Tjolöholm Swimrun

Att Swimrun är bland det roligaste jag vet är det väl ingen som missat och det enda “knepiga” är väl det där att man till 90% kör i par. Gäller ju att dels hitta någon som kan/vill och dels att denne någon är hyfsad jämn med en själv alt kan tänka sig att anpassa sig. Hittills har jag haft tur för 100% av mina partners har varit guldklimpar på alla sätt och vis.

Nu skulle det bli en ny kompis igen. Johan i min klubb hade bara testat Swimrun ett par gånger men precis som jag blev han snabbt hooked. I alla fall så pass mycket att han kunde tänka sig att både fixa barnvakt och ägna halva dagen till att hänga med mig.(Bara det liksom…)

Tjolöholms Swimrun arrangerades för andra gången och jag minns att jag ville köra det redan förra året för omgivningarna i och runt Tjolöholm är vansinnigt vacker. Som att kliva in i en sagovärld! Detta är ett sprintlopp i swimrunvärlden, Totalt ca 12 km varav ca 2,7 km sim.

Det kan ju låta fjuttigt men en annan sak i denna världen är att sträckan säger i princip ingenting om själva banan. Det kan vara tuffa vågor såväl som stilla vatten. Platta lättsprungna rakor såväl som snorhala klippor.

Så hur skulle det gå? Jag var för första gången på länge nervös!

Hur skulle kroppen kännas? Hur tuffa skulle de där tekniska sträckorna bland klipporna bli? Skulle där vara maneter i havet och hur höga skulle vågorna vara? Skulle jag frysa (ihjäl) och hur skulle Johan reagera på min snigelfart? Han som precis kommit hem från en veckas traillöpning i de franska alperna. Enda sättet att få alla svar var ju att köra.😄

Jag vaknade med ett ryck och var helt övertygad om att jag försovit mig. Hemska tanke för det är ju en sak att sabba för sig själv men nu hade jag ju en till att tänka på. Men jag hade inte försovit mig. Förstås. Hann fint med både yoga, frukost och packa innan Johan hämtade upp mig. Lika nervös som jag visade det sig.

Vi hade ingen plan mer än att vi skulle skippa lina och att vi skulle ta det easy. Det sista är som bekant relativt men eftersom långsammast bestämmer farten måste man ändå vara ärlig. Och man måste ha hyfsat samma mål med racet. Annars kan det bli attans besvärligt.

Vi kom fram i perfekt tid, hämtade västar och chip och bytte om bland alla de andra över 100 lagen. Dvs ute med bara trädkronorna som tak.

Jag vägrade som alltid att frysa och stod med regnjackan över både heatseekeern och våtdräkten ända fram till uppvärmningen. Var nog även den enda med neoprenpannband.😜 Johan är lite mer varmblodig…

I princip alla Swimrunrace börjar med löpning men inte i dag. Kanske kan du föreställa dig röran när hundratals swimrunners så snabbt som möjligt ska ta sig drygt 500 m genom vågorna till två pyttesmå stegar för att komma upp på land och kuta vidare.

Det var paddlar, armar, ben, skor och närkontakt med kroppar mest hela tiden. Och en vansinnig massa sjögräs. Dock inga linor för det var förbjudet på första sträckan. Tack och lov!

Vi kom upp nästan samtidigt till första löpningen. Smal stig med lite lera, stenar och ganska mycket stigning. Svårt att komma förbi men det var nog bara bra för min del för då hann liksom traktorkroppen vakna till liv.😜 Diskbråcksryggen kändes inte alls och mitt vänsterben, som ibland liksom inte vill med pga det, var vaket. Kände mig pigg och Johan kollade hela tiden att jag var ok.

Simning två var exakt samma som ettan men nu var fältet utspritt så det var helt ok med plats. Samma löpning en gång till innan vi gick ut på varv två. Löpvänliga stigar blandat med stentrappor, lera, gärdsgårdslöpning, backar och stenpartier.

(Foto: Anna Sohlberg)

Vi tog det verkligen easy för vi pratade i princip hela tiden. Något inte ens jag klarar om det går för fort. 😜

Simning tre var ingen simning utan 100 m vadande. Kort spring i (för mig) teknisk terräng och sen 400 m sim i vågorna. Även här en massa sjögräs. För den som inte vet kan jag berätta att de är vääääääldigt långa, hala och skitsvåra att bli av med.

