Tisdags-filosoferande

En del skulle kanske kalla det tröst-shoppande. Jag kallar det investerings-shoppande. För när de gamla leksakerna börjar bli lite väl utslitna måste man ju skaffa nya, eller hur? I alla fall om man vill kunna fortsätta leka och det är väl typ det livet går ut på tänker jag.🤪 Och som i princip alltid så hittar jag de roligaste prylarna på Trispot. 😍

Om jag har något som kan kallas talang så är det väl just att jag är bra på att leka. Själv eller med andra. Efter egen-simmandet (om man bortser från alla andra som simmade vill säga) så blev det poolrun med bästa Lisa. Det där är guldstunder för vi inte bara tränar utan hinner även prata om både små och stora livsviktigheter. Jag tror faktiskt det har bearbetats, avslöjats, funderats, tjurats, filosoferats, skojats, bråkats och förenats extra mycket bakom dessa väggar.

Men jag tror också att skogen och naturen är en av de bästa ställena oavsett var och hur man är i livet. Den är ju på något vis grunden till allt och där vi enklast kommer i kapp oss själva. Det är liksom väldigt mycket svårare att stressa eller ha överspeedade tankar bland stadiga träd, tunga stenar och långsamt växande svampar. Naturen bara är. Kravlös, stabil och icke dömande. Och det smittar. Åtminstone är det så för mig.

Inte ens om jag kutar och rör mig framåt med fart kan jag undgå att tagga ner. Särskilt inte när foten är nästan, nästan, nästan som vanligt. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

Heldag

Min måndag började i ottan med en cykeltur till Eriksdalsbadet för att köra ett simpass med Coach Ulf. Vi var 6 st som drillades med en massa roliga teknikövningar och jag tror minsann min hjärna blev lite överfull där ett litet tag av alla nya grejer den skulle hålla reda på.  Nyttigt och nödvändigt och förr eller senare kommer nog både hjärna och kropp att fatta allt samtidigt. Det gäller bara att hålla i. Oavsett så har jag i alla fall väldigt roligt på vägen!

Dusch, cykel hem, lite mat, byta väska och sen hojen till Coachen för vidare färd till Dalarö och bilbåten till Ornö för att heja på alla som skulle köra ÖtillÖ. (Phju vilken lång mening det blev!)

Bara båtturen var ett äventyr och så vacker att jag nästa svimmade! Kolla vattnet! Och himlen! Bättre swimrunväder än så här blir det inte och det märktes! Jag återkommer till det sen.

Jag och Ulf fick helt oplanerat även sällskap av härliga klubbisen Maggan.

Vi fick verkligen en helt fantastisk dag tillsammans som hejaklackare vid kyrkan på Ornö. Just där är det väldigt enkel löpning men man ska komma ihåg att det mesta av de där 65 km är ren och skär mekkig trail, klippor eller stig. Just där är det även timesplit nr 14 (av 18) och mindre än en mil till sista cutoffen. Det är också ungefär där “The last 15” börjar som jag och Peter körde förra året. Jag hade med mig alla preliminära tider plus nummer på alla jag skulle heja lite extra på.

Det är banne mig tufft att vara supporter! Jag har tjoat, peppat, kramats, fotat, traskat och klappat händer mer under denna dag än sammanlagt under de senaste 10 åren. Men kul har det varit och jag tror jag har gjort nytta! Hur många gånger på en dag får man liksom annars höra: Åh där är Ingmarie! Som jag längtat efter dig!

Alternativt: Åh där är ju Ingmarie! Vilken underbar överraskning!

Inte utan att jag funderar på att bli professionell hejare.🤪

Här är några av alla team:

Coach Tomas och Andreas.

Fredrik SA och Pelle

Olle och Håkan.

Elin och Ville.

Joanna och Lennart.

Johan och Per.

Sofia och Victor.

“Min” Micke och Anna! De gjorde ett kanonlopp! 12.33 och en 44:e plats! 💪🏻💪🏻💪🏻

Åsa och Patric.

