Övrigt

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Nya höjder

Jag har sprungit förbi denna lilla skylten jag vet inte hur många gånger men det var inte förrän i dag som jag följde den.

Det var ett bra val även om benen nog emellanåt tyckte annat för det var upp, upp, upp till över 2000 m ö h. Som alltid är det helt omöjligt att fånga storslagna vyer med en litern mobilkamera men kanske du kan ana.

Helt ärligt var det svårare att ta sig ner igen för det var rejält brant och på vissa ställen ligger det fint grus som man riskerar åka kana på. Men det gick bra och jag tog en liten extrasväng ännu mer upp innan jag svängde ner ”hem” igen. För att du ska fatta hur långsamt det går, det går liksom inte att ”springa tillbaka” uppförsbackarna precis som man inte kan ”springa tillbaka” motvind, så kan jag berätta att dagens 11 km tog 70 minuter. Men som sagt var, vem bryr sig?

För att resten av kroppens muskler också skulle få sitt var jag en sväng på gymet med. 2-3 gympass/v vill jag få till även om jag helst bara är ute.

Under alla år jag varit här har det alltid varit samma instruktör på Restorative yogan, Barbara, men nu är det en ny som har den. Förr eller senare blir det ju så även om man tror en del är både odödliga och oersättliga. Det var väldigt bra och väldigt skönt!

Dock gör det mig en smula ledsen att se att t o m på en sån här klass så envisas en del med att ha munblöja. Oftast såna där i tyg som är om möjligt ännu mer värdelöst.

Rädsla alltså. Tänk vad det kam få människor att göra konstiga saker..

Faktum är att det är ganska många som fortsätter med dessa munblöjor här. Även fast de kan gå helt själva ute eller sitter helt solo i en bil. Jag kan verkligen inte låta bli att undra hur/vad man tänker då? Jag har fått berättat för mig att det har varit sjuka restriktioner här så på något vis tror jag en del folk har blivit helt hjärntvättade. Jag tycker det är riktigt läskigt men framförallt sorgligt och även lite fascinerande. Det är ju liksom inte vi osprutade som är så där rädda utan de som tagit både 3-5-9 stick. Borde de inte vara skyddade då?

Nåja, förlåt urspårningen men jag blir liksom hela tiden påmind för de där munblöjorna dyker upp överallt. T o m när jag köpte kaffe på Panera i Nob Hill i dag. Munblöjor på både expediter och kunder men när de sen ska dricka/äta åker ”skydden” av. Är det mindre farligt så? Jag fattar verkligen ingenting.

Kaffet var i alla fall gott och även om Nob Hill, Route 66 och Downtown är coolare att besöka när det är mörkt för då ser man alla häftiga neonskyltar så är det värt ett besök även dagtid. Där finns i princip allt från konst, matställen och ölbryggerier till biografer, vintage och cannabis-butiker. (Jo du läste rätt.)

Kram från Ingmarie

Cibola

Jag ljuger verkligen inte när jag säger att det finns triljoner trails att upptäcka här i närheten. Hela Cibola National Forest är som ett stort gottebord för alla som gillar att vara ute i naturen och det finns verkligen något för alla.

Platt, kort. långt, enkelt, svårt, kuperat eller mittemellan. Det är bara att välja!

Min runda var nog någon slags mittemellan. Eftersom jag började och slutade på samma ställe så fattar jag att det var lika mycket upp som ner men +400 höjdmeter (enl Garmin) på 1800-1900 m ö h känns i både ben och hjärta.

Med min fart här just nu kommer jag inte jättelångt men allt är som bekant relativt. När jag tjitt-tjattade lite med en MTBare för att fråga vart en stig ledde och även fick berätta vart jag börjat blev han väldans impad. Han sa det kanske för att vara snäll men jag är så löjlig att jag blev lite stolt. Haha!

Det blev i alla fall en väldigt fin runda med makalös utsikt!

Det var onekligen himla skönt att bassängen var platt. Har jag förresten sagt att jag älskar denna simbassängen?

