Grus i maskineriet

I vanliga fall när jag kör de virtuella passen så går de igång e-x-a-k-t på den utsatta tiden så det gäller att inte släntra in för sent om man vill vara med på hela resan från början.

Så har det varit tills i dag då. Jag var på plats och hade trampat igång, minutrarna tickade på men ingen The Trip startades och eftersom jag skulle till jobbet efteråt hade jag inte så mycket “väntetid”. Och cykla ville jag. (Gyma i cykelbrallor/skor kändes inte så lockande och springa skulle vara i princip omöjligt.)

Hon i repan fick till slut i gång filmen och ordningen var återställd.

Trodde jag.

Efter ungefär halva passet började det hacka och plötsligt blev det svart. Sen var den igång igen. Efter en stund samma sak och det där upprepade sig så många gånger att jag tappade räkningen. Min fasa var att det helt skulle lägga av för det hade verkligen blivit antiklimax. Att få avbrott mitt i en intervall är inte skoj men det hade varit ännu värre om hela programmet lagt av. Cykla intervaller utan ens någon bakgrundsmusik hade krävt mycket pannben! Nu fick jag svettas och bli trött så jag kunde cykla hem lycklig.

Kram från Ingmarie