Vilka hjältar alla som tog sig i mål är och var! Och gissa om jag var avis… Ingmarie-väder och inte en krusning på havet. Hur ofta händer liksom det första måndagen i september…? Och det märktes som sagt var att det var idealiska förhållande. Fredrik Axegård och Alex Flores putsade banrekordet med nästan 20 min så nu är det 7.39.25. På 65 km (obanad) löpning och 10 km sim inkl 46 gånger i och ur vattnet. Klura på den kilometertiden och försök gör om det! Ofattbart för mig hur jag än försöker förstå…

Men hur avis jag än varit, hur mycket jag än önskade jag hade varit en av de som var med och hur mycket jag än lipat så är jag ändå oerhört tacksam att jag fick vara med på ett litet hörn denna makalöst vackra dag. Mest av allt har jag ändå blivit inspirerad, peppad, glad, lycklig och hänförd. Av alla människor, stämningen, solen, energin och naturen.

Hemfärden över vattnet var lika vacker som ditfärden och det var så både jag och Ulf fick nypa oss lite för att inte tro vi drömde. Har du möjlighet så åk med någon av alla båtar som går ut i Stockholms skärgårdar. Du kommer inte att ångra dig!

Jag har en fundering på varför detta med foten hände som jag kom på när jag mediterade nu i kväll. Men jag tar det en annan dag. Nu ska jag vila. Det tar som sagt var på krafterna att vara hejaklackare.

Kram från Ingmarie

Sorglig men rolig dag

Det var med tungt sinne jag vinkade av alla mina vänner som ska köra ÖtillÖ i morgon. Jag ville ju så gärna vara med men foten har klart och tydligt sagt nej till att ens försöka ta sig fram 65 km. Eller 32.5 för den andra foten är ju också med.🤪. Och jag accepterar. Life goes on anyway. Önskar av hela mitt hjärta alla ett stort lycka till i morgon! Jag vet ju vilket jobb som ligger bakom till att bara tänka tanken på att ens vilja försöka komma med.

Jag kommer stå på Ornö tillsammans med Coach Ulf och heja allt vad jag kan i morgon! Och jag är säker på att min ersättare Anna är den bästa Micke kunde få! Nästa år hoppas jag dock att det är jag som åker med honom i bussen ut till “campen”. 🙏🏻

Men det är som sagt var bara att torka tårarna, snyta näsan och ta nya tag. Eller kanske snarare fortsätta där man är. Det svider över som mormor brukade säga. Det är ju dessutom inte första gången jag haft stolpe ut så jag vet att jag överlever och att det blir medvind igen. Det är en av fördelarna med att bli äldre. Man vet att inget varar för evigt. Inte ens en stukad fot och ett tungt hjärta.

Sen är jag ju faktiskt väldigt bra på att fokusera om, gilla läget och leka med det jag kan leka. För det är ju faktiskt det allt detta sportande är. En rolig lek! Som man absolut kan vara både tokfokuserad på, och 100% dedikerad till, men som man ändå kanske inte bör ta på allt för stort allvar… Åtminstone inte om man är “icke-proffs”. Kanske inte då heller förresten. Livet är ju väldigt mycket mer än enbart en grej.

Foten tyckte i alla fall att 45 min löpning var ganska ok att göra i dag.

Gyma har den okejat hela tiden. Om jag inte får för mig att hoppa enbenshopp eller något annat trams vill säga. Men det finns ju faktiskt miljarder andra grejer att roa sig med!

Min fina Ark-dräkt får ju inte heller vara med på ÖtillÖ-äventyret men vi tog oss i alla fall en vattenlöpningstur i Söderbysjön. Jättehärligt!

Dessutom börjar mitt målarrum bli nästan helt klart!💕🙏🏻

Kram från Ingmarie

Håller i och håller ut

Det här att köra många timmars vattenlöpning är inte enbart väldigt bra (alternativ) träning. Man lär sig som sagt var även att vara kissnödig länge (om nu det egentligen är så himla bra låter jag dock vara osagt) och man bygger pannben och karaktär i kubik! Tack och lov fick jag lite sällskap av bästa Kajsa den sista halvtimmen i dag så jag slapp bli allt för uttråkad och frustrerad över de tokstollar som envisas med att leka plasklekar i rundsims-banorna. 😳

Men fatta mig rätt! Jag gillar det ju egentligen! Det är väl bara nu det känns extra trist när planen var att tokladda inför The Race. Men vad är väl en bal på slottet när man har Eriksdalsbadet…? 🙄

Jag gör i alla fall mitt bästa för att piffa upp tillvaron så gott det går. Som att lasta lite mer vikt på kälken och se till att färgmatcha även de små detaljerna.🤪

Snart vänder det, för det gör det alltid förr eller senare oavsett, och då kommer jag vara extra taggad och pigg!