Kort löp igen men trots att det bara var dryga 300-400 m så tog det en halv evighet. Har jag sagt att jag är värdelös på klipplöpning i allmänhet och hala sådana i synnerhet. Men snälla Johan höll god min. Sista simmet var ca 600 m och det var lite skönt att ha “medvind”. Sjögräs är tufft att tampas med men både jag och Johan hade bra flyt. (haha) De sista kilometernas löp till mål var superfina och vi kutade på riktigt bra och spurtade t.o.m om ett lag på slutet.

Så himla glad och tacksam för denna dagen! För den härliga upplevelsen, för att kroppen var med mig och ffa för att Johan ville köra med mig. Han är en perfekt swimrunpartner alla kategorier!

Extra mysigt med lite fika på klipporna efteråt.

Och nej, jag frös inte en sekund. Inte ens i “duschen”. Dvs havet. Swimrun är mer hardcore än orientering på det viset. Där har de ju i alla fall utedusch.

Min dusch blev inte förrän många timmar senare. Två timmars (lugn) Swimrun är ändå bara två timmars (lugn) Swimrun så jag härjade lite på Gladius-gymet också. Gillar det jättemycket! Bra grejer helt enkelt! Även den där piggrullen.

Min personliga sammanfattning av dagens race:

Banan var kul och superbra markerad men det är lite B att ha samma varv två gånger. Dessutom blev den förkortad pga annat event i närheten. Tråkigt för jag är säker på att det hade lätt gått att förlänga. Utan att ta samma varv två gånger… Inte heller bör man starta med simningen.

• Bra med fyra energistationer

• Kul att bästa Trispot var där.

• Dyrt! 1100kr/lag för en tunn badmössa, tidtagning, lite sportdryck, vatten och bananbitar är inte ok! Dessutom fick man betala 30kr för att parkera.

• Man kunde köpa burgare, kaffe, dricka i ett tält för en liten peng men det fanns inget vegoalternativ. Hallå! Det är 2017! Kasst! Borde även ha ingått mat för det priset.

• Snabb resultatservice

• Bra hemsida

• Trevlig stämning

Overall ger jag loppet 2,5 av 5 paddlar just pga priset och den förkortade banan.

Ändras inte detta så var det nog både första och sista gången jag körde loppet. Men Johan-sällskapet vill jag gärna ha igen!

Kram från Ingmarie

Mys-söndag

Det blev precis så skojigt och härligt i dag som jag trodde i går. Faktiskt t.o.m bättre för vädret blev inte alls så illa som prognosen visat. (Enl den skulle det regna precis hela långa dagen i olika grader.)

Jag och min fina klubbis/Co-partner Karin fick förvisso en hel del störtskurar på vårt lilla swimrunäventyr men det blev aldrig kallt varken i luften eller i vattnet. Dessutom spelar det ju inte så stor roll vid denna typ av aktivitet för vi blöter ju ner oss med jämna mellanrum ändå.😜

Det blev verkligen en superfin runda och när min kropp väl vaknat till liv (det tar dock 30-40 min. innan den verkar ha fattat vad huvudet vill) så kändes det riktigt bra och jag hade helst kört ännu längre.

Enda anledningen till att jag inte fortsatte var att jag skulle bli upplockad av lillebröderna Markus och Daniel plus brorsbarnen Iris och Juno för vidare färd ut i djupaste skogen. Pappa bor verkligen ute i tassemarkerna. Har säkert skrivit om det förr men googla Bögilt så förstår du. Men det är ljuvligt där ute. Vackert, fridfullt och så där lugnt att man verkligen hör tystnaden.

Proppmätta blev vi också för (vego)smörgåstårta är svårt att sluta käka även när man är lagommätt. Halvbror Erik hjälpte till så faten blev tomma.

Jag har ännu en halvbror, Hannes. Det är han som även har supergoa Morgan. Extra mysigt att få träffa honom lite i kväll för denne lille stackare, Morgan alltså, har varit så krasslig att han varit inlagd på djursjukhuset. Tycker det är fruktansvärt se djur lida oavsett, det är ju bl.a därför jag valt vegoliv, så nu hoppas jag verkligen det vänt för honom och han blir den piggelin han brukar vara.❤️

Kram från Ingmarie

Hoppfull

Här sitter jag igen. Going south. Hem till fina Halmstad.

