Author: Ingmarie

Halmstad dag 5

I princip allt jag gillar och behöver finns i min hemstad men det är faktiskt en sak som inte finns här som jag gillar. (Om man inte åker en bit utanför stan som jag t.ex gjorde  i lördags.)

Det som saknas är en Hammarbybacke!

Galgbergets spår må ha sina utmaningar men de är i jämförelse ganska milda. Men Galgberget har däremot något varken Hammarbybacken, eller mina närområden i 08a land, har. Nämligen trappor! Många dessutom som sitter tätt och som därmed tvingar benen till en hög frekvens. Förutom den sista sektionen som är mer lik en rulltrappas steg och mördande jobbiga när man hållit på ett tag. Man kan såklart ta dubbla steg men jag behöver öva och öka frekvens så varenda ett av de 183 stegen ska beträdas. Väl uppe fortsätter jag till höger på asfalten, höger igen ner på en stig som tar mig till asfaltsvägen förbi Hallandsgården och ner till starten igen. Varje varv är runt 600-700 meter och tar mig nu för tiden ca 4.30 min. Inte så snabbt men efter 13 varv (utan vila) är åtminstone mina ben rejält trötta.

Första sektionen

Obs! Det är inte min naturliga speed om nu någon tror det…

Sprang dessutom en extrarunda både dit och hem så det blev över två timmar till slut. Bra tycker jag! Det vackra får man på köpet.

Sen hade jag det så himla bra och lyxigt att jag blev serverad mat direkt efter hemma hos mamma och Ulf. Krämig linsgryta med potatis, bröd, hummus och grönsaker. Så gott! Och mysigt!

Men sen var det hemstads-mysiga, roliga och lyxiga slut för denna gången. Nu är jag tillbaka i 08a land för i morgon är det jobb igen men jag har roliga grejer att se fram emot redan när jag slutat för dagen. Och om bara en dryg vecka åker jag och Ulrika på vårt lilla Finlands-äventyr. Lite modifierat pga att livet kom emellan för Ulrika men det kommer bli en utmaning som heter duga oavsett! Jag har ju kört den en gång innan med Peter så jag vet till 100% att det inte blir en walk in the park. Men ruskigt skoj!

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 4

Man kan verkligen inte besöka Halmstad utan att kuta på Prins Bertils stig. Det vore faktiskt snudd på kriminellt. 🤪 (Och kan man inte kuta kan man gå/cykla. Det finns t.o.m vissa delar som funkar för rullstol!)

Stigen är totalt ca 18 km one-way till Möllegård och börjar egentligen vid slottet inne i stan men jag började hos ”mig” några kilometer bort.

Sen är det bara att följa vattnet och de blå träpålarna till Tylösand. Just i dag var det i princip ingen vind alls, soldis och en luftfuktighet som måste varit så nära 100% det kan utan att det börjar regna. Varmt och skönt var det också så jag var väldigt snabbt plaskblöt av både svett och fukt. Sånt tycker jag är jättehärligt! Varför jag hade en jacka på mig när jag startade kan jag dock inte förklara. Den åkte av redan under den första kilometern.

I Tylösand var det folktomt på stranden men i vattnet var det fullt av livräddare. Jag förstod ju att de övade men jag fick lite dåliga vibbar och en klump i magen. Det där påminner mig nämligen alltid om den 1/10 1991 då ett ungt liv tog slut och mitt förändrades för evigt. Det var ju dessutom precis där det hände. Tiden läker inte alla sår, eller tar bort sorg, men tiden gör däremot att formerna av det som gör ont förändras och man lär sig att leva med det.  Det svarta blir lite mindre svart och det smärtsamma lite mindre smärtsamt. Men det går aldrig över. Så tror i alla fall jag utifrån de erfarenheter livet hittills gett mig….

Efter Tylösand fortsätter man utmed havet en bit innan man tar höger in i det jag kallar den halländska regnskogen. Det är som att komma till en helt ny plats! Vilket det ju i och för sig är men du fattar nog vad jag menar.