Kram från Ingmarie

En slags bakslag

Det här att gå och stå många timmar på hårda betonggolv non stop var inget min fot gillade.😱 Den blev genast bulltjock och oglad. Kände det redan i tisdags men trodde den liksom skulle vänja sig och bli glad igen av lite nattvila men icke… Nästan så den inte vill i skon…

Enl läkaren är det troligtvis inte själva stukningen som spökar utan att den blivit överansträngd och inflammerad av det där stågåpåbetonggolvutanvila. Det var ju nämligen inte så innan.

Så jag backar.och kör aktiviteter som inte belastar. Ja du vet sånt där som yoga, meditation och simning t.ex. Turligt nog är ju TS-träningen i full gång med inomhusträningen nu så trött kan jag bli även utan löparskor!

För att få tillgång till simbanor får man dock vara beredd på att både åka en bit, simma snortidigt som på måndagar alt toksent som i dag när vi började kl 20.30. Men det är värt att vänta en hel dag på detta! Snacka om uüberlyx!!!

Coach Tomas drillade oss väl under de där 90 min. När jag såg passet innan vi började så tänkte jag milde himmel hur ska det här gå men som alltid hade jag så fullt upp med att fokusera att tiden verkligen bara försvann! Och som alltid lärde jag mig (minst) ännu en ny grej! Tycker det är skitcoolt att få känna att jag utvecklas trots att jag väl inte direkt kan kallas ung och lovande längre.🤪 Age is just a number eller vad man nu brukar säga. 😄

Sen hjälper det ju till att det är 100% härliga människor som är med! Lena är en verkligen förebild som alltid gör mig glad i magen! Då gör det absolut ingenting att man kommer hem mitt i natten med blött hår och goggle-ögon.

Kram från Ingmarie

Tvärslut

Första dagen på jobbet efter “ledigheten” och jag är helt slut och totalt utmattad! Mitt jobb måste vara bland de bästa för att skapa sig uthållighet och för att lära sig nonchalera både törst, hunger och toanöd. 🤪 I alla fall under de flesta arbetspass. Jag må vara klen i dag men jag vet att jag fortare än snart är inne i det igen.

Tiden går i alla fall fort som sjuttsingen när det är full rulle och viktigast (förutom att ta hand om patienterna vill säga) är att foten har hållit sig hyfsat glad och smärtfri hela dagen! Inte bara för allt traskande och stående på de hårda betonggolven utan även för morgonjogg och kvälls-vattenlöpning. Hurra för det! Tröttheten är trots allt snart borta igen. Ska bara ladda om mig lite.😄

Kram från Ingmarie

Deadline-dagen och ett sista för i år

Så kom deadline-dagen då jag och foten skulle bestämma oss för om det skulle bli något ÖtillÖ eller inte. Om jag skulle kört solo, det är ju trots allt en vecka kvar, hade jag kunnat vänta in i de sista. Men nu funkar ju inte Swimrun så utan man är ett team med gemensamt ansvar både för sig själv och varandra. Att starta utan att vara åtminstone ok i kropp och knopp är oschysst mot båda. Och ska/kan man inte köra ett planerat lopp behöver man ju dessutom en ersättare och den i sin tur behöver ju ha lite tid på sig. I synnerhet för ett så tufft lopp som ÖtillÖ .

Därför var Simsafarin/Swimrun-eventet med TS-gänget så perfekt att köra i dag som ett test. Förra gången var supernajs så förväntningarna var ganska höga. Det är ju liksom inte så enkelt att höja ribban när den redan var skyhög. 🤪

Men jag vet ju att när Coach Ulf och Coach Tomas fixar något så kan det liksom inte bli annat än bäst. Alltid! Vi samlades i Hellas för genomgång och avlämning av de grejer vi kunde undvara tills vi var tillbaks. Rundan var nämligen one way med avslut i Drevviken efter ca 13 km traillöp och 4 km sim i 7 olika sjöar. Jag la, som de flesta andra, lite torra kläder i Saferswimmern plus lite nödproviant i strumporna. Hade kittat mig med “vintermunderingen” men utan väst så då fanns det liksom ingen annan riktigt bra plats.🤪

Vi började direkt med 800 m sim i Källtorpssjön och det var svalt om jag säger så men också fantastiskt härligt! Vi höll ihop bra och de som behövde blev dragna av någon annan så det inte skulle bli för utspritt och därmed både för lång tid i vattnet för en och för lång väntan på land för andra. På land höll vi ihop hela tiden!

