Swimrun

Bocksten Swimrun 2018

Det var längesedan sist men jag var faktiskt duktigt nervös inför dagens race redan när jag vaknade! Bocksten Swimrun var liksom det första “riktiga” racet denna säsongen på så vis att jag och Karin faktiskt hade planerat för det och anmält oss i (ganska) god tid. Det är också en sak att tävla själv. Då får man liksom skylla sig själv om man såsar eller har en kass dag. Det är en helt annan grej att tävla i par för även om jag vet att Karin är en fantastisk människa på alla sätt och vis, och absolut inte skulle klandra mig om jag hade haft blyben och blyarmar, så vill man ju liksom inte vara en bromskloss…🤪

Vi kom dit i god tid och hann med precis allt vi behövde innan det var dax. Ja du vet. Hämta startkitet, ta på sig alla grejer, fila på detaljer och strategi, gå på toa, lämna in väskorna, värma upp, gå på toa igen, noja sig lite och lyssna på genomgången.

Årets bana var lite förändrad mot förra året vilket på sätt och vis var lite synd för då kunde vi ju inte jämföra tiderna. Men mest var det bra för förra årets geggiga sistasim var borta och banan var ca 4 km längre. 8 löpsträckor och 7 sim. Totalt ca 23 km. En väldigt lagom distans om du frågar mig. Man hinner aldrig få långtråkigt men man kan verkligen ta ut sig om man vill.

Vi kom iväg ganska bra i starten och sen hyfsat snabbt i första simmet. Vi struntade i dragrepet där mest för att det var så galet trångt och det funkade finfint. Vi kom upp i princip samtidigt. Resten drog vi varannan. I alla fall nästan så. Ena kroken “försvann” nämligen på något skumt vis…🙄 Men vi kom snart på att man kunde öppna dragbältet och på så vis “kroka i” linan. Himla smart. Det gäller att tänka utanför boxen ibland.🤪

Banan är rejält tuff. Kuperat som attan och bitvis väldigt teknisk. Trail med rötter, stenar och klippor är verkligen Karins grej men inte min. Jag bet i så gott jag kunde utan att riskera benbrott och/eller skallfraktur, utslagna tänder eller pinne i ögat. (Jo jag vet att jag är en smula fjantig där men jag är också en smula miljöskadad efter alla år på sjukan…) När det bara är fritt från bröte har jag betydligt mer fart i benen så då kunde vi ligga på riktigt bra. Banan är också väldigt, väldigt vacker! Jag tokälskar bokskog! Om Gud finns är det helt klart en av hens finaste gåvor till mänskligheten! Och den nya bansträckningen var en hit! Även om den var ännu tuffare än den förra. Vi kämpade på så bra att vi kom tvåa! Förra året var vi sjua. Jag tror vi båda blev ganska chockade för vi hade verkligen noll koll på var vi legat. Mest var vi förstås glada!

Så himla kul! Och mysigt! Efteråt bjöds det på mat och solhäng. Vi hann äntligen prata massor och för mig är det helt fantastiskt att ha en vän som Karin! Vilken tur att jag gick med i TT&M och vilken tur att hon valde just den klubben när hon flyttade till bästkusten. 🙏🏻

Tack Karin för en toppendag! Du är en klippa och en guld(team)kompis!💕🙏🏻 Och tack Bocksten swimrun för ett toppenarrangemang!

Det var inte helt fel att få duscha när jag väl var hemma igen. Lera och sjölukt i all ära men den passar trots allt bäst där den hör hemma.🤪 Och jag kunde ju inte komma hur sunkig som helst till min och bästa Saras lilla picknick. Ännu en människa jag troligtvis aldrig hade träffat om jag inte vågat mig på att simma och gå med i klubben. Livet är verkligen fantastiskt om man bara tillåter det vara det!

Vilken dag! Och vilken kväll! Vi satt i flera timmar och bara njöt! Och babblade såklart. Vi hade ju liksom mycket att ta igen. Det blir ju så när det gått alldeles för längesen man sågs .Och vi är dessutom lika bra på det. 😍

Kram från Ingmarie

Lyllos mig!

I Halmstad där det är Ingmarie-väder mest varje dag!😍🙏🏻☀

Här bor jag dessutom i finstugan och kan äta frukost ute. För mig är det grymt lyxigt!

