När man inte kan vara med på det stora kalaset…
…så får man ordna sitt eget. Lilla.
I dag har ju Utö Swimrun varit. Den som jag och Fredda planerat köra sen i höstas och som jag toklängtat till. Och hoppats på trots allt. Faktum är att tanken på loppet har hjälpt mig massor av gånger när sorgen efter Elviras död varit allt för intensiv. Som en slags banal tröst och något att fästa tankarna vid. Jag har det periodvis jättekämpigt med sorgen men jag måste kämpa vidare för det hjälper inte att ge upp. Nu får jag helt enkelt hitta på något annat att trösta mig med och Swimrun i sig är faktiskt ett av de bästa!🙏🏻
Förra året körde ju jag och Fredda sprinten så det var därför vi tänkte att den långa vore lämplig i år. Men nu blev det som sagt var inte så. Jag hade troligtvis kunnat ta mig igenom det men ca 35 km löpning + ca 6-7 km sim kändes inte som en jättebra idé om jag inte vill få diskbråcksryggen megaledsen igen.
Så istället körde jag en lite kortare variant här hemma och det var inte tokigt alls. Tvärtom! Med fortsatt perfekt Ingmarie-väder så skippade jag både neoprenmössan och fet-vadskydden och det var ändå supervarmt! Söderbysjön är snudd på fisljummen. Källtorpssjön lite svalare, så jag förlängde alla simningarna rejält. Underbart!
Testade även en av mina nya vattentäta påsar och den verkar funka. Pappersbiten var lika snustorr efter som före trots att påsen var plaskblöt. Några positiva test till så vågar jag kanske ha med telefonen.
Tredje sjön i dag blev samma som i går. Jag älskar verkligen på riktigt hela Flaten-området. Även när det är tokmycket folk dagar som i dag. Sämre lunchvy kan man ju liksom ha, eller hur?
Testade även simma utan våtdräkt och förutom den första halvminuten så var det ljuvligt! Vilken frihet att slippa tajt neopren! Bara jag, vattnet, andningen, baddräkten, badmössan och gogglesarna.
Precis lagom till kvällningen fick jag en sistaminuten-plats på ett härligt yin yoga-pass. Nu är jag super-redo för ännu en skojig vecka!
För så här är det. Även om jag missade partyt i dag, och även om saknaden efter Elvira ständigt gnager i mitt hjärta, så är jag ändå allra mest tacksam över att kunna och få göra så mycket som jag trots allt kan och får. Och att Elvira funnits i mitt liv över huvudtaget. Det kunde ju vara miljontals gånger värre på alla plan. Egentligen har jag absolut ingenting att gnälla över.
Livet tar sina avkrokar och vem vet, kanske jag hade halkat och slagit mig helt fördärvad där ute i dag? Jag väljer att tro att det var en mening med detta också. Utö finns kvar och sommaren är full av Swimrun av olika slag. Så jag ska nog få vara med på några riktiga fester jag med. Om inte annat är jag ju en rackare på att göra mina egna.😍
Kram från Ingmarie