Happy life

Långtrip

Första gången jag besökte detta stora land var på 80-talet då jag backpackade mig runt och såg/gjorde typ allt.”Been there, done that”  var vad som gällde. 🙂  Andra gången var jag i Canberra för tränings- och tävlings-läger. Denna tredje gången håller jag mig i WA hela tiden. När man återvänder till ett land flera gånger då gillar man det. Mycket. Faktum är att jag älskar Australien. Här finns nästan allt jag kan önska och lite till.  På min ”vill-bo-i-lista” är Australien och USA absolut högst upp. Och Halmstad. 🙂 Så jag har sänt ut min önskan till universum. Vill det sig väl slår den in. Jag tror på sånt. 🙂

Havet är en av de saker jag älskar. Och skogen. Här finns massor av båda. Lane poole reserve, som ligger ca 1,5h norr om Bunbury, täcker över 50 000 hektar av mark och är den största parken i den norra delen av Jarrah forest. Genom hela parken rinner Murray river som är den längsta floden (2520 km) i hela Jarrah forest. Parken är en oas. Här finns triljoner olika trails och vägar, otrolig natur, rikt djurliv och flera superfina dammar att bada och simma i. Som att hamna i himlen men på jorden.

  Jag hoppade av en bit före vårt mål för att springa. Kunde inte låta bli med sådana här vägar.

Men mestadels kutade vi tillsammans. Springa vilse är det inte så stor risk för, googlemaps funkar finfint offline, men man ska komma ihåg att det finns mycket annat som kan hända och i dessa marker är man väldigt liten i naturen och bland dess djur. Jag är inte rädd men jag har stor respekt. Eller som jag brukar säga. I might be crazy but I´m not stupid. Det blev en makalöst härlig runda. Upp och ner. Hit och dit. I en sagoskog!

Det bra med att vara ”klen” och löpovan är att man är nöjd med så mycket mindre än när man är stark och löpvan. Tror jag gnetade ihop åtminstone 100 effektiva minuter men i benen kändes det som 3 timmar. Underbart att ha stor utvecklingspotential. 🙂 Och gissa om det var underbart att få hoppa i en av de fina flod-dammarna för att bada och simma.

Och frossa i sig lunchen med denna vyn.

Det var så skönt att bada att vi åkte bara vidare en liten bit innan vi var i en annan damm. Ännu härligare!

För att hinna med lite mer så var vi ändå tvungna att masa oss upp och åka vidare. En knapp mil norr om parken ligger Dwellingup.

En liten, liten håla men som är ett samlingsställe för massor av trails början och genomfart. Bl.a den här som jag mer och mer längtar efter att få testa.

Det finns också några små butiker, en fin park och Blue Wren café där vi passade på att pausa en stund.

Sen drog vi vidare norrut för att ta söderut hemåt vid Pinjarra. Bara att åka bil är ett äventyr. Vägarna är ruskigt bra och trafiken flyter hur fint som helst. Jag gjorde en liten film men har ännu inte lyckats klura ut hur jag får in den här. Återkommer. 🙂

Landskapet är hela tiden skiftande. Stora och små gårdar, skog,  berg och stora ängar där det går kor, får och hästar och betar. T.o.m grisar. Varje litet samhälle har sin lilla stolthet. I Brunswick är det t.ex kor som gäller. Lyckades bara ta ett foto på deras roliga små (ko)konstverk.

Innan vi var hemma igen hann vi även med ett besök vid pampiga Harvey dam och dess amfiteater.

Dammen är en av sex statligt byggda och var klar 1916. 100 män hade då tillsammans med häst och vagn byggt en 12 m hög cementvägg som höll 512 miljoner gallons med vatten. 1931 byggde man till så numera är väggen 18 meter och håller 2275 miljoner gallons. Ofattbart mycket. Utsikten från toppen är verkligen bedövande vacker…

Nästa ”långtripp” kommer troligtvis bli söderut. Men den blir inte i morgon. Rumpan måste få vila lite.