Bara 30 m från dörren har jag hela Prins Bertil stigen att springa på. Även om jag kutat jag vet inte hur många gånger på den i alla riktningar så är den svår att tröttna på. Kanske t.o.m omöjligt?

Jag sprang inte hela utan gjorde i stället en liten krok runt Eketångaskogen. Förr, för länge länge länge jättelänge sen, körde jag tokintervaller med killarna i IFK Halmstad här.

Det finns dock en liten grej som är lite sämre här i jämförelse med där jag bor i 08a-land. Nämligen bristen på närheten till sjöar. Visst finns hela stora havet men det är ju liksom inte riktigt samma sak.

Men det finns såklart sjöar! Bara någon mil från centrum finns ett stort skogsområde och där finns bl.a Torvsjön. Det är förresten just i denna sjö jag simmade open water första gången! Och blev kär. Inte konstigt att den ligger mig så varmt om hjärtat. Eller att jag fortfarande är förälskad i den. Ja du ser ju…

Vi var ett ganska stort gäng där i kväll. En del simmade “bara” och en del swimrunnade.

Och en del simmade och sprang efteråt. Allt funkar!

Jag och Karin passade på att genrepa och testa lite olika varianter av tekniker men jag vet inte om vi blev särskilt klokare inför söndags-äventyret men vi fick hur som helst en fantastisk kväll tillsammans!

Som sagt var, lyllos mig!

Kram från Ingmarie

Försenat (annorlunda) Midsommarfirande

Man kan fira midsommar på väldigt många olika sätt och vis. Man kan t o m fira den någon dag för sent, utan både midsommarstång, blommor under kudden och ringdans, och det kan ändå bli både kärlek och magi!

Åtminstone om man som jag gillar att bli blöt, svettig, skitig, trött, endorfinhög och hänga med likasinnade vänner.

Mitt lilla festplanerande började väldigt spontant i torsdags och lite mer seriöst i fredags. Jag behövde ju liksom någon slags plan när jag bjudit hem en bunt människor på Swimrun-äventyr. Både när det gällde runda och belöning efter.

Efter några avhopp så blev vi till slut sju stycken som samlades hemma hos oss. Aldrig har där väl varit så mycket våtdräkter, dolmar, paddlar, goggles och badmössor på en och samma gång.

Snälla Anders ställde upp som cyklande supporter och både fotade, filmade och servade oss med vätska.🙏🏻😍 Sängen fick agera som uppsamlingsplats för allt han skulle ha med sig. Det fanns helt enkelt inte så mycket annan plats över i vår lya.

Jag, Anna F. (som jag körde Utö sprinten med), Kenneth (som bla.skriver här i RW), Camilla, Inger och nya bekantskaperna Anna A och Mikael gav oss i väg mot första simmet i Söderbysjön. Det är alltid lite pirrigt innan man liksom kommer in i det och märker hur kroppen svarar. Löpmässigt vet jag ju ganska bra hur min fart är i förhållande till andras men simmässigt tror jag fortfarande att jag är vandrandepinne-långsam. Men riktigt så illa är det faktiskt inte längre.🤪

Foto: Anders Gustafson

Meningen med hela den här grejen var också att vi skulle hålla ihop och vänta in varandra och så förblev det. Tävla kan man göra vid andra tillfällen. Ingen kunde ju heller egentligen köra före mig för det var ju bara jag som visste vart vi skulle.😄

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Efter Söderbysjön sprang vi vidare till Hellas.

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Jag vet inte hur många gånger vi konstaterade att Stockholm är fantastiskt i allmänhet och Nackareservatet och Hellas i synnerhet. Tänk att kunna springa och simma i flera timmar i och runt en och samma sjö  bara cirka en mil utanför vår huvudstads absoluta mitt. Var någon annanstans i världen är det ens möjligt?

Foto: Camilla Renz

Och som vi simmade! Och sprang! Och peppade, hejade, babblade och bara njöt. Ingen stress någonstans men utan att bli långtråkigt. Det är nog förresten svårt att bli less för det är en de fina grejerna med Swimrun. Man hinner liksom aldrig tröttna!

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Camilla Renz

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Jag tror att alla kände sig precis lagom nöjda när vi flera timmar senare var tillbaka vid starten igen. Du vet. Inte så där dödströtta men inte heller jättesugna på att fortsätta. Alla hade jobbat på jättebra men jag tror ändå att Inger som än en gång trots skador överträffade sig själv, och Anna A som simmade längre än någon gång förut, ändå var de som gnistrade mest av oss alla guldklimpar!