Min simning funkade riktigt bra! Känner mig stark och trygg även när det blir brötigt av växter, armar/ben/paddlar/skor från andra eller guppiga vågor. Det sista var det dock inte mycket av i dag och det finns såklart en gräns för hur stora jag mäktar med.😱

Ler- och gegginpackning à la swimrun

Vi sprang på stigar, grusvägar och ibland även asfalt. Vi simmade, babblade och skrattade så jag kommer ha träningsvärk både i ansiktet och i magen i morgon! Mitt i allt så hade Caroline fixat så det fanns fika i sin trädgård! Gissa om det var gott?

Förutom Källtorpssjön simmade vi genom  Sandasjön, Strålsjön, Ulvsjön, Ältasjön, Flaten och Drevviken. Det här att swimrunna sig fram är verkligen makalöst härligt och jag är så himla tacksam att jag fick alla dessa timmar tillsammans med detta supergäng. Plus Ulf förstås som stod bakom kameran. (Tack Ulf och Sabina för bilderna!)

Och hemma hos Ulf blev det ombyte, mer fika ( bl a vansinnigt god hembakad banan/avokadokaka av Ellinore) innan skjuts tillbaks till Hellas.

Och foten då? Den skötte sig förvånansvärt bra men jag har fått inse och acceptera att några 65 km på hala klippor, ojämna trails, obanat och tuffa backar inte kommer att funka för den. Emellanåt gör det väldigt ont, som i rödlampa-ont, så det är med mycket ledset hjärta jag får lämna min plats till en annan. Jag vet inte hur många gånger jag för mitt inre sett mig och Micke kämpa tillsammans och gemensamt korsa mållinjen på Utö. Nu blir det inte så.😢 I alla fall inte i år. Och det svider som fasen! Det finns säkert de som skulle tejpat foten stenhårt, käkat painkillers , bitit ihop och bara kört men jag är inte så “tuff”. När varningslamporna blinkar backar jag. Kanske är jag klen men jag har också, bl.a genom jobbet, sett hur illa det kan bli med även “små skavanker” om man går över gränsen så därför varken vill eller vågar jag riskera något. Det finns ett liv även efter den 3/9 och jag vill gärna att min fot ska bli glad igen. Inte mer ledsen… Jag har gjort så gott jag kunnat för att få fossingen hel men tiden har helt enkelt inte räckt till.

Det kommer bli en tung vecka men jag ser framåt och kommer sända all kraft och överskottsenergi jag trots allt har till alla de jag känner som ska köra.

Det där “sista” var inget värre än att det var sista dagen Eriksdalsbadets utebassäng var öppen. Och jag kunde förstås inte låta bli att köra ett sista poolrunpass.

Kram från Ingmarie

Testar

Drömmen och önskan om att kunna köra The Race finns kvar. Åtminstone till söndag. Sen måste jag ha bestämt mig. Foten är i alla fall inte sämre efter gårdagens lilla äventyr men inte heller (mirakulöst) jättemycket bättre. Fast så länge den blir bättre är det jättebra tycker jag, eller hur?

I går köpte jag även en rulle sporttejp för att verkligen stabilisera foten när jag tränar. Inte annars för då kommer den aldrig bli stark igen. Tänkte därför att jag verkligen skulle testa hur mycket svett och väta det egentligen tål.

Började med 50 min intervaller på crosstrainern. Så där hårt att man liksom känner hur svetten rinner ner i strumporna. Ljuvligt! Och välbehövligt! Har svettats på tok för lite senaste tiden.

Sen direkt vidare in i gymet där jag bl a testade att belasta foten med diverse olika övningar. Det gjorde inte ont-ont men det var heller inte smärtfritt och ffa kändes det oroväckande vingligt.😱

Snabbt ombyte och sen ner i bassängen för vattenlöpning i 40 min. Sån här lyxbana hittar man förresten inte särskilt ofta!

Sen såg tejpen ut så här…

Så tror inte det är ett alternativ att ha på swimrunrace oavsett längd…

När jag simmade och vattenlöpte nu i kväll hade jag inget stöd, inte ens en dolme, och det funkade faktiskt riktigt bra! Vatten är grymt bra när man behöver undvika stötar! Och Brottet är aldrig fel! Särskilt inte när det är varmare i plurret än i luften. Ville nästan inte gå upp.