Ska bli så himla härligt! Särskilt nu när ryggen verkar ha blivit lite gladare. Tog en lugn, skön cykeltur i morse och kände i princip ingenting! Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas det vänt! Igen…

Var även hos bästa Camilla ännu en gång men i dag räckte det med en timme. Eller räckte förresten Tiden var slut helt enkelt men jag hade lätt kunnat ligga kvar en timme till. För trots att det emellanåt är ganska oskönt (alla som blivit tryckta på ömma triggerpunkter vet vad jag menar) så känner jag verkligen att allt hon gör med händer, laser och den där andra makkapären gör gott-gott för mig. (Och nej, jag är inte sponsrad.)


Så nu känner jag mig extra hoppfull och glad. Jag har ju nytt race-försök redan om två veckor och det vore ju väldans trevligt om jag fick vara med där.😄

Kram från Ingmarie

Ett slags 4-athlon

Ännu en natt med nio timmars god nattsömn för jag vet inte vilket dygn i rad. Vissa dagar har jag dessutom tagit en (akut) powernap. Har helt enkelt inte kunnat hålla mig vaken. Helt makalöst!
Men lika mycket som sömnbrist bryter ner kroppen lika mycket bygger bra sömn upp kroppen så jag ser det enbart som bra.
Och jag tror det börjar vända åt rätt håll nu för i dag har jag lyckats hålla mig vaken hela dagen och inte ens haft en dipp trots mycket fys-aktiviteter. Dessutom har ryggen hållit sig riktigt lugn.

En dryg timmes löpning som kändes typ 150 gånger bättre än i går. Hurra!!!!

Lika lång poolrun med bästa Lisa. Att hänga med henne är alltid rätt och fördel taskigt väder är att vattnet är varmare än land och det är massor av plats.

I Hellas blev det ca 1400 m sim med min nyfunna vän Inger. Hon jag "hittade" på FB och körde Swimrun med för några veckor sedan. Vilken pärla hon är! Och så härligt det var!

Mellan allt detta har jag klämt in några mils transportcykling med. Så ännu är jag nog inte redo för skroten.😜

Kram från Ingmarie

Kloksmart eller mesfeg?

Nej det blev inget Stora stöten Swimrun. Det enda eventet i år som jag verkligen, verkligen velat vara med på och sett fram emot ända sedan jag sprang i mål med Karl förra året. Och jag är både ledsen, besviken och bitter.


Så nu behöver du egentligen inte läsa mer.
Men om du vill veta varför så får du hänga med lite till. (Läs mycket för det blev en lång text…)

Jag tror mitt medflyt vände för ca 3 veckor sedan. När jag först höll ett Indoor Running-pass och sen ett Outdoor. Efteråt kändes det stelt i ryggen igen och den där tröghetskänslan det bär med sig var tillbaka. Om jag ska försöka förklara så är det som om jag har en metallplattor längst ner på ryggen som gör att det känns fruktansvärt stelt och som om jag springer i ständig motvind uppför. Även när det går nerför och/ eller är medvind. Det där är ganska slitsamt och ffa galet tråkigt efter ett tag.

Men det var ändå liksom inte tokilla. Bara inte så bra som det varit. "Ont" är ju relativt men smärtan kände jag (tyvärr) igen allt för väl så att det var diskbråcket som börjat tjura igen fattade jag. Tack och lov dock inte lika illa som i höstas. Jag kom ur sängen utan hjälpmedel och kunde gå på toa utan att behöva hålla mig i vasken. Alltid något.😜

Nästan samtidigt kom den där eklips-månen som helt verkar ha rört till det hos mig. Över en veckas insomnia gjorde ju liksom inte min rygg särskilt gladare. Inte resten av kroppen heller för den delen. Ändå funkade i princip allt utom att springa, med något litet undantag, som vanligt. Det var, och är, inte att jag inte kan springa ö h t men det känns inte varken lätt eller bra. Och sånt sätter sig i skallen efter ett tag såklart för det är skittrist att hela tiden behöva streta på.