Camilla, Anna A och Mikael var tvungna att fortsätta vidare direkt men vi andra gick all in på fikat!

Ingers hembakade godisar var helt klart populärast! Mamma Mia så smarrigt!

Kanske var det de som gjorde att jag lite senare även hakade på när Anders skulle ut på en liten tur? 😄

Men nu slöar jag i soffan. Mätt, glad, tacksam och överlycklig. Tack alla för att ni kom. Det var ni som gjorde min dag till ett minne för livet!🙏🏻❤ Har redan börjat planera på nästa gång.😍

För dig som vill finns en härlig liten film att kolla på både på FB och på Insta. (Följ mig förresten gärna på Insta: Ingmarie_yoging. )

Kram från Ingmarie

50-turen 2018

Jag ljög i går. Eller kanske inte ljög-ljög men jag hade ruskigt fel! Ett bra fel för det tog inte alls 3 timmar + som jag trodde för jag satte PB med 19 (nitton!) minuter på 50-turen Swimrun.  2.56.04 stannade klockan på. Det är typ 50 sek/km snabbare mot innan om man slår ut det på de där 19 km löp och 3,5 km sim som den är.

Förra året hade jag någon minut bättre än 2016 så det här är typ ofattbart. Jag är fortfarande i någon slags chocktillstånd för jag fattar inte riktigt hur det gick till. Eller jo, det gör jag kanske. Lite i alla fall.🤪

• 50-turen är ingen stor tävling men det är fantastiskt trevligt och stämningen är alltid på topp! Sånt smittar! Man kan välja på 1 eller 2 varv. Jag körde alltså 2 som jag brukar. De flesta väljer 1 varv men i år var det ovanligt många på 2 vilket var bra för jag hade fler att jaga. Och för all del bli jagad av.

• Det var perfekt Ingmarie-väder. Precis lagom ljummet i både luften och vattnet..

• 50-turen är hyfsat kuperad och går till 90 % på springvänliga stigar och grusvägar vilket gynnar mig. Men det har det å andra sidan gjort de andra åren också för banan är exakt densamma. Min löpträning har tydligen varit “rätt”.

• Jag började med energi-gel tidigt och såg till att få i mig vatten vid varje kontroll.

• En chansning var att testa ett par nya skor men de visade sig vara superbra för Swimrun. Lätta med bra dränage!

• Simningen gick kanon! Även när det guppade. Simmade (nästan) rakt som en linjal. Flit lönar sig och att ha coach Ulf som simtränare måste ha varit ett av mina bästa beslut! 🙏🏻

• Jag maskade inte vid växlingarna eller vätskedepåerna som jag vet jag haft en tendens till innan. Vila är ju skönt.🤪 Jag planerade i tid med att fixa till grejerna så jag snabbt kunde komma i och upp ur vattnet.

• Min Ark swimrundräkt är guld värd! Och då menar jag inte bara för att den var dyr. Den är helt enkelt otroligt smidig och både sim-och springvänlig.

• Sen ska man aldrig glömma vänner som inspirerar och peppar! Inger och Richard t.ex!

• Jag behöll fokus hela tiden och vägrade lyssna på tvivlet eller tröttheten i skallen. Och i mål var jag både skitnöjd och stolt! Det går att utvecklas fastän man är 50+!

• Sen visste jag ju att ju fortare jag kom i mål ju fortare skulle jag få vila och kunna börja mumsa i mig av den goda maten! Och babbla med mina likasinnade. Det var förresten Viktor (tvåa från vänster) som vann hela biddevitten! Han och grymma Sofia som sitter jämte ska köra ÖtillÖ i september. Sånt ger respekt!

Det här ska jag tillåta mig att njuta ordentligt av nu! För hur det än är och blir så har min tredje swimrunsäsong börjat väldigt bra! 🙏🏻

Kram från Ingmarie

Jag har varit på safari!

En del åker långt bort för att uppleva safari av alla möjliga slag. Jättehäftigt och coolt förstås men man kan faktiskt göra safari hemmavid. Det finns massor av grejer att upptäcka om man bara tar sig tid och tänker lite utanför boxen. Jag har varit på Simsafari med Team Snabbare och Coach Ulf i kväll och upplevt helt nya vidder, stigar och (sim)vatten. Det är verkligen en snudd på aldrig sinande skatt jag har på min bakgård. (Simsafari är egentligen samma som swimrun men visst låter det lite mer exotiskt?)

