Ibland funderar jag på hur många gånger jag frågat mig själv varför jag fortsätter pressa mig med hårda intervaller, långpass, junk-miles och allt det “andra” som behövs för att kunna fortsätta kuta hyfsat. Särskilt nu, efter 35 år som löpare, när jag vet att det aldrig mer blir PB:s och att det liksom bara “går utför”. (Om jag inte satsar på någon väldigt udda sträcka förstås…🤪) Jag har dessutom haft hur många anledningar och “ursäkter” som helst för att lägga ner och bli en mer “tränatredagariveckan-person” utan att skämmas.
Svaret är dock alltid detsamma.
Det är känslan.
För även om farten är långt från vad den varit så är känslan efter ett bra löp-pass, särskilt intervaller, snudd på oslagbar. Den där unika själv-tillfredsställelsen efter att ha klarat av något jobbigt och tufft är unik!
Kanske du vet vad och hur jag menar?
Passet var förresten härligt svettigt! 8 x 5 min. “hard but somewhat comfortable” (vila 1 min) + styrka. 💪🏻
Och sim i solskenspoolen. ☀️
Så jag fortsätter gneta på och njuter så länge det funkar!
Kram från Ingmarie