Jag är ingen ängslig typ när det kommer till att kuta ensam oavsett om det är på nya platser, i mörker, i värme, i kyla, i skogen eller var det nu är folk kan oroas över. Under alla mina 35 + år som löpare då jag kutat på de mesta skumma och udda ställen man kan tänka sig så runt om i hela världen så har det (peppar,peppar) aldrig hänt något “farligt”. Kanske är jag naiv men jag vägrar liksom låta rädslan ta över om jag vill springa. Men bara för att jag är orädd betyder det inte att jag inte är försiktig. Naturligtvis måste man tänka sig för och inte utmana ödet i onödan.
I denna del av världen finns några av jordens farligaste djur och det kan bli oerhört varmt. Det gäller att ha vätska med sig oavsett aktivitet och aldrig ge sig ut i vatten som saknar bevakning/är absolut säkra eller kuta obanat. Wellington National park ligger ca 5 mil öster om Bunbury och vi var där faktiskt en gång förra året när Mattias körde en Tri-tävling. Jag både kutade och simmade där då men missade helt att det är trail-Mekka. Om jag nu varit en ängslig typ hade det antagligen inte blivit någon löptur där. Det finns ju massor att oroa sig för om man är på det humöret. Ormar, spindlar, felspringningar, värmeslag, vätskebrist och säkert något mer som jag inte kommer på.😜 Själv tänker jag mest åh vad härligt att få springa i skogen!
Så jag fick en karta och jättebra info av damen på Caféet och satte av. Planen var att springa två olika trails och så blev det. Och vilken runda jag fick! Kuperat, välmarkerat, svettigt, makalöst vackert och perfekta stigar!
Vattnet räckte precis till “mål” men jag får erkänna att jag snålade rejält på slutet. En liter på ett 2-timmarspass i 33 grader är lite klent.😜
Colan från caféet och badet i Long pool satt väldans fint kan jag berätta. För oss båda. Stackars Anders får ju stå ut med att vänta på sin springsugna sambo och det kan vara nog så svettigt…. Särskilt när man är vansinnigt både orm- och spindelrädd.
Och nej, jag såg inte en enda orm. Däremot en känguru! Hur det var med spindlar vet i sjuttsingen. Det var i alla fall gott om spindelnät.😜
Det andra jag överlevde var inte lika “äventyrligt” men nog så jobbigt. Och utmanande. Intervallsimning med Simon, Mick och Mattias tog det sista av mina krafter denna dag. Milda makter så mycket mjölksyra man kan få av att veva med armarna! Men kul var det! Och säkerligen extra nyttigt för mig som helst ligger och messimmar.
Kram från Ingmarie