Coldswim

Lurad

Visst har Otto härjat runt rejält men mindre än jag trodde med tanke på hur han lät. I alla fall här. Det blev en del hinderhopp på löpturen i morse.

Jag fattade ju att det skulle vara en chansning att åka till Kristianstad för att åka tåg till västkusten men tåget skulle gå i tid enl. personalen och även anslutningen. Så jag åkte. Tyckte det flöt på fint och hann både slappa och plugga lite.

Så kom jag till Lund och skulle byta tåg. Hade nio minuter på mig så gott om tid. Men det var inställt. Nästa, en timme senare skulle dock gå enl. värdarna. Det skulle ställa till det lite men ändå funka. Jag skulle nämligen bli upplockad av lillebror för att vi skulle åka till pappa som är inlagd och sjuk.

Var i god tid till när tåget skulle gå 14.22. Kl 14.17 rullar ett SJ-tåg med samma destination in och jag minns att jag för några sekunder tänkte att jag kanske skulle ta det även om jag fick betala mer men eftersom det fortfarande stod att Öresundståget skulle gå så tog jag för givet att de inte skulle ställa in med så kort varsel. Plus att SJ-tåget ju verkade åka.

Jag hade fel. Tokfel.

Inte med SJ tåget för det åkte i tid, utan om att de inte skulle ställa in med kort varsel. Sex minuter innan avgång ställer de in. Hur är det ens möjligt?
Gick åter till värdarna som inte visste någonting om någonting. Varför det står “Skånetrafiken – fråga mig” på deras gula västar är för mig en gåta. De kunde inte svara på om det skulle gå några tåg ö h t, om det fanns ersättningstrafik, hur vi annars skulle ta oss vidare eller om man fick ta taxi. De kunde inte ens själva ringa Skånetrafiken för info. Jag försökte men det var såklart kö. Det enda de visste var att man fick vänta.

Med många frågor, inga svar och ont om tid fick jag bestämma mig snabbt. Chansa på att det kanske skulle gå något tåg så småningom men då riskera att ändå inte få träffa pappa men dock några andra i familjen eftersom jag skulle sova över i Halmstad, eller åka hem med nästa tåg.

Jag valde att åka hem. Bli fast i Lund kändes inte särskilt lockande…

Så där gick i princip en hel dag till att bara åka fram och tillbaka till Lund. När jag väl fick tag på kundtjänst så var det lika mycket goddag yxskaft där som hos värdarna så det var nog ändå bästa valet. Ofattbart att det kan och får skötas så här dåligt! Jag var ju långt i från den enda som drabbades och absolut inte en av de som drabbats värst. Jag förstår att vädret var jobbigt och svårt men dels hade allt lugnat sig och de hade haft tid att röja ev hinder, dels rullade andra tåg utan problem men framförallt var servicen och informationen under all kritik.

Nu hjälper det ju inte hur arg man än blir eller hur mycket man än skriker för de skiter i vilket. Den enda som drabbas är jag själv om jag låter besvikelsen och ilskan få övertag och fäste. Men jo, jag var arg! Jättearg! Tro det eller ej men jag kan lätt bli det. Dock rinner det av mig lika fort bara jag fått ösa ur mig det. När jag kom hem bytte jag snabbt om och traskade till gymet där Anders mötte upp. Händer minsann inte allt för ofta att vi är där samtidigt.

Det blev ett oväntat bra pass och jag testade bl.a lite nya rörlighets/styrke-övningar jag sett på Insta. (ag är en riktig härm-tjuv och kopierar ofta andras övningar. Men å andra sidan vet jag att andra gör det med mina så det jämnar nog ut sig.

Mådde utan tvekan miljarder gånger bättre efteråt men det som verkligen fick mig i balans var helt klart detta.

Kram från Ingmarie

Långpass på en måndag

I “löparvärlden” är söndagen den dag man “ska” springa långpass på. Fråga mig inte varför. Det har bara “alltid” varit så verkar det som. Det klassiska programmet är kvalitetspass tisdag-torsdag och lördag. Distans de andra dagarna, alternativt alternativträning/vila och långpass söndag. Det finns såklart andra mallar men detta är grunden i de flesta program. Nu för tiden gör jag ju lite hur som helst men någonstans sitter detta kvar i hjärnan så långpass en måndag känns riktigt busigt!