Stigen tar slut vid Möllegård och då blir det lite asfaltspring antingen in till stan eller ner mot havet igen. Jag tog mig mot det sistnämnda.  Efter två timmar (inklusive en omväg) var jag tillbaka  vid stugan igen. Glad, nöjd och totalt genomblöt.

Stod kvar en bra stund vid havet för att bara njuta av utsikten, flyttfåglarnas svävande och värmen. Och det där ljuset alltså! Bedövande magiskt!

Sen har jag sån tur att mina fina vänner Sara och Karin hade både tid och lust att hänga med mig en stund så det blev lunch på Cortado  i dag också minsann! Some girls har det väldans bra!

Solen sken men jag hade bestämt mig för att gyma så då blev det så. (P)rehaben måste skötas oavsett så att jag (förhoppningsvis) kan fortsätta slippa ha ont och kunna njuta av att kuta.

I princip lika svettigt där som ute och jag blev duktigt trött. Kanske gårdagen spelar en viss roll också…

Körde även extra rörlighet och extra vila efter. Det är såna extra-grejer man kan lyxa med när man har ledigt!

Det blötaste hade dock inte kommit ännu. Det kom nu i kväll. Jag och bästa Micke gick en lång runda ner mot havet från hans fina hus för att verkligen hinna snacka av oss. Jättevackert, varmt och sol-disigt. Men vi såg inte vad som hände bakom oss.. Inte förrän vi vände för att gå tillbaka. Gigantiska kolsvarta moln välde över oss, åskan började dundra och sen kom regnet.

D-e-t regnet. Du vet ösregnet. Men som vi konstaterade. Det är ju bara vatten.

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 3

För att jag ska tycka en dag är superlyxig behövs det inga jättemärkvärdiga eller krångliga grejer. Tvärtom faktiskt. Ju enklare ju bättre om du frågar mig. Och gärna lite halvspontant.

Så här började min dag. Lugnt, stilla och vackert.

Följt av frukost på min favvo-veranda.

Hade finfint sällskap av Zorro the cat.

Efter lite ”projektjobb” och cykelfärd in till stan blev det ett första träningspass på Actic i stan. Tekniksimning + poolrun. Svettigt värre för vattnet i den bassängen är på riktigt ovanligt varmt. Man behöver liksom inte ens ta i för att hålla värmen. Då är det varmt!

Lunchhaket var givet. Cortado är nämligen ett väldigt säkert kort när man är här. God mat, gott kaffe och djursnällt så förutom jag, mamma, Melissa, Ulf och Markus så var fyrbenta Morgan med.

Andra passet blev på Actic vid Arenan. Betydligt tuffare men också så mycket roligare för att köra med (några av) mina klubbisar gör allt lite extra skoj. Jag är dock ganska säker på att mina armar och min rygg kommer påminna mig om sin existens i morgon..

I den här pärmen finns MÅNGA svettiga, jobbiga och roliga pass gömda.

Och just det ja. Mellan allt detta har jag även fixat kroppen på både in och utsidan hos världens bästa Sven-Bertil. Hur många timmar han hjälpt mig genom åren är omöjligt att räkna och jag är honom evigt tacksam för det.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 2

Det där att kolla på lopp som man gärna velat vara med på är verkligen tudelade känslor för mig. Å ena sidan vill man ju heja på sina kompisar och andra tappra idrottare men å andra sidan vill man ingen ska få ha så där kul när man själv står utanför. Superegoistiskt, jag vet! Den enda anledningen till att jag inte var med på Halmstad swimrun i dag var att det var fullt. 50 lag fick chansen och jag var för sent på knappen helt enkelt. Så kan det bli när man är mer av en spontan-tävlare än en planerings-tävlare. Då får man snällt stå jämte och glo.

Men såklart det var skoj att heja på alla och snacka med (klubb)kompisarna. För att inte tala om att få hänga med mamma, Ulf och (fyrbenta) Morgan både där och på efterfika.

Morgan tycker det är bäst när han själv får bära sitt koppel.

Min swimrun-kompis Karin körde med sin man och jösses vad det for fram!

Loppet gick mestadels  i och runt Nissan. Vackert och lättsprunget. En bana som gjord för mig! Så gissa om jag blev sugen?