Jag har en plan fram till söndag kväll som jag hoppas håller! För om ca 1,5 vecka vill jag verkligen, verkligen bli så där toktrött att man inte ens vet om man orkar andas. Och jag vill bli det tillsammans med Micke någonstans inte allt för långt från målet på Utö.😍

Kram från Ingmarie

Läkning pågår

Det där att veta när det är läge att testa en skadad kroppsdel igen är inte helt enkelt. Samtidigt “måste” man ju någon gång… Foten är långt ifrån som vanligt men jag har liksom inte röd varningslampa ont-ont nu utan mer gul lampa svullet-ömt-obehagligt.

Så jag har testat jogga lite i dag. Med betoning på lite. Av de dryga 8 km jag tog mig var kanske 2 jogg. Det kändes inte direkt bra, inte ens halvbra, men inte heller superdåligt.

Jag körde ute i Steninge eftersom jag åkte med mamma till finstallet för att riktigt bomba mig med må-bra hormoner. Eldjarn är den hingst mamma rider nu och vilken häst! Jag blev tokförälskad! Han är en islandshäst så som gudarna beskrivit dem! Vacker, stolt, eldig, snäll, temperamentsfull och ärlig.

Men jag red inte denna gången. I stället tog jag med mig goa Mogge på skogsturen och emellanåt hade vi sällskap av ridgänget en liten bit. Eller de av oss beroende på hur man ser det.

Jag tror i alla fall inte jag har förvärrat något av det här. Bara att vara där ute i allt det vackra tillsammans med djuren och härliga människor är och var som bästa dundermedicinen! Och efteråt både spolade jag foten kall och satt med den i högläge. Jag tror även den blev lyckligare även om den var både ömmare och tröttare än innan.

Har även varit på ännu en behandling med laser, massage och tejpning. Hade aldrig varit där innan men det är ett riktigt bra ställe!

Ett annat bra ställe är nya Sats. Blev ett kort och intensivt pass men jag lär hänga mer där. Kalasfint!

Och kolla detta!

Torvsjöns vatten är bra mycket svalare i nu mot förra gången, det går rackarns snabbt utför med den goa värmen 😱, Men jösses vilken härlig simtur Peter, Johan, Maria och jag fick!❤️ Episkt!

Om denna dagen inte hjälpt till att läka min lilla fossing så vet jag banne mig inte vad som skulle kunna göra det.

Kram från Ingmarie

Kissnödig

Det jobbigaste med vattenlöpning är varken det faktum att man måste ta sig till en bassäng (sjöarna är för kalla för sånt nu om man är frysklen som mig), själva aktiviteten i sig eller att kuta runt, runt, runt, runt utan att egentligen komma någonstans. Särskilt inte i dag när jag hade sällskap över halva tiden av bästa Lisa. Nej, det jobbigaste är att man blir så vansinnigt kissnödig om man kör länge och varken orkar eller har tid att ta sig över den oändliga gräsmattan fram och tillbaka där toan finns. Ja jag vet. Lat är bara förnamnet men egentligen är det för att ett toabesök från utebassängen lätt tar 10 min från den “riktiga” träningen och det är inte ens en sprängfärdig blåsa värd.🤪

För det är den!

Efter 2,5 timme var jag så kissnödig att jag inte ens kunde kissa trots att jag t o m såg hur full den var! Hade jag använt scannern vi har på jobbet för att kolla urinmängd hade den garanterat flippat ur. Det är grymt obehagligt, och kan såklart vara farligt, men jag har lärt mig hur jag får igång det hela igen och när det väl börjat får jag ränna till toan 5-6 gånger/timme! Då gäller det att även fylla på med vätska för att inte bli ännu mer russinlik. 😱

Ö h t kan vattenträningen oavsett aktivitet vara lurigt på det viset eftersom man ju inte direkt toksvettas men ändå förlorar mycket vätska. Samma som när man tränar i kalla förhållande. Vatten duger dock fint som ersättare!

För dig som undrar över foten så kan jag berätta att den känns ganska ok efter en stel morgonstart. Tror dock det var den “vanliga” stelheten och nu efter ännu en behandling av Fredrick så känns den nästan som vanligt om än fortfarande lite småfet.🤪

Nu får den i alla fall vila för jag är på väg med tåget igen. Söderut denna gången. Med direkttåg! 😍 Och det är nära till både toan och bistron😄

Kram från Ingmarie