Efter att ha hängt med min kompis Susan och tjitt-tjattat ännu mer hade det hunnit bli mörkt och fullmånen bjöd verkligen på storslagenhet!

Mot Sandia-berget

 

Mot staden

Kram från Ingmarie

 

En av alla

Det finns väldigt många saker jag älskar med Albuquerque, det är ju därför jag har åkt hit om och om och om och om igen sen mitten 1990-talet. Japp, dvs sen förra seklet!

Bland topp tre är utan tvekan solen.
Den är aldrig långt borta.

Även om det är shitty väder på morgonen, eller bara molnigt som i dag, så kan man till 90% vara säker på att det kommer ändras under dagen. (Undantag finns som bekant alltid.)

Varmt men molnigt vid 9.30.

12.30 var himlen klarblå igen och solen värmde ännu mer.

Jag klurar på en längre topplista så småningom. Om det ens går för det kommer vara omöjligt att rangordna.

Kram från Ingmarie

Coyote-möte, reunion och skapande

Det är inte ofta det händer att man får se en Coyote så när det gör det känns det extra häftigt och exklusivt! De är inte ovanliga men de är ganska skygga och smälter väl in i naturen så de är inte alltid helt enkla att se. De är inte farliga men man ska ha stor respekt för dessa vilda djur och absolut inte gå nära dem. Åtminstone här i Albuquerque vill man bevara dem och låter dem vara så länge de inte är någon fara för människor.
Jag tycker de är jättefina!

Löpturen var också jättefin och man kan väl säga som så här; det är väldigt mycket enklare att springa nerför än uppför! Ja det är det väl i och för sig alltid men här på höghöjd märks det extra tydligt. Det kan skilja upp mot 2 min/km upp mot ner!  Varje pass på stigarna vid berget ger många höjdmeter så det vore ju märkligt om jag inte skulle bli starkare!

Lätt att se var det är upp resp. nerför. Haha!

Som du kanske vet sen innan är jag en Bagel-fantast av största mått men det lustiga är att det är bara när jag är i detta landet. I Sverige vill jag inte ha dem. Förklara det om du kan! Bland de bästa  hittar man på Einsteins Bagels och där kan man även hitta ruskigt gott kaffe. USA är väl annars känt för ganska blaskigt sådant men det finns tack och lov en hel del undantag!

Köpte ett helt dussin olika varianter men alla var faktiskt inte till mig.

Kanske var det det där som gjorde att simningen gick så bra (i dag också) men mest tror jag det var solen och mitt fina sällskap av Erin. Underbart att få träffas igen! Vi höll på att inte komma upp från The Hot tub efteråt för vi hade så mycket att prata om.

Det är lätt att skapa både inspiration och motivation här. Jag är ju av den åsikten att det är inget som kommer av sig själv utan måste just skapas och hur det görs får man komma på själv. För mig funkar det oftast att bara börja oavsett vad det gäller. Även målandet. Jag hade med mig en hel del målargrejer men har även inhandlat lite nytt. (Kommer garanterat att behöva en större väska hem…Tur jag får ha med mig två!)

Vi får se vad/om det blir något av det jag startade i dag men oavsett så älskar jag dessa stunder då jag får skapa och göra precis som jag vill utan krav på att det ska ”bli” något.

Kram från Ingmarie

Olika skills

Helg och fint väder betyder oräkneliga bikers och hikers bland bergen. De flesta på två hjul beter sig både respektfullt, försiktigt och hjälpsamt när de kommer farande i kurvorna men det är inte utan att hjärtat stiger ytterligare några slag emellanåt. En del kommer nämligen i en helt galen fart och är totalt orädda oavsett vad underlaget bjuder på. Mest är jag nog dock imponerad eftersom jag själv är jordens mes så fort det inte är helt snubbelfritt. Och då behöver jag bara hålla reda på mina fötter!

Nåja, vi har olika skills här i livet och cykla fort är inte min. Däremot är jag hyfsat bra på att sega uppför långa backar. Även på höghöjd! Här är det extra belönande för oavsett var så kommer utsikten garanterat vara magnifik! Går det upp går det som bekant ner och då blir det fart t o m i mina ben. Det är som du kanske förstår inte helt enkelt att ta det lugnt så här i början av höghöjdsvistelsen när det är så här.

