Löpning

Valentines day

Precis som det mesta i det här landet så är Valentines day stort och det finns hur mycket prylar och aktiviteter som helst. Jag är ju inte mycket för såna här temadagar som mest går ut på att man ska köpa, köpa, köpa för man kan fira alldeles utmärkt ändå. Om man vill alltså. Det svenska namnet, Alla hjärtans dag, är egentligen finare tycker jag. Alla hjärtan är ju viktiga. Både människor och djurs. (Bl.a därför jag valt vegoliv. Vill verkligen inte vara en anledning till att ett hjärta slutar slå för att jag ska äta dess ägare…)

Hjärtat ska man vara rädd om. Varje dag! För mig är hjärtat livet. Utan dess slag blir det ju liksom inget liv. Inom yogan säger man även bl.a att i hjärtchakrat finns kärleken och vår förmåga till helande. Även vår förmåga till medkänsla och att förlåta, generositet, omtanke och förståelse. Så visst är hjärtat livsviktigt!

Jag valde därför en hjärtchakra-meditation i morse. Och en massa härlig fysisk aktivitet.

Började med intervaller nere vid Rio Grande floden. 14 x 2 min.

Det må vara pannkaks-platt där men jäklar vad hjärtat fick jobba duktigt och jösses vad trött jag blev!

Men hur hårt jag än kämpar finns det andra som kämpar (minst) lika hårt samtidigt. Där är alltid ett par andra elitlöpare som susar fram. Ofta i grupp. Och fota japaner med en eller flera följecyklister.

Men det finns såklart de som är långsammare än mig också. Alltid lite kul att få känna sig ”snabb”.🤩 Så tack hjärtat för att du hängde med mig!

Och tack för det braiga simpasset!

Jag har även hängt med vänner, ätit hjärtsnäll mat och pysslat med två av de saker jag kommer fokusera på under min tid här. Fortsättning följer om vad.😍

Hur har du firat och hedrat ditt hjärta i dag?

Kram från Ingmarie

Valde en bra dag

Det gäller att välja sina dagar för både det ena och det andra. Långpass t.ex. Jag fick 130 min ren och skär lycka upp och ner för trailsen under solens sken. Och okej. Det var även en hel del tung andning, hög puls och mjölksyre-svidiga ben också. 🤪

Det var också ett bra val för en sista dag här. Inte för mig men för Anders. Jag är så lyckligt lottad att jag får vara kvar ännu en stund. Han tog sig upp till över 2200 m ö h på utmanande Pino trail och ja, vi är lite olika klädda…

Det kommer bli fruktansvärt tomt utan Anders såklart men det är ju inte precis första gången vi gör så här. Det är ju faktiskt inte ett skvatt farligt att få längta lite och liksom få klara sig själv ett tag tänker jag.

Det var också en bra dag för att simma. Kändes riktigt fint! Men jag vet fortfarande inte om det är höghöjden som gör att jag hittat ett så bra flytläge eller om jag verkligen ”kommit på grejen”. Det lär väl visa sig sen…

Bagels och kaffe är dock bra alla dagar!

Kram från Ingmarie

Man kan (kall)bada utan att sprada

Det var av en turlig händelse som jag fick vetskap om Cochiti lake. En Insta-bild visade en stor fin sjö som ligger bara 50 min norr om Albuquerque och bilden visade även en riktig vinter-simmare. Såklart jag ville dit! Och i. Trots att det var många timmar efter dagens löp-och gympass.

Dvs det blev ingen sprada utan ett helt vanligt bad. Utan upp-och eftervärmning.

Två-tre grader i vattnet och sex-sju i luften. Well, det var uppfriskande om jag säger så. 😍Och så härligt att jag var i två gånger!

