Livet

Lite yogaliv

Det finns yogainstruktörer och sen finns det y-o-g-a-l-ä-r-a-r-e. I min värld är skillnaden milsvid. Typ längre än härifrån till både Haparanda och månen.

En instruktör instruerar. Visar positionerna och säger när in- och ut-andetagen ska ske. Titta hit. Titta dit. Sträck där. Böj här. Hen justerar och rättar till när man gör en asana (position) ”fel” och har alternativ om det är för komplicerat. En lärare däremot är och gör allt det där men också så mycket mer. En lärare lär ut hela yogabiten. Den inre såväl som den yttre delen. Som t.ex hur de olika asanas hänger ihop med våra känslor, energifält och inre organ. För det är det yoga handlar om. Att allt hör samman och att kroppen ”talar” sitt eget lilla språk. Gäller liksom ”bara” för oss att lära hjärnan att både lyssna och koppla av.

Pernilla på Yogainstitutet är verkligen en yoga-lärare. Under alla år jag yogat, både här och där i världen, så är hon utan tvekan en av mina top 5 lärare. Stentuff på utsidan men silkesmjuk på insidan. Kvällens pass innebar att första halvan var yang och svetten rann som alltid i strida strömmar. Andra halvan var yin och det var då det hände. Igen. Jag har upplevt det innan och det är lika härligt varje gång.

Jag tror det var orden Pernilla sa när hon visade hur jag skulle göra en position som jag undvikit för jag varit rädd för ryggens skull. Den är egentligen ofarlig när man gör rätt men du vet hur det kan bli när man haft ont länge. Man skyr liksom allt som även kanske kan åsamka smärta.

Men hon var säker. När jag låg rätt (utan att det gjorde ett skvatt ont) så sa hon ”it’s only fear”.

Då kom de. Tårarna. Inte för att jag var ledsen utan mer som att det var något som bara skulle släppas ut. Ungefär som när det killar som attan i näsan och man bara vill nysa och när den äntligen kommer så är det så himla skönt!

Du som varit med om det vet känslan. Befrielse!

Men gråten var liksom stillsam så jag tror inte jag störde någon. Inte ens ”mattgrannen” Peter som hakade på i dag igen. Jag tror minsann det bor en liten yogi i honom. Också. ( Yoga var ju inte min grej en gång i tiden. Eller om det var i mitt förra liv?)

Löpningen och utegymandet var inte lika omvälvande men fantastiskt härligt!

Att göra det man gör med glädje, öppen nyfikenhet och tacksamhet är viktigt för mig. Livet är för kort för annat.

Kram från Ingmarie

Planerna som försvann

Egentligen skulle jag varit på Island nu. Ridit långtur, badat i varma källor, upplevt oändliga vidder och mytomspunna platser tillsammans med bl.a mamma och Ulf. Doftat höst, ätit matsäck, kollat på valar och somnat till ljudet av vindens sus. Nu blev det ju alltså inte så. När hela resan skulle betalas var min rygg fortfarande besvärlig och jag vågade inte chansa på att det skulle funka. Bli strandsatt ute i ingenmansland för dyra pengar är liksom inte så lockande. I stället bestämde vi att jag kunde vara kattvakt men nu blev det ju inte så heller eftersom även Silver-katten lämnat oss. Men resan hit till Halmstad var fixad och klar så därför är jag ändå här. Och jobbar. En del i alla fall. Och det är svårt att klaga när jag kunde ha kontoret här i dag.

 

 

Och därmed lunchpausa i plurret.

 

 

Och köra AW där! Hur bra är inte det? Passade på att spegla mig lite i glansen av en rykande färsk Ironman. Kanske det liksom återspeglar sig sen?😜

 

Fattar inte ens hur Peter kunde gå obehindrat. Men han är stark som en elefant och modig som ett lejon för hänga med på sitt första yogapass, som dessutom var i hot-sa, kräver sin man. Men såklart han fixade det! Känns ruskigt tryggt att veta att det är han som ska släpa runt mig på The Final 15.

 

Kram från Ingmarie

Ännu mer Happy feelings!

Plötsligt blev det jättemycket sommar! Turligt nog kunde jag ta många pauser från jobbet för en sån här dag vill då åtminstone jag bara vara ute!

Så jag har kutat i sagoskogarna.

Och utegymat. Egentligen behöver man inte så mycket grejer för att få ett bra pass, det räcker långt med den egna kroppsvikten, men jag gör det liksom mer ordentligt med hjälp av lite redskap och en träningsinspirerande plats. Det där med att träna hemma är inte min grej.