Jag har tagit terapeut-hjälp utan någon större skillnad. D v s tills i torsdags när jag var hos min gamla klubbkompis Camilla på Kropp & själ i Sumpan. Jag har tänkt gå till henne en massa gånger men eftersom det ligger på "fel" sida stan har jag helt enkelt tyckt det varit för krångligt att ta sig dit. Latmasken är stark när den är på det humöret…
Hur som helst kände jag att jag bara var tvungen att få hjälp av henne. Jag visste hon skulle fatta precis. Inte bara för att hon själv är löpare och har haft ett envist diskbråck utan även för att det var hon som fick mig att förstå den där mångrejen.
Min känsla var helt rätt! I nästan två timmar höll hon på med mig. Och hon hittade grejer ingen annan gjort. Än en gång, allt hänger i hop och man är inte starkare än sin svagaste länk…
När jag sen även hade varit på yin yoga lite senare så kändes det riktigt, riktigt bra och hoppet för en start tändes igen. Men då hade jag redan hunnit boka av både resa och hotell. Tydligen är Falun superpoppis för allt till vettigt pris hade redan hunnit bli uppbokat. Helt otroligt! Jag hittade till slut ett hyfsat alternativ i Borlänge men det skulle innebära att jag fick ta ett supersent tåg i går kväll.(Allt annat var fullt.)
Samtidigt var jag osäker för jag hade ju inte testat att kuta efter behandlingen och simningen i går gick uselt. Dessutom var jag fortsatt dödens trött. Jag vet att jag skulle orka de där dryga 3-3,5 timmarna loppet skulle ta men till vilket pris?

Så jag velade. Sköt upp beslutet till i morse. Bestämde att om jag sov bra och var pigg när jag vaknade så skulle jag ta ett tidigt tåg upp.
Så blev det alltså inte. Sov över 9 timmar och var ändå sovtrött. Fattar faktiskt inte mycket av det här men jag tror det är en kombo av allt. Löpbandspasset, lite oro av privata slag, månen, insomnia, reaktion på det och reaktion på behandlingen.

Nu, efter att ha kutat, så vet jag att jag valde rätt. Det funkar men jag har liksom ingen kämparkraft. Det där jäkla anamma du vet. Steget och ryggen känns ok men inte bra och gränsen verkar gå vid 70-80 minuter sen börjar det nypa och stelna. Helt ärligt så var jag nog inte ens riktigt race-sugen och då är något tokigt. A och O måste ju ändå vara att lusten finns annars är det ju meningslöst att vara med på tävling, eller hur?

Vädret var i alla fall skönt i dag när jag lusade fram och kjolen fin.😍


Och jag hade massor av egen plats på utegymet. Sånt får man vara glad över i tider som dessa.

Som jag ser det har jag nu två val. Fortsätta tjura och låta bitterheten, och skämmigt nog även avundsjukan på de som varit med, få frodas i mig. Eller lämna det, gråta en skvätt, tänka att det kommer vända nu och att både Stora stöten och en himla massa andra lopp finns kvar.

Jag väljer det sista för det första hjälper inte ett skit. Tvärtom gör det mig bara illa. Har även tröstat mig duktigt och bokat några fina resor.😍 Det är sånt man får/ska göra när man är lite ledsen i ögat tycker jag.

Kram från Ingmarie

Jord, vatten och svett

Sömnviruset har helt tagit tag i mig. Om jag ska sova i kapp över en veckas missad sömn så lär det väl dessutom stanna kvar ett tag. Men det är bara att hålla i och hålla ut. Inget varar som bekant för evigt. Inte ens eklips-månens effekt.
Kroppen är fortfarande i en slags zombie-läge men jag tror banne mig ryggen är lite gladare! Och oavsett så kändes det som att de där 100 min. swimrun jag gjorde i morse gjorde gott. Det verkar som om kombon jord och vatten är bra för mig. Hinner liksom aldrig sega ner mig innan det är dax för nästa grej.

Även varit på ett Hot vinyasa-pass. I sista stund hade de bytt instruktör till en av de ytterst få jag inte riktigt är synkad med. Men det är egentligen bra. Då får man träna sitt lilla yogiska sinne. Öva på att acceptera, be in the moment och hänga med. Det blev ändå ganska ok och det var verkligen vansinnigt skönt att få toksvettas. Kändes liksom som det behövdes lite extra just nu. Inbillar mig att det går att svettas ut både det ena och det andra som inte längre behövs.

