Happy life

Same same onsdag

Det vill säga intervall-onsdag!

Och egentligen behöver den ingen närmare förklaring. Intervaller är intervaller och intervaller är jobbigt. Annars är det väl liksom inte intervaller?🙄

Det blev 2-minutare på (de o-platta) spåren i Nackareservatet. 12 för att vara exakt. Vilan var 1 min gå-jogg. Avslutade med mjölksyrestinna hopp&skutt-övningar i backe.

Simpass-intervallerna var inte lika ”långa” men jag blev skittrött ändå. Både av intervaller och de där hypoxi-övningarna. Ändå är det skitskoj på något ytterst märkligt vis. Eller kanske just därför…

Och så perfekt att kunna köra innan ”alla andra” kommer dit. Då var jag istället på Sats och vickade ett lugnt och fint yin-yoga pass.

Balansen mellan Yang & Yin är med andra ord återställd. Igen.

Kram från Ingmarie

SuperTuesday

Oktober har börjat med en rivstart som heter duga och fortsätter den så här kommer den utan tvekan bli min en av mina allra bästa hittills i livet.

Gyma på SoFo är alltid skoj. Spelar ingen roll om det är tidig morgon , mitt på dagen eller sen kväll. När jag är där blir det alltid bra pass just för att jag blir så inspirerad av allt och alla där.

Även i dag!

Kanonbra dag på jobbet, snabbt hem och ombyte till årets Sickla Swimrun Final. Sorgligt såklart för det här är ju en av de roligaste träningarna jag vet! Och kanske det också är årets sista Swimrun. (Dock högst osannolikt när jag tänker efter…)

Jag tog på mig all utrustning jag har innan jag cyklade iväg för att absolut inte frysa varken före, under tiden eller efter. Det är förvisso fortfarande tvåsiffrigt både på land och i plurret men jag chansar inte!

Blev ett riktigt stort gäng. Vi är

Många med samma passion!

Tre saker kan direkt konstateras.

Ett: Vi människor har väldigt olika temperaturer. Gissa vem som hade mest kläder och som höll på att frysa ihjäl bara av tanken att simma utan våtdräkt!?

Två: Den där Dryroben är en ruskigt bra grej! Höll mig varm före, värmde mig efter och gjorde så jag slapp stå och huttra under en handduk när jag bytte om. Helt klart en av mina bästa investeringar!

Tre: Det mörknar tidigt nu och när det mörknar så blir det väldigt mörkt i skogen och vattnet om det inte finns belysning. (I och för sig inte direkt någon raketforskning som behövs för att begripa det…😜)

Men man vänjer sig och våra käcka lysmaskband gjorde att vi både såg varandra och var vi skulle gå upp efter varje simning. Ju mörkare det blev ju bättre syntes de. Superhäftigt!

Det blev en dryg timme i lagom fart och nej, jag frös inte nämnvärt. Men jag svettades inte direkt heller om jag säger så… Första simningen är alltid ”värst”. Ungefär som första intervallen. Man tror man ska dö en smula och undrar hur i all sin dar man ska orka! Men så kommer man in i det och liksom bara kör. Samma sak med simningen. Det är kallt men efter någon minut har kroppen fattat och slappnar liksom av. Lite i alla fall. Fötterna en den mest besvärliga kroppsdelen för mig så där får jag försöka komma på en bra lösning. (Ska bl.a testa mina neoprenstrumpor.) Resten av kroppen var ok men som sagt var, utan Dryroben efteråt vet i sjuttsingen om jag fått upp temperaturen ens nu många timmar senare. Tror förresten jag måste skaffa en bunt med sådan där lysmasklampor. De är ju roliga!

Är det the Grand Final så är det och även om just denna var lite sorgesam, nästa Sickla Swimrun är nämligen inte förrän 1/5 nästa år, så firade vi med ett supertrevligt, och vansinnigt mättande, besök på Urban Deli. Den där rödbetsburgaren satt fint kan jag berätta! Extra plus att det inte var dresscode. Våtdräkterna var förvisso av, och vi var ju inte direkt varken svettluktande eller orena, men jag fortsatte mysa i min Dryrobe. Fast jag tog faktiskt av mössan. 😀

Tack Janne för att du fixat allt så fint med gratis gemensam superskoj träning sen i våras varje vecka. Och nu denna fantastiska avslutning! Du är en pärla!!!

Och tack för bilderna både Janne och Claes! Blir fint att kunna titta på under vintern för att påminna sig om att snart händer det igen.😍

Kram från Ingmarie

Yang och Yin IRL

Det kan säkert låta klyschigt men med åren har jag försökt att mer och mer verkligen följa mitt hjärta, min magkänsla och intuition. Oavsett vad det gäller. Och faktum är att när jag gör det, på riktigt, så blir det aldrig fel. Aldrig!

