Jag är, tyvärr, usel på det här med traditioner. Vet ärligt talat inte varför för det är ju jättemysigt! Kan ibland nästan bli avundsjuk på de som år efter år upprätthåller sina medan jag mest vimsar runt.?
Men några har jag!
Som t.ex den att varje sommar fika och äta hembakat tillsammans med mamma hemma hos världens bästa moster Gun-Lis.?
När blir det förresten en tradition? Hur många gånger behövs? 2? 10?
Kram från Ingmarie.
…jag älskar att göra och då tiden på något förunderligt och magiskt vis både står still och försvinner.
Vara i solen vid havet. Om jag fick bestämma skulle det vara så här (nästan) alltid.
Yoga. Och särskilt när Pernilla har klass på Yogainstitutet. Helt klart en av de bästa lärare jag mött och absolut ett av de bästa yogahak jag någonsin varit på.
Swimrun! Har jag sagt att det är galet skoj? I dag körde jag tillsammans med Magnus och Karin och jag verkligen bara njöt!
Så berätta! Vilka är dina tre favvosysselsättningar??
Kram från Ingmarie.
Det händer faktiskt att jag tycker det är riktigt skönt att kolla på när andra sportar och slippa själv. Som under kvällens Sommarcup. Klubben ordnar ju sprint-triathlon (400m sim + 20 km cykel + 5 km löp) varje onsdag under sommaren då vem som helst kan vara med. En del kör det som värsta racet medan andra tar det lite mer easy.
Just i dag var jag funktionär tillsammans med bl. a Sara. Det kan låta banalt att ta och skriva upp tider på in- och utväxlingarna men det var minsann både svettigt och pulshöjande mellan varven kan jag berätta! Och galet skoj!
Ännu svettigare (och den största anledningen till att jag tyckte det var skönt att inte behöva sporta mer) var det på Sannarps tartan i förmiddags. Samma Sara som ovan, hennes coach Lars Rosencrantz och coachens son Axel bjöd med mig till deras träning. Nu körde jag inte deras intervallpass för då vet i sjuttsingen om jag ens hade orkat skriva detta inlägg. ?Sara tränar för Ironman i Kalmar om en månad (3 km sim, 18 mil cykel och 42,2 km löp) och är inne på sin sista maxvecka och den är inte nådig. Alltså, jag trodde jag tränade hyfsat bra men i jämförelse så är jag en fjant-amatör! Om ens det. Det knasiga är att hur tuff den där träningen än verkar vara så kan jag någonstans djupt där inne känna att det vore kul att testa någon gång. Men jag antar att jag först måste lära mig att gilla cyklingen…? Vilket nog egentligen inte vore så svårt om jag hade en ordentlig hoj för när det gäller denna typen av utmaningar är jag inte så svårövertalad har jag märkt…?
Även om man inte kör exakt samma pass så hjälper det oerhört mycket att veta att någon mer sliter häcken av sig någonstans på samma tartan. Och jag slet nog bra för benen är fortfarande en smula skakiga.
3x400m + 4x300m + 6×200 m + 12x100m + hopp&skutt + corestyrka + upp- och nedjogg.
”Roligt” är väl kanske fel ord för vi skrattade inte precis, men vi njöt på vårt egna lilla smågalna vis medan lungorna pep, benen stumnade och svetten sved i ögonen och rann utmed kroppen.
För att inte bli helt stelbent i morgon har jag även yogat lite extra och kört ett lugnt poolrunpass tillsammans med Maria. Absolut svettfritt!
Kram från Ingmarie
Femtio och ett halvt år ung i dag. Planen är ( minst) lika många år till.?
Jag firar ju mitt halvsekel hela året och fira kan man göra på många sätt och vis. T.ex med att hjälpa (läs lura) bästa Maria till ett nytt tjusigt distansrekord.?
Den sista tredjedelen var jag väl kanske inte hennes favvo-vän/coach men nog ser hon bra nöjd ut de sista stegen? Och efteråt vet jag att hon gillade mig ganska mycket trots allt.?
När det gäller simning är det ombytta roller så jag lär få betala tillbaks.?