Hur min Insta-vän klarat av att simma 1000 m i baddräkt så sent som i går är och förblir en gåta för mig. Trots att hon är en vinter-simmare. Men övning ger färdighet så kanske jag kommer kunna klara 10 meter innan det blir för varmt.🤪

På hemvägen valde vi en annan väg som gick genom flera Pueblos. Helt ärligt var det ganska deprimerande. Fattigt, skitigt, magra djur, extremt skräpigt och med kulhål i varenda vägskylt. Nej, jag skojar inte. Indianerna må ha fått land att leva på, och Casino att driva, men det känns helt klart som att det skulle behövts mer insatser för att förbättra deras situation… Man får inte fota i själva byarna så det blir bara några från utkanterna.

Vägarna var fruktansvärda. Som en flera kilometer lång och hård tvättbräda.😱

Känslan att få se asfalt efter att ha skumpat fram i 15-20 km/h i 38 evigheter var minst sagt befriande!

Men vyerna var magiska!

Kram från Ingmarie

Årets första race

Vi bestämde oss så sent som i går eftermiddag för att kuta NM Sweetheart run i dag.Typ en timme innan löpar-butiken där man kunde efteranmäla sig stängde. (Och man inte var sugen på förhöjd startavgift på tävlingsdagen vill säga.) Spontan-grejer brukar bli bra! Även om man inte laddat ett skvatt inför 5 km full sula med mjölksyra. För även om 5 km inte är ”långt” så kan det vara nog så tufft och utmanande. Kanske t o m mer än längre distanser just för att man liksom inte har tid att komma in i loppet. Det är bara att tuta och köra från start.

Vi kom dit i perfekt tid. Frös gjorde vi också för solen hade inte vaknat ännu.

Men du vet hur det är. När man börjar kuta blir man varm och när även solen kom blev det alldeles jättelagom temperatur!

Banan gick lite på asfalt men mestadels på trail med inslag av djup sand. Jädrans vad det kan suga musten ur benen. En stor skillnad med att kuta på höghöjd mot sealevel är att när man tar slut så tar man verkligen tvärslut. Särskilt lätt hänt är det på första loppet. Innan man så att säga blivit påmind igen. Jag fick slita riktigt duktigt den sista kilometern med pipande lungor och mjölksyrestinna ben. Men i mål kom jag. Sexa totalt och tvåa i min age-group så jag är jättenöjd!

Pris fick jag också!!

Liksom Anders! Det märks att hans (tränings)flit börjar ge frukt! Så glad för hans skull!

Träffade även min vän, och super-woman, Dorota. Hon vann (inte oväntat) 10 km-klassen med god marginal. Grym böna!

Vi var hemma igen redan vid lunch-tid och har hunnit med att duscha/käka, vinka av våra vänner, städa, tvätta, nyttja våra vunna rabatter på att shoppa (sånt vi behövde), köpa mat och ett poolrun-pass plus jacuzzi. Det sistnämnda var dock bara jag som gjorde.

Hoppas du också haft en bra dag!

Kram från Ingmarie

Härlig men kanske inte den bästa

Det har varit en typiskt jättehärlig lördag med löpning i solen.

Och ett riktigt bra pass på närmsta gymet.

Dessutom ett lika bra simpass på det näst närmaste. Plus bubbelpool.

Vi har hängt med kompisar och beskådat en helt ofattbart magisk solnedgång.

Att detta inte var bästa uppladdningen inför spontangrejen i morgon begriper jag. Frågan är egentligen bara exakt hur dålig den varit… Å andra sidan kvittar det för gjort är gjort och jag har haft kul hela dagen! 🤩

Kram från Ingmarie

Sandia Peak och långlivad passion

Sandia Peak Tramway är en av de coolaste sätten att få uppleva vyer, höjder, rejäl höghöjd och lite pirr i magen. Linbanan var länge världens längsta, över 4 km, och jag tror den fortfarande är topp tre.

Det är galet coolt att åka den! Hisnande och storslaget till max! Åt båda hållen.