Redan under morgon-meditationen bestämde jag mig för att njuta till 100% av turen och strunta i både tid och distans. Det första var plättlätt men de där två sista visade sig vara svårare men det visste jag ju inte då.

Hemifrån till Äspet är det ca 4 km och där ingår även den enda delen som är mindre rolig. Man måste genom stan och även om det är hur pluttinuttigt som helst så upplever jag den som lite tråkig. Försöker verkligen muntra upp mig genom att titta på alla fina hus men det har hittills gått si så där. Tror det är asfalten och kullerstenar som liksom “förstör”. Jag vill ju bara ut i skogen!

Men sen alltså. Kronoskogen i Äspet lämnar ingen oberörd. Jag är fortfarande lika fascinerad av denna trollskog!

Här hoppar man också lätt på Skåneleden SL 6 till Nyehusen. Jag har verkligen längtat efter att få testa den men då har planen varit att springa one-way. Just i dag hade jag ingen chaffis som skulle kunna hämta mig och att försöka passa en buss som går en gång/timme är väl ungefär lika enkelt som att försöka klippa håret på sig själv.

Med facit i hand var det nog det bästa som kunde hända även om det blev fel väg så blev det rätt!

“Längs stora delar av kusten växer tallskog på de magra och sandiga markerna. Tallskogen är förhållandevis öppen och marken täcks med tjocka mattor av lavar och mossor. Floran är artfattig, men på öppna ytor växer sandnejlika, hedblomster och backtimjan.

Hela kusten kläds idag till stora delar med tallskog, men så har det inte alltid varit. Under medeltiden var behovet av trä och brukbar mark stort och succesivt öppnades den då ekskogsklädda kusten upp. På de öppna ytorna kunde vinden få tag i sanden och sandflykt blev ett stort problem för bönderna i trakten. I och med det planterades stora arealer tall under början av 1800-talet, vilket har lett till de tallskogar vi har längs kusten idag.

Vid de norra delarna går du genom Äspets naturreservat med vassområden, blandskog, kustdynlandskap och sandstrand. Längs leden i reservatets östra hörn finns en grund lagun som lockar många häckande och rastande fåglar. Här finns även ett fågeltorn med överblick av lagunen. 

De centrala delarna av etappen går genom kustens mäktiga dynlandskap. Sanddynerna, som ibland höjer sig över 20 meter, har bildats under många hundra år när landskapet var öppnare. I söder går du sedan genom Gropahålets naturreservat som är ett populärt friluftsområde, särskilt under sommaren.

Kuststräckan mellan Åhus och Kivik kallas Ålakusten. Här har ålfisket varit en viktig inkomstkälla. Fisket har gett kusten dess speciella karaktär med ålabodar och torkställningar för hommorna.”

Det är så sträckan beskrivs och om jag var kär i Åhus och dess omgivningar innan så är jag dödsförälskad nu. Jag tror jag dog lyckodöden 1786 gånger och låtsasköpte 368 olika hus. Bitvis var det en hel del tung sandlöpning men inte ens det brydde jag mig om! Här snackar vi njutning till 100%!

När man kommit förbi Yngsjö svänger leden höger in i skogen. På något vis lyckades jag missa de orange skyltarna men i stället för att springa tillbaka och leta så fortsatte jag på de minst sagt fantastiska stigarna i naturreservatet.

Så i stället för att komma till “vändmålet” insåg jag att det var himla bra att jag hamnat “fel” för när jag kollade närmare på kartan såg jag att jag på olika stigar och grusvägar kunde ta mig hela vägen tillbaka till Äspet genom skogen. På så vis blev det en runda i stället för fram- och tillbaka. Himla käckt!

En bit innan Äspet finns “Stora eken” där det sägs att ungdomarna förr samlats för dans och lek. Otroligt mäktig och det ska bli spännande att se den med löv!

