Livet

LED Swimrun 2018

LED Swimrun går i mysiga Loftahammar söder om Västervik och anses vara en av de vackraste banor i vårt land så självklart såg vi båda fram emot loppet även om jag nog var lite mer stissig över distansen (37 km trail och ca 9-10 km sim) än vad Elisabet var. Det kan låta kort om man bara tänker sträckorna var för sig men i praktiken är det ganska långt. Särskilt i tid. I dag innebar det t ex 25 gånger ner i vattnet och lika många upp. Och då pratar vi inte släta strandkanter eller stegar upp på en brygga eller snubbelfria stigar. Vi pratar klättra upp och ner för sliriga klippor, knöliga stenar, gyttja och högar av tång. Vi pratar även vågor, teknisk löpning, klättring och höga höjder blandat med fina stigar, ängslöpning och slingriga grusvägar mellan kohagar och Bullerbyhus.

Jag åkte med Micke, Lars och Coach Ulf ner i går. Väldigt lyxigt! Och skoj för det finns mycket att prata om när det är fyra likasinnade i samma bil under flera timmar. Elisabet och Peter plus en massa andra kända ansikten bodde också i eller nära vandrarhemmet vi installerade oss på vilket gjorde allt extra kul! Och nummerlappsutdelning/start/mål inkl mat var bara några stenkast bort. Hur smidigt som helst!

Jag kände mig egentligen ganska opepp och liksom lite loj vilket jag antar lite beror på att jag bara har ett jobbpass kvar innan semester. Elisabet var mycket mer på men också mycket lugnare. Dessutom sov jag skitkasst men det har jag lärt mig inte betyder någonting om man bara sovit bra innan. Men när det väl var dax var jag ändå både lugn och fullt fokuserad.

Vandrarhemmet hade fixat särskild LED-frukost så strax efter kl 06 var vi på plats. Minus Micke och Ulf. Men det fanns mat kvar till dem också.🤪

Lars, Peter och Elisabet

Det bra med långa lopp är att man inte behöver värma upp så mycket. Inget alls om man som vi hade bestämt att ta det lugnt och bara ha som mål att klara cut offerna och ta sig i mål.

Vi höll vår plan fint. Kändes lusigt de första 8 km ändå sprang vi fortare än vi tänkt. De 4-5 första simningarna var rejält vågiga men jag kände mig förvånansvärt lugn och avslappnad. Vattnet var nämligen perfekt tempererat! Inte en chans att jag skulle kunna börja frysa! Något som för mig är värre än vilka jättevågor som helst! Dessutom var det ju redan 22-23 grader i luften kl 8 då starten gick och det blev inte svalare. M a o perfekt Ingmarie-väder och vi var jättenoga med att få i oss bra med vätska och energi hela tiden. Tappade räkningen på hur många gånger jag kissade och då har man fyllt på bra! ( För dig som inte vet. Nej man stannar inte och drar ner våtdräkten. Man kissar i farten.🤪)

Jag kände mig pigg och stark. Elisabet också. Hon drog i de långa simningarna i början och på löpningen var vi helt synkade. Vi hjälptes åt med allt och det liksom bara funkade jättebra!

Efter typ 8e simmet hade vi en 4,4 km löpning i skogen och jag märkte att Elisabet drog ner på farten och ville vi skulle ta gåpauser. Hon kände sig konstig och illamående.Men hon kämpade på! Jag började dra i både löpningen och simningen men stoppen då hon behövde gå blev fler och fler och illamåendet värre och värre. När vi kom till Hasselö kunde hon inte ta ett löpsteg utan att behöva stanna och spy. Vid detta laget hade vi konstaterat att hon blivit sjösjuk och sånt är ruskigt svårt att bli av med! Det är alltid lätt att vara efterklok men nu vet vi till 100% att öronproppar är ett måste. Precis som för mig.