Hot yogan blev dock inne för så varmt har det inte varit ute. Tyvärr. Men passet var lika bra som alltid när Pernilla guidar.Hon är outstanding och bara så bäst! I Love her!

Min fina, goa, roliga klubbis Sara var också med och på något vis lyckades jag övertala henne (och mig själv) till en kvällssimning i Nissan. Och vilken tur att jag gjorde det för jösses så härligt! Det här är ännu en av de magiska ögonblick jag aldrig kommer glömma så länge de grå funkar. ❤️

Jag känner mig nästan fånigt lycklig. Så där så det känns långt in i magen och man nära på spricker. Vem vet, kanske det stämmer att eklips-nymånen, d v s när det är nymåne och total solförmörkelse i Lejonets tecken, är starten på nya positiva saker i våra liv där vi vågar mer och där kärleken får ta ännu mer plats. Tycker i alla fall det låter både fint och bra!

Kram från Ingmarie

Mer (Ingmarie-)filosofi

Jag har många (hemmasnickrade) filosofier.😀

En är det här att man ska ha utmaningar och emellanåt göra ”obekväma” saker. Vad det är beror ju helt på vem man är.

För mig kan det t.ex innebära en så banal sak som att ”ta bort” någon jag känner på FB för att jag inte längre pallar hens rasistiska, elaka och nedlåtande inlägg. (”Ta bort” någon man inte känner är däremot inga problem.)

En annan är att kasta om i den från början planerade dagen bara för att få chansen att göra något jag tycker är lite småläskigt. Kanske minns du att jag förra året blev påkörd av en roddbåt när jag simmade i Nissan? Jag fortsatte en stund efter för att övervinna rädslan men efter det har jag ändå bara varit i max två gånger. Jag är inte direkt rädd men jag tycker det känns sjukt obehagligt helt enkelt! Befogat enl mig för en del av de där som sitter i båtar av något slag far fram som vettvillingar trots att de vet att Nissan nu för tiden ofta är belamrad av simmare.

Simma OW på morgonen innan löpning tillhör inte heller min favvorutin helt enkelt för att jag oftast blir nedkyld och vimmelkantig. (Swimrun är en helt annan sak.)

Så när mina klubbisar Peter och Daniel frågade om jag ville med för en morgonturen i det svarta vattnet så kände jag att nu var det dax! Face your fears and dare to dare du vet.

De här två är inte bara supersnabba och sjukt starka (båda kör IM på lördag…) utan även supersnälla och verkliga gentlemän! Vi simmade mellan broarna och under varje väntade de snällt in mig och gav mig ny pepp!

Alltså vilka killar! Man tror ju nästan inte de är sanna!

Löpning blev det efter en varm dusch och en stor het kopp kaffe. (Nissan är betydligt svalare än de flesta sjöar.) Kantigt i början men solen och den varma luften tinade snabbt upp mig och det blev t.o.m längre än jag tänkt. Jättehärligt!

Passade även på att svettas lite på utegymet uppe på Galgberget. Älskar det!

Liksom jag älskar havet! Fick några sköna timmar vid dess kant i dag. Gäller att passa på.

Jag älskar mycket för jag älskar även Yogainstitutet. Man vet aldrig vad som väntar, särskilt inte när bästa Pernilla är guide, men man vet att det alltid är bra. Yoga och meditation är ett perfekt sätt att lära sig att utmana sig på och s a s ”våga” se sig själv. Det som händer och det man upplever på mattan speglar nämligen även oftast livet utanför. Kroppen kan vara oerhört avslöjande. Eller informativ beroende på hur man vill tänka. Vi bär alla vår historia och har grejer vi behöver jobba med för att komma vidare. Det är bl a sånt som kan pluppa upp när man står/ligger/sitter där. Jag tycker det är skithäftigt! Det är ju det som är livet tänker jag. Utmanas och utvecklas. Tänk så oerhört tråkigt det skulle bli utan det.

Kram från Ingmarie

Feelings

Jag har en egen liten filosofi. Jag tror så här att om man alltid strider och håller för hårt om någon eller något så går det antingen sönder eller försvinner. I stället tror jag att man ska försöka hålla mjukt och inte alltid kämpa så förbenat hårt. Därmed inte sagt att jag alltid gör så. Jag är ju bara en simpel människa.😜 Det betyder inte heller att jag sitter på rumpan och väntar på att något ska hända. Jag tar hjälp och strävar vidare och tänker på att göra det med ett ”mjukare sinne” för jag har märkt att det funkar nästan alltid. När jag släpper taget så kommer oftast det, eller den, jag önskar. Dessutom märker jag ännu mer att även kroppen blir gladare och liksom mer följsam.