Jag har även upptäckt att jag faktiskt klarar av att frysa ganska mycket och ändå kunna både simma och springa. Till en viss gräns i alla fall. Kanske hjälpte det att jag inte var ensam om att både huttra och skaka.🤪 Det hjälpte i alla fall definitivt när vi högt uppe på en bergstopp blev serverade (varm) fika! Ja alltså där var inget “riktigt” fik, vi var verkligen ute i tassemarkerna, utan det var Ulf som förberett så fint. Vilken lycka! Tror vi alla tyckte det var en av de bästa fikastunderna ever!

Jag upptäckte också att jag klarar av saker trots att panikkänslan tagit sitt grepp om mig. Känslan av att inte kunna andas och liksom vara instängd. Den har en enorm kraft och kan knäcka i princip vem som helst om den får övertag. När vi skulle klättra upp för en hög bergsvägg kom den nämligen på besök igen. Men jag tror jag lärt mig att hantera den nu. Plus att jag fick fantastisk stöttning och hjälp av de andra. Vilket gäng!

En annan sak jag upptäckte var att jag faktiskt inte är långsammast. Inte just i dag i alla fall. Att det inte alltid är så graciöst det jag gör visste jag dock redan…🤪

Efter 2,5 timmar var vi tillbaka där vi startade. Ännu gladare och massor av erfarenheter rikare. Tusen tusen tack Ulf och alla som var med!

Och tack kroppen som håller ihop och som var pigg trots intervallerna i förmiddags. Kanske är det för att jag satsar en hel del just nu på mjuk yoga, meditation och squats. Vem vet, vem vet? 😍

Kram från Ingmarie

Gruppträningar

Jag ljög lite när jag skrev att jag haft avslutning med ett av mina företag men jag ljög visst där. Eller kanske inte direkt ljög förresten för hur kunde jag veta att de ville ha mer? Men det ville de! Och jädrans var de körde på bra! Jag är verkligen djupt impad! Men som de säger, utan gruppen (och mig) hade de aldrig utmanat sig själva på det viset. Vi växer helt enkelt oftast i grupp. Om den är positiv, tillåtande och trygg vill säga. Detta gänget har verkligen alla de egenskaperna.

Precis samma som jag känner med Coach Ulf och Team Snabbare. Jag lyfts! Även om jag emellanåt är “sämst” så blir jag liksom ändå “bäst”. Samma med gänget i Sickla Swimrun. Det är liksom alltid roligt och lättsamt även om det kan bli som ett race och gå undan som attan ibland. Jag hade inga stora förväntningar på kvällens pass för hela kroppen var kolaseg i förmiddags när jag kutade med gruppen + transportsträckorna. Faktum är att jag nära på ställde in men vilken tur att jag valde att prova för det var krut i gumman minsann! Trots att det var höstkallt före och långt ifrån något Ingmarie-väder. Ångrade bittert en kort stund att jag inte tagit på mig min Dryrobe.

Det var därför så himla ljuvligt att få simma för det var nog 10 grader varmare i vattnet än i luften. Märklig upplevelse! Blev också extra peppad av att jag faktiskt både simmade och kutade om några jag alltid legat efter innan. Whoop whoop! Hade jag kört ensam hade jag garanterat inte tagit i på samma vis. Som sagt var, en bra grupp stärker! Körde ett extra varv av bara farten och kände mig såklart extra nöjd när vi var klara.

Verkar som om mitt flit visar sig nu. Samtidigt är jag väl medveten om att det kan vända snabbare än fort så jag njuter på så länge det varar.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Hemmaläger dag 2

Medan tusentals människor roade sig inne i stadens brus med att kolla på eller själv vara med i Stockholm marathon så har jag och en bunt likasinnade roat oss i och runt Hellasgården i stället. Det var ju också dag två på mitt pyttelilla hemmaläger. Dag ett var i går om du missat.😀

Faktum är att jag troligtvis började min dag långt före de flesta mara-löparna. Klockan 08 hade jag ätit frukost, packat två trunkar, cyklat genom skogen till Hellas och fått på mig våtdräkten. Man skulle kunna tro att jag skulle vara ensam där men icke. Bara i vår Team Snabbare simträning Deluxe-grupp var vi nog 30 pers! Plus alla andra som var där. Coolt!