I Swimrun tävlar man nästan alltid i par vilket i praktiken betyder att vill den ena bryta så måste den andra också det. Så när vi var vid målet för Hasselö Challenge, då hade vi tagit oss ca 25 km till fots och 5 km simmande, så bestämde Elisabet efter mycket velande att det inte skulle funka. Det är nog alltid svårt att ta ett sånt här beslut men helt klart är det svårast för den som för dagen inte klarar mer. Jag var ju liksom bara pigg. Hon både mådde skit och var den som var tvungen bestämma sig. Men så här är det och det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Jag är i alla fall glad över alla de timmar vi ändå fick och att det inte var värre saker än sjösjuka vi behövde bryta för. Det går ju liksom över ganska fort när man bara fått vila upp sig.

Tur i oturen gick en av båtarna tillbaka till Loftahammar precis så vi behövde inte vänta och väl där hade vi hela duschrummet för oss själva! Sen var det bara att gå tillbaka för mat och snack. Ulf och Micke gjorde ett kanonlopp och kom 4a. Lars var jättenöjd med sitt lopp och Peter hade fått lite spring han med när han var fotograf i skogen. (Tack!)

Coach Ulf och Micke

Hur trist det än är att vi inte kunde fullfölja så har det varit en fantastisk dag! Superbra arrangemang, trevliga människor och fantastisk miljö! Jag är tacksam att jag kände mig så stark och inte ballade ur varken pga vågorna eller svindeln från några av klipporna. Man får tjura, vara arg, besviken och ledsen ett tag men sen är det bara att ta nya tag och smida nya planer. Vilket vi redan har gjort. Livet går nämligen inte under för ett DNF. Det fortsätter i samma fart oavsett. Och hade vi bara kört Hasselö challenge som vi trots allt tänkt från början så hade det ju faktiskt blivit ett Did Finish.

Kram från Ingmarie

 

Olika vyer

Det här med träning har så otroligt mycket fördelar. Förutom det rent fysiska och psykiska välbefinnandet alltså. Tänk bara alla människor man lär känna och miljöer man får uppleva!

Som i går. Vattenlöpning med mitt eget sällskap i denna ”pool”.

Och lite senare samma pool tillsammans med gänget.

Simningen gick skitdåligt men det gjorde inte så mycket för sällskapet var det bästa och jag fick uppleva detta!

I morse sprang jag till jobbet och hur segt det än var så blev det i alla fall inte segare av denna miljö!

Vilka fördelar tycker du träning ger?

Kram från Ingmarie

Tre fel (om mig)

Jag vet att jag är ganska värmetålig men om någon tror att inte även jag svettas kopiösa mängder denna sommar så tror hen väldigt fel. Oftast får jag gå rakt in i duschen eller ut på balkongen för att låta det värsta rinna av. 🤪

Och om någon tror jag inte kan ta en powernap (som jag är typ världsbäst på) trots 10 (!!!) timmars sömn så är det också fel. Det var plättlätt i dag! Antar jag behövde det. 😄

Om någon även tror att inte ens jag kan frysa i 27 plusgrader så har hen också fel. Det handlar bara om att simma tillräckligt länge utan våtdräkt. Det bra är att det där fryset varar högst 42 sekunder efter att jag tagit mig upp ur vattnet…

Kram från Ingmarie

Velat klart

För några månader sedan tänkte jag på att just i dag, den 26/7 2018, har jag levt i precis 52,5 år. Det är ju ingen ”riktig” födelsedag men jag tänkte att den ändå var värd att fira på något vis. Varför inte liksom? Om inte annat för att få fira på sommaren i stället för som alltid på vintern. 😃 Faktum är att jag hade planerat kalas när jag ”fyllde” 50,5 men av olika anledningar blev det inte.

Hur som helst så glömde jag bort denna dag (igen) mellan jobb, träningspass, tvätthögar, tävlingar, SL-förseningar, vissna blommor, sjukdomar hos nära och kära, bränder, barnfödslar och matlådefix. Tills i dag då. När jag kom på att jag verkligen firar genom att stå upp för mig själv, lyssna på mitt hjärta och göra det jag vill när det gäller den där ÖtillÖ-lotten.