Ojämn distans kan jag stå ut med men inte ojämn tid så för att få den jämn var jag “tvungen” att springa ett varv runt huset också. Ja sån är tydligen jag.. Gick alltså inte att strunta i det trots att jag hade bestämt det innan.
Varför just tiden är viktigast är för att den kan jag lita på (och det jag alltid mätt min löpning med) men gps:en vet man aldrig riktigt med. 2.50 i tid. 26 km – några meter på distans. Om sateliterna var på hugget vill säga…

En bra stund senare var jag tillbaka vid havet igen och då hade jag Anders med mig. Märkligt nog var det bara jag som tyckte det var en bra ide med lite havsbad… Stackars honom och alla andra som missar denna magi det innebär!

Kram från Ingmarie

Slutkörd

Rubriken låter värre än den är. Jag är slutkörd på ett skönt vis!

Det blev sent hem från jobbet i går vilket gjorde att det blev en ganska sen start på denna (lediga) dag. Jag har dock slutat bli stressad av det. Förr nästan skämdes jag om jag sov längre än till klockan åtta och tyckte hela dagen var förstörd. Helknäppt – jag vet!
Man hinner det man hinner och jag hinner nästan alltid mer än jag tror. I dag med.

Vädret hjälper helt klart till att ge mig ännu mer energi än normalt.
I går var det verkligen solskens-löpning!

Samma i dag och dessutom mycket varmare! Vi har haft två-siffrigt här och det behövdes inte ens några vantar. Då är det varmt. Dock har det varit lite blåsigare vilket verkligen märktes när det blev motvind. Skyller på den för att jag blev så galet trött. Verkligen snortrött! Så där så jag nästan stapplade på nedjoggen hem. Ändå sprang jag varken snabbare eller längre än jag brukar. Tror jag. Har i ärlighetens namn noll koll på hur långt jag springer eftersom jag räknar nästan allt i tid. 12 + 10 + 8 + 6 + 4 + 2 min. intervaller + upp- och nedjogg.

Blev nog inte direkt piggare av gympasset heller även om det gick väldigt bra! Känner mig stark och gillar (såklart) att jag kan lassa på med ännu lite mer vikter. Helt klart är det en myt att man inte kan bli starkare bara för att man blir äldre. Precis som det är en myt att man inte kan bygga muskler och bli starkare om man är vegan. Det är nästan alltid den första frågan jag får när det kommer fram att jag inte äter animalier. “Var får du ditt protein ifrån?”
Helt ofattbart att folk inte lärt sig mer. Det är ju 2023 och det finns inte bara oändligt mycket information om vego-kost utan även oräkneliga elit-atleter som är veganer.

Förutom belöning med mat, en liten tupplur, fylld kyl, ett nystädat hem och en tom tvättkorg, allt fixat av oss för vi har varken någon betjänt eller robot(-dammsugare) så har jag belönat mig med det allra bästa av de bästa. Ja du vet…

Det är fascinerande hur havet ändras från en dag till en annan! I förrgår var det så grunt att jag hade nog kunnat gå till Danmark. I dag blev det djupt direkt. Supercoolt! Ändå tror en del folk på att månen och naturen inte påverkar oss. En del tror t o m att vi kan styra naturen. Vad jag vet så har det hittills aldrig slutat väl.

 

Resten av denna kväll ska jag chilla. Eller nej. Vi hade ju ingen betjänt så det blir nog jag/vi som får hänga upp sista tvätten. Men det gör jag så gärna för hur det än är så är det ett stort privilegium att ha tvätt att tvätta och ett hem att städa. Lätt att glömma bort…
Samma med att känna sig slutkörd. Visst kan man vara trött ibland men det är antagligen ändå inte i närheten av hur många andra människor har det. Jag är det för att jag har lekt. Inte för att jag tvingats leta efter mat och vatten, gräva i ruiner, slava, av sjukdom eller ens hårt fysiskt jobb.

Så egentligen är rubriken bara lurendrejeri.

Kram från Ingmarie

 

Mörkt men ljusare

Tidig morgonlöpning betyder fortfarande mörkerlöpning men jag märker en stor skillnad på bara några veckor. Nu var det åtminstone ljust när jag gick på bussen. Det tar sig! Och havet är minsann bedårande oavsett tid på dygnet. Månen också.

