Soldagar

Antagligen är det helt onormalt med sånt här högsommarväder som det är nu men jag tokälskar det!

Enda felet är väl att man har det där arbetet som ska skötas.. Fatta mig rätt nu. Jag gillar mitt jobb på SÖS jättemycket. Men helst vill jag ju vara ute och lapa sol. Hade jag vetat att det skulle bli en sån här maj hade jag såklart lagt in fler lediga dagar. Men nu är det som det är och förhoppningsvis fortsätter det så här till september. Med lite regn på nätterna.🤪

Och jag är verkligen, verkligen tacksam att jag har det så här bra att jag hinner, och kan, både kuta, utegyma och Sprada innan det är dax att stämpla in.

Sen måste jag ju visa dessa två (tycker jag) superhärliga bilder från i lördags. (Tagna av Pierre Mangez.) Minne för livet!

Kram från Ingmarie

Dagen efter race

En fördel med att inte köra långa race är att man inte behöver ta det särskilt lugnt och vila varken före eller efter. Och tur är ju det för när det är fortsatt Ingmarie-väder så vill jag ju kunna få njuta extra mycket av det. T.ex genom att springa ett 2-timmars pass varav 9 km konstant upp eller ner för Hammarbybacken under solens sköna sken. Samma 2,2 km runda som jag brukar. Den är såklart jobbig men också galet fin och faktiskt väldigt rolig!

Det är där nere jag vänder på ”baksidan”.

Och hit upp jag kutar 2 gånger/varv.

Det är där borta någonstans jag börjar och slutar förresten.

Anders, som skumt nog inte är lika förtjust i den där backen, valde att kuta runt fina Flatensjön medan jag låg och slappade för fullt. Jodå, jag är typ världsbäst på det när jag valt det själv.

Däremot simmade jag i den. Guppiga små vågor och så härligt!

Kram från Ingmarie

Utö swimrun sprint 2018

Det spelar ingen roll hur ”van” jag är vid att tävla, det är ändå alltid mer eller mindre lite pirrigt innan. Faktum är att jag tror det ska vara  så. Annars tror jag det är svårt att liksom behålla fokus och skärpa till sig en smula. Jag är nämligen i ärlighetens namn lite likadan även inför lite mer ”seriösa” träningspass. Avslappnad men spänd på samma gång på något underligt vis. Egentligen är det ju absolut inget att vara nervös för men det är ju onekligen mycket trevligare och roligare om hela kroppen är med på det man ska hitta på och det är väl just det man är pirrig för. Hur är den i dag – kroppen? Är det studs i benen eller är det blystövlarna på?

Att tävla i par blir därför ännu lite pirrigare för det är ju liksom en sak att sinka sig själv men att sinka en annan för att man har en kass dag är ju inte särskilt skoj någonstans. Och ännu pirrigare blir man (såklart) när man inte ens träffat den man ska köra med IRL förrän samma morgon. Men det är ju så där det blir när man spontananmäler sig med en okänd några dagar innan.

Så hur skulle det bli att köra Utö swimrun sprint med denna Anna som jag inte visste något mer om än att hon är tillsammans med en av mina idoler. Därav vårt lagnamn: Team Gysings-fans!  (Och för dig som inte vet vem Kenneth Gysing är så kan du börja med att läsa hans blog på RW-sidan.. Eller någon av hans vansinnigt skojiga böcker.)

Hur som helst. Anna, tillsammans med Monique och Alexandra som också skulle köra, plockade upp mig utanför porten i morse (snacka om lyx) och jag kände direkt att det skulle bli noll problem att köra med Anna i dag. Du vet när den där magkänslan bara säger ja – det här är en genuint fin människa och man bara tokgillar personen direkt. Så där rann det värsta pirret bort direkt. Phju liksom.

Vi kom lätt och smidigt med båten till Utö och som alltid älskar jag att stiga av på ön. Och alldeles extra mycket en sån här dag när solen sken och havet var så där stilla och havsblått som bara hav kan.

Monique, Anna, Alexandra och jag making plans. Och försöker ladda upp oss.

Utö swimrun är som alla lopp i denna Swimrun-serie extremt välorganiserat och välplanerat. Supersmidigt att hämta ut startkitet inkl. visa att vi hade allt som krävs för att få starta. (Våtdräkt, kompass, första förband och visselpipa.) Hann precis besöka bageriet för fika innan det var dax för race-briefing. Alltid lika kul att höra Michael Lemmel och Mats Skott berätta historien bakom allt. Hur de en sen kväll på Utö värdshus startade det hela med en vadslagning för över 10 år sedan.

Sen var det bara dax att börja byta om och värma upp. Nackdelen med swimrun är att det där att ta på och av sig tar sin lilla tid. Å andra sidan blir det minimalt med tvätt.