Själva toppen är på över 3000 m ö h och där finns bl a en restaurang som är under renovering på obestämd tid samt skidbackar av olika längder och svårighetsgrader. Jag är tokimponerad av alla som susar nerför på skidor, brädor och allt vad det nu är. Själv skulle inget få mig att testa igen. Jodå, jag har ägnat en hel vecka en gång i tiden till att försöka gilla det men nej. Det är inte min grej.

Däremot är det kul att kolla på de som inte är lika mesiga som jag men bäst är ändå utsikten där uppifrån.

Denna gången klarade jag mig dessutom från att få någon större släng av höghöjdssjukan. Den är väldigt omysig kan jag berätta. Men påverkad blir jag. Särskilt när vi gick i trapporna. De var inte många men de räckte för att få både yrsel, andnöd och magont.😱 Så det var extra skönt med lite paus i solen. Bara vara funkar ändå för det mesta.

Min höghöjdstolerans verkar vara vid max 2500 m ö h. Nere hos oss är det ”bara” mellan 1600-2000 m ö h. Där mår jag snuskigt bra och har inga som helst problem. Eller alltså det är jobbigt med intervaller och backar, måendet är ju också en smula mer förklarligt. Fartleken i min favvopark Academy. gick finfint. Där är i princip alltid minst två gäng med blixtsnabba kenyaner som susar fram. Albuquerque drar många elitlöpare.  Det var även så jag hamnade här en gång för längesedan.När benen blev långsammare var mitt hjärta fortfarande kvar här. När jag ser snabbisarna brukar jag därför tänka att jag också var hyfsat blixtsnabb en gång i tiden och att även de kommer bli långsamma en daf. Om de har tur. Att hålla glöden och passionen vid liv i några år är ju liksom en sak. I över 30 år en helt annan! Och jag är stolt över att jag kunnat! Det är faktiskt få förunnat oavsett vad det gäller… Hur det än är får man kämpa en del för att den inte ska slockna.

När jag kom hem i kväll efter ett härligt Restorative yoga-pass hittade jag dessa två söta softisar.😍 Restorative det också!

Kram från Ingmarie

Olika slags trails

På ”baksidan” av Sandia mountains går det en historisk och scenic väg som kallas Turquoise trail.

Det är ingen egentlig ”trail” men för ”längesedan”, vi snackar 1800-talet, så var den antagligen mest en enda lång dirt-trail. Området kom till liv tack vare dess geologiska rikedom. Bl.a turkoser. Därav namnet antar jag. Indianerna var förstås först där men du vet säkert hur det blev med det när européerna kom…

När ”ruschen” var över förvandlades det mesta till riktiga ghost-towns. En del är förresten fortfarande det…

Andra, som t.ex Golden och ffa Madrid, har blommat upp och blivit mysiga små (läs pyttesmå) ställen med fokus på konst och sin historia. Det är så pluttinuttigt och fint att man nära på dör gullighets-döden.

Vägen är hisnande. Vi åkte den för över 10 år sedan och jag tror banne mig vi stannade på exakt samma ställe igen för att fota! Man kan antingen tycka att vi har dålig fantasi eller att vi har öga för det coola. 🤩

I stället för att sen åka hela vägen till Santa Fe så tog vi en ”genväg” till I25. Här kan vi snacka riktig dirt-road! Med publik.😍

Och vi har även kutat på de ”riktiga” trailsen på bergets ”framsida”. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte få spring i benen här. Trots höghöjden.

Och man vet att det är exeptionellt bra när t.o.m Anders tar extrasvängar, är ute i flera timmar och kommer tillbaka med Universums bredaste smile!