Kram från Ingmarie

Let me present

I teorin passar vi ett hus och en katt men i praktiken så är det vi som är gäster hos katten Dorothy.

Den här lilla madammen är ca. 3 år och bland det charmigaste, sötaste, roligaste och färggladaste som går på fyra tassar just nu.

Hon är så kelig att det inte finns några som helst gränser. Hon är enormt tjabbig och hon älskar att hänga i soffan, kolla tv, bli buren, sitta på bordet och bre ut sig i sängen. Om någon av oss ligger i vägen lägger hon sig helt enkelt på den personen.

Hon gillar yoga också. I alla fall mattan.

Och att hjälpa till med skrivjobb, surfa och googla.

Bäst är hon nog ändå på att ta rast…

Och se cool ut.

Men mest är hon bara så söt att man dör sötdöden flera gånger om dagen.

Kram från Ingmarie

 

 

Happy Boxing Day

Annandagen i Sverige betyder starten för stora mellandagsrean och bytesdagarna. Det gör det inte här. Här tar man en rejäl ledighet, hänger med vänner och familjer, barbecuar och stänger det mesta i minst tre dagar. Allt är stängt på juldagen och i princip inget är öppet i dag. Inte i morgon heller faktiskt. Här tar man det lugnt på riktigt. ? Det finns dock några få undantag som har öppet men det är då ingen rusning. Åtminstone inte på det gigantiska shoppingcentret vi fick för oss att besöka i dag. (Anders tyckte av någon anledning att vi behövde en strandpaus…?)

Ingen av oss är några storshoppare, mesta av pengarna där gick till mat, men några fynd gjorde vi. Jag hittade två grejer som förhoppningsvis ska göra toppen och botten på min kropp lite extra glada. Få se om de funkar eller om mitt hår/ mina fötter är hopplösa fall.?


Men man kan inte bara traska runt. Man måste pausa också.?




Men sådana här utsvävningar grejar jag max några timmar. Sen är jag helt slut. Mycket lättare (och roligare) att t.ex kolla när delfinerna leker i havet. Fantastiska djur men svåra som attan att fånga på bild. Du får fantisera hur det ser ut när de hoppar upp och ner i vattnet.


Tränat har vi med. Förstås.? En härlig blandning av glädje, svett, upptäcker,  äventyr, trötthet, svalka och tacksamhet.











Hur har din Boxingday varit?

Kram från Ingmarie

Ett paradis i paradiset

Om man åker söderut från Bunbury på väg 10 kan man efter några mil ta höger och köra genom den majestätiska Tuart-skogen. En del träd är så höga som 33 m och mäter 10 m i omkrets. Det högsta trädet har visst blivit 39,6 m. Inga småbuskar med andra ord… Efter européernas ankomst och exploatering av landet är detta den enda skog med Tuart-träd som finns kvar så numera är det en nationalpark. Vägen igenom är ett Mekka för cyklister och det är lätt att förstå varför. Platt, bedövande vackert och alltid skydd från träden.


Fortsätter man sen en knapp mil till söderut efter skogens slut hamnar man i Busselton. Om det inte varit för ett tips vi av en händelse fick i en butik hade vi garanterat missat denna diamant. I’m in Love! Det är inget stort samhälle men tillräckligt stort för att inte få lappsjuka. Centrum är så gulligt att man nästan dör gullighetsdöden (tänk små butiker utmed liten gata) och husen utmed kustvägen så magnifika att vi höll på att smälla av. Men det där är bara början. Här finns gigantiska parker, milslånga kritvita stränder, turkost vatten och en pir som är 1,8km lång! Man kan åka ett litet tåg hela vägen till änden om man vill och längst ut finns ett undervattensobservatorium. Allt det där var dock stängt i dag, it’s Christmas Day you know, men vi har ju ben att gå med och ögon att se med vilket räckte mer än väl.




Vi traskade runt i flera timmar. På vissa ställen var det fullt av julfirande picknick-folk. På andra var det absolut folktomt. Och var vi än gick fanns denna magiska bländande strand inom synhåll.