Jag har även varit på mitt livs första "plogga". Det krävs ett eget inlägg för denna supergrej som tyvärr behövs. Och den kommer i morgon. Don't miss it!

Kram från Ingmarie

En extra(härlig)blöt fredag

Jag är med i en Facebook-grupp som heter “swimruntjejer”. Tror vi är 1000 st där nu! Det är en helt fantastiskt bra grupp där alla stöttar, peppar, ger goda råd, tips och hejarop till varandra. Aldrig några elakheter eller något nedvärderande. Alla är lika mycket “värda” och betydelsefulla oavsett om man är superproffs eller absolut jättenybörjare inom Swimrun. Fint tycker jag! Särskilt i dessa tider när det stundtals kan vara väldigt hårt klimat både i den virtuella och verkliga världen.

En annan bra grej med just den gruppen är att man får chansen att träffa och lära känna likasinnade. Det var så jag tex fick kontakt med Inger. Och hennes kusin Richard. (Han är av förklarliga skäl dock inte med i just den gruppen…) Vi möttes upp vid Hellas och fastän vi aldrig träffats IRL så kändes det så!

Vi sprang, babblade, simmade, sprang, babblade, simmade, sprang… Ja du fattar. Tiden försvinner alltid extra rasande fort vid swimrun men i dag vet i sjuttsingen om den inte försvann i någon slags turbofart. Det regnade en del men inte en vindpust och vattnet var absolut perfekt!
Är så himla glad och tacksam både över passet, för att kroppen pallade och för att jag fått möjlighet att lära känna dessa två superfina människoknytt.

Ännu mer regnade det när jag lite senare mötte upp goa Lisa för poolrun. Det syns inte här men det regnade duktigt mellan varven. Så där så regndropparna studsade upp från vattenytan ändå till ögonen. Helt crazy ju! 😳 Hann precis bli klar innan åskan kom och badvakterna sjasade upp alla. Bastun var ovanligt välbesökt om jag säger så…


Och inte blev jag direkt torrare av ett hypersvettigt Hot mojo-pass. Men det satt vansinnigt fint kan jag berätta.


Nu är jag både hemma och torr ända upp bakom öronen för lagom till kvällningen så kom solen igen. Få se hur länge det kan vara…🙄

Kram från Ingmarie

Vatten x tre

Innan vi drog hit till Njurunda visade väderprognosen regn, regn, regn och max 18 grader för hela helgen. Men som hittills i sommar var det fel för här har inte fallit en endaste droppe och solen har värmt hur skönt som helst. Meteorolog måste vara ett rackarns komplicerat jobb…

Packningen var ju därefter men det enda jag ändå har använt är Swimrun- och simgrejerna. Helt oplanerat blev det här ju som bästa trainingcampen i de där två grenarna. Magnus och Linda tog mig med på ännu en swimrunsafari. I dag blev det i Juniskärs skärgård. Bland guppiga vågor, klippor, sommarstugor, fina stigar och båtbryggor. 



Jag sprang dit (och hem) också så det blev flera timmars härligt sportande under solen innan jag hoppade i Ljungan för ett litet extra dopp och sen satte mig hos Anders i solen för att fika.



Men jag fick inte riktigt nog ändå. Sjöar och hav är numera inte bara till för att Spradas och vattenlöpas i utan även för att simtestas! Dyket ligger bara ett par kilometer från där vi bor hos Anders föräldrar. Så nu har jag simmat runt hela den sjön. Vilket inte betyder mer än ca 1500m. Anders körde en egen Sprada-variant med jogg och bad. 😍🏃🏻‍♀️💦





Vilka makalöst goa dagar det varit och jag har inte ens fått simhud mellan tårna.

Kramar från Ingmarie

Sidsjön och Himlabadet

Man får tycka vad man vill om fejjan men den är ett fantastiskt bra redskap när man vill hitta likasinnade och/eller få tips på i princip vad som helst. Och är man bara det minsta open-minded kan det sluta med att man både lär känna nya människor och får en upplevelse man aldrig kommer glömma.

I går kväll klurade jag på var som skulle kunna vara bra simställe här runt Njurunda/Sundsvall. Så kom jag på att FB- kompisen Magnus bor ju här. Så jag skickade iväg ett mess för att fråga och svaret kom nästan omedelbums.