Kram från Ingmarie

Höghöjdshög

Jag vet inte riktigt vad det är med kroppen men trots att jag sprungit kuperat på höghöjd sju dagar på raken så var den sugen på intervaller i dag.😳 Det kanske är höghöjden? Oavsett så vill jag ju liksom inte varken förbise, nonchalera eller trycka undan en sån grej. Så jag körde! På platten nere vid floden vid fina Alameda open space park. Det är så himla bra där, förutom att man undviker i princip allt som kallas backar om man är på det humöret, för man kan springa asfalt/grus på spikraka cykelvägar alt. på slingriga trails. Jag körde båda. Upp-och nedjogg på trailsen och intervaller på rakan. Intervaller på platten med pigg kropp betyder dock inte varken att det går fort eller är ”enkelt”. Intervaller är fortfarande intervaller, höghöjd fortfarande höghöjd och jag är ju inte 50 längre.🤪

Avrundade med ett gymbesök. Eller förresten. Det blev två besök. Styrka ena och vattenlöpning andra.

Och såklart vi ätit. Flying Star är inget ”riktigt” vegohak men det de har är mjumma och de fixar till så man får det precis som man vill ha det. Kallar jag bra service!

Vi ”råkade” även åka inom Sport Systems. Ett ställe man inte bara ska ”åka inom och kolla lite” i. Det slutar nämligen alltid likadant…

Till mitt försvar så är hälften Anders, vi behövde dem och det var rea.🤩

Kram från Ingmarie

Installerar mig

Jag skrev förvisso i går att allt har ett slut, vilket ju är sant, men ett slut kan även innebära en början på något annat. Eller hur? Som att ännu en gång få möjligheten att vara i Albuquerque. Det är som att komma hem för mig. Trots att jag varit här säkert 20 gånger älskar jag det! Eller kanske det är just därför...? My home away from home.

Såklart det sker förändringar i staden men det allra mesta är ändå sig likt. Jag bor i samma fina hus som så många gånger förr.

Jag kan trailsen i Cibola National Forrest vid Sandia Mountains fot utan och innan. Nästan i alla fall. Det finns typ triljoner olika så jag kan säkert ha missat en del.🤪

Och som nästan alltid hade jag för mycket kläder på mig när jag härjar runt där och sprang en aningens aning längre än jag tänkt. Det är lätt hänt här…

Ett annat ställe jag gillar och alltid återkommer till är Sports & Wellness. De finns på flera ställen i stan och har i princip allt en riktigt bra lekstuga behöver!

Jag invigde direkt en av bassängerna.

Och världens bästa bubbel-pool med en outstanding utsikt.

Det bästa är nog ändå att jag får vara här ett tag nu.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Söderut igen. Till ”hemma”

Allt har ett slut. Även helt fantastiska dagar i Colorado Springs hos Trish, James, Shannon och sötaste lille Theo.

Jag kommer sakna allt. Kolla bara in vyn från köksfönstret!

Och jag kommer såklart sakna alla de fina löprundorna!

Sprang en (för denna gången) sista runda i Bear creek park. Tog några nya vägar och precis som de andra gångerna var det makalöst vackert.

Och varmt blev det. Så härligt! Särskilt när jag ser alla galna snöbilder från Sverige. 😱😱

Tack och lov träffar vi Trish & Co väldigt snart igen. Men på ett helt annat ställe. Mitt favvoställe och där de (också) bor. Vi har åkt en av de längsta road-tripen på en och samma dag. Över 60 mil från Colorado Springs, via bl.a enorma vidder och varierande både landskap och väder. Förbi städer som Pueblo, Alamosa och Santa Fe och små hålor som vi skulle missat om vi hade blinkat två gånger.

Lämnade Colorado och….

…åkte till New Mexico.

Människor kan verkligen, verkligen bo på märkliga platser och under extremt varierande förhållande. Det är ofattbart hur fattigt och rikt en del har det. Skillnaderna är minst sagt extrema.

Vi missade hela Superbowl-grejen men nu, sent på kvällen efter över 8 timmars bilresande är vi i alla fall äntligen i New Mexico och på den plats mitt hjärta allra mest hör hemma.

Du som känner mig vet redan. I Albuquerque! 😍🙏🏻

Kram från Ingmarie