Lunchvyn såg ut så här:


Med korta jämna mellanrum fanns duschar och vätskepåfyllnadsställen. Grymt bra för havsvattnet är toksalt och solen varm.


Men det bästa var ändå ”bassängen”. En stor, s-t-o-r nät-inhängnad del i havet så man kan vara i utan någon som helst risk för t.ex hajar. (Observera flugan som kom med på bild 1! 🙂 )



Så gissa om jag simmat? Att få simma i turkost kristallklart vatten är en dröm jag haft i en väldans massa år och i dag blev den verklig!


Anders testade med.?


På andra sidan piren fanns inga nät men det gick lika bra att simma där. Då fick jag dessutom lite småfiskar som sällskap.❤️


Vilken jul jag haft och jag är obeskrivbart tacksam för varje sekund. Sorgen finns kvar men livet känns ljust igen.?

Kram från Ingmarie

God (30-gradig) Jul!

Morgonyoga, julgran, härligt och svettigt löp- och gympass, svalkande badaktiviteter, slapp i solen på kritvit sand, god (vego)mat, kärlek och omtanke, sinnesfrid, picknick vid havet,  Australiensiska luminaries, kattmys, solnedgång och en absolut stressbefriad dag. Vad mer kan man begära av en julafton??



















God jul och stor kram från Ingmarie

Nästan som mitt eget

Snacka om att leva lyxliv. Inte nog med att vi nu bor max tre stenkast från stranden. I det här hus- och kattpassandet ingår även bl.a ett alldeles eget gym! Ett sånt där man kan roa sig med att t.ex köra cykelintervaller så svetten stänker.


Men även lyfta vikter och leka boxare.





Havet är också som en alldeles egen bassäng. På ena sidan stan är vågorna obetydliga och helt harmlösa. Perfekt ställe för både simning och vattenlöpning.


Konstigt nog är det svalare i det vattnet mot vattnet på andra sidan stan, trots att det är samma hav, och där vågorna dessutom är både starka och extremt sugande. Hamnar man fel i en sån är man körd.


Jag är full av beundran över de som helt hämningslöst kastar sig både på, under och över dem. Som rullar runt i vågornas kraft och sen bara ploppar upp på andra sidan och ruskar vattnet ur öronen.? Där är de riktiga vattendjuren. Samtidigt tänker jag att vilken bra grej det är att alla, från att de är små knoddar, vänjer sig vid vattnet och lär sig dess nycker. Har hittills inte sett en enda unge med ”flythjälpmedel” här när jag tänker efter..

Vågor eller ej, badar gör jag oavsett om än lite försiktigare än the locals.?


Njutandet är dock till fullo. Där finns inga hämningar alls hos mig.? Kanske för att jag för varje minut känner hur gott allt här gör med mig både på in- och utsidan.


Kram från Ingmarie

När en förlorad livsande återvänder 

Foto och bilder av alla de slag är fantastiska uppfinningar och utan dem vore vi väldigt mycket upplevelse-fattigare. En bild kan verkligen säga mer än 1000 ord. Men ibland räcker de ändå inte till. Ibland kan ingenting beskriva varken det man ser eller känner helt enkelt för att det är obeskrivbart.

Just så upplever jag det nu. Att oavsett vad jag skriver eller vilka bilder jag än lägger upp här så blir det bara pluttigt i jämförelse med verkligheten. För när  livsanden äntligen kommer tillbaka är det som att få livet tillbaka igen. Bättre förklaring än så kan jag inte ge…

Det är inte bara det att jag redan kan springa mer än jag trodde jag ens skulle kunna göra i slutet av denna vistelse. Du som haft ofrivilligt löpuppehåll vet. Du som inte haft det får försöka föreställa dig hur det känns att längta efter att göra något som man älskar. Att sen dessutom få kuta runt i coola Kings park tillsammans med Anders gör ju inte det hela sämre.