Utebassängen är så där perfekt tempererat att inte ens jag fryser och precis som förra gången jag var här så flyter jag som en kork här! (Sånt kommer jag ihåg trots att det är 5 år sedan!)
Jag har fortfarande inte fått klarhet i om det är höghöjden, en tillfällighet eller något magiskt vatten som gör det men härligt är det!

På tal om solnedgångar förresten. Inte konstigt jag älskar Sandia-berget och dalen. Det skiftar hela tiden i färg och jag tror ärligt att jag aldrig kommer kunna se mig mätt på det.

Kram från Ingmarie

Chocken

Minnet är emellanåt både kort och förträngande för trots att jag efter alla gånger vet att det är snorjobbigt i början när jag ’är på höghöjd att träna så är chocken lika stor varje gång. Det är nästan en nära-döden-upplevelse.
”Värst” är löpning. Minsta lilla uppförsbacke och pulsen är på max och här finns måååånga backar. När man tar i kommer mjölksyran direkt och när den väl har kommit är den snudd på omöjlig att få bort om man inte stannar.

Men alltså, vem bryr sig? Att springa här gör vem som helst lycklig med eller utan sura muskler.

Samma sak på gymet. Åtminstone när man tar i. För att inte ”overdo” något, det är lätt att få feeling här och köra på för fort, så bromsar jag medvetet. Jag hoppas och tror att det är ett klokt beslut.

Så här var förresten min lunchvy i dag.

Och kvällsvy.

Kram från Ingmarie

Framme!

Som sagt var. Åka business-klass är ju inte ens en sport! Man behöver varken stå i kö, trängas eller ”knycklas ihop”.
Allt är precis tvärtom! Dessutom blir man bjuden på bubbel, 3-rätters och 2-rätters, obegränsat med snacks,  kakor, lyx-choklad och all sorts dricka både med och utan promille.

Denna knappen gillade jag!

 

Lyxigt och skönt att kunna sträcka ut sig till 100%!

Tro nu inte att jag/vi har guldbyxor och alltid åker i finklassen. Detta är bonusbiljetter och jag tackar så mycket för det! Resan är (extra) lång så just den 9-timmars resan kändes väldigt bra att slippa ”lida” på. (Jodå, jag vet att detta är ett stort privilegium och en ynnest men jag tror du fattar vad jag menar.)

Chicago var som vanligt.
Rörigt och med mycket väntan på shuttle-bussen till hotellet. 40 minuter för att vara mer exakt! Turligt nog var där en trevlig flyg-kapten som jag kunde babbla med under tiden.
Hotellet var ok men märkligt nog sov jag kasst. Jag brukar nämligen sova som om jag vore medvetslös första natten när jag kommer hit och sen ha jetlag-problem några dagar. (På andra hållet kan det ta veckor innan jag känner mig normal!) Hoppas detta betyder att jag kommer sova extra bra i natt!

Hotellfrukosten var i mångt och mycket som den brukar här. Färgglada flingor, x antal olika sylter, vitt degigt bröd, omelett och flottiga korvar men de hade även gröt! Jag svimmade nästan! Dock ingen växtmjölk så det blev lite torrt.. haha

Kom till flygplatsen i god tid och som alltid är det en smula stressande innan man är innanför spärrarna. Nu för tiden ska man ju även göra det  mesta själv och jag tror banne mig aldrig att det blir rätt direkt! Stackarn som var bakom mig kom för sent för att checka in sina väskor. Undra just hur det gick…
Att få se denna skylten gjorde mig i alla fall lycklig ända in i minsta lilla cell.

Och nu är jag här! Det var och är som att komma hem. Jag behövde inte ens Gps:en från flygplatsen och hit trots att det är 5 år sedan sist jag bodde här hos mina fina och gästvänliga vänner.

Denna (köks)utsikt kommer jag troligtvis aldrig att tröttna på. Hur skulle jag kunna det liksom?