När jag kom hem hann jag precis svira om, packa ner handduken och ta mig till gymet för ett Bodybalance-pass. Väldigt skönt och ett perfekt sätt att varva ner på. Jag minns första gången jag var på ett sånt pass. Det var i Albuquerque för många år sedan. Sen dess har jag varit på oräkneliga. En del releaser har varit bra, andra mindre bra och en del fantastiska. Jag har märkt att musiken har en stor betydelse för om jag ska gilla ett pass eller inte. (Inte bara när det gäller BB) Den som var i dag var helt ok och övningarna/rörelserna var väldigt bra. Kanske för att det var övervägande yoga-positioner.

Allra bästa nedvarvingen är ändå de där vinterbaden/kallbaden. Då försvinner allt som virvlar omkring i skallen. Man har ju liksom fullt sjå med att andas och som i dag även att se till att ingenting flög iväg.
Var inte i förrän klockan var nästan 17.30 men det var fortfarande hyfsat ljust. Det är en stor skillnad mot för bara några veckor sedan. Tjoho! Jag vet inte hur det är med dig men jag längtar som en tok efter våren och sommaren.

Kram från Ingmarie

Nästan skämmigt

Strålande sol, ljumna vindar och vårdofter! Då valde jag att träna inomhus! Två gånger t o m. Det är väl nästan straffbart på sån dumhet?
Först spinning en timme.

Lite senare en knapp timme styrka.

Jag lyckades inte ens få till badet i dagsljus! Men jag fick å andra sidan detta coola!

Och i ärlighetens namn har jag varit ute en hel del i solskenet. Tre ganska långa promenader så jag förlåter ändå min dumhet.

Kram från Ingmarie

Löpningens Dag 2023

Jag har nog aldrig velat så långt och nära inpå ett lopp som i dag. (Anders har sympatiskt nog velat lika mycket. haha!) Hela veckan har jag velat. När jag vaknade i morse velade jag. När vi åkte dit velade jag och när vi var där velade jag nog allra mest för även om jag fattat att det skulle vara kuperat och utmanande med gegga så hade jag inte räknat med att det skulle vara is. Du vet blankis. Så där glashal så när det går uppför/nerför måste man hålla sig i något för att inte kana iväg. Wintercross run går på Swampabanan som är en känd motocross bana där det går både SM och VM. Dvs det är ingen enkel bana ens om man har hjul att ta sig fram med!

Gyttja kan jag hantera hyfsat. Det är halt men gör åtminstone inte ont när man vurpar. Branta backar är inte några problem men is är en mardröm. Jag var sekunder från att inte ens starta för jag var helt ärligt rädd. I min skalle blir det ju liksom inte bara en liten vurpa. Nej den skenar iväg och jag bryter både rygg, armar och spräcker skallen så det blir tut-tut bilen till närmsta IVA och sen ligger jag där och kan aldrig mer ens stå. Sånt händer faktiskt! Så ja du fattar va? Det var mycket krafter som gick åt bara att ta ett beslut. Tur att jag inte visste där och då exakt hur branta backarna var… För jo, jag startade. Två gånger t o m! Först ett varv (4km) och sen två till. Enda målet var att åtminstone klara ett varv med alla ben i behåll.


De proffsiga hade såklart dubbar men mina fötter börja gråta bara av tanken på något sånt. (Vilket är bra på så vis att jag aldrig ens behöver fundera på om jag ska/inte ska det.) Det var en extremt lugn start. Det var inte bara jag som fick hålla mig i staketet för att komma uppför den första ishala backen vilket genast gjorde att det kändes lite bättre. Jag må ha varit en av de äldsta där men jag ville ju inte vara en av de mesigaste. Haha. Efter andra backen började berg- och dalbanan. Upp-ner-upp-ner-upp-ner, kurvor hit och dit och jag hade ingen aning om var jag var till slut. Mitt enda fokus var att inte trilla. Efter drygt 3 km (tror jag) och en riktigt brant lerbacke uppför kom en ännu brantare och lerigare nerför och det var då min svindel satte in. Helst hade jag velat skippa den helt, eller åtminstone åka på rumpan ner, men på något vis tog jag mod till mig och hakade på de andra. Och klarade det! Väl i mål var jag inte ens trött. Backar alltså! Älskar dem!