Eller att jag har min yoga-,stretch- och rehabstund på en gräsyta större än hela Drottningholmsparken. Eller i alla fall dess parkering…


Den ligger förresten precis vid vårt lilla hus.


Inte ens det faktum att jag kört vattenlöpning i havet igen kan helt förklara vad som hänt inombords.



Nej det är solen och värmen som har, som alltid får jag väl tillägga, gjort underverk både med min kropp och knopp. När det väl händer så händer det fort!

Jag älskar verkligen att slippa lager på lager av kläder för att inte frysa och jag njuter av att kunna sitta ute och käka oavsett tidpunkt.


Liksom att hitta ännu en magiskt härlig utomhusbassäng som man kan vara i länge, länge utan att frysa sig halvt fördärvad. 10 st. 50-metersbanor varav en enbart för vattenlöpning. Ja du fattar va? Kubiklycka!


Och havet! Detta magiska, otämjbara element. Jag  älskar det samtidigt som jag har oerhört stor respekt för det. Det ger och det tar lika enkelt. Men jag tror bestämt att det mest ger. Anders är som en delfin bland vågorna och vill nästan inte komma upp.



Port beach är ännu en av Perths magiskt vackra stränder med sand så där vit att den bländar du vet.

Och man nästan inte kan välja var man ska lägga handduken för det är för mycket plats att välja på.?


Det känns fantastiskt att jag åter igen kan känna glädje och full livslust. För en vecka sedan trodde jag på fullt allvar att det skulle dröja ofattbart länge. Ibland är det skönt att ha fel.?


Kram från Ingmarie

John Forrest och ett annat paradis 

Inte nog med att det finns fantastiska stränder, hav och stadsparker där vi befinner oss. Bara ett par mil från city hittar man stora nationalparker med vandrings-, cykel- och löpstigar, urskogar, picknickställen, historiska platser, vingårdar, berg, dalar och vilda djur. Vi besökte den äldsta nationalparken, John Forrest, i dag. Tror varken jag eller Anders ens i vår vildaste fantasi hade kunnat föreställa oss varken hur bedårande vackert det skulle vara eller hur otroligt hjälpsamma de Park Rangers som jobbade där skulle vara. (Ö.h.t är australiensarna enormt snälla och gästvänliga vilket jag minns väl från förr.)

Vi fick fina tips på rundor och flera kartor så vi inte skulle komma vilse. Inte för att det någonsin var någon egentlig fara, det var ordentligt välmarkerat, men du vet hur halvblind man kan bli när man uppslukas av naturens skönhet!


Upp mot 30 grader, då behöver t.o.m jag både solbrillor, solskydd och massor av vatten. Anders gjorde sin egen solhatt.


 

När jag åkte hit tänkte jag att jag skulle vara glad om jag kunde gå lite trails och kanske småjogga några minuter då och då. Om jag inte helt räknat fel så höll jag på i 80 min i dag utan att känna av ryggen mer än några sekunder och då var max 15-20 min gång! Hur ofattbart är inte det? Oavsett hur det blir sen är jag jättetacksam över i dag!


Lunchlådorna käkade vi i skuggan av de stora träden. Efter att vi smygfotat familjen känguru!

Förutom tips på var vi kunde kuta så fick vi karta och vägvisning till  Lake Leschenaultia. (Nej, jag kan inte heller uttala det…) Visste inte ens att den fanns så vilken tur att de såg hur badsugen jag var! (Hade i och för sig hintat när jag frågade om det gick att bada i de halvtorra dammarna i parken…) Sjön är en oas och en ljuvlig pärla mitt ute i (nästan) ingenstans. Den måste ha blivit gjord för vattenlöpnings- och simnördar som mig. Och Anders fick jag nästan inte upp.?

 

Kram från Ingmarie

Gongbad

Jag är fortfarande, flera dygn efteråt,  helt omtumlad efter söndagens Gongbad på Ahimsa.Jag har förvisso lyssnat på Gongljud innan men aldrig så här länge och så intensivt.


Så vad är då det här? 