Därmed inte sagt att det är så himla enkelt. Hur det än är så är vi ju liksom ”styrda” av både tid, pengar, förpliktelser och annat som vi tror vi ”måste”. I alla fall är det så för mig. Så är man inte uppmärksam är det väldigt lätt hänt att man gör något som man tror man vill bara för att omgivningen intalat en, men hade man stannat upp bara en kort stund och lyssnat inåt så hade man insett att man egentligen vill något helt annat. Någon som känner igen sig?

Jag tror mycket handlar om att våga. Malin skrev så fint om det för inte så längesedan. Hur svårt det kan vara att bryta upp från någon/något trots att man innerst inne vill. Trygghetsbehovet är stort och starkt hos de flesta av oss och absolut inget ”fel”. Men ibland måste man hoppa och flyga lite osäkert för att komma vidare tänker jag.

Och det behöver inte vara så vansinnigt stora hopp! Man måste ju liksom inte säga upp sig från jobbet, sälja sitt bohag och flytta utomlands för att det ska räknas!

Det räcker fint med att t.ex köra några fler varv på min ”Galgbergstrappor-runda”. Jag räknade trappstegen och fick dem till 189 men ser att jag skrev 197 förra gången. Men skit detsamma. Många är de! Och efter 15 varv var de ännu fler. Mina ben var som överkokta makaroner på hemvägen och jag var tvungen att pausa i trapporna upp till lyan. ( Jo det finns hiss men den ”får” jag bara använda när jag har packning och nyckel räknas inte dit… Samma regel oavsett var jag är.😜)

Det var svettigare än jag trodde det skulle bli, höstvindarna är ju ändå här till fullo, så den där smarriga återhämtningsdrycken jag kör med var ovanligt god!

Sen var planen så sent som i går kväll att jag skulle ta tåget tillbaka till 08a land men jag hade fått syn på detta.

Tankarna surrade runt som i värsta retade getingboet och jag vände och vred på hur jag skulle göra. Visst ville jag men det kostar ju och skulle kräva omplanering. Men mitt hjärta fullkomlig skrek ”stanna och gå” så det var faktiskt bara att lyda. Pengar är bara pengar och kalendern går att ändra på.

Och vilken tur att jag lyssnade på hjärtat! Och min magkänsla och intuition. För vilken eftermiddag det blev! Makalös!

Todd Grube är en av få som lärt sig den ”riktiga” Yin-yogan som den är från början. Som så mycket annat har den ”moderniserats” och det är väl i och för sig inget fel i det men mycket går då också förlorat.

Jag lärde mig massor som jag kommer ha nytta av både privat och när jag lär ut. Och gissa om jag är sugen på mer…?

Todd, jag, Pernilla och Mikael.

Pernilla är just den yogalärar-Pernilla jag skriver om här i tid och otid och Mikael är både en fantastisk yogalärare och ägaren till hela härligheten.

En bättre avslutning på september 2017 än så här kan det inte bli om du frågar mig! Inte heller en mer Yin- och Yangbalanserad. ❤️

Kram från Ingmarie

Lätt(?)road

En annan grej jag funderar på förutom den där boken, och en miljard andra saker, är om jag är alldeles ovanligt lättroad.

Inte så där så att jag nödvändigtvis skrattar men så där så jag blir pirrigt glad i magen.

Umgås med vänner är ju ganska ”normalt” att bli glad av. Liksom att se roliga filmer, uppleva en vacker plats eller få ett fint litet meddelande av något slag.

Men hur är normalt är det att bli lyckorusig av att få träna på ett gym?

Eller köra vattenlöpning runt, runt, runt i en bassäng.

I bästa fall kan man få byta varv emellanåt om man är solo i plurret. Eller lyssna på när andra babblar om precis allting. (Skulle kunna bli en bok av det också…) Annars händer det inte så mycket. Man bara rantar på.

För att inte tala om att simma fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… ja du fattar. När man vattenlöper så ser man åtminstone omgivningen. När man simmar ser man… kakel! Och en svart fet rand med lite streck tvärs över emellanåt. Och kanske något litet plåster, en hårsnodd, ett mynt eller något annat spännande.

Men det är kul! På riktigt! Och supersocialt! Extra skoj blir det när jag som i dag hade sällskap av bästa Micke. Tiden bara flög i väg!

Och kanske det är minst lika oförklarligt att man kan tycka 90 min toksvettig yoga i en verkligen hot sal är bland det roligaste man kan göra en fredagskväll. Men den som upplevt Pernillas klasser på Yogainstitutet vet precis vad jag menar.

Bästa Maria vet! Hon är nämligen minst lika lättroad som jag.

Fyra pass på en dag. Jag kanske inte bara är ovanligt lättroad. Jag kanske även är ovanligt lättövertalad. Särskilt av mig själv. 😳

Kram från Ingmarie

Jag har en idé!

