Återresa

Inget varar som bekant för evigt. Särskilt inte hotellfrukostar, drönarliv och familjemys. Troligtvis är det ju också därför det blir så extra fint och mysigt när det sker! ?

Nu sitter jag på tåget mot 08a land igen och försöker tänka på det där braiga ordspråket: Don’t cry because it’s over. Smile because it happened.


För så är det ju faktiskt. Helt fantastiskt att kunna ha det så här med guldkorn titt som tätt i vardagen. En vardag som för övrigt skulle vara värsta lyxlivet för väldigt många människor på vår jord. Viktigt att påminna sig om tänker jag…

Hann fint med både sovmorgon, hotellfrukost och träning innan jag äntrade mitt (mobila) favoritkontor. Lånade vattenlöpningsbälte och körde parallellt med vattenjympan som höll på. Värsta discopasset!


När sen allt det var klart, när vattenjympafolket fått nog och linorna var på sin plats igen, så var det precis lagom att svira om. Man hör ju ändå inget annat än sin egen andning när man simmar.?


Kram från Ingmarie

Uppiggande roadtrip 

Det händer tack och lov inte särskilt ofta att jag sover så där uselt att man känner sig både full, bakis och jetlagad samtidigt men i natt skedde det. Ingen aning om varför. Det är ju mycket vi människoknytt inte begriper här i livet och det där med en plötslig släng av insomnia är verkligen en av dem.

Men man får göra det bästa av situationen och inte fundera och känna efter för mycket tänker jag. I alla fall inte när det är tillfälligt. Dessutom har jag haft fullt upp med annat. Som att besöka icke-metropolen Strängnäs.



Och Köping.



För att till slut landa i Västerås som visade sig bl. a ha en av de schysstaste gym-vyerna jag nog någonsin besökt.




Liksom en magiskt vacker solnedgång!


I natt kommer jag garanterat sova 5 kvartar i timmen. Frågan är vilken säng som är skönast… Fast varför välja när jag inte behöver ?!?

Kram från Ingmarie

Håller det på att vända nu?

Kanske man aldrig ska ropa “hej” oavsett om man är över den där bäcken eller ej. Eller så är det precis det man ska för att få fira oavsett. Har man tur kan det ju på så vis bli minst två gånger.

Våren är ganska säkert inte här ännu men jag har bestämt att den i alla fall är på god väg för i dag både lät och luktade det vår hos mig!



Och något har verkligen hänt med min lilla rygg efter besöket hos Guru-Danne i tisdags. På hans inrådan provade jag jogga lite i dag. Bara några minuter åt gången på fina mjuka grusvägar. Efter flera veckors uppehåll var det onekligen både ovant och pirrigt.


Det är inte “bra” men det känns ändå stor skillnad. Borta är huggen som kom varje gång jag hoppade/studsade innan och borta är den där extrema trögheten och låsningen som gjort att det känts som om jag kutat i uppförsbacke och motvind mest hela tiden. Och som gjort att jag liksom inte kunnat kuta “som vanligt”. 

Tänk om det har vänt. Tänk om jag sakta men säkert kan komma tillbaka till löparlivet nu. Hoppas, hoppas, hoppas.

Men jag kommer skynda långsamt. Noga utvärdera hur det känns. Framförallt dagen efter. Tror absolut mina dubbla yogapass i dag gjorde susen för ryggen oavsett. Och resten av kroppen också förstås. Både på in- och utsidan för både Jenny och Isabella är fantastiska lärare.???


Har jag tur blir nästa lilla joggförsök i Njurunda för det är dit vi är på väg nu.


Kram från Ingmarie

Firar min “frihet”.

Som jag längtat efter just denna dagen! Dagen då stygn och fetplåster skulle bort, bort, bort!

För att det liksom skulle kännas extra lyxigt efteråt körde jag ett sista poolrun-pass helt utan stänk. Inte för att det väl egentligen spelade någon som helst roll. Det var mer grejen som sådan. Ungefär som man vill att håret ska vara så skitigt och fult som möjligt när man går till frissan för att man ska känna sig extra fin efteråt. Typ så…

Jag pausade från jobbet en kort stund för att äntligen bli fri! 

I alla fall från suturerna och plåstret. Nu är det “bara” diskbråcket kvar. Sorgen blir man ju liksom aldrig av med. Den, och smärtan den innebär,  får man helt enkelt lära sig att leva med…

Det här med en grej mindre tyckte jag hur som helst var värt att fira. Med svett! Så jag körde dubbelpass. Hot mojo + Heat. Så himla härligt!!


Kanske verkar det tramsigt att fira så här men efter att inte ha fått svettas fullt ut på två veckor så längtade jag verkligen! Massor! Utan svett känns det ju som om cellerna blir förgiftade.? Jag är också jättetacksam över att kunna duscha hur jag vill, klia mig utan någon risk för att sabba något, kunna tvätta hela ansiktet och dra vilken tröja som helst över huvudet. Små grejer som man inte ens tänker på i vanliga fall. Självklart är jag även tacksam över all hjälp jag fått på Hudläkartjänst. Toppvård från början till slut!