Så därför kan, och bör, man även fira genom att fortsätta öva, öva, öva på det man vill lära sig ordentligt. Testade ett nytt simställe med extra spännande historia tillsammans med klubbisarna Jens, Roger och Micke. För mig är det verkligen hur häftigt som helst att kunna, och våga, prova det ena simstället efter det andra så här.
Drygt två nya härliga kilometrar in på simkontot bara så där.
Om jag håller i som jag gör kommer jag vara oslagbar som hundraåring.?
Men inget party utan lite extra god mat på ett av Halmstads mysigaste hak tillsammans med världens bästa mamma. Det är så himla mysigt att kunna ses så här (nästan) hur ofta som helst.?
Just Norre Katts park där myshaket ligger är ett Pokemon-getto utan dess like har jag lärt mig. Jag och mamma var nog de enda som inte jagade. Och min Sprada-frände Morgan. Han föredrar nämligen (verkliga) pinnar.
Kram från Ingmarie.
Jag trodde på riktigt att jag var ”klar”. Att rädslan och smärtan var avklarade kapitel. Att sorgen, om än i en annan form, fanns kvar endast som en svag påminnelse om livets sårbarhet och ändlighet.
Men jag hade fel. Och när den där bottenlösa rädslan och sorgen griper tag i en är det väldigt svårt att stå emot.
För att förstå får man gå tillbaks nästan 25 år i tiden. Det är längesedan men tydligen kan minnen sitta ruskigt djupt rotade. Den 1:a oktober 1991 drunknade min dåvarande pojkvän någonstans vid Tylön utanför Tylösand. Först tre veckor senare flöt han upp flera kilometer bort på Ringenäs strand. Att ens förklara smärtan och sorgen som det innebar känns omöjligt. Den försvinner heller aldrig men den ändrar form och blir till slut på något vis hanterbar och en del av livet.
Jag har ju jobbar stenhårt med skallen och verkligen trott jag är ”fri” från rädslorna det förde med sig. Jag har utsatt mig för det jag upplevt obehagligt, som att doppa huvudet i vatten och simma i öppet vatten. Hav har varit värst och allra mest Tylösand. Men jag har grejat det. Kämpat mot demonerna och vunnit. Gång på gång. Kanske det är då det är dax för en motgång för att man ska växa lite till?
I går ordnade min fina vän Micke så vi blev ett stort gäng som åkte båt it till Tylön. Tanken var att simma runt ön men jag skulle nöja mig med att simma lite fram och tillbaks. Kände mig lugn och trygg hela tiden för de flesta av mina klubbisar vet.
Så erbjöd sig snälla Fredrik att simma med mig runt och jag tänkte genast att ja varför inte? Nu hade jag verkligen min chans! 2000 m. vet jag ju att jag grejar.
Så vi simmade i väg. Lugnt och fint. Kände ingen oro och ingen rädsla. Vattnet var nästan helt stilla. Sikten till botten helt klar och inte ens blåmaneterna brydde jag mig om.
Vi rundade ena udden och det blev genast vågigare men jag jobbade på. Hade simmat i högre vågor tidigare under dagen utan problem och tyckte mest det var skoj. Vi såg fyren och det lilla röda huset på ön från andra sidan”. Kändes coolt på något vis. Där någonstans börjar det gå trögt. Hur jag än jobbade så kom jag ingenstans. Vid land såg jag två andra simma sida vid sida och Fredrik är snett framför mig. Plötsligt ropar han att vi dras utåt och måste in. Jag ändrar kurs och känner hur vansinnigt stark strömmen är. Det tar en evighet att komma in och jag börjar känna en gnagande oro och en begynnande panik. Har svårt att andas och siktar på att ta mig in och upp på stenarna och sen gå över ön till båten. Men stenarna är såphala och omöjliga att ta sig upp på.
När rädslan, paniken och ångesten sen kom blev det med en kraft jag inte trodde var möjlig. Jag simmade samtidigt som jag grät och nästan inte kunde andas. Fredrik fanns där hela tiden men det hjälpte inte. Jag började tokfrysa och hade till slut ingen ork kvar i armarna för när andningen slutar funka kommer mjölksyran direkt. På något vis tog jag mig in till land igen och upp på några stenar. Jag ålade mig uppåt och greppar det som går att greppa. Hade jag varit tvungen att välja så hade jag hellre ruttnat där än tvingats ner och simma igen. Fredrik kollar så jag är ok innan han simmar vidare och jag stapplar uppåt. För den som inte vet så kan jag berätta att på Tylön finns bara en stig. Den från fyrhuset ner till bryggan. Resten är sten, grästuvor och bröte.