Hej Ingmari😊 kom till Sidsjön imorgon så kan vi träna ihop om du vill. Där brukar vi träna.” “En tjej som heter Linda hänger också med”.

Nu ska man först veta att Magnus är en sån som klarar stentuffa race som t.ex Höga kusten Swimrun. Linda var en okänd filur men om hon brukar träna med Magnus så antog  jag att hon väl var av typ samma kaliber. Dvs en helt annan nivå än min. Men man ska också veta att Swimrun-människor är till 99% härliga, snälla, hjälpsamma och trevligt folk. Så jag sa “ja tack“. Tänkte att jag hade ju absolut inget att förlora. Det var ju liksom mest synd om de två som skulle dras med mig. 😜

Som alltid så oroar man sig dock mest i onödan. Magnus och Linda är såna där man vill hänga med 24-7. Så himla goa och mysiga. Och rundan! Magisk. Ner till Sidsjön, simmade över den, uppför skidbacken och sen vidare. Lugnt och fint utan hets och stress.















Anders hängde också med. Men utan simgrejer. Det är förresten han som fotat.😄


Undra just om spontanbesök och spontanplanering ändå inte är bland det bästa? Så otvunget och avslappnat liksom. Linda bjöd på fika efteråt och sen drog jag och Anders till Himlabadet. Jag älskar det stället! Perfekt för både vattenlöpning och sim inkl voltövningar. Anders är lustig för han säger att han inte gillar att simma i bassäng men gissa vem som simmade 1500m.? Han simmar bra också! (Så gissa även vem som försöker bearbeta honom till att börja med Swimrun…?😜)



Kram från Ingmarie

Relaxed klädkrav-val

Jag gillar att cykla och känslan av fartvinden men jag kommer aldrig bli någon “riktig” cyklist. Dels för att jag tycker det är för mycket mekk och dels för att jag aldrig kommer kunna anpassa mig efter alla tramsiga dresscodes de s.k “riktiga” cyklisterna har för sig. Vem bryr sig liksom om sockarnas längd och färg eller om det är rätt längd på brallor och tröja? Jag minns mitt första cykellopp som i går fastän det säkert är 10 år sedan. Det var i Falun en vår. Loppet var 7-8 mil långt och jag hade en högst oproffsig cykel. Men jag hade hjälm. Och cykelbrallor. Och riktiga cykelskor. Så helt “oriktig” var jag väl inte. Just den dagen hade vintern kommit på tillfälligt återbesök och det yrde snöblandat iskallt jox från alla håll och kanter. För att inte bli helt genomblöt och förfrusen om fötterna virade jag plastpåsar runt skorna. Du kan ju föreställa dig reaktionen bland de “riktiga”. Mitt beteende var miljarder gånger värre än att svära i kyrkan. Jag tror banne mig flera av de där nördcyklisterna var nära en brak-hjärtinfarkt. Eller i alla fall ett svimningsanfall. Men det funkade och jag kom inte ens sist. Bryr mig fortfarande inte om någon cykel-dresscode. Varför liksom? Mina skogsturer gör jag ju enbart för min egen skull.


Funderar på om det finns någon annan sport som är så klädnördig? Golf kanske?!Ridning? Swimrun är det inte. Eller löpning.  Inte simning heller vad jag tror. Där kan man ha precis vad som helst som funkar och det känns snarare som att det är väldigt openminded. Snabbaste, effektivaste och mest funktionella “vinner” liksom. Alt det som har bäst träningseffekt. Jag körde light i dag. Mössa, goggles och öronproppar. Skulle dock vilja ha något bra hjälpmedel för att lära mig det där med kullerbyttor och voltvändningar. Fasen vad svårt det är!


Yin yogan är också nördbefriat. Även för mig som instruktör. Behövs inga fancy yogakläder för de flesta blundar ju ändå hela tiden.🙏🏻❤️

Och när jag träffar lillebror Daniel, som i och för sig alltid är snyggt klädd, så är det 100% relaxed. På alla sätt och vis. Det är så jag vill ha det och eftersom det ju är jag som lever mitt liv så är det ju också jag som bestämmer och har ansvar för hur det ska vara. Och ja (Vego-)maten var sjukt god!❤️