Bevara naturen är en stor grej inom swimrun. Absolut inget skräp får lämnas och absolut inget får förstöras. Då blir man diskad direkt! Nytt för i år var därför också att vi hade egna muggar med oss. Superbra!

Tiden går fort när man har skoj och kanske framförallt när man är fokuserad på något roligt så plötsligt var det dax att gå in i startfållan. Totalt var vi 99 lag från 16 nationer som skulle iväg samtidigt uppför första backen.

 

Foto: ÖtillÖ

Jag gjorde förresten en sån där vild chansning och testade en helt ny Ark swimrundräkt från min favvobutik Trispot. Och nya paddlar eftersom mina andra ”försvunnit”. (Läs ”jag glömdedempåenbrygga”….)

Första löpet är alltid lite knepigt för det är lätt hänt att man öser på och sen är man halvdöd och flämtar som en lungsjuk när det är dax för första simmet. Som också är knepigt för även om vi doppat oss i vattnet innan (och konstaterat att det var ruskigt kallt) så är det en smärre chock varje gång att börja simma. Det är ju inte bara kallt det är även rörigt och typ 10 000 (nåja) armar, paddlar ben och skor som vill fram åt samma håll samtidigt. Men vi startade så där klokt som man gör när man är i sin klokaste ålder och har lärt av alla sina misstag. Nästan… Linan vi så noga mätt ut visade sig vara på tok för kort så jag hade Annas skor i ansiktet hela tiden. D.v.s omöjligt att simma. Jag kopplade  därför loss mig och hoppades att jag inte skulle vara allt för långt efter henne så hon skulle behöva vara i vattnet längre än nödvändigt. (Man får nämligen vara max 10 m. från varandra.) Men vet du, vi simmade i princip i exakt samma fart! Om det var mina nya paddlar eller om jag hade en ovanligt bra simdag låter jag vara osagt men linan fick förbli oanvänd resten av racet. Förutom en liten snutt då jag drog Anna på löpningen.

Fot: ÖtillÖ

Totalt är banan bara 12 km men man ska inte låta sig luras och tro det är en walk in the park. 7 simsträckor betyder 7 nedstigningar och 7 uppstigningar och sånt tar tid. Särskilt när det är hala klippor och stenar eller annat bröte som man kan trassla in sig i och drutta på ändan av. Plus att när man blir nedkyld så är det förbenat svårt att springa snabbt direkt. I alla fall för en klenis som mig. Men vi kämpade på och jag njöt verkligen hela tiden utom i början av den längsta löpsträckan då mina fötter och ben helt plötsligt förvandlats till någon slags isklumpar (de tinade dock ganska snabbt) och den näst sista simningen för den var lite väl bitig. Banan är otroligt vacker. Upp och ner, stigar, trail, grusvägar, söta hus, klippor och broar i perfekt kombo. Och Anna. O lalalaaaa! Vilken Quinna! Stark, tuff, positiv, rolig, lättsam, ödmjuk och bara så underbar! 12:a totalt på en helt ok tid på vårt första race är banne mig MVG direkt! Så vi håller redan på att smida nya planer.

Av de 99 lag som startade kom 100% i mål. Starkt! Och kanske ett bevis både på att banan är ofattbart fin (man vill liksom inte bryta för då missar man ju det härliga) och att man klarar mer än man tror.

Duschen efter var gudomlig! Och bastun. För att inte tala om min Dryrobe. Som jag diggar den! Det var många som önskade de hade en egen kan jag berätta för även om solen värmde så är man ruggigt sval efter en sån här grej. 9-11 grader i vattnet är trots allt bara 9-11 grader. Och Ark-dräkten? Jag älskar den! Som ett andra skinn! Hade dock en Heatseeker under plus ett neoprenpannband för annars hade jag absolut dött frysdöden.

Alltså vilken dag det blev! Har du tänkt på att spontangrejer blir sällan fel? Mer sånt! Go with the flow, var öppen för vad universum erbjuder dig och var flexibel är mina ledord nu för tiden. Och jäklar vad vi fyra i bilen har skrattat! Det är helt klart magmusklerna som jobbat mest av alla mina muskler denna dag.

Tack, tack, tack alla som jag på något vis träffat i dag! Det här kommer jag leva på länge, länge.