Och kolla in detta! Man blir ju nära på religiös på kuppen!

Coach Ulf lät oss testa en massa roliga och nyttiga övningar. Bl.a en där vi skulle simma och blunda för att testa hur rakt, eller orakt, man egentligen simmar. En del lyckades väl bättre än andra om jag säger så och faktum är att jag var åtminstone inte sämst!

Vi simmade även ut en längre bit till en klippa för att fika! Hur mysigt var inte det?

90 min senare var vi klara och, om möjligt, ännu lyckligare! Vilken morgon! Om det alltid vore så här hade jag lätt kunnat bli morgonmänniska! Jag hade dock planerat mer, annars hade det ju liksom inte varit någon trainingcamp, och som den turflicka jag är så hade jag fått med mig både Ulf och Tomas på Swimrun-träning. I verkligheten var det väl egentligen tvärtom. Dvs jag fick haka på dem för de skulle köra genrep inför Stockholm Swimrun på lördag. Snacka om att få hänga med proffs! Ulf med sitt förflutna i tyska simlandslaget och Tomas som är en grym traillöpare och 4a i ÖtillÖ-rankningen 2017. När de satte av hade jag inte en chans! Som två bergsgetter for de över stock och sten och det var som om de hade en propeller med sig i vattnet. Makalöst! Såklart även jäkligt roligt för mig att få både se och ta del av! Och de var snälla och väntade in mig när det behövdes.

Det är tydligen där i skogen många av de allra bästa hänger. Eller nej det där blev fel. Det är där de tränar järnet så de blir så där ruskigt bra. En är Daniel Hansson. Han är världsmästare i Swimrun och har även klarat sub 8 timmar på ÖtillÖ tillsammans med dels Lelle Moberg och dels Jesper Svensson Dvs sub 8 timmar på 65 km löpning i rejält tuff terräng plus 10 km sim i havet. Jag hade inte klarat den tiden ens om det vore enbart löpning på platt väg.😱

Så förstå att jag blev ruskigt starstruck när han plötsligt dök upp! Men jag hade huvud nog att passa på och fråga en massa. Och såklart gratulera! What a man!

Men man ska bara jämföra med sig själv tänker jag. Tror jag fick ihop 4 km sim i dag och x antal löpkilometer i skogen. Inte så illa ändå för en gammal asfalts-och banlöpare som för bara några år sedan inte gillade att doppa huvudet i vattnet. Eller hur? 😀

Jag har även svettats en stund på utegymet inkl lite yoga. (Och ja, det är min stackars överpackade hoj i bakgrunden. )

Mediterat i solens sken.

Och ätit en av de dyraste vego-mackorna ever! Men den hette också “Supermacka”, var väldans god och vansinnigt mättande. Dessutom tyckte jag faktiskt jag var värd den. 😍

Kram från Ingmarie

Coach-dag

I dag var sista passet denna terminen med mitt topp-gäng. Och just därför bjöd jag på ett extra fint ( läs jobbigt) pass. Ändå var de så här glada efteråt! Det är med andra ord gott krut i dem!

På vägen tillbaka fick jag förresten fint sällskap av franske JC. Han ordnar bl.a coola swimruncamps i La France. Om jag är sugen? 😳 Kan fåglar sjunga?🤪

Men även en coach behöver coachning. Särskilt om coachen vill bli bättre på att simma. Och en bättre coach för coachen än Ulf är svårt att hitta. Kanske t o m omöjligt? Och eftersom jag förvisso älskar att simma, och tar mig hyfsat framåt, men är hopplöst långsam och har stora teknikbrister så är det bara att gneta på. Någon gång ska det väl bli åtminstone hyfsat. Jag har ju faktiskt hela livet på mig!

Cyklade även inom bästa Sport-shopen. Mest för att betala min nya Ark-dräkt men såklart det ändå blev några “måsteha-prylar”. Typ paddlar och lina… Märkligt ändå så mycket pinaler det uppfinns som är just “måsteha-prylar”. Därför jag i princip aldrig besöker IKEA…🤪

Kram från Ingmarie

Ledig dag

Ledig dag och Ingmarie-väder. Kan ju inte bli mycket bättre! Enda gången jag väl egentligen hållit mig stilla, och varit inne, någon längre stund var på målarkursen. 😍

Resten av den vakna tiden har jag (förstås) spenderat ute. I rörelse. Två-minutersintervaller på grusvägen runt Nytorps gärde så gruset sprätte i förmiddags.