Hjälpte inte ett skvatt att jag hade rastat mig så bra i går. Eller ens att jag rastat mig innan jag for in till stan. Det är spring i mina ben just nu. Nästan för mycket faktiskt. Så där så det är snudd på oroväckande. Men jag väljer  ändå att tänka att eländet som hållit i sig sen i påskas (!!!) äntligen har vänt till att bli tjo och tjim igen. Utan att jag planerat för det så blev det ett fartlekspass på ”Prinsens” som gjorde mig glad ända  in i märgen. Inget ont och nästan inte ens trött. Det är liksom ”bara” benen som ska lära sig att pinna på lite snabbare igen.

Nu gäller det att ha is i magen och fortsätta med allt (p)rehabande. Det är en väldans tur (eller skicklighet beroende på hur man ser det) att jag gillar så mycket att vara på gym.

Här bor förresten jag just nu. I finstugan.

Och så här fint är det bara 50 meter från stugknuten. Prins Bertil-stigen och havet direkt. Hur mycket bättre kan det liksom bli?

Mina ”husvärdar”, dvs min kära kusin och kusinman, bjöd dessutom både mig, moster och barnbarn på supergod middag i kväll. Det är minsann inte utan jag börjar bli lite bortskämd…

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 1

Egentligen skulle inlägget nog mer heta ”I skogen” för det är där jag mest befunnit mig denna dag. Å andra sidan ligger Skedalaskogen bara någon mil utanför Halmstad, och tillhör Halmstad kommun, så helt fel är det ju ändå inte.🤪

Skogen är hur som helst en guldklimp. Två fina sjöar att simma i och en oändlig skog som bjuder på allt vilken naturälskare som helst kan önska sig. Stig, grusväg, lätt trail, skitsvår trail, backar, kullar, vattenfall, vyer, vidder, tystnad, vindsus och såklart oräkneliga träd. Det är så vackert att man nästan dör vackerhetsdöden mest hela tiden.

I nästan 3,5 timmar swimrunnade jag mig runt. Alltså vilken dag! 18 grader i vattnet, sol, lätt bris och denna John Bauer-miljö. Vad mer kan ett människoknytt (som mig) önska sig?

Testade även mina Altra Superior i ”blött låge” för första gången och mamma mia! Jag är kär! Och glad! Äntligen ett par skor med grepp även för mina känsliga ankfötter!

Gissa om det var gott med mat sen.

Det är så härligt och mysigt att vara här så du kan bara inte ana. Att kunna hänga med mamma, Ulf, fyrbenta Morgan, kusin och kusinman nästan hur mycket som helst på samma dag. Och bo i finstugan. Det är lyx i kubik det!

Kram från Ingmarie

Hemresa

Allra helst hade jag velat simma i Hellas med TS-gänget i morse men efter gårdagens jobbpass med övertid och utebliven rast kände jag att uppstigning strax efter 06 hade blivit lite väl mastigt…

Så jag sov några timmar till och simmade solo i lilla Söderbysjön i stället. Inte lika varken skoj eller ”bra” men minst lika härligt!

 

Sen blev det många timmars rumpnötande men som jag saknat detta! Sitta på tåget (hem) och jobba, läsa, dricka kaffe och planera ett nytt projekt jag innerligt hoppas kommer bli som jag vill och önskar! Jag är jättetacksam för varje tumhållning!

 

Nu ska jag i alla fall njuta flera dagar i min fina hemstad!

Kram från Ingmarie

Säcksvett

Jag trodde jag skulle vara halvt obrukbar i dag efter gårdagen men förutom lite kass sömn och ömma fötter så känns det typ som vanligt. Dvs lite småstelhet på morgonen som går över med lite yoga.

Så det blev en lagom svettfest på gymet innan jobbet. Den där boxsäcken alltså…

Märkligt ändå. Att kroppen plötsligt är med på (nästan) allt jag ber den om. Jag tror dock att den något minskade arbetsbelastningen spelar stor roll. Och att jag tagit ett beslut. Det blev varken en plan A, B eller C .Det blev en plan D och tids nog kommer jag berätta men så mycket kan jag säga att det känns bra!