Kram från Ingmarie

Passion-time

Nu är det verkligen Ingmarie-väder och då blev jag plötsligt sugen på  tartan-intervaller igen! Minns helt ärligt inte när det var sist. Två år sedan? Tre? Och det var precis lika kul som ”förr” och precis lika jobbigt trots att jag springer 5 sekunder långsammare/100 m. mot för 20-25 år sedan. Men jag kämpar på och är tacksam som attan för att kroppen vill och ffa att passionen finns kvar.😍🏃🏻‍♀️💪🏻☀ Hur många kan stoltsera med över 30 års kärlek i dessa tider menar jag? Det är ju en sak att fokusera och hålla glöden vid liv i några timmar, veckor, månader eller några år. En helt annan att göra det i flera årtionde! Men det går uppenbarligen.

Avslutade med hopp&skutt & lite burpees. Såg nästan inte var jag satte händerna till slut för svetten förblindade mig. Och jag älskar det!

På tal om passion och kärlek förresten. Du som hängt med här ett tag vet ju att från att ha varit skitskraj för att doppa huvudet i vatten och inte kunnat crawla ett armtag har jag ”förvandlats” till att crawla i princip hur länge som helst i (nästan) vilket vatten som helst. Vem sa att det inte går att tänka om och lära nytt? Finns längtan så finns också kraften tänker jag.😍🙏🏻🏊🏻☀

Och nu har jag precis gjort något väldigt galet. Igen. Stay tuned…

Kram från Ingmarie

Omladdning

Den behövdes den här lediga måndagen. Jag är kanske ovanligt klen men jag är skittrött efter att ha jobbat många kvällar i rad. Både fysiskt och mentalt. Det tar liksom på alla krafterna att behöva ha hjärnan på helspänn mest hela tiden. Och komma i säng oönskat sent.

Men jag vet ju numera att det är så jag funkar. Jag är, och kommer aldrig bli, en av de där supermänniskorna som jobbar heltid och samtidigt är megasociala och tränar för Ironman/ultra/marathon/whatever. Jag behöver massor av egentid, dötid och slötid för att ladda om batterierna och det har jag gjort riktigt duktigt i dag tycker jag. Har bl.a sprungit min favvorunda runt Flaten. Inte ens om jag försöker kan jag beskriva hur fint där är nu. Och lukterna! Olalaaaa. Man blir ju helt dopad av all denna skog-sol-häggdoft!

Cyklade tillbaka till Flaten när jag kutat klart för jag vet ju att det är ett idiotsäkert ställe att vila upp sig på och njuta av (sommar)livet.

Mitt i denna härliga eftermiddagen fick jag simsällskap av Inger och Sofia. Alltså det är totalt ofattbart hur fint och skönt vattnet är! Makalöst!

Måtte det bli många, många sådana här dagar sommaren 2018!

Kram från Ingmarie

Swimrun-kärlek

Om jag inte gått med i den där braiga FB-gruppen ”Swimrun-tjejer” så hade jag kanske aldrig fått kontakt med goa Inger. Och hade jag inte det så hade jag heller inte träffat hennes lika goa kusin Richard. Och då hade vi definitivt inte fått uppleva den magnifika förmiddag vi fick i dag. Milde himmel! Det här är Swimrun när det är som allra bäst!

Varmt i luften, sol, perfekt tempererat och klart vatten, nästan helt vindstilla, glad kropp och sen även det där perfekta sällskapet.

 

Inte konstigt jag känt mig hög som Eiffeltornet resten av dagen/kvällen och haft energi som nästan runnit över på jobbet. Och tur var väl det för det behövdes.🤪

Kram från Ingmarie

Solhög

Det bra med att jobba helgkväll är att vi inte börjar förrän kl 14. För även om det bara är en timme senare mot en vanlig jobbkväll så känns det superlyxigt! Lite (med viss betoning på lite) som att man är ledig halva dagen.

Nu kom jag i och för sig upp ganska sent i morse (blir det när man slutar jobba sent och därmed somnar sent) men tycker ändå jag hann med massor utan stress.

Vanliga härliga morgonyogan och meditationen. Långfrukost med SvD och matlådefix. Sen begav jag mig ut. Sprang bort till Hammarbybacken och kutade upp och ner tre varv vilket i praktiken är sex gånger upp och ner vilket i sin tur blir totalt ca 3 km upp och 3 km ner. Kom på både hur kul och jobbig den där kullen är!

Den här tidiga sommarvärmen gör underverk med hela mig. Som om jag är odödlig mest varje dag. Eller dopad. Men jag är helt enkelt bara hög på, och av, solen! Eller kanske det är en slags doping det med…? Jag bara matade på och hade det inte varit för den där tiden jag hade att passa så hade jag lätt (nåja) kunnat köra dubbla antalet.

Sen ville jag ju hinna Sprada också. Och njuta av att äta lunchen ute. Hann båda utan problem!😍

Och det är faktiskt helt ok att sluta sent när det fortfarande är så här ljust och fint fastän kl är 22 och man är ledig igen.😀🙏🏻

Kram från Ingmarie

Utelängtan

Det var inte utan att det tog emot att behöva gå in för att simma. Särskilt inte när utebassängen var fylld med vatten!