Ett typiskt, och enkelt, exempel är den där ”riktiga” löpkänslan. Den går inte att kämpa fram. Den måste inväntas. I dag fanns den där igen. En ”simpel” sak men ack så efterlängtad. Nu hoppas jag bara att jag inte griper tag för hårt så att den vill stanna ett tag…

Fick en jättefin runda i värmen. Sprang bl.a förbi Sperlingsholm och min pappas barndomshem. Kan fortfarande känna lukterna från farmor och farfars hem. Nybakat, kaffe, trä, lite ladugård, jord, tyg och matos. Och ljuden! Knarret från trägolvet, katternas jamande, P1 på radion och tystnaden. Den som man nära på inte hittar längre…

Är man för ”hård” så märks det absolut direkt vid simningen. Ju mer man tar i ju sämre går det. Alltid!

Men jag var helt relaxed i dag när jag, Sara och Peter kom till fina Torvsjön. Man kan ju inte annat än älska detta ställe! Särskilt en sån här kväll… Eftersom jag och Peter ska köra race om några veckor övade vi lite med lina innan vi simmade solo. Vi pausade en stund mitt ute i vattnet och vi var rörande överens. Simning är fantastiskt!

Peter in action. Jag kallar honom dock ”Peter the Hero”.😊

Och Sara. Henne kallar jag ”Super-Sara”. 😊

Jag hängde med så gott jag kunde.😄

Den här kvällen är en typisk sådan jag aldrig kommer glömma och som jag ska plocka fram när vintermörkret, modden och iskylan slagit klorna i mig. 😜

Kram från Ingmarie

Kloksmart eller mesfeg?

Nej det blev inget Stora stöten Swimrun. Det enda eventet i år som jag verkligen, verkligen velat vara med på och sett fram emot ända sedan jag sprang i mål med Karl förra året. Och jag är både ledsen, besviken och bitter.


Så nu behöver du egentligen inte läsa mer.
Men om du vill veta varför så får du hänga med lite till. (Läs mycket för det blev en lång text…)

Jag tror mitt medflyt vände för ca 3 veckor sedan. När jag först höll ett Indoor Running-pass och sen ett Outdoor. Efteråt kändes det stelt i ryggen igen och den där tröghetskänslan det bär med sig var tillbaka. Om jag ska försöka förklara så är det som om jag har en metallplattor längst ner på ryggen som gör att det känns fruktansvärt stelt och som om jag springer i ständig motvind uppför. Även när det går nerför och/ eller är medvind. Det där är ganska slitsamt och ffa galet tråkigt efter ett tag.

Men det var ändå liksom inte tokilla. Bara inte så bra som det varit. "Ont" är ju relativt men smärtan kände jag (tyvärr) igen allt för väl så att det var diskbråcket som börjat tjura igen fattade jag. Tack och lov dock inte lika illa som i höstas. Jag kom ur sängen utan hjälpmedel och kunde gå på toa utan att behöva hålla mig i vasken. Alltid något.😜

Nästan samtidigt kom den där eklips-månen som helt verkar ha rört till det hos mig. Över en veckas insomnia gjorde ju liksom inte min rygg särskilt gladare. Inte resten av kroppen heller för den delen. Ändå funkade i princip allt utom att springa, med något litet undantag, som vanligt. Det var, och är, inte att jag inte kan springa ö h t men det känns inte varken lätt eller bra. Och sånt sätter sig i skallen efter ett tag såklart för det är skittrist att hela tiden behöva streta på.