Det var såklart jobbigt, intervaller är ju liksom det, men det var ändå helt ok. Jag är mest tacksam över att jag kan och får springa mig trött för hur det än är så är det en extrem lyxtillvaro. Särskilt nu när hela världen lyser!

Direkt efter de där grusintervallerna joggade jag bort till IP och körde 10 x 100 m + hopp & skutt- övningar. Sen var jag nöjd. Hade bara exakt så mycket ork kvar så jag tog mig hem också.

Men sen hade jag ju den där målarpausen, inkl. ett stort lass (vego)mat, och vips var kroppen pigg igen! Och tur var väl det för jag hakade på Inger och Richard på ett av 08a lands alla Swimrun-träningspass. Just detta är det Wolff Wear som fixar i Brunnsviken. För 100 ynka kronor får man både ett galet bra träningspass med coachning och bra tips plus mat. Trevligt sällskap ingår alltid verkar det som.

Tänk om jag inte fått för mig att jag ville kunna crawla då för fyra år sen eller när det nu var. Då hade jag missat allt detta! Hemska tanke.😱 Men jag är övertygad om att livet vill mig väl och ingen är gladare än jag att jag var just här idag!

Kram från Ingmarie

Utö swimrun sprint 2018

Det spelar ingen roll hur “van” jag är vid att tävla, det är ändå alltid mer eller mindre lite pirrigt innan. Faktum är att jag tror det ska vara  så. Annars tror jag det är svårt att liksom behålla fokus och skärpa till sig en smula. Jag är nämligen i ärlighetens namn lite likadan även inför lite mer “seriösa” träningspass. Avslappnad men spänd på samma gång på något underligt vis. Egentligen är det ju absolut inget att vara nervös för men det är ju onekligen mycket trevligare och roligare om hela kroppen är med på det man ska hitta på och det är väl just det man är pirrig för. Hur är den i dag – kroppen? Är det studs i benen eller är det blystövlarna på?

Att tävla i par blir därför ännu lite pirrigare för det är ju liksom en sak att sinka sig själv men att sinka en annan för att man har en kass dag är ju inte särskilt skoj någonstans. Och ännu pirrigare blir man (såklart) när man inte ens träffat den man ska köra med IRL förrän samma morgon. Men det är ju så där det blir när man spontananmäler sig med en okänd några dagar innan.

Så hur skulle det bli att köra Utö swimrun sprint med denna Anna som jag inte visste något mer om än att hon är tillsammans med en av mina idoler. Därav vårt lagnamn: Team Gysings-fans!  (Och för dig som inte vet vem Kenneth Gysing är så kan du börja med att läsa hans blog på RW-sidan.. Eller någon av hans vansinnigt skojiga böcker.)

Hur som helst. Anna, tillsammans med Monique och Alexandra som också skulle köra, plockade upp mig utanför porten i morse (snacka om lyx) och jag kände direkt att det skulle bli noll problem att köra med Anna i dag. Du vet när den där magkänslan bara säger ja – det här är en genuint fin människa och man bara tokgillar personen direkt. Så där rann det värsta pirret bort direkt. Phju liksom.

Vi kom lätt och smidigt med båten till Utö och som alltid älskar jag att stiga av på ön. Och alldeles extra mycket en sån här dag när solen sken och havet var så där stilla och havsblått som bara hav kan.

Monique, Anna, Alexandra och jag making plans. Och försöker ladda upp oss.

Utö swimrun är som alla lopp i denna Swimrun-serie extremt välorganiserat och välplanerat. Supersmidigt att hämta ut startkitet inkl. visa att vi hade allt som krävs för att få starta. (Våtdräkt, kompass, första förband och visselpipa.) Hann precis besöka bageriet för fika innan det var dax för race-briefing. Alltid lika kul att höra Michael Lemmel och Mats Skott berätta historien bakom allt. Hur de en sen kväll på Utö värdshus startade det hela med en vadslagning för över 10 år sedan.

Sen var det bara dax att börja byta om och värma upp. Nackdelen med swimrun är att det där att ta på och av sig tar sin lilla tid. Å andra sidan blir det minimalt med tvätt.