Det var en hel timme mellan starterna så det fanns gott om tid att ladda om. På gott och ont. Man hinner ju bli seg också så jag joggade runt för att hålla värmen och energin vid liv. Anders kom i mål lite efter och var lika glad han! (Men han nöjde sig där.)

De andra två varven var ännu roligare! Dels hade en del is hunnit tina bort så det inte var riktigt lika halt och dels blev jag lite modigare. Faktum är att de varven gick snabbare än mitt första trots att de var två och trots att jag borde varit tröttare. Men vet du, jag blev aldrig trött. Jag pinnade på så mycket jag bara kunde i backarna när det var “säkert” och kröp på alla fyra när det krävdes för att inte åka baklänges. Sista varvet sprang jag om en efter en och hade jag bara kunnat springa som jag velat hela loopen hade det garanterat gått ännu fortare för jag kände mig urstark!
Jag var skitnöjd i mål! När man gjorde båda vann man “Dödsskallen”. Det blir något att berätta på hemmet när den tiden kommer.  Hamnade någonstans i mitten på båda loppen men först bland oss mer mogna damer. (Dvs 50+) Börjar nästan fundera på om detta kanske är min nya grej! Minus halkan vill säga. Att jag klarade backarna så bra tackar jag styrketräningen för. Åhus är ju liksom inte jordens mest kuperade… haha!

Det här vill jag göra om! Wintercoss Run är verkligen ett riktigt terränglopp och får lätt 5 av 5 stjärnor. Trivsamt, roligt, festligt och extremt välarrangerat! Ett extra plus för solen!

 

Nu var det så himla bra att jag dessutom hade vunnit en “After Run” på Trydes som ligger några stenkast från banan. Ännu en pärla som är ett måste att besöka om man är i trakterna. Jättemysigt och supertrevligt. Maten var outstandning (vego!) och dessutom bjöds det på vackra hemgjorda semlor!

När man sprungit lopp får man ha sin(a) medalj(er) runt halsen. Det är sen gammalt. 🙂

Sen blev det som det så ofta blir. Badviruset grep tag i mig. Vi var först inom Simrishamn men där var vågorna så höga att jag inte vågade. (Hade väl förbrukat allt mitt mod…) Men i Kivik, där blev längtan stillad!

För mig har detta varit ett perfekt sätt att fira inte bara Löpningens dag utan även livet och att vi bor i Skåne!

Hur har du firat?

Kram från Ingmarie

Tjattret i skallen

Jag tror det är lätt hänt för de flesta att man börjar jämföra sig både med andra och det som varit. Du vet sånt som “andra kan så mycket mer än mig och gör allt mycket bättre” alternativt “jösses vad jag springer långsamt trots att jag tar i”.

Hjärnan är fantastisk men den kan verkligen ställa till det om man låter den tjattra på okontrollerat. Nu är det ju dock så bra att det går att tämja den, t.ex med meditation och mindfullness, för att inte helt låta sig luras och tryckas ner. Det där pladdret är ju faktiskt oftast inte sant. Därmed inte sagt att det alltid är enkelt att ändra tankeriktning eller att man inte ska vara ödmjuk. Hybris kan vara bra ibland men oftast inte. Man måste också öva och träna mer eller mindre varje dag för att behålla “spänsten” i skallen. Dvs som med all färdighet man vill behålla.