Egentligen hade jag inte tänkt att träna alls i dag (!) men det sket sig om jag säger så… Kom väl in i en andra andning.

Varje gång jag varit här så har jag valt S&W trots att det är dyrt men det är också grymt bra och det finns 5 stycken här att välja mellan. Del Norte är det jag varit mest på och kanske är jag den som kört flest vattenlöpnings-timmar av alla här?

Nu ska jag snart sova och det vore väl sjuttsingen om jag inte gör det bra i den här?

Kram från Ingmarie

Mot nya äventyr

Kanske du gissade hur min sista dag i Åhus skulle tillbringas, kanske inte, men bra blev det i alla fall och det är jag väldigt glad för!

Det blev intervaller som jag körde på elljusspåret. Dels för att jag gillar det men dels också för att skjutfältet är stängt och för att de fina skogsvägarna är förstörda av de där skogsmaskinerna. Kroppen var helt med på noterna och det gick t o m snabbare än förra gången jag körde de där 3 x 5-3-1 minuterna.

Gött!

Nästa intervallpass lär inte bli så lätt för den kommer (förhoppningsvis) ske på höghöjd och det är aldrig enkelt hur bra form jag än har varit i.

Jag hade även gott om tid för ett sista bad från bryggan. Det här är något jag kommer sakna oerhört mycket men i Helsingborg finns det ännu mer möjligheter så det kommer bli riktigt bra nästa vinter!

I ””The Land Of Enchantment”  dit jag nu är på väg är det dåligt med kallbad men det finns. Det intressanta är att varje gång jag är där så minskar suget och jag tror det är så enkelt att det är för att solen är där!

Första stoppet är Köpenhamn och tror det eller ej men det flöt på riktigt bra hit med Skånetrafiken!

Jag vet verkligen inte riktigt hur det här känns för det är en enorm blandning av förväntan, nyfikenhet, saknad, sorg, glädje och obeskrivbar tacksamhet. Men alltså jag längtar nästan ihjäl mig till torsdag när jag är framme (låååång resa) på ”min plats” dit jag längtar varje dag men även tills vi fått ordning på det nya boendet i Helsingborg. Sen ska jag visst välja jobb också…
Anders får sköta det praktiska med flytten (vi har flyttgubbar som gör allt jobbet men någon måste ju styra dem…) och jag får släppa kontrollbehovet. Nyttigt för oss båda! I april kommer han över och det är ännu en grej jag längtar efter.

Tack Åhus för denna tiden! Det har varit en väldigt fin tid men nu börjar en massa nya kapitel i våra liv.

Kram från Ingmarie

Förlängd tid

En sak jag har märkt lite extra av sista året är att min återhämtningstid efter hårda pass är lite längre än vad den har varit. Det krävs liksom både fler dagar mellan det tuffa och jag behöver även chilla lite mer än tidigare på de dagarna. Men det är bara att gilla läget, anpassa sig och hitta en ok balans. ”Vila” är ju relativt och jag föredrar att den är aktiv. Inte träna alls undviker jag.

Förra veckan hade några rejält tuffa dagar men också några rejält lugna för jag både ville och behövde det.
I går ville jag verkligen inte springa och då är det ett starkt tecken på att låta bli så jag cyklade i stället. Inte för att det ar särskilt lugnt men det är åtminstone annorlunda. Det var längesedan jag körde The Trip nr 12 så det kändes lite extra skoj! Jag är ju så sjukt lättroad och lättlurad att jag t o m börjar tävla mot de där ”spaceshipen” på skärmen trots att jag (såklart) fattar att det är totalt meningslöst. Haha!

I dag var jag springsugen igen men benen trötta så det blev en megalugn tur i skogen innan jobbet. Väldigt skönt!

Minns du förresten att jag skrev om att de högg ner ännu mer träd här? Well, så här såg det ut nu. Man blir banne mig inte glad av det!

I morgon börjar ”den sista veckan” på flera fronter och det är med en hel del blandade känslor men absolut mest bra sådana!

Kram från Ingmarie