Börjar på allvar fundera på om jag inte borde skriva en bok om allt som finns för kropp & själ, och det där emellan, i Halmstad.

Staden med tre ❤️❤️❤️.

Att det är en galet bra stad om man vill träna har väl varenda kotte som läser här förstått för längesedan. Och sånt är viktigt!

Dagens löprunda kändes tung och seg men själva turen var fantastisk! Jag kan nog komponera ihop vilken typ av runda som helst här.

Hos Sven-Bertil på 4welness får man helservice av absolut hela kroppen. Lite svårförklarligt hur (läs gärna på länken) men han och guru-Danne jobbar typ lika. Fast ändå inte… Äsch, prova vet jag!😄

Sen är det ju Yogainstitutet.The most sweet and sweaty place i detta land. Lika fantastiskt varje gång jag är där. Både för in och utsidan.

Detta är ju bara en promille av allt så nog är min idé ganska bra? 😄 Ska ”bara” hitta ett förlag som tycker samma först.

Kram från Ingmarie

Höstsommar

Tror banne mig det är samma utetemperatur nu som de gånger när jag var här i somras. Något är crazy…

Men oavsett så är hösten här och även om jag är a summergirl ut i minsta cell så är jag vansinnigt tacksam att jag kan springa i denna färgmagi som naturen bjuder på!

Synd nog hade Spis & Deli tagit in sina utemöbler men med bästa sällskapet av super-Sara, och en toksmarrig vego-lunch, så spelade det ingen roll. Och kaffet tog vi ute.😍

Framförallt är det väl förändringen av dagsljuset som gör att man vet att hösten är här. Tycker inte det var så himla längesedan det fortfarande var ljust kl 22 men innan jag var klar med kvällens coachpass så var det kolsvart. Ändå var klockan bara 19.30. Men det var faktiskt lite mysigt!

För att inte tala om hur kul det var att få drilla sina goa klubbisar. Jätteglad att så många kom!

Kram från Ingmarie

Hemma i hemstaden

SJ fixade så jag kom 1,5 timme sent till familjemiddagen i går men jag kom åtminstone fram. Man får vara tacksam för sånt i dessa tider. 😜Och det fanns mat kvar till mig. Så det blev bra till slut och det är så himla skönt att vara här igen.

Det är värsta sommarvädret och även om jag dels knegat, och dels förlagt all träning inomhus, så är det superhärligt. Lite dålig planering av mig men jag vågar inte spänna bågen för hårt med löpträningen även om ryggen känns helt ok nu. Det kommer ju fler fina dagar och fler chanser till uteliv. I flera timmar hade jag dessutom sällskap av goaste, roligaste, sötaste och härligaste Morgan. Det hjärta som inte smälter eller blir lyckligt av honom hoppas jag inte finns för då är det illa…

Körde poolrun i ”egen” bassäng och styrka på nyrenoverat gym vilket minsann inte är fy skam. Hade senaste fintröjan på också!

Måndag i Halmstad betyder numera simpass x 2 med klubben på Halmstad arena. Bara så du vet om du har vägarna förbi. 😍

Första timmen är det fokus teknik med min superduper swimrunpartner Peter. Skitskoj! Kände mig stark och var för en gång skull varken sämst eller sist.

Direkt efter är det 90 min. extra allt med Pedda. Han som simmat i OS. Say no more liksom…

Jag vet inte riktigt hur mycket andra pallar men efter nästan två timmar (3 om man räknar in förmiddagen) var jag rökt, slut och väldigt färdig med bassänglivet.

Men också ruskigt nöjd!

Och helt inlåst har jag ju såklart inte varit. Frakten mellan allt sker ju tack och lov utomhus och det här kan väl få vem som helst att dö lyckodöden?

Kram från Ingmarie

På väg men stoppad

Just i detta nu är jag fast i Skövde. Något jox på tågspåret framför oss. Tröttsamt… Särskilt när jag längtar hem så mycket att det gör ont magen och det finns risk att jag missar familjesammankomsten. Och jag som tyckte det rullade på så fint…

Håhåjaja. Bara jag kommer fram till Halmstad i dag så är jag ändå nöjd. Turligt nog var morgonen riktigt härlig med jogg och rörlighetsträning i bästa skogen. Så länge kroppen är glad är jag också glad.😍 Hellre oont och fast på tåg än tvärtom om jag måste välja.😜

Har jag tur blir nästa inlägg från ”hemma”.