Jag kan ganska ofta känna att jag inte kan ett skvatt på jobbet, särskilt nu när jag är ny och alla mina kollegor är fullblods-proffs, men med tanke på att jag varit inom vården sen mitten av 1980-talet, sjuksköterska sen 1990 och IVA-syrra sen 2003 så borde ju något ha fastnat… (Väl??) I grund och botten tror jag det i mångt och mycket handlar om min rädsla att göra fel och därmed kanske skadar en människa. Dessutom ogillar jag att inte ha full koll och kontroll på jobbet. Helst vill jag kunna allt i går men fattar förstås att det är omöjligt. Ingen kan allt men ändå tror skallen att det är så. Tramsigt, jag vet, och jag jobbar på att inte vara så hård mot mig själv där samtidigt som jag naturligtvis måste lära mig så mycket som möjligt så fort som möjligt. Ibland känns det som en svårare balansgång än att gå på lina…

När det gäller träningen i allmänhet och löpningen i synnerhet, är det också mycket tjatter i skallen emellanåt. Onekligen jämför jag mina tider mot förr, dvs de få gånger jag kollar, och får då verkligen svart på vitt att nutidens intervaller går ungefär lika fort som dåtidens långpass. Man kan ju deppa ner sig direkt redan av det men jag har valt att tänka annorlunda.
För mig är känslan det viktigaste. Dvs det ska kännas bra och roligt att springa. Är inte den rätt spelar det ingen roll hur snabbt/långsamt det går.
Sen påminner jag mig ofta om att aldrig ta något (eller någon) för givet. Det jag tycker är långsamt nu kommer en dag var snabbt. Det kommer också komma en dag då jag inte kan springa över huvudtaget. När jag tänker på det är jag ännu mer tacksam.

I går sprang jag intervaller på elljusspåret innan jobbet. 20 x 1 min. med 30 sek gå-joggvila. Farten var som den var men känslan var riktigt bra!

I dag blev det ett oplanerat halvlångt pass. Solen sken, jag hade medvind nästan hela tiden och passade på att kolla in en plats jag ska nyttja i påsk. (Den spännande fortsättningen kommer!) Tacksam över varenda minut.

Vinterbad kan också betyda en hel del pladder i skallen. När jag går mot vattnet hör jag ofta “men oj vad kallt det är i dag, jag kan nog inte ens ta av mig kläderna”. När kläderna är av fortsätter det. “Men oj vad kallt det är, jag kan nog inte gå i”. Sen går jag i och fattar inte vad hjärnan har hållit på med för hittills har jag aldrig skippat det eller ångrat mig. Tvärtom börjar jag genast planera och längta till nästa gång.

I dag var det dock inte ens ett mummel där uppe mellan pannbenen. Fanns liksom inget att ens fundera på en sån här dag!

Vad och hur gör du med tjattret i din hjärna?

Kram från Ingmarie

Ny vecka. Igen

Måndag igen. Och snart februari! Det är väl både bra och dåligt antar jag. Bra på så vis att snart är det vår och sommar igen (hurra!) men dåligt på så vis att tiden går så oerhört fort att jag nästan inte hinner med.

En ledig dag försvinner i ett nafs. Kutade en omväg till gymmet och den snabbaste vägen hem. Perfekt kombo tycker jag.

Mellan ett besök hos min nya favvo-terapeut Felix på Pluspraktik och och en härlig stund i min lilla “målarstudio” tog jag mig till havet. Friska inlandsvindar så den största utmaningen var att se till att kläderna inte flög iväg. (Det gjorde de inte. haha)

Hur har du börjat din vecka?

Kram från Ingmarie

Balsby – Lerjevallen (med knorr)

Mitt Skåneleds-upptäckande fortsätter och i dag blev det SL6 mellan Balsby och Lerjevallen. Det är tre etapper och den första börjar egentligen i Kristianstad men jag var inte alls sugen på att kuta så mycket asfalt och ännu mindre förbi en stad. Med facit i hand var det tur jag tog det valet för annars hade mina fötter nog helt gått i strejk…

Jag visste efter att ha läst om rutten att den skulle gå en hel del utmed den gamla järnvägen men jag var inte beredd på att det var så långt och så mycket asfalt. Tror inte de som gör de fina beskrivningarna vet det heller för det kändes som om asfalten var väldigt nylagd. Hade jag haft Annas sällskap hade dessa första 10 km varit en baggis men när man bara har sina egna tankar att lyssna på kan det bli en smula enformigt med pannkaksplatta asfaltsrakor. Å andra sidan är det garanterat karaktärsbyggande och fötterna höll sig glada så jag har egentligen inget att klaga på.