När jag efter en halv evighet ser Micke komma för att leta efter mig brister det sista lilla försvar jag har. Men han fattade direkt och tillsammans simmade vi sista biten ut till båten.
Så hur kunde det egentligen bli så här? 25 år är ju ändå lång tid kan man tycka… Jag tror att kombinationen att jag var lite fysiskt sliten och trött (2 racedagar + 2 timmars träning redan under dagen) plus den nya upplevelsen av kraftigt strömt vatten gjorde att den mentala kraften slut och då hade jag ingen riktig ork att varken tänka eller bemästra demonerna heller. Allt hänger ju samman du vet… Tanken på att livet är så oerhört kort, sårbart och ömtåligt blev också så otroligt uppenbar. Jag är inte rädd för själva döden men jag vill inte den ska komma redan. Aldrig någonsin varken för mig eller mina nära om jag ska vara ärlig. Men det funkar ju inte riktigt så. En dag finns vi inte mer och bara tanken gör mig gråtfärdig på något vis samtidigt som den påminner mig om att verkligen leva.
Jag ”vet” ju allt det här men samtidigt blir jag arg på mig själv och nästan skäms. Där fick ju de andra stackarna sitta och vänta på mig för att jag inte kunde behärska mig. Fjantigt-I know…
Men det positiva är att jag i alla fall försökte, att jag inte var rädd för vågorna (tycker bara de är jobbiga-haha) och att varken blåmaneterna eller slemmig botten påverkar mig nämnvärt.? Och att åka båt in till Halmstad igen en ljummen sommarkväll är nästan värt en panikattack. Men bara nästan…
När jag började rida en gång för länge, länge sedan så fick jag lära mig att om man trillar av hästen måste man upp igen för annars kommer man aldrig att våga mer. Nu var det så bra att just i dag gick sommarens första Tylösim. Med hjälp av bl.a Livräddarna så ordnar Micke ovan gemensam simning mellan Tylösand och Tylön. Tur och retur ca 1600-1800 m. beroende på hur snett man simmar.?
Vi var totalt ett 50-tal som antog utmaningen och det var två starter. De ”ej så snabba” startade 5 min före racersimmarna för att vi skulle vara så samlade som möjligt mittemellan. Innan på dagen hade jag bara kört vattenlöpning och yoga. Försökte samla kraft genom att meditera lite extra och umgås med några av mina vänner. När det började närma sig kände jag mest oro men jag var fast besluten att göra det om jag så skulle kollapsa på vägen.(Jag visste ju att jag i så fall skulle bli upp-plockad.) Face your fears Ingmarie var det som for genom skallen. Jag var helt enkelt tvungen. I alla fall om jag ville gå vidare och kunna göra det jag älskar. Och det ville jag.
Vi simmade i väg. Vattnet var helt klart. Inga strömmar mer än möjligtvis i närheten av Tylön. Inga brännmaneter och de andra som kom i min väg struntade jag helt enkelt i. Varje gång jag kollade upp för att navigera tyckte jag ö-skrället låg lika långt bort och en föraning till panik dök upp efter ett tag men jag vägrade ge vika. Jag skulle klara det. Rabblade mina mantran tyst för mig själv inne i skallen. Om och om igen. Och plötsligt var jag framme! Kort paus och sen tillbaks. Då hade allt släppt. Jag simmade på utan stress och kapade t.o.m några minuter.
Känslan av att ha klarat något man är riktigt rädd för är en av de bästa som finns tror jag. För en stund får man känna sig både oslagbar och superstark!
Tusen miljarder tack alla ni som stöttat och supportat mig.Ni vet vilka ni är.?
Kram från Ingmarie
Förra året frös jag som en nakenhund. Detta året var det p-e-r-f-e-k-t ”Ingmarie-väder” när det var dax för Tylösand Aquathlon.
Precis som i går fanns det flera klasser att välja mellan och jag valde samma som förra året. 400m sim + 21 km löpning.