Jag har tagit terapeut-hjälp utan någon större skillnad. D v s tills i torsdags när jag var hos min gamla klubbkompis Camilla på Kropp & själ i Sumpan. Jag har tänkt gå till henne en massa gånger men eftersom det ligger på "fel" sida stan har jag helt enkelt tyckt det varit för krångligt att ta sig dit. Latmasken är stark när den är på det humöret…
Hur som helst kände jag att jag bara var tvungen att få hjälp av henne. Jag visste hon skulle fatta precis. Inte bara för att hon själv är löpare och har haft ett envist diskbråck utan även för att det var hon som fick mig att förstå den där mångrejen.
Min känsla var helt rätt! I nästan två timmar höll hon på med mig. Och hon hittade grejer ingen annan gjort. Än en gång, allt hänger i hop och man är inte starkare än sin svagaste länk…
När jag sen även hade varit på yin yoga lite senare så kändes det riktigt, riktigt bra och hoppet för en start tändes igen. Men då hade jag redan hunnit boka av både resa och hotell. Tydligen är Falun superpoppis för allt till vettigt pris hade redan hunnit bli uppbokat. Helt otroligt! Jag hittade till slut ett hyfsat alternativ i Borlänge men det skulle innebära att jag fick ta ett supersent tåg i går kväll.(Allt annat var fullt.)
Samtidigt var jag osäker för jag hade ju inte testat att kuta efter behandlingen och simningen i går gick uselt. Dessutom var jag fortsatt dödens trött. Jag vet att jag skulle orka de där dryga 3-3,5 timmarna loppet skulle ta men till vilket pris?

Så jag velade. Sköt upp beslutet till i morse. Bestämde att om jag sov bra och var pigg när jag vaknade så skulle jag ta ett tidigt tåg upp.
Så blev det alltså inte. Sov över 9 timmar och var ändå sovtrött. Fattar faktiskt inte mycket av det här men jag tror det är en kombo av allt. Löpbandspasset, lite oro av privata slag, månen, insomnia, reaktion på det och reaktion på behandlingen.

Nu, efter att ha kutat, så vet jag att jag valde rätt. Det funkar men jag har liksom ingen kämparkraft. Det där jäkla anamma du vet. Steget och ryggen känns ok men inte bra och gränsen verkar gå vid 70-80 minuter sen börjar det nypa och stelna. Helt ärligt så var jag nog inte ens riktigt race-sugen och då är något tokigt. A och O måste ju ändå vara att lusten finns annars är det ju meningslöst att vara med på tävling, eller hur?

Vädret var i alla fall skönt i dag när jag lusade fram och kjolen fin.😍


Och jag hade massor av egen plats på utegymet. Sånt får man vara glad över i tider som dessa.

Som jag ser det har jag nu två val. Fortsätta tjura och låta bitterheten, och skämmigt nog även avundsjukan på de som varit med, få frodas i mig. Eller lämna det, gråta en skvätt, tänka att det kommer vända nu och att både Stora stöten och en himla massa andra lopp finns kvar.

Jag väljer det sista för det första hjälper inte ett skit. Tvärtom gör det mig bara illa. Har även tröstat mig duktigt och bokat några fina resor.😍 Det är sånt man får/ska göra när man är lite ledsen i ögat tycker jag.

Kram från Ingmarie

Plogga

Nämnde ju i går att jag varit på mitt livs första "plogg-event" och det här är så bra och viktigt att jag tycker det kräver ett helt eget inlägg.
Det är min vän Erik som startade det hela när han fick nog av att se all skit som ligger slängd precis överallt i vår natur.

"Plogga" står för plocka skräp + jogga men man kan lika väl gå, cykla, köra rullskidor, gå med rullator eller med styltor. Grejen är helt enkelt att plocka skräp. Var som helst när som helst. För det behövs! Fy fan på ren svenska vad folk beter sig illa! Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig? Under mindre än en timme plockade vi ihop ett helt berg med sopor på en pytteliten yta. Jag fick bl.a ihop en halv påse cigarettfimpar. Fatta hur många det är! Äckligt!

Alla borde plogga på något vis. Helst skulle det vara bautafeta böter till de som slänger skräp men nu är det ju konstigt nog inte så i vårt land. Men om alla kunde plocka bara 5 skräp/vecka skulle det göra stor, stor skillnad! Ploggandet sprider sig och det har ordnats event både här och där både i Sverige och utomlands. Kul ändå!
På FB finns en Plogga-länk. Gå med i den!

På Instagram hittar du det under just "plogga".

Tv4 hade ett bra inslag häromdagen där Erik berättar mer om både hur det går till och vad t.ex alla fimpar och all plast ställer till med för elände. Kolla filmsnutten här.
Det hela är egentligen superenkelt! En påse och ev handskar är allt som behövs. Gör det ensam eller ordna något tillsammans med andra så som Erik gjorde i går.


En extrabonus i går var det att min fina vän Thomas var där. Han som bor i Skåneland, springer jättelångt, är klok som en bok och är en hejare både på att skriva egna texter och rätta andras bokstäver.


Har du ploggat?