Jag har gjort ett val. Inte för någon annans skull. Inte för att snälla, härliga människor peppar och stöttar och tror på mig. (Tack!🙏🏻) Inte för att jag måste. Inte för att jag borde. Inte för att bevisa något. Inte ens fastän alla tecken varit ”rätt”.

Om man vill så kan man tyda det som att tecknen verkligen har haglat över mig! Som att jobbet ger mig ledigt (trots personalbrist) om jag vill. (Har jag sagt att jag har världens bästa arbetsplats???) Loppet jag inte vill missa fixar sig genom att jag får skjuta upp starten ett år om jag vill. Pengarna finns tack vare att jag betalat på tok för mycket skatt. Jag är inte i storform men det här vädret gör att min kropp mår bra och jag har kunnat träna på utan avbrott ganska länge. Tror faktiskt inte jag hade kunnat träna så mycket mer eller bättre även om jag haft ÖtillÖ som mål från början.

Allt det där spelar så klart roll till mitt beslut men ändå är det mest hjärta och mage som fått bestämma. Det är dock inte helt enkelt för mitt förnuft säger tvärnej ena sekunden för att i nästa ha ett lika säkert ja. Så det kan vara klurigt att skilja på vad som är vad. Det är bl.a därför jag mediterar. För att reda ordning i kaoset.

Så jag har sagt ja! Till att våga våga! Till att kliva långt utanför min comfort zone. Till att trotsa både demonerna, jante och negativa vibbar. Till att välja äventyret. Till att strunta i att risken finns att jag ”misslyckas” och kanske måste bryta. Till att bortse från de där tankarna som säger ”farligt, jobbigt, omöjligt och idiotiskt”. Jag säger ja till att leva i nuet och ta chansen när den i princip ligger helt färdigpaketerad framför mig.

Det är verkligen helt crazy att jag som för fyra år sen inte ens ville doppa huvudet i vatten eller kunde crawla 20 m utan att halvdö ska starta i ÖtillÖ om inget oförutsett händer innan. Racet som är en av de tuffaste swimruntävlingarna i världen. Kanske har jag hybris. Kanske är jag korkad. Kanske kommer det gå åt fanders. Kanske jag anses vara idiot. Men det kvittar! Från djupet av mitt hjärta så vill jag i alla fall prova för det vore ännu värre att sitta där den 3/9 och ångra mig. Eller att behöva dö nyfiken och undrande. Och jag tänker på det kloka Bernard skrev här i ett inlägg precis nyligen. (Läs!)

Jag känner stor, stor tacksamhet att Micke av alla människor frågade just mig. Bara det är en slags vinst. 💕

Livet är ändligt och det kan förändras på en millisekund. Jag ser det varje dag genom mitt jobb. Ingen planerar att bli sjuk, skadad eller dö men ändå händer det. Varje dag. Jag kanske får fler chanser men varför chansa?

Livet är även bra häftigt och härligt när man tillåter det. Jag hade ju aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat gissa på att jag som 52,5-åring skulle ta ett sånt här beslut! 😱 Men så kan det bli när man låter livet hända.🤪

Och jag har firat på lite annat vis med. Så som jag vill. Med tröskelintervaller (4 x 10 min), utegym och några km sim i den 32 gradiga värmen och (lätt)öl i kvällssolen. Jodå, jag har en hel del laster jag med.😄Öl när det är Australien-varmt är bara en.

Kram från Ingmarie med miljarder fjärilar i magen

Högen som är som livet

Löpning i allmänhet och backträning i synnerhet är lite som livet. Det går upp och det går ner. När det går upp får man streta på och kämpa vidare så gott man kan. När det går ner får man njuta av vilan och lättheten. Oavsett så ger de där uppförsbackarna (förhoppningsvis) både styrka och uthållighet och nedförsbackarna (förhoppningsvis) både återhämtning och ny kraft.