Egentligen hade jag velat ha 1 km sim men se det fanns inte och 2 km kändes lite långt.
Tänkte också att det skulle bli skoj att se om jag blivit något bättre. 🙂
Åkte med några av mina coola klubb-kompisar ut till Tylösand på morgonkvisten. Hade bottnat med en gigantisk frukost och jag kände mig liksom glad och förväntansfull. Jag älskar ju det här vädret och min kropp liksom förändras och lever upp ännu lite till.
Havet var lika magiskt vackert som i går och jag ångrade lite att jag inte valt 2 km. trots allt för 400m. är över vansinnigt snabbt!
Babblade med mina kompisar, värmde upp, la ut grejerna i växlingsområdet och känslan var fortsatt god. Många fasade över värmen men jag bara myste. Längtade verkligen efter att få springa ut i vattnet med alla andra och simma, simma, simma och sen springa, springa, springa!
Maria gör sig redo. De andra missade jag att fota.:-(
Kul dag, kul lopp och så himla härligt att slippa frysa utan kunna bada, borra fossingarna i sanden och njuta strandliv med världens bästa mamma resten av dagen.
Kram från Ingmarie.
Om det är något som de flesta vet om Halmstad så är det att där finns Tylösand. En superpopulär 7 km lång strand som drar folk årets alla dagar men såklart särskilt en dag som i dag när solen och värmen är här. Tylösand har även (förutom svindyra hus) camping, golfbana, strandbutiker och Hotell Tylösand med sin After beach. Prins Bertil stig passerar också här.
Här finns även en livräddarskola som året runt ställer upp med sina insatser.
Just i dag var det livräddardagen då de visade oss ”vanliga” vilka enorma hjältar de är! Inte bara för all kunskap och allt mod de har. Allt detta sker helt ideellt. Det är stort tycker jag!
Syns kanske inte så bra på bilden men de visade bl.a hur ett stort pådrag med räddningsbåtar och helikopter går till när det sker en olycka.
För att stödja denna verksamhet kan man bl.a skänka 50 kr. genom att sms:a SLSBEVAKA till 72980. Väl investerade pengar om du frågar mig.
Tylösand är väldigt fint med sina enorma sanddynor och sina speciella vass- och nyponbuskar. För mig är det… Halmstad. 🙂
Men helt ärligt så är det lite väl hysteriskt mycket folk en dag som i dag.
Här är det sardinburkpacknings-varning x tusen!
Tidigt i morse var det dock något helt annat. Havet låg så stilla så stilla att det nästan var lite kusligt och stranden var nästan helt tom.
Och det var väl tanken för annars hade det var i princip helt omöjligt att genomföra Tylösand beachrun. Man kunde välja mellan 2, 7, 14 och 21 km. Jag valde 7. Vilket räckte. Kuta i djup, knölig sand är inte helt svettfritt om jag säger så.
Många från min klubb var där och vi hade förstås vår fina banderoll med. 🙂
Det här är verkligen inget superstort lopp (ännu) men insatserna och glädjen snålades det minsann inte på!
Faktum är att vi har roligt nästan jämt oavsett om man är elit eller nybörjare. Och på något vis lyckades jag knipa till mig en pallplats. 🙂
Såklart blev det simning med. Och massor av skratt!
Efter över 8 timmar där åkte jag tillbaks till stan i en till bristningsgränsen full (kokhet) buss. Om det här var en bra uppladdning inför morgondagen då ”det riktiga racet” är får tiden utvisa men en sak är till 100% stensäkert.
Jag kommer inte att frysa som förra året.
Kram från Ingmarie.
Jag tvivlade länge men det kom igen!
Ingmarie-vädret.
Även om det bara blir några få dagar till så är jag jätteglad över de som blivit och blir. Så enkelt är det att göra hela mig lycklig. 🙂
På Brottet var det fullt med folk redan tidigt på förmiddagen men det bra med att köra poolrun är att man inte behöver så mycket plats. Och det bra med varmt väder är att jag kan vara i längre utan att förvandlas till en isglass för även om det är en härlig bassäng så är den bra mycket kallare än de flesta. Don´t ask why för jag vet inte varför. Så länge jag kan minnas så har det varit så. Kanske helt enkelt för att man inte ska ligga i för länge? 😉
På Östra stranden var det också massor av folk men där är å andra sidan gott om plats både på stranden och i gräset.