Kram från Ingmarie

Jord, vatten och svett

Sömnviruset har helt tagit tag i mig. Om jag ska sova i kapp över en veckas missad sömn så lär det väl dessutom stanna kvar ett tag. Men det är bara att hålla i och hålla ut. Inget varar som bekant för evigt. Inte ens eklips-månens effekt.
Kroppen är fortfarande i en slags zombie-läge men jag tror banne mig ryggen är lite gladare! Och oavsett så kändes det som att de där 100 min. swimrun jag gjorde i morse gjorde gott. Det verkar som om kombon jord och vatten är bra för mig. Hinner liksom aldrig sega ner mig innan det är dax för nästa grej.

Även varit på ett Hot vinyasa-pass. I sista stund hade de bytt instruktör till en av de ytterst få jag inte riktigt är synkad med. Men det är egentligen bra. Då får man träna sitt lilla yogiska sinne. Öva på att acceptera, be in the moment och hänga med. Det blev ändå ganska ok och det var verkligen vansinnigt skönt att få toksvettas. Kändes liksom som det behövdes lite extra just nu. Inbillar mig att det går att svettas ut både det ena och det andra som inte längre behövs.

Jag har även varit på mitt livs första "plogga". Det krävs ett eget inlägg för denna supergrej som tyvärr behövs. Och den kommer i morgon. Don't miss it!

Kram från Ingmarie

Det oförklarliga blev (nästan) förklarligt

Förrförra helgen, vi snackar slutet av juli alltså, så började jag sova väldigt dåligt. Då menar jag verkligen väldigt dåligt. Klockan blev 24,01,02,03,04 och jag var inte ens sömnig. Någonstans vid kl 05 somnade jag innan jag, utan väckning, vaknade några timmar senare. Natt efter natt. Efter 3-4 nätter började jag få panik. Kroppen var liksom trött men jag var absolut inte sömnig. Inte begrep jag varför heller. Var ju dessutom ledig och absolut ostressad. Provade alla knep jag kunde komma på. La mig i tid men det gjorde bara att jag låg och stirrade i taket ännu fler timmar. Försökte vänta in sömntåget men det kom ju aldrig. Slutade dricka kaffe efter kl 12, tog extra magnesium och sov i annat rum för precis alla ljud (även Anders andning) hördes knivskarpt och störde mig direkt. Jag provade gå upp en stund för att sen " börja om". Jag provade äta lite och jag läste mängder av Kalle Anka för att bli sömnig. Men icke. Pigg som en lärka men ändå slutkörd. Började på allvar tro jag hade en tumör i hjärnan som förstört sömncentrum. Jo faktiskt. Närmsta liknelsen till känslan jag kan komma på är en bil som är i friläge men gasen är i absoluta bottenläget. Jag var t.o.m inne på Apoteket för att få hjälp. Köpte lugnande örter men det hände (förstås) inte ett skit. Minns att jag sa till henne jag pratade med där att jag inte hade en aning om varför det var så här, att jag inte hade varken stress eller fullmåne att skylla på. Det hela var för mig helt oförklarligt.

Men nu vet jag…

I söndags natt sov jag för första gången ordentligt på över en vecka och nu sover jag som en medvetslös. Tror inte ens en bomb hade kunnat väcka mig. Och jag är så sovtrött att jag skulle kunna stå och sova. På riktigt! Somnade nästan på gymmattan och det vet vi ju alla hur omysiga de är…

Löppasset avbröt jag redan efter en timme och plockade blommor i stället.

Ja du fattar va? Kroppen är i total kaos och varenda cell känns som de ska sprängas. I samma veva som denna groteska insomnia startade började även min diskbråcksrygg tjura igen. No wonder... Så om inget underverk händer till torsdag får jag kasta in handduken till det enda eventet jag verkligen vill vara med på i år. Bittert…Som fasen…

Men nu till förklaringen. Som jag av en händelse kom på via en vän.
Så här.
Just nu har det varit en på flera vis extra kraftig fullmåne. Jag trodde ju inte det helt enkelt för det varit för mörkt på nätterna. Den brukar ju lysa upp som attan annars och vara omöjlig att missa. Denna fullmåne, som var som starkast kl 20.10 i går den 7/8., kom även i en eklipssäsong. Det är så det kallas när det blir perioder av månförmörkelse vid fullmåne och solförmörkelse vid nymåne. Tydligen blir alla krafter då extremt mycket starkare så är man känslig för fullmåne i vanliga fall, vilket jag är, så blir det extra kämpigt. Men inte nog med det. Denna fullmåne var i Vattumannens tecken och man får ju tro vad man vill om det men intressant är det! För mig som är vattuman sägs det ha extra stor påverkan på alla plan. Jag kommer t.ex kunna hitta tillbaka till och återuppta sånt jag släppt och tappat bort i livet. Det är även nu jag har chansen att verkligen hitta min identitet, få igenom mina önskningar och utvecklas dit jag vill. Men även skörda det jag sått. Det enda jag egentligen behöver göra är att våga gå utanför min trygghetszon och våga följa mitt hjärta och min längtan. Hjälpen och "peppen" kommer tydligen månen med om jag bara tar mod till mig. Allt detta kan ju låta skumt och generellt men jag ska berätta en festlig grej som hände innan jag visste detta.