Kram från Ingmarie

Det gamla ordspråket stämmer

Du vet det där “I nöden prövas vännen”. Det är verkligen så sant som det är sagt. Jag har inte på något vis ett katastrofliv, det finns väldigt många som har det enormt mycket värre, men jag har upplevt det lite kämpigt med flera grejer på sista tiden. Diskbråck, operation x 2 inkl. oro och Elviras död är det jag öppet berättat om. Som sagt var inget extremt om man jämför men tillräckligt tufft för att jag ska må skrot i min lilla värld.

Men det finns ju alltid två sidor som du vet och den bra sidan, beroende på hur man ser det, är att det automatiskt blir en bra “vän-sortering”. Jag har märkt att några av de jag trodde var mina vänner, som skulle bry sig, inte alls har funnits där. Men  å andra sidan har det dykt upp oräkneliga fler som visat sig vara gjorda av guldhjärtan. ❤ Som undrat hur jag mår och har det. Som frågat om de kan hjälpa på något vis. Alla ni, från djupet av mitt hjärta, TACK!

Tänk ändå så otroligt mycket medmänsklighet och kärlek det finns och så många som bryr sig om varandra. Visst är det fint? Och extra viktigt att komma ihåg med tanke på all oro och ondska i världen som verkar finnas.

En jag vet finns där, även om det kan dröja mellan gångerna, är bästa Lisa. I vått och torrt finns hon där. Kanske särskilt i vått.?


Som en sköld sprang hon vid min sida så inga vattenstänk skulle nå min nuna. Förstå vilken lyx det är! Och vilken vän hon är! Att jag blev extra lycklig  bara av att ens kunna är väl kanske inte heller så svårt att förstå?


Kram från Ingmarie

Limits

Jag tror det är femte, eller sjätte, gången jag sett Cirkus Cirkör och ingen gång har jag blivit besviken. Det här är magi på högsta nivå och absolut omöjligt att beskriva. Man måste helt enkelt uppleva dem för att begripa.Nästan så man inte begriper ändå och Limits är inget undantag.

Starkt inspirerade av cirkusens gränsöverskridande väsen vill vi förmedla vikten av att fokusera på möjligheter istället för på risker, då vi som människor eller samhälle konfronteras med nya utmaningar.


Det här är en föreställning om de gränser vi människor sätter. Både mot andra och mot oss själva. Gränser som begränsar och gör världen, och oss människor, hårdare och räddare.



Helt ärligt tycker jag denna föreställningen, och alla deras andra också för den delen, borde vara obligatoriskt att se. Så mycket tänkvärt, inspirerande, fantasifullt, hisnande, roligt och vackert på en och samma gång är nämligen snudd på omöjligt att finna någon annanstans.

Vi sätter otroligt mycket gränser för oss själva bara genom våra tankar. Därmed inte sagt att man ska vara för våghalsig kanske. Jag vågade mig i alla fall till gymet i dag, trots restriktioner, för det går alldeles utmärkt att träna utan att toksvettas. Jag kanske inte kan göra allt (som jag vill) men jag tänker att jag kan ändå göra en himla massa. Jag tänker även att jag vill behålla rutinen och muskelminnet helt enkelt för att jag mår bra av det och för att det blir så mycket enklare sen när jag får svettas igen.?


Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2017

Just i dag är det åttonde året i rad som Löpningens dag firas. Jag blir så otroligt glad av att se alla inlägg och foto här och där på människor som firat på olika sätt och vis. Hurra för er och hurra för löpningen!

Själv är jag ju inte i springbart skick men i tanken har jag firat med er alla.? Hoppas detta var första och sista gången jag inte kunde vara med “på riktigt”…

Men det är ju så här (löpar)livet är. Upp och ner och kringelikrok. Det enda man kan göra är att acceptera, gilla läget och kämpa vidare. För (löpar)livet har ju också lärt mig att förr eller senare så vänder det.?

Nu har jag ju det ändå så bra att jag har naturen inpå knuten med mycket barmark och jag både kan och får gå. Många timmars traskande har det därför blivit och det har varit mysigt på sitt lilla vis. Dessutom helt utan både sårblödning och smärta!??


Längtar tills vi står där på verandan igen redo för swimrunträning.

Hundkonst och…

…kattkonst i Kärrtorp.?


Hur har du firat i dag?

Kram från Ingmarie.

Fokusval

Det må vara en del skrot i livet just nu men vet du, jag har ändå ett val till vad jag vill fokusera på. Och jag väljer att se allt det som är bra, och som jag är extra tacksam över, för det finns alltid något. En del grejer är t.o.m superduperbra!

Som att jag fick plats på yin yogan med världens bästa Jenny i dag. En timme mitt på dagen med härlig egenvård.?


