Inte ens jag tycker det alltid känns lattjolajbans att snöra på löparpjuxen för en springtur. Särskilt inte en dag som i dag när benen protesterade bara av att gå uppför trappan.
Men springa ville jag ändå och hade förberett mig mentalt på ett seg-trög-tråk-pass.
Jag hade fel.
Redan efter ett par minuter kändes det lätt. (I vanliga fall tar det minst 10 minuter innan jag fått upp ångan och kroppen fattar vad den ska göra.)
Det hjälpte säkert att 95% av turen var så här.
Svårslaget om du frågar mig. Dessutom har jag bara några få ynka jobbpass kvar innan ny semester. H-u-r-r-a!
Kram från Ingmarie