Minns du att vi i lördags bl.a helt oplanerat hamnade på en konstutställning i Skaparladan? Något jag (vi) typ aldrig gör. Men jag blev kär i stället! Till saken hör att när jag var yngre tecknade och målade jag jämt. Hade alltid något på gång. Men livet kom s a s emellan och jag la ner det hela men har hela tiden tänkt att jag ska ta tag i det där igen sen.
Sen när jag har plats, tid, lust och mod. Kanske känner du igen argumenten? Har t o m en massa rit-och målargrejer i garderoben som åkt med i alla flyttlass och väntat i över 25 år på att jag ska plocka fram dem. Jag borde banne mig skämmas.
Av en händelse såg jag också en liten lapp om att de just där på Skaparladan har flera olika sommarkurser och innan jag fattade hur så hade jag kollat på nätet vad de hade mer och anmält mig till en av höstkurserna. Och fixat boende.

Någonting inom mig bara ville! Sen hade helt enkelt blivit nu!
Visst är det lite häftigt ändå? Blir det skit kan jag ju alltid skylla på den där otroliga eklipsmånen…😜


Kram från Ingmarie

Roslagsleden och Lommaren

Roslagsleden börjar i Danderyd norr om 08a land och slingrar sig sen upp förbi Norrtälje och slutar i Grisslehamn. 190 km vandringsled och den är en del av Europavandringsleden E6 via Sverige som sträcker sig från Turkiet till Kilpisjärvi i norra Finland. Så himla coolt! Man behöver verkligen inte åka långt för att hitta häftiga stigar, vägar och leder att kuta på. Det har t.ex Anna, Märta och Malin (be)visat mer än 18 gånger.

Hur som haver löparen kär så bestämde jag mig för att testa en bit av den i dag.(Pinsamt nog har jag nämligen inte gjort det innan…)

Den slingrade sig hit och dit. Över staket och broar, på smala stigar och fetbreda grusvägar och t.o.m en snutt asfalt.

Jag sprang genom byar så små att hade jag blinkat hade jag nära på missat dem.

Efter drygt 70 min vände jag för jag hade delvis tänkt ta en annan väg tillbaka. Plus att det var sjukt segt i hela kroppen. (Sovit kasst så jag hoppas det är därför och inte bara för att ryggen tjurar lite igen.) En del av leden passerar nämligen en massa elljusspår vid Porshanken jag ville testa. Vansinnigt fina! Det må ha varit mestadels mulet men det var då inte kallt och svetten rann så jag var vit av salt. En lite vattenflaska räcker ju bara till en viss del så när jag var tillbaka vid starten fanns bara två saker i min skalle. (Om man bortser från att få stanna vill säga.) Den första var vatten.

Den andra simma. Lommaren bjöd på både svalkande och guppigt vatten. Och en massa näckros-stjälkar.

Läste sen att där tydligen även är gott om bävrar men någon sådan fick jag inte äran att se.

Anders hade hunnit vila upp sig från sitt löppass och hoppade i en stund han också. Eller om han legat här hela tiden. Vad vet väl jag, vad vet väl jag…😜

Hade jag vetat då när jag vände att jag hade en mycket längre hemväg än ditväg hade jag nog lagt mig ner och lipat en skvätt. Så "kul" kändes det. Det hjälpte liksom inte att det var superfint. Benen var sega från start till stopp och då är 150 min. extremt långa. Alla löppass är verkligen inte lattjolajbans men jag hade inte "ont" och mådde liksom inte dåligt. Det var bara en "sån dag". Och när man kämpat sig igenom 3 timmars träning (simningen var i och för sig förhållandevis lätt) så sitter fikabelöningen extra fint!

Jag vill verkligen springa mer på denna led. Och andra förstås. Vilket är ditt hetaste tips? (Helst utan allt för mycket jox på marken.😀)

Kram från Ingmarie