av stället, och jo det var de. Skönt så jag får fortsätta tycka att det hela är superlyxigt.

Kram från Ingmarie

Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie

Bacillusker och laddning

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Min stackars kompis Ulrika som jag ju ska köra Solvalla swimrun med på lördag har haft det jättekörigt så för ett tag sedan bytte vi till den något “enklare” klassen Endurance. Den är drygt 12-13 km kortare än den vi skulle köra men lätt är den inte. Det vet jag sen jag och Peter körde för två år sedan..  25-26 km konstant upp och ner (utom när vi simmar) kommer göra åtminstone mig rejält trött. Dessutom kommer det bli max 10 grader i luften, regn och 12-14 grader i vattnet. Inget Ingmarie-väder precis… Dock slipper vi den mest tekniska delen!  Om bara Ulrika kryar på sig vill säga. Som så många andra just nu är hon nämligen lite krasslig.😱 Men hon är stark och jag är en obotlig optimist så jag kör på som planerat. Sista spradan gjord i dag. Friskt och jätte-härligt i sjön nu!

Körde även ett lätt gympass för att hålla axlar och vänsterbenet smidiga och glada. Men mest var jag där för att ha mitt yinyoga-pass. Full sal och hög mysfaktor!

Håll gärna tummar och tår tillsammans med mig för att Ulrika ska bli frisk och kry fort som attan (och att inte jag blir bacillusk-attackerad) så vi kommer iväg på vårt lilla äventyr!

Kram från Ingmarie

Nära nu

Om inget oförutsett händer så kommer dessa ”kläder” inte användas tillsammans med Ulrika igen förrän om mindre än en vecka från nu.

 

Jag hoppas att ett kasst genrep med blytung kropp betyder pigg och studsig kropp när det väl gäller. Annars kommer det bli ett riktigt segt äventyr. 😱 Men kul ska det bli för det har jag redan bestämt.

 

Just nu skyller jag på jobbet för det gör verkligen ingen direkt piggare. Åtminstone inte av personalen…  Oavsett dag är och blir människor sjuka, behöver opereras och tas omhand akut. Men jag har fått rast både i går och i dag.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 2

Det där att kolla på lopp som man gärna velat vara med på är verkligen tudelade känslor för mig. Å ena sidan vill man ju heja på sina kompisar och andra tappra idrottare men å andra sidan vill man ingen ska få ha så där kul när man själv står utanför. Superegoistiskt, jag vet! Den enda anledningen till att jag inte var med på Halmstad swimrun i dag var att det var fullt. 50 lag fick chansen och jag var för sent på knappen helt enkelt. Så kan det bli när man är mer av en spontan-tävlare än en planerings-tävlare. Då får man snällt stå jämte och glo.

Men såklart det var skoj att heja på alla och snacka med (klubb)kompisarna. För att inte tala om att få hänga med mamma, Ulf och (fyrbenta) Morgan både där och på efterfika.

Morgan tycker det är bäst när han själv får bära sitt koppel.

Min swimrun-kompis Karin körde med sin man och jösses vad det for fram!

Loppet gick mestadels  i och runt Nissan. Vackert och lättsprunget. En bana som gjord för mig! Så gissa om jag blev sugen?

Hjälpte inte ett skvatt att jag hade rastat mig så bra i går. Eller ens att jag rastat mig innan jag for in till stan. Det är spring i mina ben just nu. Nästan för mycket faktiskt. Så där så det är snudd på oroväckande. Men jag väljer  ändå att tänka att eländet som hållit i sig sen i påskas (!!!) äntligen har vänt till att bli tjo och tjim igen. Utan att jag planerat för det så blev det ett fartlekspass på “Prinsens” som gjorde mig glad ända  in i märgen. Inget ont och nästan inte ens trött. Det är liksom “bara” benen som ska lära sig att pinna på lite snabbare igen.

Nu gäller det att ha is i magen och fortsätta med allt (p)rehabande. Det är en väldans tur (eller skicklighet beroende på hur man ser det) att jag gillar så mycket att vara på gym.