Promenaden utmed vattnet i vår (trots allt) fina huvudstad som avslutades med en ljuvlig cappuccino på Kaffecompagniet. Inkl. trevligt sällskap! Hur lyxigt är inte det?


Eller att ha ett roligt jobb som sådana här dagar kan skötas hemifrån.?


Mest glad, rörd och tacksam är jag ändå över alla fina kommentarer, sms och telefonsamtal med krya-på-dig-hälsningar. Tänk att så många tagit sig tid att bry sig. Snudd på ofattbart! Och miljarder tack snälla, snälla Anneli för de fantastiskt vackra blommorna! Jag blev så himla glad!!! Tack!


Kram från Ingmarie

Hoppas det blir bra nu…

Jag hann vara hemma i drygt ett dygn innan sms:et kom. “Välkommen till hudläkarmottagningen den 25/1 kl 8.40. Du ska träffa dr. ..” osv osv. 

D.v.s dagen efter. Min första tanke var förstås att det var helt fel. Min andra att det kanske är ett återbesök för att läkaren ville se hur det såg ut efter operationen. Men inget av det var rätt. Provsvaret visade att alla cellförändringar inte var borta så en ny operation var nödvändig. Snarast! Men eftersom jag var i Falun kunde jag inte dagen efter så det blev en vecka senare. D.v.s i går. Så nu ser jag ännu en gång ut som om jag varit i boxningsringen.


Förra gången var en walk in the park i jämförelse med gårdagen. För att få bort allt krävdes det ett både djupare och bredare ingrepp. Känns som om hon grävt in i benet men så är det inte förstås. Dock gör det väldigt mycket ondare. Så ont att jag fick ta till starkare medikament för att ö.h.t kunna sova. Dessutom har det blött igenom hela tryckförbandet.

Förra gången hade jag ju även sjukstuge-sällskap. Men hon finns ju inte längre för att ge tröst och kraft. Det är inte bara ansiktet som gör ont. Hjärtat värker ständigt men för det finns inga piller i världen som hjälper. Men jag har hennes filt. Och en väldigt bra bok. 


För att inte helt ruttna så tog jag mig ut på en snigelpromenad under dagen för hur det än är så hjälper det att få andas frisk luft, ta del av naturens kraft och se att allting faktiskt är precis som vanligt där utanför. Och precis som så många gånger innan så lyssnar jag på det fina skyddsmantrat.?


Och detta kommer ju gå över. Och bli bra! För varje dag som går läker såret och innan jag ens fattar det så är det dax att ta bort suturerna. Det är iallafall fall vad jag intalar mig helt enkelt för att alternativet är så mycket sämre. ?Jag är också obeskrivbart tacksam över att få så bra hjälp. Det om något är verkligen ingen självklarhet.

Kram från Ingmarie

Hjärnmagi

Jag tycker det är både fascinerande och festligt hur lätt det ändå är att ställa om hjärnan. För tänk hur man från att ha tänkt och tyckt att något är skittrist, eller t.o.m otänkbart, ändra sig och tycka samma sak är superskoj och kanske även en självklarhet!

För bara några månader kunde jag inte ens tänka tanken att behöva cykla. Framförallt inte inomhus i ett mörkt rum svettandes på en spinningcykel. Men se hur det blivit. När diskbråcket tog kommandot så blev allt vad cykling heter plötsligt min bästa vän. Jag blev ännu en gång påmind om hur skört allting är och hur viktigt det är att ha (minst) ett alternativ och en plan B.  Oavsett vad det gäller faktiskt. Så nu kollar jag racercyklar och jublade högt för att jag fick plats på D.H:s grymma 2- timmarspass tillsammans med bästa Fredda.



Samma Fredda som direkt efter bjöd mig på lunch på Reload superfood. (Han trodde jag fyllt jämt och jag lät honom tro så en stund.?) Megagott! Carola hakade också på och det slutade med att lunchen blev lika långt som spinningpasset. Snacka om balans!


Men tillbaka till ämnet. Skallen. Jag minns med, mest för att det inte alls är särskilt längesedan, att simning var först otänkbart och sen skittrist bara för det var så galet svårt. Jag säger inte att det alltid är så enkelt nu heller men jag älskar det verkligen och badkläderna är nästan alltid med i väskan. Blev ett riktigt härligt pass på vägen hem. Inklusive skön bastu. 


Så visst är det konstigt att man inte lär sig det där att aldrig säga aldrig. Faktum är att jag inte längre skulle bli förvånad om jag anmäler mig till ett triathlon. Eller börjar knyppla.

Sen finns det förstås grejer som man inte säger någonting om utan bara gör för att nyfikenheten är så stor. Som man kommer på redan efter första gången att man vill göra om. Helst redan nästa dag. Mitt första riktiga gongbad gjorde jag ju sent i höstas och jag har verkligen längtat till nummer två som blev i dag.

Vilken grej det där är! Obeskrivbart. Rekommenderar det verkligen! Extra bonus är det att ha allt på cykelavstånd och att det är Pee som är “gongaren”.?


Kram från Ingmarie