Mitt gnetande i Hammarbybacken (som ju egentligen är en fd sophög) verkar i alla fall ha gett resultat. I dag klarade jag sju varv av den där 2 km loopen jag gör. Dvs 14 uppför och 14 nerför. 7 km upp och 7 km ner. Ingen vila. Jag bara kör. (Förutom kort fotostopp och påfyllning av vatten när jag var klar.🤪) Addera 50 min för att jag ska ta mig dit och hem så blir det 160 min (svett)löpning. Jo jag är nöjd! Och förbenat tacksam!

Och visst blir jag trött! Benen är helt ärligt inte så kaxiga efter det där. Men jag blev inte tröttare än att jag orkade cykla till Flaten (för att slöa) och simma en sväng. I bikini igen precis som i går. Makalöst! Tror bestämt det där är bland det bästa man kan återhämta sig med!

T.o.m Anders har förresten kommit på att det här med att Sprimma eller Sprada är himla bra! ( Dvs springa + simma eller springa + bada.😄😄😄)

Har jag sagt att jag tokälskar denna sommaren?😍

Kram från Ingmarie

Och en sån där vanlig

Om i går var en verklig superdag så var i dag verkligen en helt vanlig vardag.

Vakna och gå upp, yoga och meditation, frukost, göra matlådor, packa jobbväskan, springa, duscha, cykla till tuben, jobba i kubik, buss och tub hem, nedtaggning, sova.

Ja typ så.

Vissa dagar är absolut helt odramatiska och totalt befriade från något utöver det vanliga. Och det är fantastisk tycker jag! En helt vanlig vardag som just nu funkar jättebra i mitt liv! Jag är priviligerad som attan och jag ser till att påminna mig om det varje dag. Särskilt om jag märker att jag gnäller inombords. Och särskilt om det är över struntsaker. Vilket det ju för det mesta faktiskt är. Som att folk går för långsamt, tuben är som en bastu eller att det är trångt i cykelrummet. Det är ju faktiskt inte ens värt att gnälla över!

Kram från Ingmarie

När man egentligen vill något annat

För första gången sen jag började på Södersjukhuset så hade jag ingen lust att behöva åka dit i dag. Hade mycket hellre varit ledig och hållit mig vid/i vattnet. Dels för det ljuva vädrets skull, dels för att vi håller på att rensa och fixa hemma så jag får ordning i mitt lilla ”målar-rum” och dels för att jag visste att det skulle vara tokmycket att göra på jobbet. Men nu är det som det är och jag kan och får ju som sagt var gå hem när mitt pass är slut.🙏🏻

Och jag fick en jättefin förmiddag! Fredrik orkade dras med mig även i dag så det blev en härlig swimruntur i och runt Hellas.

Kram från Ingmarie

I stället för fotboll

Jag vet att det är fotbolls-VM och jag vet att Sverige spelade i dag (hur skulle man förresten kunna missa det) men jag är absolut totalt 100% ointresserad. Nu blir jag kanske idiotförklarad, för det här är väl som att svära i kyrkan, men faktum är att jag tycker fotboll är en fjantsport med alldeles för mycket mes, filmningar, idiotiska fans, onödiga samhällskostnader och överbetalda spelare. Så nu var det sagt.🤪

Jag tycker dessutom det är mycket roligare att sporta själv! Som att kuta upp och ner för Hammarbybacken en massa gånger. 6 varv á 2 km blir 12 backar upp och lika många ner för att vara mer exakt. Plus alla de på vägen dit och hem. Inte konstigt att jag hade lite ”funny legs” på slutet men det var också det som var meningen. Tänker att det nog är bra att tvingas kuta trots det.

I början hade jag även sällskap av bästa Fredrik. Jag är lite osäker på om han tycker backen är lika ”skoj” som jag gör men oavsett var det jättekul att han hakade på en bit och bra träning blir det vare sig man vill eller ej. Och svettigt!