I tusentals år, och i många civilisationer och andliga traditioner, har gongar använts i olika ceremonier och ritualer. De har bl a använts som hjälp för att nå högre medvetandetillstånd. Gongens historia som ett instrument med heliga krafter har alltid omgetts med mystik. Enligt Tibetansk Buddhism så är Gongen den djupaste länken mellan kosmos och den spirituella världen. Man säger att den ger oss en resa i vårt inre och att Gongens rika omfång av övertoner och klang kan föra oss in i ett djupt avslappnat tillstånd. Idag finns det en ökad medvetenhet om hur ljud påverkar människan. Tänk bara själv på hur påverkad du kan bli av olika slags musik, röster och andra ljud.  I yogafilosofin anser man att ljudet påverkar hjärnan, avlägsnar skadade celler i kroppen och balanserar chakrasystemet. Gongens syfte är att bringa lycka.


Du kan läsa mer på t.ex Ahimsas hemsida samt här och här.

Vår lärare, Pee,började med att berätta lite om vad som väntade. Vi började det hela med att tona in oss genom att sjunga ett mantra tillsammans och göra några enkla yogaövningar. Sen var det bara att lägga sig så bekvämt som möjligt och åka med i Gong-vibrationernas vågor. Pee Gongade. Vi andra tog emot magin.


Jag var där men ändå inte. Jag var fullt medveten om ljudet och rummet men jag svävade liksom någon annanstans. Det må låta helt crazy det här men det var hur coolt som helst! Efter en timme, som kändes som fem minuter, fick vi varligt ”komma tillbaks” till nuet. Vi avslutade med att sjunga ytterligare ett mantra tillsammans innan vi samlades i en ring för att dricka te och äta lite godsaker.


Så otroligt mysig kväll! Om du någonsin får möjlighet att testa så tveka inte! Det kommer hända coola grejer vare sig du vill eller ej och vare sig du tror på det eller ej.?

Kram från Ingmarie

15 år

Året var 2001. På hösten. I ett kallt 08a land. En första dejt utanför Åhlens i city. Som blev en fika som blev en middag som blev en resa från Uppsala till Halmstad för Anders för att hälsa på mig och Elvira. Sedan dess har det varit vi. Både ofattbart och helt fattbart. Ofattbart att tiden gått så fort men också fattbart för när man lever med världens bästa man (och katt) så går förstås tiden lite extra snabbt. 

När jag tänker tillbaks på alla år, allt vi gjort, allt vi upplevt och gått igenom så gör jag det med glädje och oändlig kärlek. Livet vill mig verkligen väl som gjort att min livsväg sammanstrålades med Anders trots att chansen egentligen var mikroskopiskt liten. Om det var slumpen eller ödet lär jag aldrig få veta och egentligen kvittar det ju. Det viktiga är att det blev som det blev.

Varken jag eller Anders är några festprissar eller galamänniskor så vi firar detta på vårt lilla vis. Med bl.a. god mat som gör både djur, människor och miljö glada.



Och en passande film. ? En sån man blir glad och varm i hjärtat av.


Och som den bästa sambo han är så låter han mig härja lite som jag vill och behöver. Han förstod direkt det där.?

Så härjat har jag. Chockade kroppen med att köra cykelintervaller. 30 st. olika mellan 2 min. och 30 sek. Nog för att det var längesedan men jag kan inte minnas att det var så jobbigt! Och så svettigt! ?



Har även kört ett härligt  kvälls-yogapass. Aldrig fel och en perfekt avslutning på vilken dag och vecka som helst om du frågar mig.


Det har varit en jättehärlig dag och jag är otroligt tacksam för allt jag har och får. Hemma väntade vackra blommor för det är så Anders är. Kommer ihåg alla ”våra” dagar vilket jag däremot inte alltid gör.?


Men sötast av allt och alla är ändå Elvira.


Hon är ju faktiskt en del av vår lilla familj och har funnits med under alla dessa fina år. Och om jag får önska så önskar jag att det blir många, många fler.

Kram från Ingmarie.