Bevara naturen är en stor grej inom swimrun. Absolut inget skräp får lämnas och absolut inget får förstöras. Då blir man diskad direkt! Nytt för i år var därför också att vi hade egna muggar med oss. Superbra!

Tiden går fort när man har skoj och kanske framförallt när man är fokuserad på något roligt så plötsligt var det dax att gå in i startfållan. Totalt var vi 99 lag från 16 nationer som skulle iväg samtidigt uppför första backen.

 

Foto: ÖtillÖ

Jag gjorde förresten en sån där vild chansning och testade en helt ny Ark swimrundräkt från min favvobutik Trispot. Och nya paddlar eftersom mina andra “försvunnit”. (Läs “jag glömdedempåenbrygga”….)

Första löpet är alltid lite knepigt för det är lätt hänt att man öser på och sen är man halvdöd och flämtar som en lungsjuk när det är dax för första simmet. Som också är knepigt för även om vi doppat oss i vattnet innan (och konstaterat att det var ruskigt kallt) så är det en smärre chock varje gång att börja simma. Det är ju inte bara kallt det är även rörigt och typ 10 000 (nåja) armar, paddlar ben och skor som vill fram åt samma håll samtidigt. Men vi startade så där klokt som man gör när man är i sin klokaste ålder och har lärt av alla sina misstag. Nästan… Linan vi så noga mätt ut visade sig vara på tok för kort så jag hade Annas skor i ansiktet hela tiden. D.v.s omöjligt att simma. Jag kopplade  därför loss mig och hoppades att jag inte skulle vara allt för långt efter henne så hon skulle behöva vara i vattnet längre än nödvändigt. (Man får nämligen vara max 10 m. från varandra.) Men vet du, vi simmade i princip i exakt samma fart! Om det var mina nya paddlar eller om jag hade en ovanligt bra simdag låter jag vara osagt men linan fick förbli oanvänd resten av racet. Förutom en liten snutt då jag drog Anna på löpningen.

Fot: ÖtillÖ

Totalt är banan bara 12 km men man ska inte låta sig luras och tro det är en walk in the park. 7 simsträckor betyder 7 nedstigningar och 7 uppstigningar och sånt tar tid. Särskilt när det är hala klippor och stenar eller annat bröte som man kan trassla in sig i och drutta på ändan av. Plus att när man blir nedkyld så är det förbenat svårt att springa snabbt direkt. I alla fall för en klenis som mig. Men vi kämpade på och jag njöt verkligen hela tiden utom i början av den längsta löpsträckan då mina fötter och ben helt plötsligt förvandlats till någon slags isklumpar (de tinade dock ganska snabbt) och den näst sista simningen för den var lite väl bitig. Banan är otroligt vacker. Upp och ner, stigar, trail, grusvägar, söta hus, klippor och broar i perfekt kombo. Och Anna. O lalalaaaa! Vilken Quinna! Stark, tuff, positiv, rolig, lättsam, ödmjuk och bara så underbar! 12:a totalt på en helt ok tid på vårt första race är banne mig MVG direkt! Så vi håller redan på att smida nya planer.

Av de 99 lag som startade kom 100% i mål. Starkt! Och kanske ett bevis både på att banan är ofattbart fin (man vill liksom inte bryta för då missar man ju det härliga) och att man klarar mer än man tror.

Duschen efter var gudomlig! Och bastun. För att inte tala om min Dryrobe. Som jag diggar den! Det var många som önskade de hade en egen kan jag berätta för även om solen värmde så är man ruggigt sval efter en sån här grej. 9-11 grader i vattnet är trots allt bara 9-11 grader. Och Ark-dräkten? Jag älskar den! Som ett andra skinn! Hade dock en Heatseeker under plus ett neoprenpannband för annars hade jag absolut dött frysdöden.

Alltså vilken dag det blev! Har du tänkt på att spontangrejer blir sällan fel? Mer sånt! Go with the flow, var öppen för vad universum erbjuder dig och var flexibel är mina ledord nu för tiden. Och jäklar vad vi fyra i bilen har skrattat! Det är helt klart magmusklerna som jobbat mest av alla mina muskler denna dag.

Tack, tack, tack alla som jag på något vis träffat i dag! Det här kommer jag leva på länge, länge.

Kram från Ingmarie