Sand eller gräs. Bara att välja. Här är vårt lilla strandhäng just i dag. 🙂
Dessutom har man ju ett helt hav att simma i!
Jag och Micke brydde oss inte ens om våtdräkterna och då är det varmt för vi är lika stora fryslortar båda två.
Tror banne mig detta var ett av mina bästa simpass i år! Vi guppade fram så fint på vågorna med ”boyen” i släptåg. Inte utan att jag kände mig som en av de små fiskarna som simmade med oss.
I morgon blir det en annan beach med lite andra aktiviteter men med samma ljuvliga Ingmarie-väder om man ska tro på väderprognoserna. 🙂
Kram från Ingmarie.
Om man vill vara neggig, cynisk och krass så kan man tänka att livet är mer eller mindre en kamp mot (ständiga) stora och små hinder som kommer i ens väg. Man kan t.o.m tänka att det är kört så fort det inte blir exakt som man tänkt sig eller planerat för.
Eller så kan man vara en obotlig optimist som mest blir förvånad varje gång miljonvinstlotten visar sig vara en nitlott. Igen! Eller att solen inte skiner trots att väderprognosen sa regn.
Sån är jag.
Vägrar tro att något är kört fastän det kanske både verkar och är så. Helt enkelt för att jag tycker livet skulle bli så sjukt trist om jag tänkte på det viset. Plus att jag tänker att om jag bara håller i tillräckligt länge så kommer det förr eller (väldigt mycket) senare att vända och bli som jag vill och önskar. Det kanske inte blir exakt som jag tänkt mig men åtminstone mer nära själva målet än att det är helt kört. För inget varar som bekant för evigt. Inte ens eländet.
Ta vädret t.ex. Nu har jag varit i Halmstad i snart 4 veckor utan en enda ynka liten stranddag. Molnen, blåsten och regnet verkar ha parkerat sig här och t.o.m jag har börjat tvivla på om det verkligen är bästkusten.
Men så hände det! Solen och värmen kom. Inte ett moln på himlen och jag har njutit av strandhäng, sand mellan tårna och mys tillsammans med mamma och Ulf hela dagen.
Och just den här tillägnar jag cappuccino-fantasten numro one. Du vet, hon världens bästa Anna.
Många som en gång tränat mycket och/eller på hög nivå slutar den dagen det liksom ”går utför”. När tiderna inte längre förbättras och resultaten dalar. Nej, det är inte ”roligt” att bli sämre men vad är alternativet? Lägga sig ner och ge upp? Eller dö tråkdöden?
Som den obotliga optimist jag är så inser jag förstås någonstans att det är så det är, att mina toppår har varit, men jag vägrar ge upp! Gör jag det så kommer tiderna och resultaten garanterat att bli ännu sämre och hur kul vore det på en skala? Mål kan man ändå ha oavsett. Mina är att det ska vara skoj och lustfyllt, att jag ska hålla mig hel och frisk och att jag ska utvecklas inom så många olika områden som möjligt.
Det är bl.a därför jag envisas med mina intervaller och styrkepass. Jag kan ju så varför inte liksom? Tröttheten är densamma oberoende av farten så länge känslan är på den övre halvan av ”jobbighetsskalan”.
Däremot är jag noga med att vänta in kroppen tills den är redo för fortkörning. I dag var den tydligen det. 6 x 5 min + 12 x 15-15 + styrka på det där braiga utegymet.
Jag kommer heller aldrig att bli någon supersimmare men jag ska banne mig bli så bra jag bara någonsin kan. Att lära sig något nytt är ofta knepigt, särskilt när man inte är 40 längre, men det positiva är att man märker förbättring fort som attan i början. Nu är jag inte längre sist upp ur Nissans vatten efter simningen. Att det kan bero på att det har tillkommit fler nybörjare bryr jag mig inte om. 😉
Stort gäng som skulle med på kvällens Sommar-cup. De flesta körde hela Triathlon sprintdistansen men en del simmade ”bara” alt. simmade + cyklade och hoppade över löpningen.
Mattias har genomgång innan start.
Kram från Ingmarie.
.