Men jag vet också att det vattnet inte är simvänligt ännu på ett tag. Men om bara 10 dagar är jag i där!😍

Och det var inte så illa inne heller faktiskt. Blev ett riktigt bra pass innan jobbet med olika intervaller från 400-50 meter. Skitnöjd!

Sen har det mest bara jobbats i intervallfart.🤪

Kram från Ingmarie

Halmstad (trainingcamp) dag 4

Rent teoretiskt borde mina ben vara ganska trötta efter många timmars löpning under fem dagar. Men icke! De skuttade fram som om de vore nyfödda och verkade helt ha glömt bort både gårdagens långpass och tisdagens intervaller.

Jag kanske är i någon slags form? Eller så blir de bara lika glada och energifyllda som resten av mig när det är över 25 plusgrader, sol och världen sprudlar av liv!

Nissan var bedårande vacker och helt oplanerat (nåja) så blev det en Sprada mitt i. Makalöst skönt! Och jag lovar, det var ljummet!

Helst vill jag hålla på sådär hela dagarna och gå i träningskläder men jag både duschade och bytte om innan jag gick och grattade Ulf som fyller år i dag. Lite hyfs och vett har jag trots allt.🤪

Det var typ det jag hann med innan det var dax att åka tillbaka till 08a land igen. Mitt hjärta gråter men jag är såklart jätte-jättetacksam över att jag fick dessa dagar så längtan blev lite stillad.🙏🏻❤

Tre (!!!) timmar tog det från dörr till dörr med flyg och buss/pendel/tub. Helt sanslöst egentligen! Om det inte vore för den där miljöbiten så hade jag lätt valt flyget före tåget.

Så innan klockan blev 18 hade jag varit hemma, packat upp, åkt tuben till Medis och kört ett riktigt bra gympass på SoFo. Hur bra och crazy är inte det?

Nu får jag ladda om för en lång jobbhelg. Men det kommer hinnas (andra) roligheter också!

Kram från Ingmarie

Halmstad (trainingcamp) dag 2

Jag minns att det fanns en gång i tiden då jag tyckte Galgberget var pest och pina. Plus tråkigt och fult.

Jag vet inte hur jag tänkte. Antagligen inte alls. Annars måste det ha varit i ett annat liv. Eller i alla fall för väldigt längesedan när jag var yngre och inte så klok.🤪 För Galgberget är magiskt vackert! Särskilt nu när bokskogen breder ut sig. Det blir som att kuta i ett grönt rum.

Inte ens mina ganska trötta ben kunde förbli trötta. De pinnade på som attan under intervallerna och det var egentligen inte förrän sista setet som de blev lite tjuriga. (Körde 5 x 3-2-1 min.) Så himla tacksam att jag fortfarande tycker det är skoj och för att kroppen fortfarande är med på det min skalle vill.

Gjorde mina hopp&skutt-övningar i Norre Katts park. Sämre ställe kan man ju liksom hitta…

Och sen kom bonusbelöningen. Jag och mamma åkte ut till Tjuvahålan med picknick-korgen. (Som i verkligheten var en liten plastpåse men det låter ju si sådär mysigt…) Tro det eller ej men det var så varmt att sanden brände! Och jag fick minsann med mamma ner i plurret inte bara en utan två gånger! Men allvarligt. Hur skulle vi kunnat låta bli? Det är extremt sällsynt att havet är så här stilla, spegelblankt och klart som i dag. Och det var minst 15-16 grader i vattnet. Minst.

Jag var allt lite harm att jag inte hade våtdräkten med. Men det kommer (förhoppningsvis) fler chanser. Och njöt gjorde vi så vi nära på dog njutardöden. Måtte detta bara inte vara den enda ”riktiga” sommaren vi får…

Simträningen var spikad till kvällen och hur jag än försökte locka min team-mate Peter med OW-sim så blev det innebassängen. Och det var i ärlighetens namn inte så illa det heller.

Blev ett oväntat ok pass trots gårdagens drill. Det börjar ta sig! Nu längtar jag tokmycket efter mina och Peters sommar-(swimrun)äventyr. Och alla andra äventyr förstås. Det svåraste är att välja. Och att hitta en partner. Peter har ju ett annat liv också liksom. Men jag är säker på att det blir precis så som det är menat att bli till slut.

Kanske kan jag övertala min klubbis Sara att swimrunna lite mer med mig. När vi simmade cyklade hon och sen fixade vi till lite mat och hade äntligen tid att babbla massor! Och länge! Kvalitetstid på riktigt.😍

Kram från Ingmarie