Kram från Ingmarie

Lidingöloppet 2017

När Rubin på Urban Tribes ringde i onsdags för att fråga (igen) om jag ändå inte kunde tänka mig vara farthållare för 3-timmarsgruppen på Lidingöloppet var jag egentligen fortfarande ytterst tveksam. Och ofattbart nog lite osugen. 😳

Inte för varken sträckan eller backarna, jag har ju gjort det där loppet några gånger, utan mer för ryggens skull. Hur det än är så sliter 3 timmars löpning bra mycket mer än 4-5 timmar Swimrun. Samtidigt så är 3 timmar på LL en väldigt ”bekväm” fart. (För mig. )  Och det var ju det där att jag är tokenkel att övertala när det gäller sånt här. Rubin sa också att jag inte ens behövde fullfölja och även om jag innerst inne visste att det inte skulle hända att jag hoppade av så var det ju lite skönt att veta. Lidingö är ändå Lidingö och en nästanläkt diskbråcksrygg är just bara en nästanläkt diskbråcksrygg.

Så jag sa alltså ja och var en av alla som tog bussen från Ropsten ut till Lidingövallen i förmiddags.

Det här är världens största terränglopp, tror det totalt är nästan 30 000 startande, och det är extremt välorganiserat. Det går liksom nästan inte att komma, eller göra, fel någonstans.

När man är farthållare har man även lite specialare som t.ex VIP-fil och särskild tröja. Vi var flera med samma uppdrag i de olika klasserna och Rubin såg till att allt funkade och att vi fick bra med pepp.

Det är nämligen inte helt enkelt att vara pacer och särskilt inte på ett så kuperat lopp som LL. Hålla jämn fart kan man tokglömma direkt. Och har man bränt sig under de 2 första milen är risken stor man kroknar rejält på den sista för det är då loppet verkligen börjar!

Min plan var att ligga på plus innan sista milen och jag skötte mig perfekt om jag får säga det själv. Ca 82 min på halva och över 70 min tillgodo på sista milen. Jag tycker verkligen jag tog det så lugnt jag bara kunde men ändå fick jag bromsa, bromsa, bromsa. Dels dras man såklart med, dels var benen oväntat pigga och dels var det så himla skoj att jag fick extra energi bara av det. Och de där gelen.

Har aldrig upplevt ens hälften så bra. Tror det är dunderhonung i dem. Eller något. 😀

Sista 5 km sprang jag mest och peppade alla stackare som stod vid kanten med krampande ben och på upploppet höll jag igen och ägnade mig åt att vinka och heja. Sluttid strax under 2.55 så ganska nära!

Tycker i alla fall jag skötte mig ruskigt bra och bättre långpass kan man ju nästan inte få!

En annan bra grej med detta fina uppdrag är att man får tillgång till huvudsponsorns fantastiska VIP-lounge. Den buffén är utan tvekan en av de bästa race-bufféer jag någonsin upplevt. Exakt lika bra som förra året! Massor av vegoalternativ och så god att man liksom dör gottedöden mest hela tiden. Dessutom vansinnigt trevligt!

Men inte nog med det. Man får massage också!

Ja du fattar va? Vilken perfekt dag!

Och som någon sa: undra om det finns någon annan (quinna) som sprungit detta loppet på tider mellan 2.10 och 2.55? Det är banne mig värt en medalj bara det!

Tusen tack Rubin och TCS för att jag fick göra detta fina hedersuppdrag!

Kram från Ingmarie

Julafton i september?

Tomten är tidig som attan i år eller hur förklarar man annars en sån här dag?

• Har fått ett bautapaket fyllt med ”godsaker” från Mighty sport. Jag kommer ha extra energi och näring låååång tid framöver nu! 😍

•Ett helt fantastiskt vattenlöp-simpass mitt på dagen. Skulle kunnat simma forever and ever and ever and ever and… ja du fattar.😍

• Hot vinyasa samtidigt som regnet strilar utanför. Sjukt lyxigt! Och så sköööööönt.

• Möjlighet att gratis få köra Allgau Swimrun om 2 veckor. Jag och Peter vill förstås men plånboken skriker noooooooo. Så där var det bara en halv julklapp. 😜

 

• Besök på bästa Trispot! Igen. Denna gång var det dock även å jobbets vägnar men jag har även lånat med mig två par Hoka-skor för att testa. Rent spontant satt de som gjutna och jag hoppas verkligen, verkligen de funkar på mina krångelfötter.

• Förfrågan en andra gång om jag vill vara farthållare i morgon på Lidingöloppet. Jag hade faktiskt sagt nej innan, för ryggens skull, men jag är ju inte bara galet lättroad. Jag är även galet lättövertalad när det gäller sånt här. Dealen är att jag får hoppa av om jag vill och behöver.

Så jag sa ja!

Det är svårt (kanske t.o.m omöjligt) att tacka nej till långpass med service, sällskap, vacker runda och gratis mat efteråt. 😄

Efter allt detta är frågan förstås om tomten kommer på den ”riktiga” julafton också…

Kram från Ingmarie