Kram från Ingmarie

Ledig dag de lux!

Kanske har du också upplevt den där känslan, när du tränar inför något utmanande, att du undrar hur i all sin dar du ska klara målet och hur du ska orka?

Som t.ex när man ska kuta en mara och springer en halvmara och är heeeeelt slut efteråt. Kuta det dubbla några veckor senare verkar liksom både ofattbart och otänkbart. Ändå brukar det gå helt ok om man bara skött träningen hyfsat. Det mesta sitter som bekant i skallen…

Lite där är jag nu. Hur jag ska greja Solvalla med sina 33 km löpning i skittuff terräng och hundratals höjdmeter och 6 km sim om typ 16 dagar är en gåta.

Särskilt efter i dag.🤪

Men oavsett hur det går så vet jag att jag har övat så mycket jag förmått.
I Nackareservatet, med start vid Hellas, går gröna och blå spåret tur och retur till Solsidan.

Jag har kutat det några få gånger innan men det är flera år sedan. Minns bara att det var 18-20 km ruskigt tuff trail. Mitt minne är det verkligen inget fel på för det är precis vad det är. I alla fall för mig.

Jag kutade en omväg dit (och hem) men mest var  det rötter och sten i en salig blandning.

Bra med markeringar!

Vissa (korta) sträckor är det dock så här springvänligt!

Längre än så här blev det inte trots nästan 4 timmar. Vet inte om det säger mer om mig än om terrängen. Eller kanske båda..

Enda energin var 2 gel. Plus 1 flaska sportdryck och 1,5 flaska vatten.

Så gott med vatten efteråt! Och mat! Vego som alltid.

Dagen var ju dock inte slut där. Maten och en superkort powernap gjorde susen. Tog hojjen ner till Söderbysjön och simmade 1900m. i det ljuva vattnet. Som du kanske ser var jag inte ens ensam!

Såklart jag är trött nu så den där undran hur jag ska palla Solvalla är ju inte direkt mindre. Då ska ju jag och Ulrika både kuta och simma längre. Utan matpaus och  powernap. Men såklart mer energi under tiden än i dag och mer vila innan. Jag längtar faktiskt!

Kram från Ingmarie

I stället för att vara med på festen…

Det där att säga ja eller nej till grejer är inte alltid helt enkelt. Ibland är, känns och blir det rätt hela vägen. Ibland inte. Ibland säger man ja men önskar sen att man sagt nej och vice versa. Det är som bekant alltid lätt att vara efterklok. Kanske t o m det enklaste som finns…?🙄

När jag tackade nej till att köra ÖtillÖ med Micke, trots att det var andra gången vi vann en plats, var jag slutkörd pga hög arbetsbelastning och mitt vänsterben fortfarande så ledset att jag inte ens kunde fundera på att kuta 15 km. Ännu mindre 65.

Simningen var lustigt nog det jag var minst orolig över…

Bara någon vecka efter beslutet började det vända. Långsamt men ändå. Det ljusnade. Jag var ledig några dagar och fick vilsamma dagar i Norge. Både kroppen och knoppen började vakna till liv igen och jag sprang timtals utan större problem än att jag blev galet stel efteråt.

I dagsläget känner jag mig hyfsat stark och uthållig. Särskilt i simningen. Jag är löjligt långsam löpmässigt men i den här typen av lopp har man i princip ingen nytta av att vara sprintersnabb. Åtminstone inte om man inte siktar på topp-placeringar.

Så istället för att vara på äventyr i skärgården har jag jobbat extra på sjukan. En ruskigt dålig ”ersättning” men det känns ändå bättre än att ha suttit hemma och grämt mig…

Lite har jag ju roat mig förstås. På fina utegymet.

Och i fina  Söderbysjön. Måste vara ett av de vackraste vattenlöpningsställena på jorden!

Inte i närheten av det stora festen såklart men bättre än inget. Jag får istället se fram emot kalaset jag ska vara med på om mindre än tre veckor. 😍

Kram från Ingmarie