En bra grej med fotbolls-VM finns det dock. Det var jätte-tomt på folk på gymet så jag hade jätte-mycket plats att härja runt på.😀

Kram från Ingmarie

Klen

Man kan spendera pengar på många olika sätt och vis. T.ex på sina tänder. Jag sköter mina efter konstens alla regler men ändå pajjar de titt som tätt och ibland har några t.o.m lyckats ha såna där extremt ovanliga skador att de skapar förvåning och huvudbry även hos den mest garvade tandläkaren. Som den tand jag till slut fick ta bort i höstas efter 18 sorger och 78 bedrövelser. (Typ…) Det tomrummet ska snart fyllas med ett implantat vilket inte precis är billigt. Dessutom har en annan tand kraschat så där blir det en krona. Ännu en för jag har redan några. För tillfället sitter där en provisorisk som jag hoppas håller tills den riktiga kommer.

Det är en himla tur att det finns tandvård, att jag har jordens bästa tandis och ffa att jag har råd! Visst blir det subventionerat efter ett tag men det är fortfarande ruskigt mycket pengar som ska ut! 😱 I alla fall är många 10 000kr-lappar det med mina mått mätt.

Men det är som det är och jag får bara gilla läget. Resten av kroppen mår i alla fall helt ok även om benen var en smula motsträviga i början på dagens löptur. Men jag känner väl igen det och är inte ett dugg varken orolig eller förvånad. Swimrun-race tar mer på mina krafter än jag vill tro.”Dagen efter” är jag pigg men sen kommer några sege-dagar då jag liksom inte är på hugget riktigt.

Jag märkte det på simningen också. Allt funkade bra men när vi simmade iväg på en längre sträcka började jag frysa. Inte jättemycket men jag kände att jag inte hade riktigt lust att fortsätta utan kortade helt enkelt ner turen en aning.

Bara så där! Utan att ens försöka veva på lite så jag hade fått upp värmen.

Klen eller klok? Jag tror klok! 😄 Jag hade kul, det kändes bra och jag slapp bli så där vansinnigt nedfrusen. Dessutom är det alltid jättekul och det var en fantastiskt vacker kväll!

Kram från Ingmarie

När en sannsaga tar slut

Även vackra, underbara och roliga sannsagor har ett slut. Åtminstone gör de tillfällig paus medan man lever en annan vacker, underbar och rolig sannsaga. 😍

Det är så jag varje dag försöker skapa mitt liv. Ett liv som jag vill leva med många olika parallella fantastiska sannsagor som jag kan växla mellan lite hur som helst. Jag skriver manus, det är ju mitt liv, vilket också innebär att jag är ansvarig för innehållet. Det finns såklart moln även i (sann)sagorna ibland för utan en motsats kan inget finnas eller existera. Molnen kan t.o.m vara riktigt svarta, tunga, dystra och sorgsna. Så där så hjärtat nära på går sönder. Men jag ser det som en del av det hela och jag vet att de försvinner för inget varar för evigt. Inte ens svarta moln.

Så nu när jag lämnat Halmstad för denna gången, och hjärtat känns en smula ledset, så väljer jag att ändå mest känna tacksamhet. (Man ska dock alltid komma ihåg att det är ok att vara ledsen! Liksom arg, glad, irriterad och speedad. Bara man inte fastnar i det eller blir så överväldigad att man gör något man sen ångrar.)

Det har varit en fantastisk vecka och jag avslutade den på topp med ännu mer sol, löptur i sagobokskog och lite styrka på ett av utegymen.

Om inget oförutsett händer är jag snart tillbaka men visst kommer jag sakna allt och alla, ”min” fina lilla stuga som jag får låna av min snälla kusin och kusinman, dofterna, ljuden, havet och det fyrbenta frukostsällskapet.😍

08a lands sago-sannsaga är redan påbörjad och jag är säker på att den kommer innehålla både det ena och det andra.🤪

Kram från Ingmarie