Här bor förresten jag just nu. I finstugan.

Och så här fint är det bara 50 meter från stugknuten. Prins Bertil-stigen och havet direkt. Hur mycket bättre kan det liksom bli?

Mina “husvärdar”, dvs min kära kusin och kusinman, bjöd dessutom både mig, moster och barnbarn på supergod middag i kväll. Det är minsann inte utan jag börjar bli lite bortskämd…

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 1

Egentligen skulle inlägget nog mer heta ”I skogen” för det är där jag mest befunnit mig denna dag. Å andra sidan ligger Skedalaskogen bara någon mil utanför Halmstad, och tillhör Halmstad kommun, så helt fel är det ju ändå inte.🤪

Skogen är hur som helst en guldklimp. Två fina sjöar att simma i och en oändlig skog som bjuder på allt vilken naturälskare som helst kan önska sig. Stig, grusväg, lätt trail, skitsvår trail, backar, kullar, vattenfall, vyer, vidder, tystnad, vindsus och såklart oräkneliga träd. Det är så vackert att man nästan dör vackerhetsdöden mest hela tiden.

I nästan 3,5 timmar swimrunnade jag mig runt. Alltså vilken dag! 18 grader i vattnet, sol, lätt bris och denna John Bauer-miljö. Vad mer kan ett människoknytt (som mig) önska sig?

Testade även mina Altra Superior i “blött låge” för första gången och mamma mia! Jag är kär! Och glad! Äntligen ett par skor med grepp även för mina känsliga ankfötter!

Gissa om det var gott med mat sen.

Det är så härligt och mysigt att vara här så du kan bara inte ana. Att kunna hänga med mamma, Ulf, fyrbenta Morgan, kusin och kusinman nästan hur mycket som helst på samma dag. Och bo i finstugan. Det är lyx i kubik det!

Kram från Ingmarie

Ledig dag de lux!

Kanske har du också upplevt den där känslan, när du tränar inför något utmanande, att du undrar hur i all sin dar du ska klara målet och hur du ska orka?

Som t.ex när man ska kuta en mara och springer en halvmara och är heeeeelt slut efteråt. Kuta det dubbla några veckor senare verkar liksom både ofattbart och otänkbart. Ändå brukar det gå helt ok om man bara skött träningen hyfsat. Det mesta sitter som bekant i skallen…

Lite där är jag nu. Hur jag ska greja Solvalla med sina 33 km löpning i skittuff terräng och hundratals höjdmeter och 6 km sim om typ 16 dagar är en gåta.

Särskilt efter i dag.🤪

Men oavsett hur det går så vet jag att jag har övat så mycket jag förmått.
I Nackareservatet, med start vid Hellas, går gröna och blå spåret tur och retur till Solsidan.

Jag har kutat det några få gånger innan men det är flera år sedan. Minns bara att det var 18-20 km ruskigt tuff trail. Mitt minne är det verkligen inget fel på för det är precis vad det är. I alla fall för mig.

Jag kutade en omväg dit (och hem) men mest var  det rötter och sten i en salig blandning.

Bra med markeringar!

Vissa (korta) sträckor är det dock så här springvänligt!

Längre än så här blev det inte trots nästan 4 timmar. Vet inte om det säger mer om mig än om terrängen. Eller kanske båda..

Enda energin var 2 gel. Plus 1 flaska sportdryck och 1,5 flaska vatten.

Så gott med vatten efteråt! Och mat! Vego som alltid.

Dagen var ju dock inte slut där. Maten och en superkort powernap gjorde susen. Tog hojjen ner till Söderbysjön och simmade 1900m. i det ljuva vattnet. Som du kanske ser var jag inte ens ensam!

Såklart jag är trött nu så den där undran hur jag ska palla Solvalla är ju inte direkt mindre. Då ska ju jag och Ulrika både kuta och simma längre. Utan matpaus och  powernap. Men såklart mer energi under tiden än i dag och mer vila innan. Jag längtar faktiskt!

Kram från Ingmarie