En bit innan Arkelstorp rättade det dock till sig. Rejält! Nu snackar vi fina skogsvägar med hästhagar, mossbeklädda gärdsgårdar, stigar, backar, gulliga små byar med hus i alla storlekar och former. Plus en massa roliga vägnamn.

Islandshästar!

Ardenner!

Glömde ta bild på “Korta Inger” och “Lille Pär”. 🙂

När man närmar sig Lerjevallen kommer man på några av alla de spår som finns där. Sista biten till sjön är nerför den fd skidbacken!

För att njuta lite till tog jag även ett varv runt sjön innan jag mötte upp Anders som roat sig på egen hand på spåren där. Lerjevallen var en otippad pärla! Här kommer vi garanterat att hänga mer.

Jag hade ställt in mig på att äntligen få bada i en sjö och fick nästan lite panik när jag såg den var istäckt! Men det finns fler med samma längtan för det fanns ett perfekt hål vid badbryggans stege!

Hela festen avslutades med fika på värmestugans veranda. Underbart!

Men jag blev frusen. Trots rumpvärmare och full värme i bilen, en extra sightseeing-sväng för att nyttja den där värmen, storhandling med både mössa och vantar frös jag så jag skakade. Ändå ville jag simma!
Ja, jag håller med om att det är en smula konstigt… Men det dröjde inte många minuter innan coach Håkan gjort så jag fått upp värmen. Jätteroligt och jättejobbigt pass som jag inte ångrar en sekund att jag var med på. man gör ju sällan det. Inte ens fastän tänderna skallrar.

 

Kram från Ingmarie

Grattis till mig!

Ett år till på jorden och som vanligt tycker jag det var nyss jag fyllde år! Vad hände liksom? Faktum är att det hänt ganska mycket detta 56:e år. Jag har slutat på jobba på SÖS, frilansat, flyttat och börjat på nytt jobb, jag har varit på löparäventyr, köpt en lägenhet/fritidsboende, fått nya vänner och “tappat” några, tagit farväl av nära, skapat och sålt tavlor, legat inlagd på sjukan, satt Pb i marklyft, blivit intervjuad ang att det är något som inte stämmer med de så kallade covid-vaccinen, gjort en crosstraining-utbildning, coachat, varit kattvakt, slutat färga håret, varit på målarkurser och en massa andra grejer.

Livet alltså!

Nu för tiden älskar jag det men du som varit här ett tag vet att det inte alltid varit så. Vissa perioder har jag varit djupt nere i det jag kallar “svarta hålet” där precis allt är tomt, mörkt och meningslöst. En känsla som är helt omöjlig att beskriva och som jag hoppas jag aldrig ska behöva känna igen.

Att ta sig ur det där har inte varit lätt men helt klart värt det. (Alternativet är inget alternativ egentligen…) Jag älskar livet innerligt mycket och längtar verkligen till morgonen när jag går och lägger mig. Märkligt hur det kan vända ändå. Men jag hade aldrig klarat det ensam utan Anders, min familj och de vänner som stöttat mig och funnits där hela tiden. TACK!

Kanske är det “tack vare” de där mörka åren som livet känns extra ljust och värdefullt nu? Jag vet inte men jag vet att jag älskar att fylla år även om jag inte gör något speciellt. Faktum är att den har varit lite som vanligt men med extra piff.

Har kört intervaller på skjutfältet. 4 x (5-3-1) min. Kändes riktigt bra och var bland det snabbaste jag kört på ett bra tag. (Därmed inte sagt att det var “snabbt”. haha)

Dödade sen benen helt på gymet med en timmes svettfest!

Blev belönad med en födelsedags-drink av gymet! Proteinpulver, havremjölk, vanilj och blåbär. Ruskigt god!

Självklart blev det även en liten simtur. Grått, stilla och bedövande vackert.

Har även fått en gigantisk bukett rosor och presenter som gjorde att jag trodde jag fyllde jämt!

Ingen tårta men (vegan)kaka och semla funkar lika bra, eller hur?

Tack alla som har grattat mig på ett eller annat sätt i dag. Jag uppskattar det jättemycket!

Kram från Ingmarie